Bekämpning av bedrägeri i EU:s sammanhållningsutgifter: förvaltande myndigheter måste bli bättre på upptäckt, motåtgärder och samordning

Sammanfattning

I EU:s lagstiftning definieras bedrägeri som en uppsåtlig överträdelse som leder eller skulle kunna leda till en negativ ekonomisk effekt för EU:s budget. Det är EU:s och medlemsstaternas gemensamma ansvar att motverka bedrägeri och all annan olaglig verksamhet, såsom korruption, som riktar sig mot EU:s finansiella intressen. Mellan 2013 och 2017 identifierade kommissionen och medlemsstaterna över 4 000 potentiella oriktigheter med misstanke om bedrägeri. Närmare 1,5 miljarder euro i EU-stöd berördes av oriktigheterna, varav 72 % gällde EU:s sammanhållningspolitik. Inom sammanhållningspolitiken har de förvaltande myndigheterna i medlemsstaterna ansvaret för att införa proportionella och effektiva bestämmelser om bedrägeribekämpning som beaktar konstaterade risker. Bestämmelserna ska omfatta hela bedrägeribekämpningsprocessen (förebyggande och upptäckt av bedrägeri, motåtgärder, anmälan av upptäckta fall och återvinning av medel som betalats ut på felaktiga grunder). Andelen upptäckta bedrägerier i förhållande till EU:s sammanhållningsstöd för perioden 2007–2013 låg mellan 0 och 2,1 %, beroende på medlemsstat.

Genom revisionen bedömde vi om förvaltande myndigheter på lämpligt sätt har uppfyllt sina skyldigheter i alla led av bedrägeribekämpningsprocessen. Vi bedömde därför om de förvaltande myndigheterna hade

1. utarbetat en bedrägeribekämpningspolicy, gjort en grundlig riskbedömning och genomfört lämpliga åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri,
2. reagerat på upptäckt bedrägeri på lämpligt sätt och i samarbete med andra bedrägeribekämpningsorgan.

Vi konstaterade att förvaltande myndigheter hade blivit bättre på att bedöma risken för bedrägeri vid användning av sammanhållningsmedel under programperioden 2014–2020 och att de oftast använde det färdiga verktyg som ingår i kommissionens vägledning. Några analyser var dock inte tillräckligt grundliga. Även om de har förbättrat åtgärderna för att förebygga bedrägeri har de inte gjort några större framsteg mot att proaktivt upptäcka bedrägeri. Dessutom har de sällan utarbetat förfaranden för att övervaka och utvärdera effekterna av sina åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri.

När det gäller motåtgärder har de förvaltande myndigheterna, i samarbete med andra bedrägeribekämpningsorgan, inte reagerat tillräckligt aktivt på alla upptäckta bedrägerifall. Framför allt är rapporteringsrutinerna otillfredsställande, flera förvaltande myndigheter meddelar inte systematiskt de behöriga organen misstänkt bedrägeri, effekten av korrigerande åtgärder är begränsad och samordningen av bedrägeribekämpningsinsatser är otillräcklig. Vi fann också att den andel upptäckta bedrägerier under programperioden 2007–2013 som redovisas i kommissionens rapport 2017 om skydd av EU:s finansiella intressen inte ger en rättvisande bild av de bedrägerier som verkligen upptäcktes i de besökta medlemsstaterna utan snarare är en indikation på de bedrägeriärenden som medlemsstaterna bestämde sig för att anmäla till Olaf.

Som ett resultat av vår revision rekommenderar vi att

1. medlemsstater som inte har en nationell bedrägeribekämpningsstrategi utarbetar en sådan; om det inte finns en tillräckligt detaljerad strategi på nationell nivå bör kommissionen kräva att förvaltande myndigheter utarbetar en formell strategi och politik för bekämpning av bedrägeri med EU-medel,
2. förvaltande myndigheter gör bedömningen av bedrägeririsker mer robust genom att involvera relevanta externa aktörer i processen,
3. medlemsstaterna förbättrar åtgärderna för att upptäcka bedrägeri genom att genomgående använda dataanalysverktyg och att kommissionen aktivt uppmuntrar användningen av andra ”proaktiva” och andra nya metoder för att upptäcka bedrägeri,
4. kommissionen övervakar mekanismerna för motåtgärder för att säkerställa att de tillämpas konsekvent,
5. kommissionen uppmanar medlemsstaterna att utvidga sambandscentralernas funktioner i syfte att förbättra samordningen.

Under förhandlingarna om och processen för att godkänna förordningen om gemensamma bestämmelser för 2021–2017 skulle medlagstiftarna kunna överväga att

• kräva att en nationell strategi eller policy för bedrägeribekämpning antas och riktiga dataanalysverktyg (t.ex. Arachne) används,
• införa påföljder och sanktioner för dem som bär ansvaret för bedrägeri riktat mot EU:s finansiella intressen.

För att i linje med subsidiaritetsprincipen respektera medlemsstaternas rätt att flexibelt utforma och organisera sitt eget bedrägeribekämpningsarbete skulle EU:s medlagstiftare kunna överväga att ange vilka funktioner som medlemsstaternas sambandscentraler för bedrägeribekämpning (Afcos) minst ska fullgöra för att säkerställa en ändamålsenlig samordningsroll.

Inledning

Bedrägeribekämpningen i EU

I EU:s lagstiftning skiljer man mellan¹:

• ”Oriktigheter utan misstanke om bedrägeri”, vilket definieras som varje överträdelse av en bestämmelse i EU-rätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för EU:s allmänna budget eller budgetar som den förvaltar på grund av en otillbörlig utgift².
• ”Oriktigheter med misstanke om bedrägeri” (eller ”bedrägeri”), vilket definieras³ som varje uppsåtlig handling eller underlåtenhet som avser
• användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från EU:s allmänna budget eller från budgetar som förvaltas av unionen eller för dess räkning, otillbörligen uppbärs eller innehålls,
• undanhållande av information som ska lämnas i enlighet med särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt, eller
• användning av sådana medel för andra syften än de som medlen ursprungligen har beviljats för.

I artikel 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges att EU (som företräds av kommissionen) och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen. Skyldigheten omfattar alla EU:s inkomster och utgiftsprogram och alla politikområden.

EU:s sammanhållningspolitik är strukturerad kring tre av de europeiska struktur- och investeringsfonderna⁴ (ESI-fonderna): Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden (ESF) – som tillsammans är kända som EU:s sammahållningspolitiska fonder. Kommissionen och medlemsstaterna genomför gemensamt fonderna via operativa program som närmare anger hur medlemsstaterna kommer att använda EU-medel under en programperiod:

• Det fanns 440 operativa program inom sammanhållningspolitiken för programperioden 2007–2013. Närmare två tredjedelar av dem är redan avslutade.
• Det finns 389 operativa program för programperioden 2014–2020. De pågår fortfarande.

Vid kommissionen ansvarar två generaldirektorat för genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik: generaldirektorat för sysselsättning, socialpolitik och inkludering och generaldirektoratet för regional- och stadspolitik. I medlemsstaterna deltar tre olika typer av ”programmyndigheter” i genomförandet och kontrollen av alla operativa program:

• Den förvaltande myndigheten (som ansvarar för genomförandet av det operativa programmet).
• Den attesterande myndigheten (som ansvarar för att lämna in betalningsansökningar till kommissionen och upprätta det operativa programmets årsredovisning).
• Revisionsmyndigheten (som ansvarar för att avge ett oberoende uttalande om räkenskapernas tillförlitlighet, lagligheten hos uppkomna utgifter och funktionen hos förvaltnings- och kontrollsystemen).

Enligt den rättsliga ramen för EU:s sammanhållningspolitik under programperioden 2007–2013 ansvarade medlemsstaterna för att förebygga, upptäcka och korrigera oriktigheter (även bedrägeri) och för att återvinna felaktigt utbetalda belopp⁵. Detta krav är mer uttalat i förordningen om gemensamma bestämmelser för programperioden 2014–2020 som föreskriver att förvaltande myndigheter ska ”införa effektiva och proportionella bestämmelser om bedrägeribekämpning med beaktande av konstaterade risker”⁶. Kommissionen rekommenderar⁷ att förvaltande myndigheter har hand om hela bedrägeribekämpningsprocessen (se figur 1), det vill säga förebygger och upptäcker bedrägeri och vidtar motåtgärder (framför allt anmäler upptäckta fall och återvinner felaktigt utbetalda belopp). Kommissionen tillämpar i detta avseende en nolltoleransprincip när det gäller bedrägeri och korruption⁸.

Källa: Revisionsrätten, baserat på Coso-ramen.

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) är EU:s centrala organ för bedrägeribekämpning. Olaf bidrar till utformningen och genomförandet av kommissionens bedrägeribekämpningspolicy och gör administrativa utredningar av bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot EU:s budget.

På medlemsstatsnivå är de förvaltande myndigheterna inte ensamma om att genomföra åtgärder mot bedrägeri. Sedan 2013 är alla medlemsstater skyldiga att utse en sambandscentral för bedrägeribekämpning (Afcos) som ska underlätta ändamålsenligt samarbete och informationsutbyte med Olaf⁹, bland annat av information av operativ karaktär. I ytterligare vägledning¹⁰ specificerade kommissionen att Afcos ska ha befogenhet att inom medlemsstaten samordna alla rättsliga, administrativa och utredningsmässiga skyldigheter och åtgärder relaterade till skyddet av EU:s finansiella intressen. Vid delad förvaltning rapporterar medlemsstaternas myndigheter fall av misstänkt eller konstaterat bedrägeri (och andra oriktigheter) till kommissionen via systemet för hantering av oriktigheter (IMS), som är en del av Olafs informationssystem för bedrägeribekämpning.

Betydligt högre förekomst av rapporterat bedrägeri inom EU:s sammanhållningspolitik än inom andra utgiftsområden

Den 5 juli 2017 antog Europaparlamentet och rådet direktiv (EU) 2017/1371 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (PIF-direktivet¹¹). I direktivet anges en gemensam definition av bedrägeri som riktar sig mot EU:s finansiella intressen, framför allt inom området offentlig upphandling. Medlemsstaterna måste införliva PIF-direktivet i sin nationella lagstiftning senast den 6 juli 2019¹².

