Genomförandet av sammanhållningspolitiken: jämförelsevis låga kostnader men otillräcklig information för att bedöma besparingar som uppnås genom förenkling

Sammanfattning

EU:s politik för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning svarar för omkring en tredjedel av de totala utgifterna i EU:s budget. Politikens övergripande mål är att minska skillnaderna i utveckling mellan regioner. För perioden 2014–2020 anslogs 352 miljarder euro till sammanhållningspolitiken – EU:s viktigaste investeringspolitik – eller 37 % av de samlade utgifterna i EU:s budget under samma period.

Sammanhållningspolitiken genomförs med delad förvaltning, vilket betyder att ansvaret för genomförandet av politiken och de tillhörande anslagen, inklusive kontrollverksamheten, delas mellan kommissionen och medlemsstaterna. Även om kommissionen behåller ansvaret för genomförandet av EU:s budget delegeras den faktiska förvaltningen och kontrollen av EU:s anslag och program till medlemsstaternas myndigheter. Myndigheternas uppgifter och verksamhet regleras i förordningen om gemensamma bestämmelser och innebär bland annat att de väljer ut projekt för medfinansiering och kontrollerar dem.

Genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder genererar kostnader. Det gäller för alla uppgifter och verksamheter som utförs av programmyndigheterna i medlemsstaterna och av kommissionen.

Vid den här revisionen undersökte vi om kostnaderna kan jämföras med andra liknande stödordningar och om den underliggande informationen är fullständig, konsekvent och samstämmig. Vi undersökte även om informationen gör det möjligt att analysera och fatta beslut om lagstiftning och förenkling av regler. Våra iakttagelser och slutsatser är relevanta för programperioden 2021–2027 och för att göra medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem mer ändamålsenliga under den perioden.

Vi fann att den samlade kostnad för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder som kommissionen presenterat var relativt låg i jämförelse med andra EU-fonder och internationellt finansierade program. Vår slutsats var dock att de underliggande uppgifter om kostnader som kommissionen hade fått in inte var tillräckligt fullständiga, konsekventa och samstämmiga för att kunna användas för att till exempel bedöma effekten av förenklade EU-regler på genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder.

Vi såg att trots att de kostnader för medfinansiering som deklareras till kommissionen är kända finns det ingen eller knapphändig information om kostnader som inte deklareras. För att få mer information om den del som inte deklareras skickar kommissionen enkäter till medlemsstaterna för att uppskatta de administrativa kostnaderna. Vi ifrågasatte huruvida de uppgifter som låg till grund för den senaste studien från 2018 var fullständiga, konsekventa och korrekta. Men den kan ändå ligga till grund för generella jämförelser på övergripande nivå. I studien från 2018 rapporterade kommissionen att medlemsstaternas kostnader för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna var 2,3 %, vilket vi anser är i samma storleksordning eller lägre än andra internationellt finansierade stödordningars kostnader.

För perioden 2014–2020 uppskattade kommissionen, på grundval av en studie från 2017, att införandet av 21 förenklingsåtgärder skulle leda till lägre administrativa kostnader. Vi genomförde emellertid en enkät som visade att de flesta medlemsstaterna förväntade sig att de administrativa kostnaderna skulle öka under samma period.

I motiveringen till förslaget till lagstiftning för 2021–2027 presenterade kommissionen två uppskattningar som hämtats från studien 2018 och gällde specifika enskilda förenklingsåtgärder. För en av uppskattningarna anser vi att ett mer realistiskt scenario skulle ha använts i motiveringen.

Kommissionen har infört och föreslagit flera förenklingsåtgärder i förordningarna för 2014–2020 och 2021–2027. Den monetära effekten av många av förenklingsåtgärderna har uppskattats i flera studier, till exempel från 2012, 2017 och 2018. Ingen hänsyn har dock tagits till de komplexa administrativa rutiner som myndigheter i medlemsstaterna använder. På grundval av vårt tidigare arbete anser vi att dessa rutiner kan innebära att de kostnadsbesparingar som förenklingsåtgärderna förväntas ge kanske inte uppnås.

Vi rekommenderar att kommissionen

• meddelar vad den kommer att undersöka – och när – vid sina återkommande studier av administrativa kostnader,
• bedömer om de uppskattade besparingarna i fråga om administrativa kostnader har förverkligats,
• undersöker administrativa rutiner i medlemsstaterna.

Inledning

Sammanhållningspolitiska fonder och förvaltningen av dem

Syftet med EU:s ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningspolitik (som i den här rapporten benämns sammanhållningspolitiken) är att minska skillnaderna i utveckling mellan regioner, omstrukturera industriregioner på tillbakagång och främja gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete inom Europeiska unionen.

De sammanhållningspolitiska utgifterna utgör cirka 37 % av de totala utgifterna i EU:s budget. Anslagen till sammanhållningspolitiken, EU:s viktigaste investeringspolitik, uppgick till 346 miljarder euro under programperioden 2007–2013 (de totala anslagen till EU och medlemsstaterna var 466 miljarder euro) och till 352 miljarder euro under perioden 2014–2020 (de totala anslagen till EU och medlemsstaterna var 473 miljarder euro).

EU:s sammanhållningspolitik är strukturerad kring tre av de fem europeiska struktur- och investeringsfonderna¹ (ESI-fonderna): Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden (ESF). De tre fonderna är kända som EU:s sammanhållningspolitiska fonder. Eruf, Sammanhållningsfonden och ESF regleras genom gemensamma bestämmelser om inte annat följer av den särskilda förordningen för varje fond.

Sammanhållningspolitiken genomförs med delad förvaltning², vilket betyder att ansvaret för genomförandet av politiken och de tillhörande anslagen delas mellan kommissionen och medlemsstaterna. Fonderna genomförs med hjälp av operativa program som upprättas av medlemsstaterna och antas av kommissionen, där det närmare anges hur medlemsstaterna kommer att använda EU-medel under en programperiod. Operativa program finansierar projekt som väljs ut av förvaltande myndigheter i medlemsstaterna och genomförs av stödmottagare.

Det fanns 441 operativa sammanhållningsprogram under programperioden 2007–2013. Närmare 90 % av dem hade redan avslutats i slutet av 2019³.Det finns 391 operativa program för programperioden 2014–2020 som fortfarande pågår.

För varje operativt program utser medlemsstaten de myndigheter som ska genomföra programmen: en förvaltande myndighet, en attesterande myndighet och en revisionsmyndighet. Deras uppgifter och verksamhet regleras i förordningen om gemensamma bestämmelser⁴.

• Den förvaltande myndigheten ansvarar för genomförandet av det operativa programmet. Den bedömer och väljer därefter ut projektansökningar, och kontrollerar och övervakar genomförandet av projektet.
• Den attesterande myndigheten har ansvaret för att se till att de kostnadsredovisningar som projektens stödmottagare lämnar in sammanställs till utgiftsdeklarationer och betalningsansökningar. Myndigheten överlämnar dem till kommissionen för ersättning och utarbetar även det operativa programmets årsredovisning.
• Revisionsmyndigheten ansvarar för att avge ett årligt oberoende uttalande om räkenskapernas tillförlitlighet, de uppkomna utgifternas laglighet och förvaltnings- och kontrollsystemens funktion.

Medlemsstaterna kan på eget initiativ även utse andra organ, såsom samordningsorgan eller förmedlande organ, som ska bistå vid genomförandet av operativa program. Ett samordningsorgan utför övergripande uppgifter som berör flera operativa program. Förmedlande organ är offentliga eller privata organ som agerar under överinseende av en utsedd myndighet, oftast för ett operativt program, och för dess räkning utför uppgifter gentemot stödmottagare som genomför insatser.

Vid kommissionen ansvarar två generaldirektorat för genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik: generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering (GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering) och generaldirektoratet för regional- och stadspolitik (GD Regional- och statspolitik).

Kommissionen förhandlar om och godkänner operativa program med medlemsstaterna, tillhandahåller vägledning och instruktioner till medlemsstaternas myndigheter om hur de ska utföra sina uppgifter och utför kontroller i medlemsstaterna eller skrivbordskontroller för att övervaka hur politiken genomförs. Förutom dessa återkommande uppgifter lägger kommissionen fram förslag på grundläggande lagstiftning på området, till grund för den politiska ramen, och utvärderar tidigare ramar.

De viktigaste verksamheterna för de utsedda myndigheterna och kommissionen anges i figur 1.

Anm: Medlemsstaten kan utse förmedlande organ som står under förvaltningsmyndighetens eller den attesterande myndigheten ansvar.

Källa: Revisionsrätten.

Kostnader för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder

De verksamheter som krävs för att förbereda och genomföra program, bland annat förvaltning, övervakning, utvärdering, information och kommunikation, kontroll och revision (se även punkterna 06–09) ger upphov till administrativa kostnader på flera nivåer (se figur 1).

Kostnaderna för att genomföra fonder kan finansieras från EU:s eller medlemsstaternas (nationella eller regionala) budgetar, eller från en kombination av dem:

1. Några kostnader täcks helt av EU:s budget. Det gäller kommissionens kostnader för tekniskt stöd som den själv tar initiativ till, exempelvis åtgärder för uppbyggnad av administrativ kapacitet, studier, utvärderingar eller informationsspridning⁶. EU:s budget betalar även normala administrativa kostnader för exempelvis personal och lokaler.
2. Några kostnader täcks genom medfinansiering från både EU:s och medlemsstaternas budgetar. Det är kostnader som medlemsstaterna har och som deklareras som tekniskt stöd. Sådana kostnader kan gälla verksamheter eller insatser som genomförs genom ett specifikt operativt program för tekniskt stöd eller som en prioritet i ett allmänt operativt program. Insatser för tekniskt stöd ska uppfylla alla krav enligt de sammanhållningspolitiska reglerna när det gäller exempelvis urvalsförfaranden, kontroll- och revisionssystem, offentlig upphandling, regler för stödberättigande eller rapporteringskrav.
3. Några kostnader täcks helt av medlemsstaternas budgetar. Kommissionen får ingen information om dessa kostnader eftersom de inte omfattas av förordningen om gemensamma bestämmelser.

Varje medlemsstat bestämmer vilka kostnader som ska finansieras från den nationella budgeten och för vilka kostnader den begär medfinansiering genom att deklarera dem som tekniskt stöd.

Förhållandet mellan administrativa kostnader och tekniskt stöd framgår av de färgade cirklarna i figur 2, där de inre cirklarna visar kommissionens kostnader (se punkt 12 1)). Den andra och tredje cirkeln visar det tekniska stöd som medlemsstaterna deklarerar till kommissionen (se punkt 12 2)). Den yttre cirkeln motsvarar de administrativa kostnader som medlemsstaterna haft men inte deklarerat till kommissionen (se punkt 12 3) och som kommissionen försöker uppskatta genom studier (se punkt 15). De olika färgerna i den större cirkeln visar vilken myndighet som haft kostnaderna. Det framgår till exempel att medlemsstaterna har mest kostnader och att de förvaltande myndigheterna gör av med över 50 % av medlemsstaternas kostnader för tekniskt stöd.

Anm: I beloppet 474 miljarder euro ingår EU-finansiering (352 miljarder euro, se punkt 02) och nationell medfinansiering.

Källa: Revisionsrätten, baserat på uppgifter för 2014–2020 från Europeiska kommissionen.

I förordningen om gemensamma bestämmelser (CPR) anges tak för hur mycket tekniskt stöd medlemsstaterna får deklarera. För perioden 2014–2020 får medlemsstaterna begära ersättning för kostnader som tekniskt stöd till ett belopp som motsvarar högst 4 % av fondernas totala anslag till dem⁷. I samma förordning anges även under vilka omständigheter taket kan höjas till 6 %. Bilaga I innehåller en översikt över de totala anslagen till sammanhållningspolitiken (473 miljarder euro) och till tekniskt stöd (14 miljarder euro) för programperioden 2014–2020 i varje medlemsstat. Beroende på programmet medfinansierar EU mellan 50 och 100 % av de deklarerade kostnaderna för tekniskt stöd.

Mellan 2010 och 2018 beställde kommissionen fem studier för att uppskatta nivån på kostnaderna för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna och effekten av de åtgärder för att förenkla reglerna och bestämmelserna som införts genom kommissionens olika lagstiftningsförslag (se ruta 1).

Revisionens omfattning och inriktning samt revisionsmetod

Vid revisionen undersökte vi kommissionens och medlemsstaternas kostnader för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder genom operativa program. Vi undersökte också om den information om kostnader som medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen räcker som underlag för förvaltningsbeslut om lagstiftning och förenkling av regler och bestämmelser.

Våra iakttagelser och slutsatser är relevanta för programperioden 2021–2027 och för att göra medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem mer ändamålsenliga under den perioden.

Vi undersökte kostnaderna för att genomföra sammanhållningspolitiska fonder och ställde följande revisionsfrågor:

1. Kan de samlade kostnader för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder som kommissionen presenterar jämföras med andra liknande stödordningar och bygger de på fullständig, konsekvent och samstämmig information om kostnader?
2. Är det möjligt att med hjälp av de tillgängliga underliggande uppgifterna om kostnader analysera och fatta beslut om lagstiftning och förenkling av regler?

I vårt granskningsarbete för den här rapporten ingick både kommissionen och myndigheter i medlemsstaterna:

För undersökningen av uppgifter om kostnader och tillhörande rutiner inriktade vi oss främst på programperioden 2014–2020. Granskningen omfattade den information som kommissionen och medlemsstaterna hade tillgång till den 31 december 2018.

I revisionen ingick inte

1. en undersökning av rutinernas fördelar vid genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna,
2. en undersökning av administrativa kostnader för utvalda insatser på stödmottagarnivå (se punkt 11).

Iakttagelser

De samlade kostnaderna för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder som rapporteras är jämförelsevis låga men bygger på uppgifter som inte är tillräckligt fullständiga, konsekventa och samstämmiga

Genomförandet av politik eller program leder till kostnader för främst personal, it-system, lokaler och tjänster. Fullständig, samstämmig och konsekvent information om kostnader bör även offentliggöras för att EU-medborgarna ska kunna se att politiken genomförs effektivt. Kostnader ska hållas nere – ju högre de är desto mindre pengar är tillgängliga för att verkligen genomföra politiken.