I september 2018 offentliggjorde kommissionen sin 29:e årsrapport om skyddet av Europeiska unionens finansiella intressen¹³ (nedan kallad 2017 års PIF-rapport). Vid delad förvaltning utarbetar kommissionen rapporten på grundval av den information som medlemsstaterna rapporterar via IMS (se punkt 07). Analysen av 2017 års PIF-rapport visar att förekomsten av anmält bedrägeri (misstänkt och fastställt) inom EU:s sammanhållningspolitik är betydligt högre än inom andra områden: endast en tredjedel av budgeten går till sammanhållning men området står för 39 % av alla anmälda bedrägeriärenden och 72 % av de totala beloppen i dessa ärenden (se figur 2).

Källa: 2017 års PIF-rapport – Statistikbilagan del II (Kostnader).

Enligt de data som ligger till grund för 2017 års PIF-rapport motsvarar de oegentligheter med misstanke om bedrägeri som anmälts av medlemsstaterna 0,44 % av de EU-medel som betalats ut på sammanhållningsområdet. Den här indikatorn brukar kallas för andelen upptäckta bedrägerier¹⁴ och varierar mycket mellan medlemsstaterna (se figur 3), där den ligger mellan 0 och 2,1 % när det gäller EU:s sammanhållningsmedel för hela programperioden 2007–2013. I 2017 års PIF-rapport ges ingen särskild förklaring till den betydligt högre andelen upptäckta bedrägerier som anmälts för Slovakien. Det genomsnittliga enskilda värdet av anmälda oriktigheter med misstanke om bedrägeri är 0,8 miljoner euro.

Anm.: I beräkningen av andelen upptäckta bedrägerier i figuren ingår inte oriktigheter inom fiskeripolitiken (eftersom de ingår i den statistik som kommissionen offentliggör för sammanhållnings- och fiskeripolitiken, och som inte ökar andelen upptäcka bedrägerier för EU totalt). I figuren ingår inte heller de program för europeiskt territoriellt samarbete som omfattar flera länder. De programmen ingår dock i beräkningen av EU-genomsnittet i figuren. När det gäller de medlemsstater som presenterar noll upptäckta bedrägerier hade Finland och Luxemburg inte anmält några oriktigheter med misstanke om bedrägeri, och Irland och Sverige hade anmält några oriktigheter med lågt ekonomiskt värde.

Källa: Revisionsrätten baserat på 2017 års PIF-rapport, statistikbilagan, s. 93.

Vi ansåg att det var nödvändigt att bedöma det arbete som utförs av förvaltande myndigheter eftersom de står i främsta ledet i kampen mot bedrägeri inom EU:s sammanhållningspolitik. Enligt kommissionen¹⁵ skulle kombinationen av dels en grundlig riskbedömning som leder till att förvaltande myndigheter vidtar förebyggande och korrigerande åtgärder, dels samordnade utredningar som behöriga organ (vanligen polis eller åklagare) gör vid rätt tidpunkt kunna minska bedrägeririsken inom sammanhållningspolitiken betydligt och på lämpligt sätt avskräcka från bedrägeri. Revisionen strukturerades runt dessa två breda områden.

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

Anledningen till att vi beslutade att granska de förvaltande myndigheternas arbete för att bekämpa bedrägeri inom sammanhållningspolitiken är den centrala roll de spelar och kommer att fortsätta att spela under programperioden 2021–2027. Vi bedömde om de förvaltande myndigheterna på lämpligt sätt har uppfyllt sina skyldigheter i varje led av bedrägeribekämpningsprocessen, vilket innebär att de ska förebygga och upptäcka bedrägerier och vidta motåtgärder (bland annat anmäla bedrägeri och återvinna felaktigt utbetalda belopp). Vi bedömde därför om de förvaltande myndigheterna hade

1. utarbetat en bedrägeribekämpningspolicy, gjort en grundlig riskbedömning och genomfört lämpliga åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri,
2. reagerat på upptäckt bedrägeri på lämpligt sätt och i samarbete med utrednings- och lagföringsorganen och sambandscentralerna, beroende på hur dessa avdelningar var utformade i de medlemsstater som vi besökte.

Vi tittade på den roll som förvaltande myndigheter och sambandscentraler i medlemsstaterna spelar inom sammanhållningspolitiken. Vi granskade de myndigheter som förvaltar de operativa program som finansieras av de tre största europeiska struktur- och investeringsfonderna inom EU:s sammanhållningspolitik: Sammanhållningsfonden, ESF och Eruf. Vi beslutade att utesluta målet Europeiskt territoriellt samarbete inom Eruf eftersom de projekt som finansieras av motsvarande operativa program involverar partner från olika länder som övervakas av myndigheter i olika medlemsstater.

Vi kontrollerade hur förvaltande myndigheter hade beaktat medlemsstaternas rättsliga och strategiska bedrägeribekämpningsramar vid sin förvaltning av bedrägeribekämpningsprocessen, särskilt när det fanns en nationell strategi för bedrägeribekämpning. Vi bad alla förvaltande myndigheter att delta i en enkät om åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri och fick svar från myndigheter i 23 medlemsstater.

Vi besökte följande sju medlemsstater: Bulgarien, Frankrike, Ungern, Grekland, Lettland, Rumänien och Spanien. För att välja ut dem tittade vi på andelen upptäckta bedrägerier och antalet bedrägeriärenden i 2016 års PIF-rapport, samt på deras korrelation med andra tillgängliga bedrägeririskindikatorer. Vid våra besök träffade vi företrädare för de myndigheter som ansvarade för genomförandet av totalt 43 operativa program (22 för 2007–2013 och 21 för 2014–2020) och centrala aktörer i kampen mot bedrägeri (åklagarmyndigheter och lagföringsorgan, utredningsorgan, byråer för bedrägeribekämpning och konkurrensmyndigheter). I de besökta medlemsstaterna granskade vi ett subjektivt urval av operativa program som hade valts ut för att vara representativa för alla fonder (Eruf, ESF och, i tillämpliga fall, Sammanhållningsfonden) och ett antal olika insatstyper.

Vi gick igenom akterna från ett urval av 138 oriktigheter med misstanke om bedrägeri som anmälts till kommissionen från de 22 operativa program som vi granskade för 2007–2013. När populationsstorleken tillät använde vi den slumpmässiga metoden monetary unit sampling (urvalsmetod med beloppsenheter) för att välja ut de oriktigheter som skulle granskas. Vi bedömde inte det arbete som utförts av utredningsorgan, åklagarmyndigheter och lagföringsorgan, men vi tittade på de förvaltande myndigheternas samordning och kommunikation med dem.

Iakttagelserna i den här rapporten kompletterar iakttagelserna i särskild rapport nr 1/2019 Kampen mot bedrägerier i samband med EU-utgifter: mer behöver göras som offentliggjordes den 10 januari 2019 och handlar om utformningen och genomförandet av kommissionens bedrägeribekämpningsstrategi. I den rapporten inriktade vi oss främst på Olafs roll, men tittade även på det arbete avseende bedrägeribekämpningspolicyer som utförts av kommissionens generaldirektorat med ansvar för genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik (se punkt 04).

Iakttagelser

Bedrägeribekämpningspolicy och åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri

Förvaltande myndigheter har i allmänhet ingen specifik bedrägeribekämpningspolicy

Kommissionen har tagit fram riktlinjer för medlemsstater och förvaltande myndigheter som ska hjälpa dem att uppfylla sin lagstadgade skyldighet att vidta åtgärder mot bedrägeri som är proportionella och effektiva.

• När det gäller medlemsstaterna rekommenderar kommissionen att de antar nationella bedrägeribekämpningsstrategier för att skydda ESI-fonderna, i syfte att säkerställa ett enhetligt och effektivt genomförande av åtgärder mot bedrägeri, i synnerhet när medlemsstaternas organisatoriska struktur är decentraliserad.
• Vad beträffar de operativa programmen rekommenderar kommissionen att de förvaltande myndigheterna utarbetar en strukturerad metod för att motverka bedrägeri som bygger på de fyra centrala delarna i bedrägeribekämpningsprocessen: förebyggande, upptäckt, korrigering och lagföring¹⁶.
• Kommissionen har också fastställt konkreta kriterier för att utvärdera hur de förvaltande myndigheterna har uppfyllt sina lagstadgade skyldigheter att införa proportionella och effektiva åtgärder mot bedrägeri¹⁷.

Kommissionen rekommenderar att förvaltande myndigheter använder en formell bedrägeribekämpningspolicy¹⁸ för att förmedla sin fasta föresats att bekämpa och åtgärda bedrägeri. Policyn ska framför allt innehålla strategier för utveckling av en bedrägeribekämpningskultur och en ansvarsfördelning när det gäller bedrägeribekämpning. Vi anser att de förvaltande myndigheterna borde ha utarbetat en formell bedrägeribekämpningspolicy eller ett liknande fristående dokument där de anger sina åtgärder för att förebygga, upptäcka och komma till rätta med bedrägeri och gör klart för den egna personalen, mottagare av EU-medel och andra myndigheter att myndigheten har infört och tillämpar åtgärder för att bekämpa bedrägeri.

Vid besöken konstaterade vi att mycket få policyer verkligen är formella referensdokument som sammanfattar de åtgärder som ska genomföras i varje led av bedrägeribekämpningsprocessen som svar på upptäckta bedrägeririsker. De enda exemplen på en formaliserad bedrägeribekämpningspolicy fann vi i Lettland, vid specifika förmedlande organ i Spanien och i Frankrike (där policyn inte har offentliggjorts). I alla övriga fall var vi tvungna att sätta oss in i flera olika förvaltningsdokument och handböcker för att få en fullständig beskrivning av åtgärderna mot bedrägeri. Vi anser att avsaknaden av formaliserade bedrägeribekämpningspolicyer begränsar medlemsstaternas förmåga att övervaka och samordna åtgärder mot bedrägeri och utvärdera deras effektivitet. Detta är särskilt relevant eftersom endast tio medlemsstater har antagit en nationell bedrägeribekämpningsstrategi¹⁹ som bygger på kommissionens rekommendation (se punkt 18).

Vi anser också att avsaknaden av bestämmelser om att förvaltande myndigheter ska anta en formell bedrägeribekämpningspolicy är en brist i utformningen av bedrägeribekämpningsramen för 2014–2020. I kommissionens delegerade förordning (EU) nr 480/2014 (som kompletterar förordningen om gemensamma bestämmelser för 2014–2020) nämns inte brister i genomförandet av proportionella och effektiva åtgärder mot bedrägeri i samband med fastställandet av ”allvarliga brister” som i sig kan leda till att betalningar hålls inne eller till finansiella korrigeringar av operativa program²⁰. Det leder till att användningen av åtgärder mot bedrägeri tillmäts mindre betydelse än andra områden vid bedömningen av förvaltnings- och kontrollsystem. I kommissionens förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för 2021–2027 nämns inte heller bestämmelser om bedrägeribekämpning som ett av de nödvändiga villkor²¹ som medlemsstater måste uppfylla innan de kan få sammanhållningsmedel från EU.

Förvaltande myndigheter bedömer systematiskt bedrägeririsker, men processen skulle kunna förbättras ytterligare

Förvaltande myndigheter identifierar systematiskt bedrägeririsker

Den viktigaste ändringen jämfört med programperioden 2007–2013 är att de förvaltande myndigheterna nu måste bedöma bedrägeririsker i enlighet med kraven i kontrollramen för 2014–2020 (se punkt 05). Bedömningen görs för att de förvaltande myndigheterna ska fastställa om de befintliga internkontrollerna är lämpliga för att hantera de risker som hör samman med olika bedrägeriscenarier och identifiera områden där det krävs ytterligare kontroller.

Bland andra bedrägeribekämpningsrelaterade ämnen handlar EGESIF-riktlinjerna för medlemsstater och förvaltande myndigheter (se punkt 18) om uppgiften att bedöma bedrägeririsk och innehåller även ett praktiskt verktyg för riskbedömning²². Alla förvaltande myndigheter som vi besökte för revisionen hade uppfyllt sin skyldighet att göra en bedömning av risken för bedrägerier. Det visar att myndigheternas sätt att bekämpa bedrägeri inom sammanhållningspolitiken har förbättrats. Myndigheterna använde oftast den modell för bedömning av bedrägeririsk som kommissionen har tagit fram eller sin egen anpassning av den modellen.

Den 28 november 2018 offentliggjorde kommissionen resultatet av en studie²³ om de rutiner för att förebygga bedrägeri och korruption som medlemsstaterna har infört som svar på de specifika bestämmelser som infördes för programperioden 2014–2020. Studien hade utkontrakterats i december 2016. Slutsatsen i studien var att de nya lagstadgade kraven, i synnerhet när det gäller processen för bedrägeririskbedömning, hade hjälpt medlemsstaterna att hantera bedrägeri på ett mer formaliserat och systematiskt sätt. En annan slutsats i studien var emellertid att några myndigheter eventuellt underskattar sina självbedömda risknivåer (se ruta 1).

Några områden kan förbättras ytterligare

Vi noterar dock att några av de förvaltande myndigheter som vi besökte hanterar bedömningen av bedrägeririsker på ett mekaniskt sätt, vilket tyder på att de lägger mer vikt vid formen än innehållet.

Dessutom baserar de i allmänhet identifieringen av bedrägeririsker på sina egna erfarenheter utan kompletterande synpunkter från andra kunniga aktörer (avdelningar som samordnar bedrägeribekämpningsåtgärder, utrednings- och lagföringsorgan eller andra specialiserade expertorgan).

Vid våra besök i medlemsstaterna fann vi indikationer på att de utvärderingar av bedrägeririsken som hade gjorts av flera förvaltande myndigheter och förmedlande organ kan ha varit otillräckliga:

• I Bulgarien hade revisionsmyndigheten redan upptäckt att några förvaltande myndigheter felaktigt hade klassificerat specifika bedrägeririsker som låga och därför inte kontrollerat dem ytterligare.
• I Frankrike hade de förvaltande myndigheter som vi besökte inte bedömt effekten av ytterligare kontroller på den kvarstående bedrägeririsken.
• I Spanien, där ansvaret för bedrägeririskbedömningar delvis har delegerats till förmedlande organ, upptäcktes vid en oberoende utvärdering som gjordes på uppdrag av den förvaltande myndigheten att det fanns problem med överensstämmelsen mellan identifierade risker och planerade kontroller (t.ex. fanns det ingen handlingsplan för vissa risker eller så hade kontroller gjorts inom områden som markerats som inte tillämpliga).
• I ett av de operativa program som granskades i Rumänien hade förmedlande organ som hanterade liknande delegerade funktioner och finansiering gjort olika bedrägeririskbedömningar.
• I Ungern konstaterade vi att bedömningen av bedrägeririsk inte var tillräckligt omfattande (resultaten av tidigare revisioner fanns inte med) och att specifika risker i samband med de typer av insatser och stödmottagare som ingick i det operativa programmet inte hade identifierats.

I så gott som samtliga fall drog de förvaltande myndigheterna slutsatsen att de befintliga åtgärderna mot bedrägeri kom till rätta med de identifierade bedrägeririskerna. Med tanke på de brister som identifierades anser vi att den slutsatsen kan vara överoptimistisk.

Förvaltande myndigheter har förbättrat sina bedrägeriförebyggande åtgärder men inte gjort några större framsteg mot att proaktivt upptäcka bedrägeri

När risker identifieras förväntas förvaltande myndigheter ta fram effektiva och proportionella åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri, så att möjligheten att begå bedrägeri väsentligt inskränks.

Förvaltande myndigheter har tagit fram specifika bedrägeriförebyggande åtgärder för 2014‑2020

Vi fann att de ytterligare bestämmelser om bedrägeribekämpning som togs fram för perioden 2014–2020 till stor del är inriktade på förebyggande insatser, som är mer omfattande än de som infördes för 2007–2013. Vår enkät visade att de nytillkomna förebyggande åtgärderna oftast består av utbildning för att höja personalens kunskaper om bedrägeri, strategier för intressekonflikter och etisk vägledning för anställda och stödmottagare. Institutionerna har även offentliggjort uttalanden eller deklarationer på hög nivå om bedrägeribekämpning.

Vår enkät visade också att förvaltande myndigheter anser att åtgärder för att höja kunskaperna om bedrägeri (både utbildning av personalen och åtgärder riktade till förmedlande organ och mottagare av projektstöd), strategier för intressekonflikter och uppförandekoder är det effektivaste sättet att förebygga bedrägeri vid användningen av EU:s sammanhållningsmedel (se figur 4). Andra bedrägeriförebyggande åtgärder, såsom stödprogram för anställda (som syftar till att minska trycket på anställda som konfronteras med bedrägeri) eller bonussystem (när förvaltande myndigheter tillkännager att de har för avsikt att belöna personer som slår larm om bedrägeri), är fortfarande ovanliga, även om de anses vara ganska ändamålsenliga.

Källa: Revisionsrättens enkät till förvaltande myndigheter.

Flera medlemsstater har vidtagit mer innovativa åtgärder för att skydda EU:s finansiella intressen mot bedrägeri, såsom att involvera organisationer i det civila samhället i övervakningen av verkställandet av offentliga kontrakt eller genomföra kampanjer där den sociala acceptansen för vissa bedrägliga beteenden ifrågasätts (se ruta 2).

Åtgärderna för att upptäcka bedrägeri för 2014–2020 är i stort sett desamma som för 2007‑2013

De obligatoriska bedrägeririskbedömningarna har inneburit att inriktningen på att förebygga bedrägeri har ökat. Men de förvaltande myndigheterna har tagit fram mycket få nya metoder för att upptäcka bedrägeri för programperioden 2014–2020. De förlitar sig i stället på de interna kontroller och förfaranden som redan fanns för 2007–2013 då kontrollramen var mycket svagare (se figur 5). Dessa består främst av kontroller på plats (revisioner), interna mekanismer för bedrägerirapportering och, i mindre utsträckning, identifiering av specifika bedrägeriindikatorer²⁵ (röda flaggor). Både genom vår enkät och vid våra besök i medlemsstater fann vi att det hade tillkommit mycket få nya proaktiva kontroller för att upptäcka bedrägeri (t.ex. specifika kontroller för otillåten samverkan vid offentlig upphandling, såsom semantisk analys av mottagna anbud eller identifiering av onormala anbudsmönster).

Källa: Revisionsrättens enkät till förvaltande myndigheter.

Praktiska problem begränsar nyttan med hjälplinjer för visselblåsare som slår larm om bedrägeri

Vår enkät visade att förvaltande myndigheter endast i liten utsträckning använder hjälplinjer för visselblåsare som slår larm om bedrägeri, även om de i allmänhet anser att det är en effektiv metod för att upptäcka bedrägeri. Hjälplinjer och andra visselblåsarmekanismer gör att förvaltande myndigheter (och andra berörda myndigheter i medlemsstaterna) kan få kännedom om potentiellt bedrägeri som andra kontroller inte har lyckats avslöja²⁶. Olika studier visar att de här metoderna ses som den viktigaste källan till att bedrägeri rapporteras²⁷. Under besöken bedömde vi visselblåsarmekanismer och fann ett antal praktiska problem med deras användning. Till exempel är mekanismerna inte alltid anonyma och det finns risk för att projektmottagare och allmänheten inte är tillräckligt medvetna om dem. Om det införs lagstadgade begränsningar för användningen av anonyma angivelsekanaler kan förvaltande myndigheter och sambandscentraler alltid hänvisa anonyma visselblåsare till det system för att rapportera bedrägeri som Olaf har infört²⁸.

Den 23 april 2018 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om skydd av visselblåsare. Syftet var att förena de olika synsätt som för närvarande tillämpas av medlemsstaterna och att öka skyddet för personer som rapporterar om brott mot unionslagstiftningen, däribland alla överträdelser som påverkar EU:s finansiella intressen. I vårt yttrande över förslaget, som lämnades den 15 oktober 2018, framförde vi vår ståndpunkt att införandet eller utvidgningen av visselblåsarsystem i alla medlemsstater skulle hjälpa till att förbättra förvaltningen av EU:s politik genom medborgares och anställdas insatser. Men vi pekade även på några problematiska områden, såsom den alltför stora komplexiteten hos förslagets materiella tillämpningsområde, som skulle kunna minska potentiella visselblåsares rättsliga säkerhet och därmed avskräcka dem från att rapportera. Vi påpekade även att det saknas tydliga skyldigheter avseende kunskapshöjande åtgärder och utbildning av personalen och framförde vår bestämda åsikt att personer som har rapporterat anonymt inte ska nekas skydd för visselblåsare om deras identitet senare avslöjas²⁹. I samband med att direktivet antogs nådde Europaparlamentet och medlemsstaterna den 12 mars 2019 en provisorisk överenskommelse om nya regler som ska skydda visselblåsare som avslöjar överträdelser av EU-lagstiftningen³⁰.