Kommissionen rapporterar varje år om kostnaderna för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna, men uppgifterna kan inte jämföras över tid

I EU:s budgetförordning föreskrivs att kommissionen i varje generaldirektorats årliga verksamhetsrapport ska göra en bedömning av kontrollernas kostnader och fördelar¹³. Kommissionen definierar kostnader för kontroller som kostnaderna för de flesta aspekter av genomförandet av EU-utgifter såsom sammanhållningspolitiska fonder. För kommissionens del gäller kostnaderna främst dess personal som deltar i genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna och exempelvis utför programplanering och ekonomisk förvaltning eller ger administrativt och tekniskt stöd. Tabell 1 innehåller uppgifter för 2013–2018.

I sina årliga verksamhetsrapporter presenterar kommissionen sina kostnader för kontroll som en procentsats av gjorda utbetalningar. Det görs få betalningar i början av programperioden då medlemsstaterna utformar program och projekten ännu inte har kommit igång. Kommissionens kostnader är dock relativt stabila och varierar inte särskilt mycket i förhållande till storleken på de belopp som betalas ut. Variationer i de offentliggjorda procentsatserna är till största delen ett resultat av variationer i storleken på utbetalningar till programmen.

I likhet med kommissionens övriga generaldirektorat uppskattar de generaldirektorat som ansvarar för sammanhållningspolitiken (GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering och GD Regional- och stadspolitik) sina kostnader med en metod som fastställts av kommissionens centrala avdelningar. Metoden innebär att antalet anställda som arbetar med genomförandet av sammanhållningspolitiken multipliceras med en genomsnittlig kostnad per anställd, som fastställts för varje personalkategori. Efter rekommendationer från kommissionens tjänst för internrevision uppdaterades metoden för fördelning av personalkostnader 2018. I synnerhet förfinade GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering sin metod för att uppskatta de aktuella personalresurserna, vilket förklarades i den årliga verksamhetsrapporten – metoden hade inte uppdaterats sedan 2013. Den här ändringen, tillsammans med två administrativa omorganisationer och den betydligt större arbetsbördan i samband med den europeiska planeringsterminen, vilket inte rapporterades förrän i den årliga verksamhetsrapporten för 2018, gjorde att generaldirektoratets rapporterade kostnader vid delad förvaltning minskade med 50 %. Detta gör att korrektheten i de rapporterade kostnaderna för 2013–2017 kan ifrågasättas. Vi anser att den uppdaterade metod som kommissionen nu använder innebär att den uppfyller budgetförordningens krav (punkt 23).

Medlemsstaterna har endast ofullständig information om administrativa kostnader

Medlemsstaterna kan bestämma vilka kostnader de deklarerar till kommissionen som tekniskt stöd (se punkt 14). Vilken typ av kostnader som deklareras varierar från myndighet till myndighet, till och med inom enskilda medlemsstater. Några medlemsstater väljer att inte deklarera alla sina stödberättigande administrativa kostnader som tekniskt stöd. De har rätt att göra så för att exempelvis använda mer av de tillgängliga medlen till operativa projekt. I figur 3 visas de typer av kostnader som myndigheterna i var och en av de fem medlemsstater som vi granskade deklarerade som tekniskt stöd. Av tabellen framgår också att några medlemsstater valde att inte deklarera delar av eller hela kostnader av en viss typ. När det gäller de kostnader som inte deklareras till kommissionen har den ingen information om storleken på eller typen av kostnad (se även punkt 13).

Svaren på vår enkät tyder på att tekniskt stöd betalar en stor del av medlemsstaternas administrativa kostnader, men inte alla, se figur 2. Med andra ord finansierar medlemsstaterna en del av de administrativa kostnaderna med egna nationella eller regionala medel, och dessa kostnader deklareras inte till kommissionen.

För programperioden 2007–2013, där endast ett fåtal operativa program fortfarande pågår, finansierade 10 % av de myndigheter i medlemsstaterna som besvarade vår enkät samtliga sina kostnader med nationella medel. Den andra ytterligheten var de 13 % av myndigheterna som finansierade alla sina kostnader med tekniskt stöd (se tabell 2).

Kommissionen gjorde en uppskattning av det deklarerade beloppet som andel av medlemsstaternas totala administrativa kostnader, genom att ställa frågan till alla medlemsstater. Den kom fram till ett uppskattat intervall på mellan 30 och 70 %¹⁴ (för programperioden 2007–2013 och Eruf och Sammanhållningsfonden) för 2010, och 68 %¹⁵ (för programperioden 2014–2020 och alla fem ESI-fonderna) för 2018.

Vår enkät visar att 41 % av de svarande inte kunde uppskatta den andel av kostnaderna som finansierades med tekniskt stöd (se tabell 2). De kostnader som deklarerats för tekniskt stöd är förstås kända, men i de flesta fall (91 % av de svarande) fanns det inget nationellt krav på att identifiera de totala kostnaderna. Detta är inte unikt för de organ som genomför de sammanhållningspolitiska fonderna: endast 20 % av de högre revisionsorganen bekräftade att det fanns sådana krav för rent nationella eller regionala finansieringssystem.

Eftersom medlemsstaternas myndigheter är offentliga organ har de redovisningssystem där deras kostnader bokförs, men 62 % av de myndigheter som svarade på vår enkät var en del av större organisationer, såsom ministerier. Det innebär att det kan vara svårt att separat identifiera kostnaderna för verksamhet som bedrivs av programmyndigheter som genomför sammanhållningspolitik och den större organisationens kostnader, när de exempelvis delar lokaler eller datasystem.

Kommissionens särskilda studie från 2018, där administrativa kostnader uppskattades, baserades på indata som inte var tillräckligt fullständiga, konsekventa och samstämmiga

Eftersom det inte finns fullständig information om medlemsstaternas kostnader genomför kommissionen återkommande studier i syfte att uppskatta dem. De utfördes av konsulter runt det femte året av programperioderna och resulterade i studier som gavs ut 2010 (för Sammanhållningsfonden och Eruf), 2012 (för ESF) och 2018 för alla fem ESI-fonderna (se ruta 1).

För 2018 års studie bad konsulten alla myndigheter i medlemsstaterna att lämna information om de administrativa kostnaderna via ett frågeformulär som skickades till förvaltande och attesterande myndigheter och revisionsmyndigheter samt nationella samordningsorgan. Ett stort antal förmedlande organ tillfrågades dock inte.

Medlemsstaternas myndigheter hade ingen juridisk skyldighet att svara, vilket inte heller alla gjorde. Svarsfrekvensen varierade mellan 13 % (Tyskland) och 100 % (Danmark och Slovenien)¹⁶. Den slutliga svarsfrekvensen för alla medlemsstater och alla fem ESI-fonderna var 39 %¹⁷.