Dataanalys utnyttjas inte tillräckligt för att upptäcka bedrägeri

Kommissionen uppmanar förvaltande myndigheter att använda dataanalys proaktivt för att upptäcka potentiella högrisksituationer, identifiera röda flaggor och finjustera bedrägeribekämpningsåtgärdernas mål. Dataanalys bör vara en systematisk del av projekturval, förvaltningskontroller och revisioner³¹. Inom ramen för bedrägeribekämpningen erbjuder kommissionen ett särskilt datautvinningsverktyg (Arachne) för att hjälpa förvaltande myndigheter att identifiera projekt där det skulle kunna föreligga bedrägeririsker. Enligt den information som vi fått från kommissionen användes Arachne i december 2018 av 21 medlemsstater för 165 operativa program med motsvarande 54 % av EU:s totala sammanhållningsmedel för 2014–2020 (exklusive Europeiskt territoriellt samarbete). I vår särskilda rapport nr 1/2019 Kampen mot bedrägerier i samband med EU-utgifter: mer behöver göras lyfte vi fram Arachnes betydelse som ett verktyg för att förebygga bedrägerier. Vi har nu analyserat Arachnes roll som datautvinningsverktyg för att upptäcka bedrägeri.

En av de viktigaste iakttagelserna från vårt revisionsarbete är att förvaltande myndigheter inte tillräckligt utnyttjar dataanalys för att upptäcka bedrägeri. Vår enkät visade att endast en av två förvaltande myndigheter använder dataanalysverktyg på detta sätt (se figur 5). I synnerhet Arachne utnyttjas inte tillräckligt. I de medlemsstater som vi besökte fann vi följande:

• En medlemsstat (Grekland) har inte lämnat någon information om huruvida Arachne kommer att införas inom en snar framtid eller inte. De förvaltande myndigheterna i Grekland har dock inte infört något motsvarande dataanalysverktyg som skulle kunna användas för alla operativa program i landet.
• Också i de fall då man beslutat att använda Arachne har de förvaltande myndigheterna i fyra av de sex resterande medlemsstaterna gjort små framsteg när det gäller att ladda upp nödvändiga operativa data eller använda verktyget för sina interna kontroller.
• Enligt stadgan om Arachne har endast förvaltande myndigheter, attesterande myndigheter och revisionsmyndigheter tillgång till verktyget. Arachne kan alltså inte automatiskt användas av utredningsorgan.

I två av de medlemsstater som vi besökte fann vi också att de förvaltande myndigheterna fullt ut hade infört Arachne i sina förvaltningsförfaranden och använt verktyget som en hjälp för att anpassa sina specifika bestämmelser om bedrägeribekämpning till stödmottagare med hög risk.

Vi fick ingen övertygande förklaring till varför förvaltande myndigheter inte fullt ut utnyttjade verktyget, som kommissionen tillhandahåller utan kostnad. I kommissionens egen studie från november 2018 (se punkt 24 och ruta 1) var dock slutsatsen att förvaltande myndigheter anser att Arachne i sin nuvarande form inte helt uppfyller deras behov. Författarna till studien ansåg att detta var särskilt bekymmersamt eftersom nyttan med Arachne i stor utsträckning anses avgöras av antalet operativa program som lägger in information i verktyget³².

Trots det kunde vi vid besöken identifiera några exempel på god praxis där medlemsstaternas myndigheter hade utarbetat dataanalysverktyg som hjälper till att identifiera potentiella bedrägeririsker (se ruta 3).

Förvaltande myndigheter har inga förfaranden för att övervaka och utvärdera åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri

Kommissionen uppmanar medlemsstater och förvaltande myndigheter att fastställa förfaranden för övervakning av genomförandet av åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri. Förfarandena ska omfatta specifika arrangemang för rapportering av vilka bedrägeribekämpningsåtgärder som har införts och hur de tillämpas. Medlemsstater och förvaltande myndigheter bör använda övervakningsresultaten för att utvärdera åtgärdernas effektivitet och vid behov omarbeta sin strategi och policy för bedrägeribekämpning.

Med undantag för Lettland fann vi att ingen av de förvaltande myndigheter som vi besökte undersöker om åtgärderna för att förebygga och upptäcka bedrägeri är effektiva. Deras register över vilka åtgärder som används är begränsade, och åtgärderna är sällan kopplade till specifika resultat. Följaktligen utvärderas bedrägeribekämpningssystem inte i förhållande till sina faktiska resultat – varken av förvaltande myndigheter eller någon annan programmyndighet (t.ex. revisionsmyndigheten) eller sambandscentralerna.

Liknande bedrägerinivåer har anmälts för programperioderna 2007‑2013 och 2014‑2020

Förvaltande myndigheter och andra organ i medlemsstaterna anmäler oriktigheter med och utan misstanke om bedrägeri till kommissionen via IMS. Fram till december 2018 hade medlemsstaterna (främst förvaltande myndigheter och revisionsmyndigheter) anmält totalt 1 925 respektive 155 oriktigheter med misstanke om bedrägeri för programperioderna 2007‑2013 och 2014‑2020. Oriktigheterna gällde misstänkta och konstaterade bedrägerifall som skulle kunna påverka 1,6 miljarder euro (2007–2013) respektive 0,7 miljarder euro (2014‑2020) av EU:s medel.

I figur 6 visas hur antalet och värdet av de oriktigheter som anmälts i IMS utvecklades under programperioderna 2007–2013 och 2014–2020. Hittills har 155 oriktigheter med misstanke om bedrägeri anmälts för 2014–2020, vilket är 10 % färre än vid motsvarande tidpunkt under programperioden 2007–2013 (174). I ekonomiska termer ser situationen annorlunda ut: den potentiella effekten av anmält bedrägeri på EU:s sammanhållningspolitiska medel under programperioden 2014–2020 (0,7 miljarder euro) är mer än tre gånger så hög som vid samma tidpunkt föregående period (0,2 miljarder euro). Den stora ökningen beror emellertid på två separata fall av misstänkt bedrägeri som vi anser vara avvikande värden³³.

Källa: Revisionsrätten på grundval av data från IMS.

De flesta bedrägeriärenden som anmäls till kommissionen upptäcks vid kontroller på plats eller avslöjas av utrednings- och lagföringsorgan eller medier

IMS innehåller ett antal datafält som ska användas för att karaktärisera oriktigheter och ange status på pågående förfaranden. Ett av fälten har rubriken ”informationskälla som lett till misstanken om oriktighet”, där upptäcktsmetoden ska anges. Baserat på de data som hade registrerats i IMS till och med december 2018 analyserade vi de informationskällor som hade lett till anmälningar av oriktigheter med misstanke om bedrägeri för programperioden 2007–2013 (se figur 7). Vi bedömde inte uppgifterna för 2014‑2020 eftersom de ännu är mycket ofullständiga och innehåller avvikande värden (se punkt 43).

Sett till antalet upptäcktes de flesta oriktigheterna genom programmyndigheternas kontroller på plats (se punkt 04), och därefter följde anmälningar från utrednings- eller lagföringsorgan. Det tyder på att detta är de effektivaste sätten att upptäcka bedrägeri vid användningen av sammanhållningsmedel. Statistiken påverkas dock av den utbredda användningen av revisioner som en metod för att upptäcka bedrägeri (se punkt 33 och figur 5). Sett till värdet var de flesta anmälningarna om oriktigheter med misstanke om bedrägeri ett resultat av ärenden som utrednings- och lagföringsorgan själva tagit initiativ till, eller av avslöjanden i press och andra medier. Vi anser att statistiken över källorna till information om bedrägeri sett till värdet påverkas kraftigt av osäkerhet om de verkliga belopp som berörs, även om osäkerheten är lägre när informationen härstammar från ett utrednings- eller lagföringsorgan.

Källa: Revisionsrätten på grundval av data från IMS.

Motåtgärder, utredning och samordning mellan berörda organ

Kommissionen kräver att förvaltande myndigheter ska ta fram effektiva åtgärder mot bedrägeri. Det ska bland annat finnas tydliga mekanismer för rapportering av misstänkt bedrägeri och tydliga förfaranden för överlämnande av ärenden till de behöriga utrednings- och lagföringsorganen. Det ska även finnas förfaranden för uppföljning av misstänkt bedrägeri och, vid behov, för återvinning av EU-medel. Förvaltande myndigheter ska arbeta tillsammans med sina sambandscentraler, och alla administrativa och brottsbekämpande organ måste vara samordnade på lämpligt sätt.

Förvaltande myndigheters underrapportering har påverkat tillförlitligheten hos den andel upptäckta bedrägerier som offentliggörs i PIF-rapporter

Medlemsstaterna är skyldiga att använda IMS för att meddela kommissionen om oriktigheter som överstiger 10 000 euro och ger dem anledning att misstänka eller fastställa bedrägeri³⁴. Medlemsstaterna ska rapportera misstänkta eller konstaterade bedrägeriärenden även om de har åtgärdats innan den aktuella kostnaden attesteras till kommissionen.

Allt potentiellt bedrägeri anmäls inte som sådant i IMS

I figur 3 ovan presenteras andelen upptäckta bedrägerier inom EU:s sammanhållningspolitik för 2007–2013. Uppgifterna baseras på data från IMS och offentliggjordes i 2017 års PIF-rapport. I särskild rapport nr 1/2019 fastslog vi att uppgifterna i PIF-rapporten om upptäcka bedrägerier var ofullständiga³⁵. Vårt arbete med den här revisionen bekräftade den bedömningen. Vi upptäckte också flera fall där det kunde ifrågasättas om uppgifterna om bedrägeri i IMS är fullständiga och tillförlitliga, vilket begränsar den nytta som kommissionen och medlemsstaterna kan ha av systemet.

Vi konstaterade att alla medlemsstater inte tolkar EU:s definition av bedrägeri på samma sätt (se punkt 01). Till exempel anmäls inte alltid konkurrensbegränsande samverkan (uppgjorda anbud) som bedrägeri i Spanien, medan andra medlemsstater, såsom Lettland, systematiskt anmäler sådana fall.

Vi påträffade ärenden där oriktigheter med tydliga indikationer på bedrägeri inte hade anmälts korrekt till kommissionen eftersom de hade upptäckts och korrigerats innan den aktuella kostnaden hade attesterats till kommissionen. Medlemsstaterna är dock skyldiga att rapportera misstankar om bedrägeri (som ”försök till bedrägeri”) även om EU i slutändan inte bidrar med medfinansiering. I Ungern anmäler inte de förvaltande myndigheterna misstankar om bedrägeri som har åtgärdats innan de aktuella kostnaderna attesteras till kommissionen. I Spanien höll den förvaltande myndigheten med ansvar för ESF inne betalningar som en förebyggande åtgärd men anmälde inte till kommissionen de utgifter som berördes av misstänkt bedrägeri och hade rapporterats i pressen.