Vi frågade dem som besvarade vår enkät men inte hade fyllt i konsultens frågeformulär för 2018 års studie varför de inte hade gjort det. Några svarade att de saknade personalresurser och inte snabbt kunde få fram uppgifterna. Andra svarade att frågeformuläret kom olägligt eftersom verksamheter fördelas ojämnt över en programperiod (eftersom politikområdet fungerar så) och att medlemsstaternas administrativa kostnader därför också blir ojämnt fördelade. Eftersom konsulten inte fick in alla svar på frågeformuläret blev man tvungen att göra justeringar för att kompensera för bristen på uppgifter. För justeringarna användes giltiga svar från svarande med ”liknande profiler”¹⁸.

De medlemsstater som svarade behövde inte avsätta överdrivet mycket resurser: de som besvarade vår enkät uppgav att de i genomsnitt hade använt 1,7 personveckor för att svara på frågeformuläret.

Vår revision i de utvalda medlemsstaterna och svaren på vår enkät visar att de indata som lämnades till konsulten inte var tillräckligt fullständiga, konsekventa och sammanhängande av följande skäl:

• Myndigheter i samtliga fem granskade medlemsstater hävdade att mål och metod, liksom frågorna, var oklara och att det saknades tydlig vägledning.
• De som besvarade vår enkät kunde endast hämta drygt 50 % av den information som behövdes för konsultens frågeformulär från sina informationssystem. De var därför tvungna att tillgripa uppskattningar för många av de efterfrågade uppgifterna.
• För samtliga fem granskade medlemsstater gjordes få kontroller av de uppgifter som låg till grund för myndigheternas svar: konsulten gjorde endast sannolikhetskontroller av uppgifterna.
• I fyra av de fem granskade medlemsstaterna innehöll svaren från några myndigheter ingen information om förmedlande organ.
• Några myndigheter i de fem granskade medlemsstaterna rapporterade endast kostnader som finansierades med tekniskt stöd, vilket inte gäller alla administrativa kostnader.
• I två av de fem granskade medlemsstaterna gäller delar av den rapporterade informationen inte enbart programperioden 2014–2020.
• Kostnader rapporterades inkonsekvent i fyra av de fem granskade medlemsstaterna: vi hittade kostnader som inte fanns med i rapporteringen om genomförandet av sammanhållningspolitiken. I en av de besökta medlemsstaterna hittade vi även rapporterade kostnader som inte enbart gällde genomförandet av sammanhållningspolitiken (se ruta 2).

Två myndigheter uppgav att de kunde ha lämnat bättre och mer information om de i förväg hade fått veta att dessa uppgifter behövdes. Om de redan när programperioden började hade känt till att informationen behövdes skulle de ha kunnat utforma sina system och förfaranden så att den nödvändiga informationen genererades och det skulle ha varit mycket enklare att få fram mer exakta uppgifter på ett effektivt sätt.

När det gäller Eruf och Sammanhållningsfonden liknar resultaten av studien från 2018 i hög grad resultaten från den tidigare studien 2010. Dock uppskattades medlemsstaternas kostnader för ESF till 2,8 % i studien från 2018, vilket ska jämföras med uppskattningen på 4,8 % i studien från 2012. Enligt studien från 2018 berodde den stora minskningen av kostnader framför allt på minskade kostnader för i) övervakning och utvärdering, ii) kontroll av ersättningsanspråk (främst på grund av den utvidgade användningen av förenklade kostnadsalternativ) och iii) informations- och kommunikationsinsatser¹⁹.

De tillgängliga uppgifterna visar att de administrativa kostnaderna är jämförelsevis låga

Den administrativa kostnaden för sammanhållningspolitiken bör vara rimlig i jämförelse med andra program för finansiering av investeringar på europeisk eller internationell nivå.

De brister som vi rapporterar om i punkterna 33–39 gör att det kan ifrågasättas om de uppgifter som samlades in för studien 2018 är fullständiga, konsekventa och samstämmiga. När uppgifterna analyseras måste därför denna osäkerhet beaktas, vilket gör att uppgifterna endast lämpar sig för övergripande jämförelser. Trots det, och även med hänsyn till en hög felmarginal, visar de tillgängliga uppgifterna att de administrativa kostnaderna för de sammanhållningspolitiska fonderna är relativt låga jämfört med andra EU-program och internationella program.

Studien från 2018 visar att medlemsstaternas genomsnittliga kostnad för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna var 2,3 %²⁰ av de totala anslagen. Av ESI-fonderna har Sammanhållningsfonden, med administrativa kostnader på 1,8 %, lägst kostnader, och därefter följer Eruf (2,3 %) och ESF (2,8 %) (se tabell 1). Slutsatsen i studien²¹ är att skillnaderna återspeglar fondernas olika karaktär, som att program inom Sammanhållningsfonden vanligen har färre och större projekt än ESF eller att projektens finansiella volym varierar. Fondernas olika karaktär måste därför beaktas vid alla jämförelser. Studien från 2018 tyder på att kostnaderna för att genomföra samanhållningspolitiska fonder är lägre än kostnaderna för Ejflu (8,3 %) och EHFF (4,4 %).

Förutom medlemsstaternas kostnader uppskattas kommissionens kostnader för 2018 till 0,36 % av de sammanhållningspolitiska åtaganden som totalt har gjorts. Därav uppgår GD Sysselsättning, socialpolitik och inkluderings kostnader till 0,18 % av de ESF-medel som det har gjorts åtaganden för, och GD Regional- och statspolitiks kostnader uppgår till 0,42 % av de medel från Sammanhållningsfonden och Eruf som det gjorts åtaganden för.

I studien från 2018 hänvisas även till tidigare studier som har visat att kostnaderna för genomförandet av ESI-fonder är rimliga vid internationella jämförelser. Studierna visade att medlemsstaternas kostnader för genomförandet av ESI-fonderna kunde jämföras med de allmänna administrativa kostnader som Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) hade. Banken har relativt liknande strukturer för förvaltning och genomförande, och dess kostnader motsvarade 4,5 % av programkostnaderna. De administrativa kostnaderna för Världsbankens globala och regionala partnerskapsprogram är 11 %.

Den tillgängliga informationen om kostnader var inte lämplig för att bedöma effekten av förenklade EU-regler

Information om de administrativa kostnaderna för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna är särskilt relevant i två steg av alla programperioder:

1. När lagstiftning föreslås för en programperiod och regler ändras, tas bort eller införs.
2. När en programperiod avslutas och det slutliga beloppet för administrativa kostnader kan räknas ut och bedömas i förhållande till de ursprungliga antagandena.

För att motivera de ändrade lagbestämmelserna i den nya förordningen om gemensamma bestämmelser bör studier bidra med information och underlag så att kommissionen får en bra bild av komplexiteten i regler och administrativa rutiner som gäller administrativa kostnader. Informationen ska ge kommissionen och medlemsstaterna möjlighet att bedöma vilka förenklingsåtgärder som kan vara ändamålsenliga och vilka effekter de kan tänkas få, samtidigt som lagstiftningsmässiga fördelar beaktas. När programgenomförandet har kommit tillräckligt långt bör kommissionen mäta effekter och analysera inverkan av förenklingsåtgärderna där de tillämpas eller där det är tänkt att de ska tillämpas under nästa programperiod.