Vi fann att medlemsstaterna inte är konsekventa i sitt sätt att använda förvaltningsåtgärder eller rättsliga åtgärder för att utlösa en anmälan till kommissionen. Till exempel rapporterar Rumänien inte systematiskt pågående utredningar eller beslut om åtal i IMS. I enlighet med rumänsk lag registreras inte misstankar om bedrägeri i systemet förrän en förvaltande myndighet, revisionsmyndigheten, sambandscentralen eller Olaf upprättar en extra separat kontroll-/utredningsrapport – inte ens om utredningen redan pågår eller har avslutats. Rapporteringen i IMS blir därför onödigt försenad, och några domstolsärenden kan komma att helt uteslutas från systemet.

Slutligen konstaterade vi också att sambandscentralen i Ungern ligger långt efter med ärenden som ska analyseras innan de rapporteras i IMS.

IMS innehåller några felaktiga och föråldrade data

Vi fann exempel på felaktiga eller föråldrade data i IMS, särskilt beträffande ett ärendes status och viktiga datum i sanktionsförfarandet. Det skulle kunna tyda på att en förvaltande myndighet, den som har validerat uppgifterna eller sambandscentralen inte noggrant har kontrollerat uppgifternas kvalitet. Även om detta inte är tillfredsställande brukar det inte påverka det antal bedrägeriärenden som rapporteras i IMS.

Vi konstaterade att förvaltande myndigheter inte bedömde de finansiella effekterna av potentiellt bedrägeri på samma sätt. Liknande lagöverträdelser kan därför kvantifieras olika i IMS av olika medlemsstater. Det gäller främst ärenden där det är svårt att korrekt ange hur stora utgifter som berörs (t.ex. intressekonflikter vid projekturval eller överträdelser vid offentlig upphandling).

Underrapportering har påverkat tillförlitligheten hos andelen upptäckta bedrägerier

I 2017 års PIF-rapport redovisas andelen upptäckta bedrägerier för varje medlemsstat och för hela EU. Redovisningen bygger på de data som myndigheter i medlemsstaterna och sambandscentralerna har rapporterat i IMS (se punkt 07). Rapporten innehåller ingen liknande jämförbar indikator för antalet oriktigheter i hela EU inom sammanhållningspolitiken. För att beräkna den siffran jämförde vi det antal oriktigheter med misstanke om bedrägeri som varje medlemsstat hade anmält med det EU-stöd som de hade fått (se figur 8). Vi fann att Frankrike rapporterar det lägsta antalet oriktigheter med misstanke om bedrägeri för varje euro som landet får från EU. Vi anser att Frankrike inte rapporterar oriktigheter, inklusive misstänkt bedrägeri, på ett tillfredsställande sätt.

Källa: Revisionsrätten, baserat på 2017 års PIF-rapport. Varken Finland eller Luxemburg finns med i diagrammet eftersom de inte anmälde några oriktigheter med misstanke om bedrägeri under perioden.

Vi anser att de andelar upptäckta bedrägerier som kommissionen offentliggör i realiteten visar andelen anmälda bedrägerier – de återspeglar inte nödvändigtvis effektiviteten hos medlemsstaternas upptäcktsmekanismer och visar inte heller hur mycket bedrägeri som verkligen upptäcks utan snarare hur många ärenden som medlemsstaterna har bestämt sig för att anmäla till kommissionen (se punkterna 48 till 52). I vår särskilda rapport nr 1/2019 drog vi slutsatsen att korrelationen mellan andelen upptäckta bedrägerier och andra korruptionsriskindikatorer är svag³⁶.

Med tanke på de problem som vi identifierade anser vi att den andel upptäckta bedrägerier som offentliggjordes i 2017 års PIF-rapport om sammanhållningspolitiken inte ger en rättvisande bild av förekomsten av bedrägeri i de medlemsstater som vi besökte.

Flera förvaltande myndigheter rapporterar inte systematiskt misstänkt bedrägeri till utrednings- eller lagföringsorgan

En viktig faktor för att minska riskerna för bedrägeri och i större utsträckning avskräcka från bedrägeri är att behöriga lagföringsorgan (polis, åklagare och andra) snabbt och samordnat utreder rapporterat bedrägeri. Även om utrednings- och lagföringsorganens arbete inte ingick i den här revisionen bedömde vi hur de förvaltande myndigheterna kommunicerar och samordnar med dem.

För att principen om att avskräcka från bedrägeri ska kunna tillämpas i praktiken måste förvaltande myndigheter (eller andra myndigheter som upptäcker potentiellt bedrägeri) snabbt och systematiskt underrätta de berörda utrednings- eller lagföringsorganen om bedrägerimisstankarna, eftersom endast de kan fastställa om uppsåt föreligger. I flera fall fann vi att förvaltande myndigheter inte systematiskt rapporterade misstänkt bedrägeri till de organ som ansvarar för utredningar. I Grekland, till exempel, hade de förvaltande myndigheterna inte överlämnat något av de misstänkta bedrägerifallen i urvalet för vår revision till lagföringsorganen. I Spanien fann vi inga specifika instruktioner eller förfaranden som anger att förvaltande myndigheter är skyldiga att rapportera alla misstankar om bedrägeri på detta sätt. Om misstänkta bedrägerifall inte rapporteras begränsas den avskräckande effekten av eventuell utredning och lagföring allvarligt.

Utredare och åklagare avslår regelbundet begäranden om att inleda en brottsutredning av ärenden som förvaltande myndigheter har överlämnat till dem. Detta är helt normalt eftersom endast dessa specialiserade enheter har juridisk kapacitet och utredningsresurser för att fastställa om en brottslig handling kan ha ägt rum. De förvaltande myndigheterna ska dock alltid analysera skälen till avslaget och, när det är möjligt och lämpligt, ändra sina operativa förfaranden. Vi konstaterade att endast Lettland hade rutiner för att analysera varför överlämnade ärenden avslås och vidta nödvändiga åtgärder.

Korrigerande åtgärder har en begränsad avskräckande effekt

Förvaltande myndigheter förväntas återkräva EU-medel som använts på ett bedrägligt sätt³⁷. De ska även göra en grundlig och kritisk genomgång av interna kontrollsystem som kan ha exponerat dem för potentiellt eller bevisat bedrägeri.

Den vanligaste korrigerande åtgärden är att felaktiga utgifter dras av från deklarationerna till kommissionen, men utan att medlen återkrävs från den som gjort sig skyldig till bedrägeri eller att det vidtas någon annan avskräckande åtgärd, såsom en sanktion eller en påföljd. Det är inget ovanligt med detta förfarande eftersom det i de flesta ärenden som vi granskade ännu inte hade fastställts att bedrägeri hade ägt rum. Men enligt IMS hade medlemsstaternas myndigheter börjat återkräva EU-medel i endast 84 av de 159 ärenden där bedrägeri hade konstaterats³⁸. Att kostnader dras tillbaka från deklarationer till kommissionen är ett effektivt sätt att skydda EU:s finansiella intressen. Skyddet omfattar dock inte den nationella offentliga finansieringen – det vill säga att medlemsstaternas budgetar påverkas även om medel inte återvinns – vilket begränsar den avskräckande effekten av de korrigerande åtgärder som förvaltande myndigheter vidtar. Vår särskilda rapport nr 1/2019 innehåller ytterligare information om återkrav av medel i konstaterade bedrägerifall³⁹.

Förutom att återvinna alla EU-medel som berörs av bedrägeri förväntas förvaltande myndigheter bedöma de övergripande konsekvenserna för sina förvaltnings- och kontrollsystem och för andra projekt (t.ex. samma stödmottagare eller liknande tecken på bedrägeri).

Av de sju medlemsstater som vi besökte hittade vi endast bevis på sådana bedömningar i Spanien (se ruta 4). Men inte ens där är kontrollen systematisk.

Kampen mot bedrägerier försvagas av olika förvaltningsproblem

Det kan ta lång tid att bestraffa bedrägeri

Det kan gå lång tid från det att bedrägeri begås till det att påföljder tillämpas (se  figur 9). Enligt uppgifterna i IMS väcks misstankar om bedrägeri i genomsnitt cirka två år efter det att en oriktighet begicks⁴⁰. Det kan ta ytterligare ett år att bekräfta misstankarna genom en preliminär bedömning som leder till ett första administrativt eller rättsligt konstaterande⁴¹ och till att ärendet anmäls till kommissionen via IMS. Från och med denna tidpunkt kan kommissionen övervaka fallet och beakta det med avseende på den årliga PIF-rapporten. Efter den preliminära bedömningen (och parallellt med anmälan till kommissionen) tar det cirka fem månader att inleda eventuella administrativa eller straffrättsliga förfaranden i syfte att tillämpa påföljder. Sådana förfaranden tar i genomsnitt tre år att slutföra.

Källa: Revisionsrätten, på grundval av information från IMS.

Sambandscentralernas funktioner är inte tillräckligt definierade i förordningen och varierar betydligt mellan medlemsstaterna

Även om de förvaltande myndigheterna har huvudansvaret för att bekämpa bedrägeri vid användning av sammanhållningspolitiska medel har sambandscentralerna en viktig roll när det gäller att samordna deras arbete med andra medlemsstatsorgans och Olafs arbete. I EU:s lagstiftning om inrättandet av sambandscentralerna⁴² ges ingen vägledning om deras mandat, organisatoriska struktur eller uppgifter. Kommissionen har lämnat specifika rekommendationer om detta genom ytterligare vägledning⁴³ (se punkt 07). Varje medlemsstat avgör dock hur dess sambandscentral ska utformas.

Sambandscentralernas resurser och organisatoriska utformning ska göra det möjligt för dem att grundligt övervaka anmälningar om bedrägeri och samordna det arbete som utförs av alla parter som deltar i kampen mot bedrägeri. Eftersom det saknas tydlig vägledning fann vi att sambandscentralerna i de sju medlemsstater som vi besökte hade mycket olika strukturer och befogenheter. De kunde vara allt från små avdelningar utan utredningsbefogenheter till komplexa strukturer med full befogenhet att utföra administrativa utredningar (se figur 10). Sambandscentralen i Frankrike har lika många anställda som den i Lettland, trots olika storlek och volym på stödet till de två länderna.

Källa: Revisionsrätten.

Ungerns sambandscentral har inga lämpliga arrangemang för att rapportera om vilka åtgärder medlemsstaten vidtar för att skydda EU:s finansiella intressen. Sambandscentralen offentliggör inga rapporter om sådana åtgärder eller om potentiella bedrägerier i samband med EU:s sammanhållningsutgifter (se figur 10).

Den 23 maj 2018 offentliggjorde kommissionen ett förslag till ändring av Olaf-förordningen⁴⁴. Innan förslaget lades fram hade kommissionen 2017 utvärderat⁴⁵ tillämpningen av Olaf-förordningen. Utvärderingen visade att det största hindret för att sambandscentralerna ska fungera effektivt är att medlemsstaternas utformning av dem har brister och att de har så olika befogenheter.

Den 22 november 2018 avgav revisionsrätten ett yttrande över förslaget⁴⁶. Vi ansåg att förslaget inte tillräckligt bidrar till ett mer harmoniserat och effektivt genomförande av sambandscentraler i alla medlemsstater eftersom det endast behandlar sambandscentralernas samarbete med Olaf och inte klargör vilka funktioner de minst ska fullgöra.

Rapporteringen och uppföljningen av bedrägeriärendens status är otillräcklig

För att följa upp ett ärendes status kan man behöva konsultera parter som deltar i kampen mot bedrägeri men inte ingår i det operativa programmets förvaltnings- och kontrollsystem. Eftersom sambandscentralerna är den centrala strukturen för kontakter med Olaf i kampen mot bedrägeri anser vi att de alltid bör ha överblick över bedrägeriärenden som rör EU-medel. De bör därför få tillgång till information om statusen för ärenden som utreds av de behöriga myndigheterna i deras medlemsstat. Dessutom bör Afcos få statistik över antalet ärenden som utreds och hur utredningarna fortskrider, med vederbörlig hänsyn till den sekretess som proceduren kräver.

I fem av de medlemsstater som vi besökte var sambandscentralerna inte tillräckligt informerade om läget i utredningar av ärenden som hade anmälts till kommissionen. I Rumänien och Ungern fann vi ingen formell mekanism för systematiskt samarbete mellan de förvaltande myndigheterna, sambandscentralerna och utrednings- och lagföringsorganen, vilket innebar att sambandscentralerna inte hade fullständig överblick över pågående utredningar av EU-finansierade projekt. Sambandscentralen i Rumänien kontaktar dock regelbundet lagföringsorganen för att få information om statusen på pågående utredningar som den känner till. Även i Spanien agerar sambandscentralen proaktivt och begär att få uppgifter om pågående utredningar. Trots det kan den inte garantera att uppdaterad information överlämnas till kommissionen.

Vi konstaterade problem som gällde samordningen och informationsutbytet i sex av de sju medlemsstaterna. Vi lyckades inte heller stämma av den information som registrerats i IMS om fall av misstänkt och bekräftat bedrägeri som rörde EU-medel med den information som de olika myndigheterna hade. Den iakttagelsen gör att det kan ifrågasättas om den information som rapporteras till kommissionen är tillförlitlig. De aktuella medlemsstaterna har ingen central databas eller någon annan form av centraliserad statistik som skulle kunna ge en översikt över bedrägerifallens typ och status (se punkt 48).

Ofta saknas samordningsmekanismer

Skyddet av EU:s finansiella intressen i medlemsstaterna är inte enbart en fråga för myndigheterna som ansvarar för genomförandet av sammanhållningsmedel eller för sambandscentralerna. Andra aktörer som berörs är utrednings- och lagföringsorgan, konkurrensmyndigheter, upphandlingsorgan och, beroende på land, vissa andra institutioner. Medlemsstaterna bör införa lämpliga samordningsmekanismer så att de olika aktörerna kan utbyta information om vidtagna och planerade åtgärder, och även få rekommendationer om förbättringar.

Men de flesta medlemsstater som vi besökte har inga riktiga samordningsmekanismer där alla aktörer som är involverade i kampen mot bedrägeri som rör EU-medel deltar.

I Bulgarien, där 60 % av de ärenden som vi undersökte hade avvisats eller avslutats av åklagaren, gjorde varken sambandscentralen eller de förvaltande myndigheterna en systematisk analys av orsakerna till att ärenden avvisades. I Ungern har sambandscentralen ingen överblick över vilka åtgärder som verkligen genomförs som en del av bedrägeribekämpningsprocessen eller över statusen för anmälda ärenden. Sambandscentralen i Rumänien utför samordningsarbete som enbart bygger på bilaterala överenskommelser med varje enskild programmyndighet, men det finns ingen nationell, multilateral samordningsmekanism som alla berörda parter deltar i. I Spanien inrättades sambandscentralen 2016, men inrättandet av det organ som ska bistå den genom att samordna alla aktörer i kampen mot bedrägeri har fördröjts⁴⁷.

Vi fann ett exempel på goda samordningsrutiner i Lettland (se ruta 5).

Slutsatser och rekommendationer

Vid revisionen bedömde vi om de förvaltande myndigheterna har uppfyllt sina skyldigheter i varje led av bedrägeribekämpningsprocessen på lämpligt sätt, vilket innebär att de ska förebygga och upptäcka bedrägerier och vidta motåtgärder (bland annat anmäla bedrägeri och återvinna felaktigt utbetalda belopp). Vi bedömde därför om de förvaltande myndigheterna hade

1. utarbetat en bedrägeribekämpningspolicy, gjort en grundlig riskbedömning och genomfört lämpliga åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri,
2. reagerat på upptäckt bedrägeri på lämpligt sätt och i samarbete med sambandscentraler och andra behöriga bedrägeribekämpningsorgan.

Vår samlade slutsats är att de förvaltande myndigheterna har blivit bättre på att identifiera bedrägeririsker och utforma förebyggande åtgärder, men de måste bli bättre på att upptäcka och reagera på bedrägeri och samordna bedrägeribekämpningsåtgärder.

Förvaltande myndigheter har i allmänhet ingen specifik bedrägeribekämpningspolicy

Förvaltande myndigheter utarbetar sällan en formell bedrägeribekämpningspolicy eller ett liknande fristående dokument där de specificerar de åtgärder för att förebygga, upptäcka och komma till rätta med bedrägeri (korrigering och lagföring) som de har utformat efter en riskbedömning. Vi anser att en formell bedrägeribekämpningspolicy i form av ett fristående dokument måste utarbetas och offentliggöras för att förmedla en förvaltande myndighets fasta föresats att aktivt bekämpa bedrägeri. Detta är särskilt relevant eftersom endast tio medlemsstater har antagit en nationell bedrägeribekämpningsstrategi som bygger på kommissionens rekommendation. Vi anser att avsaknaden av bestämmelser om att förvaltande myndigheter ska anta en formell bedrägeribekämpningspolicy är en brist i utformningen av bedrägeribekämpningsramen för 2014–2020 punkterna (18 till 21).

1. Medlemsstater som inte har en nationell bedrägeribekämpningsstrategi (se punkt 20 och fotnot 19) bör utarbeta en sådan. Strategin bör åtminstone
• bygga på en bedömning av befintliga risker och involvera kunniga aktörer från olika områden (förvaltare av EU-medel, behöriga utrednings- och lagföringsorgan etc.) i utarbetandet av den,
• ange huvuddragen i konkreta åtgärder för att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra bedrägeri, och för återvinning och påföljder,
• innehålla specifika arrangemang för övervakning av genomförandet av bedrägeribekämpningsåtgärder och resultatmätning,
• tydligt tilldela ansvaret för genomförande, övervakning, samordning och jämförande utvärdering av bedrägeribekämpningsåtgärder.
2. Om det inte finns en tillräckligt detaljerad strategi på nationell nivå bör kommissionen kräva att förvaltande myndigheter antar en formell bedrägeribekämpningspolicy eller ett uttalande om bedrägeribekämpning som ska gälla för de operativa program som de ansvarar för. Policyn ska fungera som enda referenskälla och ange strategier för hur en bedrägeribekämpningskultur ska växa fram, hur ansvaret för bedrägeribekämpning ska fördelas, hur misstankar om bedrägeri ska anmälas och hur olika aktörer ska samarbeta i enlighet med centralt krav 7 och kommissionens vägledning.

Tidsram: Före slutet av 2019.

I linje med nolltoleransen mot bedrägeri skulle medlagstiftarna under förhandlingarna om och processen för att godkänna förordningen om gemensamma bestämmelser för 2021–2027 kunna överväga att göra antagandet av en nationell strategi eller policy för bedrägeribekämpning obligatoriskt.

Förvaltande myndigheter bedömer systematiskt bedrägeririsker, men processen skulle kunna förbättras ytterligare

I linje med bestämmelserna för kontrollramen för 2014–2020 bedömer de förvaltande myndigheterna nu systematiskt bedrägeririsker (i stor utsträckning baserat på kommissionens vägledning), vilket är en förbättring av kampen mot bedrägeri (punkterna 22 och 23). Några av de förvaltande myndigheter som vi besökte går dock fortfarande alltför mekaniskt till väga och inhämtar inte kompletterande synpunkter från andra kunniga parter, såsom sambandscentralerna eller utrednings- och lagföringsorgan.

De förvaltande myndigheternas slutsats är i allmänhet att de befintliga åtgärderna mot bedrägeri är tillräckligt bra för att komma till rätta med bedrägeririsker. Vi anser att den slutsatsen kan vara överoptimistisk (punkterna 24 till 28).

Förvaltande myndigheter, och särskilt de som ansvarar för program med särskilt hög risk och stor finansieringsvolym, bör eftersträva att involvera relevanta externa aktörer med dokumenterad erfarenhet av bedrägeribekämpning (t.ex. företrädare för lagföringsorgan) i bedömningar av risker och av lämpligheten hos befintliga åtgärder mot bedrägeri.

Tidsram: Före slutet av 2019.

Förvaltande myndigheter har förbättrat sina bedrägeriförebyggande åtgärder men inte gjort några större framsteg mot att proaktivt upptäcka bedrägeri

De ytterligare bedrägeribekämpningsåtgärder som togs fram för perioden 2014–2020 är till stor del inriktade på förebyggande åtgärder, som är mer omfattande än de som infördes för 2007–2013 (punkterna 29 till 32).

Åtgärderna för att upptäcka bedrägeri för 2014–2020 är dock i stort sett desamma som för 2007–2013 då kontrollramen var mycket svagare (punkterna 33 till 35). Förvaltande myndigheter utnyttjar inte dataanalys tillräckligt för att upptäcka bedrägeri, och de flesta medlemsstater som vi besökte utnyttjade inte Arachne-verktygets hela potential (punkterna 36 till 38).