Kommissionen är mer optimistisk än medlemsstaterna när det gäller besparingar till följd av förenklade regler för 2014–2020

Vi undersökte kommissionens analys av förenklingsåtgärdernas effekt och jämförde den med medlemsstaternas syn på administrativa kostnader för perioden 2014–2020. De studier som gjordes för kommissionens räkning mellan 2010 och 2018 (se ruta 1) byggde på att information antingen från början av samma programperiod eller från föregående programperiod användes som referensvärde för att uppskatta den framtida effekten av de införda eller föreslagna förenklingsåtgärderna. I båda scenarierna var den tillgängliga informationen otillräcklig för att bedöma effekten av ändringar till följd av förenklingsåtgärder.

Ett exempel på användning av information från programperiodens början är studien från 2017 (se ruta 1). Under tidigare revisioner²² har vi funnit att långsamt genomförande under perioden 2014–2020 hade lett till att uppskattningsvis så lite som 10 % av de tillgängliga anslagen från Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden hade utnyttjats fram till första halvåret 2017. När endast 10 % av de anslagna medlen har utnyttjats blir uppskattningen av effekterna av de granskade förenklingsåtgärderna en utmaning eftersom ändrade regler brukar kräva att förfaranden ändras, nya kunskaper inhämtas och utbildning genomförs. I studien från 2018 bekräftas att effekten av ändrade regler kanske inte uppkom förrän med viss fördröjning och att det skulle bli svårt att bevisa att ändringarna hade påverkat de administrativa kostnaderna²³.

Syftet med de studier som hittills har gjorts (se ruta 1) har varit att uppskatta den högsta nivån som anges i lagstiftningen om tekniskt stöd från de olika sammanhållningspolitiska fonderna och att visa på de förväntade framtida besparingar som förenklingsåtgärder kan leda till. Kommissionen har dock inte ännu bedömt om dessa besparingar har uppkommit. Trots att nästan alla operativa program från 2007–2013 nu har avslutats (se punkt 05) har kommissionen ännu inte mätt och bedömt skillnaden mellan de uppskattade och de verkliga effekterna av förenklingsåtgärderna.

I sin studie från 2017 (se ruta 1) kontrollerade kommissionen huruvida 21 utvalda förenklingsåtgärder som infördes i förordningen om gemensamma bestämmelser för 2014–2020 hade lett till de förväntade kostnadsminskningarna för samtliga fem ESI-fonder (se bilaga III).

Slutsatsen var att sammantaget förväntas de 21 förenklingsåtgärderna minska de administrativa kostnaderna för offentlig administration i samband med sammanhållningspolitiska fonder med mellan 4 och 8 % för Eruf och Sammanhållningsfonden och mellan 2 och 5 % för ESF²⁴. En annan slutsats var att det fastställda taket för tekniskt stöd som för närvarande är satt till 4 % av anslagen skulle kunna sänkas till mellan 3,7 och 3,8 % för ESI-fonderna.

I vår enkät och vid våra besök hos genomförandemyndigheter frågade vi hur de förväntade sig att de administrativa kostnaderna för 2014–2020 skulle utvecklas jämfört med kostnaderna för perioden 2007–2013. Omkring 58 % av de svarande förväntade sig att deras kostnader skulle öka, medan 20 % inte förväntade sig någon förändring. Det innebär att 78 % tror att de administrativa kostnaderna antingen kommer att öka eller vara lika höga som under föregående period. Enligt de svarande anser myndigheter i medlemsstaterna att de viktigaste faktorerna som förväntas bidra till kostnadsökningar är antalet EU-rättsakter och svårigheter att tolka dem, och antalet uppgifter som myndigheterna åläggs genom lagstiftning.

Att majoriteten av de svarande i medlemsstaterna förväntar sig högre administrativa kostnader motsäger kommissionens bedömning att de administrativa kostnaderna kommer att minska.

Effekten av de föreslagna förenklingsåtgärderna för 2021–2027 är oklar

I punkt 41 påpekade vi att uppgifterna som låg till grund för studien 2018 endast lämpade sig för övergripande jämförelser. Användningen av enskilda komponenter från studien 2018 som underlag för detaljerade ändringar av lagstiftningsbestämmelserna förefaller därför mycket problematisk och bör endast ske med stor försiktighet. I motiveringen till förslaget till ny förordning om gemensamma bestämmelser skriver kommissionen att ”många [av förenklingarna] är svåra att kvantifiera i förväg”²⁵. I motiveringen valde kommissionen trots det ut två specifika uppskattningar som underlag till specifika ändringar av bestämmelserna i förslaget till förordning för 2021–2027 (se ruta 3).

Uppskattningen som handlar om att i större grad utnyttja förenklade kostnadsalternativ (se den första punkten i ruta 3) är en av de två uppskattningarna i studien från 2018 som gäller den här förenklingsåtgärden. I studien från 2018 beskrivs dock just denna uppskattning som ett extremt scenario, som för närvarande är orealistiskt. Enligt studien skulle ett mer realistiskt scenario leda till besparingar på 1–2 %²⁶. Kommissionen presenterade alltså inte det mer realistiska scenariot som underlag för lagstiftningsdiskussionerna.

I kommissionens studie från 2018 (se ruta 1) undersöktes den förväntade effekten av åtta av de 80 förenklingsåtgärder som presenterades i förslaget för 2021–2027. Kommissionen ansåg att de åtta åtgärderna särskilt lämpade sig för en konsekvensbedömning. I studien anges inte hur kommissionen valde ut åtgärderna.

Med perioden 2014–2020 som referensvärde är studiens slutsats att de åtta föreslagna förenklingsåtgärderna kommer att minska de administrativa kostnaderna för de sammanhållningspolitiska fonderna och EHFF med endast 0,2 procentenheter²⁷. Två åtgärder står för uppskattningsvis 80 % av minskningen: färre kontroller och en utvidgad användning av förenklade kostnadsalternativ (se punkt 39).

Vi fann att de medlemsstater som besvarade enkäten förefaller hålla med om att de administrativa kostnaderna för myndigheter i medlemsstaterna kan komma att minska för perioden 2021–2027. För att minskningen ska förverkligas angav de svarande i medlemsstaterna att de viktigaste faktorerna var tydligare bestämmelser, färre EU-rättsakter, färre uppgifter för myndigheterna och ökad användning av förenklade kostnadsalternativ. I vårt yttrande över förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser för 2021–2027 bekräftar vi att den allmänna strukturen på lagstiftningsramen har förenklats och att den innehåller färre och betydligt kortare bestämmelser²⁸.

Men i yttrandet²⁹ säger vi också att det är oklart hur ett antal bestämmelser ska genomföras. Sådana bestämmelser skulle även kunna leda till att administrativa resurser läggs på ofruktbara diskussioner om hur de ska genomföras och till önskemål om mer vägledning från kommissionen. Mot den bakgrunden finns det risk för att minskningen av de administrativa kostnaderna kan bli mindre än beräknat eller eventuellt inte uppkommer över huvud taget (se punkt 57).

Medfinansieringsmekanismen för tekniskt stöd till medlemsstaterna för de föregående och innevarande programperioderna byggde främst på kostnaderna för uppgifter som utförs av anställda. Det medför risker kopplade till felaktiga betalnings- och stödberättigandekriterier. För perioden 2021–2027 föreslås i förslaget till förordning att detta ska ändras för att i stället baseras på en schablonsats för driftsutgifter³⁰, vilket bör minska den ekonomiska risk och efterlevnadsrisk som kan uppkomma vid tekniskt stöd.