De förvaltande myndigheterna hade inte gjort några större framsteg mot att proaktivt upptäcka bedrägeri, till exempel genom att specifikt kontrollera otillåten samverkan vid offentlig upphandling (punkt 33). Trots att de förvaltande myndigheterna anser att hjälplinjer och visselblåsarmekanismer är mycket effektiva metoder för att upptäcka bedrägeri, används de i praktiken av färre än hälften av de förvaltande myndigheter som besvarade vår enkät (punkterna 34 och 35).

Vidare är det inte möjligt att bedöma om åtgärderna för att förebygga eller upptäcka bedrägeri är effektiva eftersom de förvaltande myndigheterna saknar förfaranden för att övervaka genomförandet av dem och utvärdera deras effektivitet (punkterna 40 och 41).

1. De förvaltande myndigheter som för närvarande inte använder dataanalysverktyg för att upptäcka bedrägeri, särskilt Arachne, bör börja utnyttja dem för deras potential att identifiera bedrägeririsker på ett systematiskt och kostnadseffektivt sätt.
2. Kommissionen bör, som tillsynsansvarig vid delad förvaltning, aktivt uppmuntra användningen av proaktiva och andra nya metoder för att upptäcka bedrägeri genom att regelbundet sprida specifika fall av bästa praxis.
3. I samarbete med sambandscentralerna bör kommissionen fastställa minimikrav för övervakning och utvärdering av genomförandet av och effektiviteten hos åtgärder för att förebygga och upptäcka bedrägeri.

Tidsram: Före slutet av 2021.

Under förhandlingarna om och processen för att godkänna förordningen om gemensamma bestämmelser för 2021–2027 skulle medlagstiftarna kunna överväga att göra användningen av riktiga dataanalysverktyg (t.ex. Arachne) obligatorisk för programperioden 2021–2027, i syfte att upptäcka bedrägeri på ett ändamålsenligt sätt och till en relativt låg kostnad.

Förvaltande myndigheter underrapporterar bedrägeriärenden för PIF-rapporterna och vidarebeordrar dem inte till utrednings- och lagföringsorgan

När det gäller motåtgärder fann vi att förvaltande myndigheter underrapporterar bedrägeri och att det påverkar tillförlitligheten hos de andelar upptäckta bedrägerier som offentliggörs i PIF-rapporter (punkterna 48 till 57). Flera förvaltande myndigheter rapporterar inte heller systematiskt misstänkt bedrägeri till utrednings- eller lagföringsorgan (punkterna 58 till 60). Vi fann att förvaltande myndigheter är inriktade på att dra tillbaka EU-medel och inte alltid återvinner bedrägeribelopp från förövare eller ålägger dem avskräckande påföljder eller sanktioner (punkterna 61 och 62). De förvaltande myndigheterna bedömer inte heller på ett tillfredsställande sätt de tänkbara övergripande konsekvenserna av fall där det föreligger misstanke om bedrägeri (punkterna 63 och 64 samt ruta 4). Samtliga dessa aspekter begränsar allvarligt den avskräckande effekten av bedrägeriutredningar.

1. Kommissionen bör fastställa tydliga krav för rapporteringen av bedrägeri för medlemsstatsorgan i allmänhet och förvaltande myndigheter i synnerhet. Kraven bör baseras på den standardtolkning av bedrägeri riktat mot EU:s finansiella intressen som anges i det nya PIF-direktivet.
2. Kommissionen bör kräva att förvaltande myndigheter systematiskt bedömer de övergripande konsekvenserna av misstänkt bedrägeri i sina förvaltnings- och kontrollsystem.
3. Kommissionen bör uppmana förvaltande myndigheter att underrätta utrednings- eller lagföringsorgan om alla misstänkta bedrägerier.
4. För att se till att avskräckningsåtgärderna fungerar ändamålsenligt bör förvaltande myndigheter vidta proportionella åtgärder för att återvinna offentliga medel från bedragare och inte endast dra tillbaka de berörda beloppen från de utgifter som attesterats för EU-finansiering.

Tidsram: Före slutet av 2019.

Under förhandlingarna om förordningen om gemensamma bestämmelser för programperioden 2021–2027 skulle medlagstiftarna kunna överväga att införa specifika påföljder och sanktioner för dem som bär ansvaret för bedrägeri riktat mot EU:s finansiella intressen. I synnerhet skulle åtgärderna, liksom på andra politikområden, kunna inbegripa specifika bötesstraff som skulle variera i enlighet med oriktighetens finansiella effekt, eller en mekanism för utestängning från EU-finansiering under ett visst antal år.

Kampen mot bedrägeri försvagas av att sambandscentralernas funktioner är otillräckligt definierade i förordningen och att samordningen mellan medlemsstatsorgan är svag

När det gäller samordningen av bedrägeribekämpningsinsatser kunde vi konstatera att det fanns stora variationer i hur sambandscentraler organiseras och resurssätts (punkterna 66 till 70). På denna punkt är kommissionens förslag till ändring av Olaf-förordningen inte tillräckligt tydligt i fråga om vilka funktioner som sambandscentralerna minst ska fullgöra. Rapporteringen och uppföljningen av statusen för bedrägeriärenden är otillräcklig (punkterna 71 till 73) eftersom sambandscentralerna inte alltid har tillgång till information om statusen för bedrägeriärenden som utreds. Den ofta förekommande bristen på samordning gör kampen mot bedrägeri mindre effektiv (punkterna 74 till 78).

Kommissionen bör uppmana medlemsstaterna att utvidga sambandscentralernas roll som samordnare av förvaltande myndigheter till att vara en länk till alla nationella organ som har till uppgift att utreda och lagföra misstänkt bedrägeri.

Tidsram: Före slutet av 2019.

För att i linje med subsidiaritetsprincipen respektera medlemsstaternas rätt att flexibelt utforma och organisera sitt eget bedrägeribekämpningsarbete skulle EU:s medlagstiftare kunna överväga att ange vilka funktioner som en sambandscentral minst ska fullgöra. Det skulle till exempel kunna ske vid den pågående lagstiftningsprocessen om ändring av Olaf-förordningen för att säkerställa att sambandscentralernas samordningsroll blir ändamålsenlig. Sambandscentralerna skulle minst kunna ha följande funktioner:

• Fungera som en länk mellan förvaltande myndigheter (och de andra programmyndigheterna) och övriga medlemsstatsorgan som är involverade i kampen mot bedrägeri, i synnerhet utrednings- och lagföringsorgan.
• Övervaka statusen för enskilda ärenden och rapportera till kommissionen om den uppföljning som de ansvariga förvaltande myndigheterna gör, med vederbörlig hänsyn till den sekretess som råder för pågående utredningar.
• Varje år, när kommissionen ska upprätta PIF-rapporter, intyga att den information som har registrerats i IMS är fullständig, tillförlitlig, korrekt och uppdaterad.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning II, med ledamoten Iliana Ivanova som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 27 mars 2019.

För revisionsrätten

Klaus-Heiner LEHNE
ordförande

Slutnoter

¹ Vi har tagit bort hänvisningar till EU:s inkomster från definitionerna.

² Artikel 1.2 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (PIF-förordningen) (EGT L 312, 23.12.1995, s. 1).

³ Artikel 1 a i bilagan till rådets akt av den 26 juli 1995 om upprättande av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (PIF-konventionen).

⁴ De övriga ESI-fonderna är Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

⁵ Artiklarna 58 h, 70.1 b och 98.1 i den konsoliderade versionen av rådets förordning (EG) 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 31.7.2006, s. 25), och artiklarna 20.2 a, 28.1 e och n, 28.2, 30 och 33.2 i den konsoliderade versionen av kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 av den 8 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EGT L 371, 27.12.2006, s.1).

⁶ Artiklarna 72 och 125.4 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden (EUT L 347, 20.12.2013, s. 320), nedan kallad förordningen om gemensamma bestämmelser. I denna rapport använder vi ”bedrägeribekämpningsprocess” som motsvarar termen ”bedrägeribekämpningscykel” som kommissionen använder i sina vägledningsdokument.

⁷ Kommissionens vägledning för medlemsstater och programmyndigheter om bedömning av risken för bedrägerier samt effektiva och proportionella åtgärder mot bedrägeri (EGESIF 14-0021), s. 11.

⁸ Avsnitt 2.2.1 i den gemensamma strategin mot bedrägerier 2015–2020 för Eruf, Sammanhållningsfonden, ESF, Fead, EGF, EUSF och EHFF, Ares (2015) 6023058, 23.12.2015 (finns på: https://ec.europa.eu/sfc/sites/sfc2014/files/sfc-files/JOINT%20ANTI-FRAUD-STRATEGY2015-2020.pdf).

⁹ Artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1), ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/2030 av den 26 oktober 2016 (EUT L 317, 23.11.2016, s. 1).

¹⁰ Guidance note on main tasks and responsibilities of an Anti-Fraud Co-ordination Service (AFCOS) (riktlinjer om huvudsakliga uppgifter och ansvarsområden för en sambandscentral för bedrägeribekämpning (Afcos)), 13 november 2013, Ares (2013) 3403880.

¹¹ Förkortningen PIF kommer från franskans protection des intérêts financiers och gäller det generella skyddet av EU:s finansiella intressen.

¹² Artikel 17.1 i direktiv 2017/1371.

¹³ COM(2018) 553 final, 3.9.2018.

¹⁴ Statistikbilagan till 2017 års PIF-rapport, s. 93. Andelen upptäckta bedrägerier visar förhållandet mellan de aktuella beloppen i anmälda ärenden med misstanke om bedrägeri och de utbetalningar som gjordes under programperioden 2007–2013 (s. 91). Oupptäckt eller oanmält bedrägeri ingår inte i indikatorn.

¹⁵ Kommissionens vägledning för medlemsstater och programmyndigheter om bedömning av risken för bedrägerier samt effektiva och proportionella åtgärder mot bedrägeri, s. 11 (EGESIF 14-0021, 16.6.2014).

¹⁶ Kommissionens vägledning för medlemsstater och programmyndigheter om bedömning av risken för bedrägerier samt effektiva och proportionella åtgärder mot bedrägeri (EGESIF 14-0021, 16.6.2014), Olafs handbok om den roll som revisorer i medlemsstaterna spelar för att förebygga och upptäcka bedrägeri (oktober 2014) och vägledningen avseende en gemensam metod för utvärdering av förvaltnings- och kontrollsystem i medlemsstaterna (EGESIF 14-0010-final, 18.12.2014).

¹⁷ Artikel 30 och bilaga IV till kommissionens delegerade förordning (EU) nr 480/2014 av den 3 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (EUT L 138, 13.5.2014, s. 5) och fastställande av centrala krav på förvaltnings- och kontrollsystem och klassificering av dessa system efter hur väl de fungerar – i synnerhet centralt krav 7 (effektiva och proportionella åtgärder mot bedrägeri).