Dessutom föreslås i förslaget till förordning för perioden 2021–2027 att taket för tekniskt stöd ska ändras (se punkt 14 och ruta 4). Vår samlade åsikt, också mot bakgrund av den lägre finansieringsgraden för tekniskt stöd från Sammanhållningsfonden och Eruf till målet Investering för sysselsättning och tillväxt, är att detta bör leda till att anslagen från EU-budgeten till medlemsstaterna för tekniskt stöd minskar betydligt.

Några medlemsstater riskerar att få kostnader som överstiger taket för schablonsatsen (se ruta 4 och figur 2) och ett antal medlemsstater kommer att spendera betydande belopp på administrativa kostnader. Vi anser att detta skulle kunna motivera medlemsstater att hitta sätt att sänka kostnaderna genom enklare regler för perioden 2021–2027, vilket indirekt driver på arbetet med att förenkla EU:s regler. En annan viktig del i detta arbete skulle vara att medlemsstaterna går igenom sina administrativa rutiner och förfaranden och åtgärdar ineffektivitet och onödig komplexitet.

Kommissionen undersökte inte element som är viktiga för att fatta beslut och förenkla regler

Som vi angav i briefingdokumentet om förenkling³¹ finns det största utrymmet för förenkling delvis i nationella och regionala förfaranden som inte berörs av EU:s lagstiftning och som kommissionen därför inte kan påverka.

I några av studierna som nämns i ruta 1 bedömde kommissionen ett antal förenklingsåtgärder för perioderna 2014–2020 och 2021–2027 (se punkt 48) avseende deras monetära effekt. För kommissionens studie 2018 samlade konsulten in information från medlemsstaterna med hjälp av frågeformulär (se punkt 33). Innan frågeformulären skickades ut identifierade konsulten, i samråd med kommissionen, de administrativa uppgifterna i en detaljerad lista i metodrapporten som bygger på bestämmelserna i den gemensamma förordningen för 2014–2020 och andra tillhörande förordningar (se bilaga II).

I studien undersöks hur de förenklingsåtgärder som införts på EU-nivå tillämpas, men ingenting sägs om rutiner i medlemsstaterna och hur de utför dessa åtgärder. Av vårt revisionsarbete för briefingdokumentet³² framgick att de administrativa rutinerna och de tillhörande administrativa kostnaderna för myndigheter och stödmottagare varierar avsevärt mellan medlemsstater och operativa program³³. Exempel är hur projektansökningar lämnas in, hur omfattande projektansökningarna är och hur mycket information de sökande ombeds tillhandahålla³⁴. Detta kunde ha gett konsulten inblick i anledningarna till storleken på de administrativa kostnaderna och nyanserat bilden av den effekt som förenklingsåtgärderna förväntades ge.

Slutsatser och rekommendationer

Vi fann att den samlade kostnad för genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder som kommissionen presenterat var relativt låg i jämförelse med andra EU-fonder och internationellt finansierade program. Vår slutsats var dock att de underliggande uppgifter om kostnader som kommissionen hade fått in inte var tillräckligt fullständiga, konsekventa och samstämmiga för att kunna användas för att till exempel bedöma effekten av förenklade EU-regler på genomförandet av sammanhållningspolitiska fonder.

Medlemsstaterna deklarerar delar av sina kostnader för programgenomförandet till EU för att få ersättning. Detta kallas tekniskt stöd. Även om de kostnader som deklareras för tekniskt stöd är kända finns det i vissa fall endast lite eller ingen information om den del av de administrativa kostnaderna som inte deklareras och tillkommer utöver det tekniska stödet. Kommissionen gör därför återkommande studier för att uppskatta de övergripande administrativa kostnaderna. Den senaste studien offentliggjordes 2018 och innehåller en uppskattning av de administrativa kostnaderna för perioden 2021–2027. Även om de underliggande uppgifterna inte var tillräckligt fullständiga, konsekventa och sammanhängande konstaterade vi att studien ändå kunde användas för övergripande jämförelser. Dessutom bekräftade två myndigheter i medlemsstaterna vår åsikt att de kunde ha lämnat mer och bättre information om de i förväg hade fått veta att dessa uppgifter behövdes (punkterna 26–39).

När vi jämförde kostnaderna för genomförandet av de sammanhållningspolitiska fonderna med de kostnader som andra internationella organisationer rapporterar fann vi att de kostnader på 2,3 % som kommissionen rapporterade att medlemsstaterna hade var relativt låga (punkterna 40–44).

För att säkerställa en tillräckligt hög svarsfrekvens som gör det möjligt att bedöma och dra slutsatser om specifika delar av studierna bör kommissionen inför framtida studier göra följande:

1. Tidigt i programperioden underrätta medlemsstaterna om den kommande studien.
2. Samtidigt ge medlemsstaterna information om innehållet och vilka uppgifter de ska lämna och när.
3. Ge medlemsstaterna stöd när uppgifterna samlas in och sammanställs.
4. Säkerställa att de uppgifter som samlas in för studien kontrolleras med hjälp av de kontrollförfaranden som medlemsstaten och EU redan tillämpar, för att säkerställa att de håller tillräcklig kvalitet.

Tidsram: för a och b: slutet av 2021 och för c och d: slutet av 2024.

Merparten av kommissionens studier gjordes tidigt i programperioderna. Men eftersom förenklingsåtgärderna ger effekt med viss fördröjning är det svårt att bedöma deras effekter i ett tidigt skede eller så blir bedömningen mindre meningsfull. För perioden 2007–2013 har kommissionen ännu inte bedömt skillnaden mellan de uppskattade och verkliga effekterna av förenklingsåtgärder trots att nästan alla operativa program har avslutats (punkterna 47–49).

Baserat på en studie från 2017 uppskattade kommissionen för perioden 2014–2020 att införandet av 21 förenklingsåtgärder skulle leda till att de administrativa kostnaderna minskade med 4–8 % för Eruf och Sammanhållningsfonden och med 2–5 % för ESF. Vår enkät visar dock att de flesta svarande i medlemsstaterna anser att de administrativa kostnaderna kommer att öka under perioden 2014–2020 (punkterna 50–52).

När programgenomförandet har kommit tillräckligt långt bör kommissionen granska ett urval av operativa program, och börja med programperioden 2014–2020, för att mäta effekter och analysera inverkan av förenklingsåtgärderna.

Tidsram: slutet av 2022.

I motiveringen till förslaget till lagstiftning för 2021–2027 presenterade kommissionen två uppskattningar från studien 2018 som gällde specifika enskilda förenklingsåtgärder, varav en hade betecknats som orealistisk av författaren till studien. Vi anser att det mer realistiska scenariot skulle ha använts som underlag till motiveringen (punkterna 54–55).

Baserat på studien från 2018 uppskattade kommissionen att de administrativa kostnaderna under perioden 2021–2027 skulle bli cirka 0,2 procentenheter lägre än under perioden 2014–2020. Vår enkät tyder på att de myndigheter i medlemsstaterna som svarade bekräftar bedömningen – om exempelvis bestämmelser förtydligas, antalet EU-lagar minskar, medlemsstaterna får färre uppgifter och användningen av förenklade kostnadsalternativ ökar. Vårt yttrande över det nya lagstiftningsförslaget visar dock att några bestämmelser inte är tydliga, vilket gör att det kan ifrågasättas om de uppskattade besparingarna kommer att förverkligas (punkterna 56–59).

Reglerna för ersättning av tekniskt stöd har ändrats i det senaste förslaget till lagstiftning för 2021–2027. Om det antas kommer tekniskt stöd att ersättas med en schablonsats för driftsutgifter och ett tak för varje sammanhållningspolitisk fond. Ändringen kommer att betydligt minska den ekonomiska risken och efterlevnadsrisken vid tekniskt stöd och bör leda till att de EU-medel som går till medlemsstaternas tekniska stöd minskar betydligt (punkterna 60–62).

Kommissionen har infört och föreslagit flera förenklingsåtgärder i förordningarna för 2014–2020 och 2021–2027 och uppskattat den monetära effekten av många av dem. Ingen hänsyn har dock tagits till de komplexa administrativa rutiner som myndigheter i medlemsstaterna använder. På grundval av vårt tidigare arbete anser vi att det största utrymmet för förenkling delvis finns i nationella och regionala förfaranden som inte berörs av EU:s lagstiftning (punkterna 63–65).

I dialog med medlemsstaterna bör kommissionen redan för programperioden 2014–2020 bedöma medlemsstaternas administrativa rutiner och förfaranden i syfte att få bort ineffektivitet (såsom nationell överreglering) och sprida exempel på effektiva administrativa rutiner och förfaranden till alla berörda myndigheter i medlemsstaterna.

Tidsram: slutet av 2021.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning II, med ledamoten Iliana Ivanova som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 26 februari 2020.

För revisionsrätten

Klaus-Heiner Lehne
ordförande

Bilagor

Bilaga I – Översikt över totala anslag och tekniskt stöd inom sammanhållningspolitiken för programperioden 2014–2020 per medlemsstat (euro)

Anm: EU:s gränsöverskridande samarbete ingår inte. Belopp per den 31 december 2018.
Källa: Europeiska kommissionen.

Bilaga II - Administrativa uppgifter som konsulten identifierade i samråd med kommissionen

Källa: Spatial Foresight och t33, New assessment of ESIF administrative costs and burden, oktober 2018.

Bilaga III – Analys av 21 utvalda förenklingsåtgärder som infördes i förordningen om gemensamma bestämmelser för 2014–2020 avseende förväntade minskningar av administrativa kostnader

Källa: SWECO, t33 och Spatial Foresight, Use of new provisions on simplification during the early implementation phase of ESIF, juni 2017.

Akronymer och förkortningar

CPR: förordningen om gemensamma bestämmelser.

EHFF: Europeiska havs- och fiskerifonden.

GD Regional- och stadspolitik: kommissionens generaldirektorat för regional- och stadspolitik.

GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering: kommissionens generaldirektorat för sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

GD Budget: kommissionens generaldirektorat för budget.

it: informationsteknik.

Ordlista

administrativa kostnader: kostnader som uppkommer för kommissionen (kommissionens administrativa kostnader) och myndigheter i medlemsstaterna (medlemsstaternas administrativa kostnader) vid genomförandet av sammanhållningspolitiken.

attesterande myndighet: nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter som ansvarar för att upprätta årsredovisningar för de operativa programmen och intygar att de är fullständiga och exakta; de ansvarar även för att lämna in betalningsansökningar till kommissionen; attesterande myndigheter kan göra kontroller som leder till att misstänkt bedrägeri identifieras.

Europeiska struktur- och investeringsfonder (ESI-fonder): över hälften av EU:s medel kanaliseras via de fem europeiska struktur- och investeringsfonderna vars syfte är att minska de regionala obalanserna i Europeiska unionen; de politiska ramarna fastställs för den sjuåriga budgetperioden inom den fleråriga budgetramen; de förvaltas gemensamt av Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater; fonderna är Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF), Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

förmedlande organ: ett offentligt eller privat organ som agerar under överinseende av en förvaltande myndighet eller som utför uppgifter för en sådan myndighets räkning gentemot stödmottagare som genomför insatser.

förvaltande myndighet: en nationell, regional eller lokal offentlig myndighet (eller ett annat offentligt eller privat organ) som har utsetts av medlemsstaten att förvalta ett operativt program; i dess uppgifter ingår att välja ut vilka projekt som ska finansieras, övervaka hur projekten genomförs och rapportera till kommissionen om finansiella aspekter och uppnådda resultat; den förvaltande myndigheten är också det organ som beslutar om finansiella korrigeringar för stödmottagarna till följd av revisioner som har genomförts av kommissionen, Europeiska revisionsrätten eller någon av medlemsstatens myndigheter.

konsekvensbedömning på förhand: ett politiskt verktyg som syftar till att samla in bevis (inbegripet resultat av utvärderingar) för att bedöma om framtida lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder på EU-nivå är motiverade och hur åtgärderna bäst kan utformas för att de avsedda politiska målen ska uppnås; en konsekvensbedömning ska identifiera och beskriva det problem som ska hanteras, fastställa mål, formulera politiska alternativ och bedöma effekterna av dessa alternativ; kommissionens system för konsekvensbedömning följer en integrerad metod där man bedömer de miljömässiga, sociala och ekonomiska effekterna av en rad politiska alternativ och på så sätt integrerar ett hållbarhetsperspektiv i EU:s politiska beslutsfattande.

operativt program: i ett operativt program anges en medlemsstats prioriteringar och särskilda mål och beskrivs hur finansieringen (EU:s medfinansiering och nationell offentlig och privat medfinansiering) kommer att användas under en viss period (vanligen sju år) för att finansiera projekt; operativa program kan finansieras via Eruf, Sammanhållningsfonden och/eller ESF.

programmyndigheter: de organ i medlemsstaterna som förvaltar och övervakar genomförandet av operativa program som finansieras av ESI-fonderna; det finns tre typer: förvaltande myndigheter (som ofta stöds av förmedlande organ), attesterande myndigheter och revisionsmyndigheter.

revisionsmyndighet: oberoende nationella eller regionala organ som ansvarar för att fastställa om de årsredovisningar som överlämnats av de attesterande myndigheterna ger en rättvisande och korrekt bild, om de utgifter som deklareras till kommissionen är lagliga och korrekta och om kontrollsystemen för operativa program fungerar korrekt; revisionsmyndigheterna kan vid sina systemrevisioner kontrollera de åtgärder mot bedrägeri som de förvaltande myndigheterna har infört och identifiera misstänkt bedrägeri genom sina revisioner av insatser/transaktioner.

tekniskt stöd: stöd till den verksamhet som krävs för att genomföra ett program, bland annat till förvaltning, övervakning, kontroll och revision; i praktiken monetärt stöd från EU-budgeten för att täcka kostnaderna för genomförandet av olika EU-politik; utgörs av tekniskt stöd på kommissionens initiativ och på medlemsstaternas initiativ.