¹⁸ Konceptet med en formell bedrägeribekämpningspolicy motsvarar i det här sammanhanget det program för hantering av bedrägeririsk som utformats av Association of Certified Fraud Examiners (ACFE) i handboken för utredning av bedrägeri, eller i den guide om hantering av bedrägeririsk som utarbetats tillsammans med Committee of Sponsoring Organizations of the Treadway Commissions (Coso). Policyn kan även jämföras med de formella strategier mot bedrägeri och korruption som Chartered Institute of Public Finance and Accountancy (CIPFA) definierat i sin uppförandekod om hantering av risken för bedrägeri och korruption.

¹⁹ Det finns nationella bedrägeribekämpningsstrategier i tio av de 28 medlemsstaterna: Bulgarien, Tjeckien, Grekland, Frankrike, Kroatien, Italien, Lettland, Ungern, Malta och Slovakien. Rumänien har också en strategi, men den har blivit föråldrad (källa: 2017 års PIF-rapport, s. 12). Följande medlemsstater har inte antaget en nationell strategi: Belgien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Spanien, Cypern, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Slovenien, Finland, Sverige och Förenade kungariket.

²⁰ Artikel 30 och bilaga IV.

²¹ Artikel 11 i och bilaga III till kommissionens förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för 2021–2027, COM(2018) 375, 29.5.2018.

²² I vägledningen presenterade kommissionen en modell för bedrägeririskbedömningar som bygger på 31 inbyggda standardrisker, som delades upp i ytterligare 40 risker och 128 rekommenderade begränsningskontroller, som alla är strukturerade kring fyra allmänna förvaltningsprocesser (urval av sökande, genomförande och kontroll av insatser, attestering och betalning samt förvaltande myndigheters direkta upphandling). I dokumentet behandlas dock inte finansieringsinstrument eller risker i anslutning till statligt stöd.

²³ GD Regional- och stadspolitik Preventing fraud and corruption in the European Structural and Investment Funds – taking stock of practices in the EU Member States (förebyggande av bedrägeri och korruption i de europeiska struktur- och investeringsfonderna – en inventering av praxis i EU:s medlemsstater), oktober 2018, finns på: https://ec.europa.eu/regional_policy/en/information/publications/studies/2018/study-on-the-implementation-of-article-125-4-c-of-the-regulation-eu-no-1303-2013-laying-down-the-common-provisions-on-the-european-structural-and-investment-fund-in-member-states.

²⁴ Mer information om integritetspakter finns på kommissionens webbplats http://ec.europa.eu/regional_policy/en/policy/how/improving-investment/integrity-pacts/.

²⁵ Baserat på de indikatorer som kommissionen presenterade i sin informerande not av den 18 februari 2009 om bedrägeriindikatorer för Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden.

²⁶ Typiskt för bedrägeri riktat mot EU:s sammanhållningspolitiska medel är att förövare identifierar de befintliga kontrollernas begränsningar och försöker utnyttja dem för att uppnå direkt eller indirekt olovlig vinning.

²⁷ I synnerhet den globala studien från 2018 om yrkesrelaterat bedrägeri och missbruk Report to the Nations (rapport till nationerna) som offentliggjorts av Association of Certified Fraud Examiners (ACFE). Enligt studien upptäcks bedrägeri framför allt genom tips från anställda, kunder, konkurrenter eller anonyma källor.

²⁸ Verktyget för att rapportera bedrägeri finns på https://ec.europa.eu/anti-fraud/olaf-and-you/report-fraud_sv.

²⁹ Punkterna 3, 12, 21, 23 och 32 i revisionsrättens yttrande nr 4/2018 över förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten.

³⁰ Se kommissionens pressmeddelande IP/19/1604 EU-kommissionen välkomnar den provisoriska överenskommelsen för bättre skydd av visselblåsare i EU http://europa.eu/rapid/press-release_IP-19-1604_sv.htm).

³¹ Kommissionens vägledning för medlemsstater och programmyndigheter om bedömning av risken för bedrägerier samt effektiva och proportionella bestämmelser om bedrägeribekämpning (EGESIF 14-0021).

³² GD Regional- och stadspolitiks studie Preventing fraud and corruption in the European Structural and Investment Funds – taking stock of practices in the EU Member States (förebyggande av bedrägeri och korruption i de europeiska struktur- och investeringsfonderna – en inventering av praxis i EU:s medlemsstater), s. 51.

³³ De två oriktigheterna anmäldes av Slovakien och är värda närmare 0,6 miljarder euro. Per definition befinner de sig i ett tidigt skede av bedrägeriförvaltningsprocessen och kan komma att utvecklas betydligt.

³⁴ Artikel 122.2 i förordningen om gemensamma bestämmelser, artiklarna 3 och 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1970 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 med särskilda bestämmelser om rapportering av oriktigheter (EUT L 293, 10.11.2015, s. 1) och artikel 28.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 (tillämpningsföreskrifter).

³⁵ Revisionsrättens särskilda rapport nr 1/2019 Kampen mot bedrägerier i samband med EU-utgifter: mer behöver göras, punkterna 21–32.

³⁶ Särskild rapport nr 1/2019 Kampen mot bedrägerier i samband med EU-utgifter: mer behöver göras, punkt 29.

³⁷ Bilaga IV till kommissionens delegerade förordning (EU) nr 480/2014 av den 3 mars 2014 om komplettering av förordning (EU) nr 1303/2013.

³⁸ Det belopp som ska återvinnas i dessa 84 bedrägerifall var 7 miljoner euro.

³⁹ Särskild rapport nr 1/2019 Kampen mot bedrägerier i samband med EU-utgifter: mer behöver göras, punkterna 112–115.

⁴⁰ Beräknat på grundval av den rapporterade informationen i IMS. Som vi redan påpekat är den informationen inte alltid korrekt.

⁴¹ Ett första administrativt eller rättsligt konstaterande är den första skriftliga bedömningen från en behörig myndighet som drar slutsatsen att en oriktighet skulle kunna vara bedrägeri, utan att det påverkar den fortsatta bedömningen av ärendet. Det första konstaterandet kan ske i olika former, såsom en rapport om förvaltningskontroller från en förvaltande myndighet eller ett förmedlande organ, en granskningsrapport från revisionsmyndigheten, kommissionen eller revisionsrätten eller det beslut att väcka åtal som fattats av en åklagare eller en domare och som leder till en formell brottsutredning.

⁴² Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1), ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/2030 av den 26 oktober 2016 (EUT L 317, 23.11.2016, s. 1).

⁴³ Guidance note on main tasks and responsibilities of an Anti-Fraud Co-ordination Service (AFCOS) (riktlinjer om huvudsakliga uppgifter och ansvarsområden för en sambandscentral för bedrägeribekämpning (Afcos)), 13 november 2013, Ares (2013) 3403880.

⁴⁴ Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) vad gäller samarbete med Europeiska åklagarmyndigheten och effektiviteten i Olafs utredningar, COM(2018) 338 final/0170 (COD).

⁴⁵ Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Utvärdering av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013, SWD(2017) 332 final.

⁴⁶ Yttrande nr 8/2018 över kommissionens förslag av den 23 maj 2018 till ändring av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 vad gäller samarbete med Europeiska åklagarmyndigheten och effektiviteten i Olafs utredningar – se särskilt punkterna 16, 38 och 39.

⁴⁷ Det kungliga dekret som reglerar organets sammansättning och uppgifter antogs slutligen den 1 mars 2019 och offentliggjordes den 19 mars 2019.

⁴⁸ Länk till studien: https://ec.europa.eu/regional_policy/en/information/publications/studies/2018/study-on-the-implementation-of-article-125-4-c-of-the-regulation-eu-no-1303-2013-laying-down-the-common-provisions-on-the-european-structural-and-investment-fund-in-member-states

⁴⁹ Kommissionen anger följande i sin vägledning: ”Beroende på resultaten av dessa granskningar och den identifierade bedrägeririsknivån bör uppföljningsrevisioner utföras så ofta som behövs.” En målinriktad och proportionell strategi rekommenderas.

⁵⁰ Se SWD(2018) 386 final 2/2, punkt 4.3, s. 86–88.

⁵¹ Se COM(2015) 386 final, punkt 4.2.2, s. 23.

⁵² EUT L 283, 31.10.2017, s. 1.

⁵³ Se PIF-rapporten 2014 – COM(2015) 386 final, 31.7.2015, rekommendation 1, s. 30.

⁵⁴ Ares(2016)6943965, 13.12/.2016), framtagen inom ramen för Cocolafs undergrupp om ”Förebyggande av bedrägerier” i samarbete med nationella sakkunniga.

⁵⁵ Se SWD(2016) 237 final, punkt 2.4.

⁵⁶ Ares(2017)5692256, 21.11.2017.

⁵⁷ (SWD(2015) 154 final, punkt 3.2, s. 57–61).

⁵⁸ Se SWD(2015) 154 final, punkt 3.2, s. 57–61.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra revisioner av EU:s politik och program eller av förvaltningsteman kopplade till specifika budgetområden. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller resultat eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella intäkterna eller kostnaderna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsrättens avdelning II investeringar för sammanhållning, tillväxt och inkludering, där ledamoten Iliana Ivanova är ordförande. Revisionsarbetet leddes av ledamoten Henri Grethen med stöd av Ildikó Preiss (attaché), Juan Ignacio González Bastero (förstechef), Jorge Guevara López (uppgiftsansvarig och auktoriserad bedrägeriutredare), Dana Christina Ionita, Sandra Dreimane (auktoriserad bedrägeriutredare), Florence Fornaroli, Efstratios Varetidis, Márton Baranyi, Zhivka Kalaydzhieva och Janka Nagy-Babos (revisorer). Thomas Everett gav språkligt stöd.

Från vänster till höger: Márton Baranyi, Thomas Everett, Efstratios Varetidis, Henri Grethen, Ildikó Preiss, Dana Christina Ionita, Juan Ignacio González Bastero, Janka Nagy-Babos, Jorge Guevara López, Florence Fornaroli, Sandra Dreimane.

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2019

© Europeiska unionen, 2019

För all användning eller återgivning av foton eller annat material som Europeiska unionen inte har upphovsrätten till måste tillstånd inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavaren.

KONTAKTA EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor på https://europa.eu/european-union/contact_sv

Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

• Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
• Ring telefonnumret +32 22999696.
• Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-INFORMATION

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer från EU Bookshop (https://publications.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1951, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv).

Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv/home?) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.