årlig verksamhetsrapport: anger bland annat de resultat som uppnåtts i förhållande till uppställda mål, tillhörande risker och typ av internkontroll; sedan budgetåret 2001 för kommissionen och 2003 för samtliga EU-institutioner måste den ”delegerade utanordnaren” lämna in en årlig verksamhetsrapport till sin institution om utförandet av sina arbetsuppgifter, tillsammans med ekonomiska och administrativa uppgifter.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra revisioner av EU:s politik och program eller av förvaltningsteman kopplade till specifika budgetområden. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller prestation eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella intäkterna eller kostnaderna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsrättens avdelning II investeringar för sammanhållning, tillväxt och inkludering, där ledamoten Iliana Ivanova är ordförande. Revisionsarbetet leddes av revisionsrättens ledamot Pietro Russo, med stöd av Chiara Cipriani (kanslichef), Benjamin Jakob (attaché), Niels‑Erik Brokopp (förstechef), Ildikó Preiss (uppgiftsansvarig) och Ana Popescu, Angelika Zych, Cristina‑Ioana Jianu, Remus Blidar, Sara Pimentel och Zuzana Gullova (revisorer). Richard Moore gav språkligt stöd.

Från vänster: Chiara Cipriani, Angelika Zych, Benjamin Jakob, Pietro Russo, Niels-Erik Brokopp, Zuzana Gullova och Sara Pimentel.

Slutnoter

¹ Till ESI-fonderna räknas även Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

² Artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 26.10.2012, s. 1).

³ Revisionsrätten, på grundval av information som kommissionen lämnade i mitten av november 2019.

⁴ Artiklarna 125, 126 och 127 i förordning (EU) nr 1303/2013 (förordningen om gemensamma bestämmelser, här förkortad CPR).

⁵ Artikel 59 i förordning (EU) nr 1303/2013 (CPR).

⁶ Artikel 58 i förordning (EU) nr 1303/2013 (CPR).

⁷ Artikel 119 i förordning (EU) nr 1303/2013 (CPR).

⁸ SWECO Regional governance in the context of globalisation: reviewing governance mechanisms and administrative costs - Administrative workload and costs for Member State public authorities of the implementation of ERDF and Cohesion Fund, juni 2010.

⁹ EPEC och COWI, Study measuring Current and Future Requirements on Administrative Cost and Burden of Managing the ESF, juni 2012.

¹⁰ SWECO och t33, (2012) Study Measuring the impact of changing regulatory requirements to administrative cost and administrative burden of managing EU Structural Funds (ERDF and Cohesion Funds), juli 2012.

¹¹ SWECO, t33 och Spatial Foresight, Use of new provisions on simplification during the early implementation phase of ESIF, juni 2017.

¹² Spatial Foresight och t33, New assessment of ESIF administrative costs and burden, oktober 2018.

¹³ Artikel 74.9 i förordning (EU, Euratom) nr 2018/1046 och artikel 66.9 i förordning (EU, Euratom) nr 966/2012.

¹⁴ Europeiska kommissionen (2010) studien Regional governance in the context of globalisation: reviewing governance mechanisms and administrative costs, SWECO, s. 26. Den citerade informationen gäller endast Eruf och Sammanhållningsfonden och mäter endast andelen tekniskt stöd av personalkostnader.

¹⁵ Europeiska kommissionen (2018) studien New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, s. 37.

¹⁶ Dessa svarsuppgifter avviker från dem som anges i rapporten. Våra siffror gäller endast tre sammanhållningspolitiska fonder, medan siffrorna i rapporten gäller samtliga fem ESI-fonder.

¹⁷ Europeiska kommissionen (2018) studien New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, s. 26, tabell 2.1.

¹⁸ Europeiska kommissionen (2018) studien New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, s. 30.

¹⁹ Europeiska kommissionen (2018) studien New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, punkt 4.2.

²⁰ Revisionsrättens beräkning bygger på uppgifterna från Europeiska kommissionens studie från 2018 New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, tabell 3.1 och plattformen för öppna data om de europeiska struktur- och investeringsfonderna, oktober 2019.

²¹ Europeiska kommissionen (2018) studien New assessment of ESIF administrative costs and burden, Spatial Foresight och t33, s. 8.

²² Särskild rapport 17/2018 Kommissionens och medlemsstaternas åtgärder under de sista åren av programperioden 2007–2013 rådde bot på det låga anslagsutnyttjandet men var inte tillräckligt resultatinriktade.

²³ Spatial Foresight och t33, New assessment of ESIF administrative costs and burden, oktober 2018, s. 110.

²⁴ SWECO, t33 och Spatial Foresight, Use of new provisions on simplification during the early implementation phase of ESIF, juni 2017, tabell 1, s. 1.

²⁵ Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering, 29.5.2018, COM(2018) 375 final.

²⁶ Spatial Foresight och t33, New assessment of ESIF administrative costs and burden, oktober 2018, s. 105–106.

²⁷ Spatial Foresight och t33, New assessment of ESIF administrative costs and burden, oktober 2018, tabell 5.13.

²⁸ Europeiska revisionsrättens yttrande 6/2018, punkt 24.

²⁹ Se till exempel punkterna 28, 32, 37, 38, 62, 101 och 117 i revisionsrättens yttrande 6/2018.

³⁰ Artikel 31 i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering, COM(2018)375 final, 29.5.2018.

³¹ Punkterna 62–72 i briefingdokumentet Förenkling av genomförandet av sammanhållningspolitiken efter 2020, maj 2018.

³² Briefingdokumentet Förenkling av genomförandet av sammanhållningspolitiken efter 2020, maj 2018.

³³ Se fotnot ¹⁸.

³⁴ Punkterna 62–72 i briefingdokumentet Förenkling av genomförandet av sammanhållningspolitiken efter 2020, maj 2018.

Tidslinje

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2020

UPPHOVSRÄTT

© Europeiska unionen 2020.

Europeiska revisionsrättens policy för vidareutnyttjande av handlingar tillämpas genom Europeiska revisionsrättens beslut nr 6-2019 om öppen datapolitik och vidareutnyttjande av handlingar.

Om inget annat anges (t.ex. i enskilda meddelanden om upphovsrätt) omfattas revisionsrättens innehåll som ägs av EU av den internationella licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC BY 4.0). Det innebär att vidareutnyttjande är tillåtet under förutsättning att ursprunget anges korrekt och att det framgår om ändringar har gjorts. Vidareutnyttjas materialet får handlingarnas ursprungliga betydelse eller budskap inte förvanskas. Revisionsrätten bär inte ansvaret för eventuella konsekvenser av vidareutnyttjande.

När enskilda privatpersoner kan identifieras i ett specifikt sammanhang, exempelvis på bilder av revisionsrättens personal, eller om arbete av tredje part används, måste tillstånd inhämtas med avseende på de ytterligare rättigheterna. Om tillstånd beviljas upphävs det allmänna godkännande som nämns ovan och eventuella begränsningar av materialets användning måste tydligt anges.

För användning eller återgivning av innehåll som inte ägs av EU kan tillstånd behöva inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavarna. Programvara eller handlingar som omfattas av immateriella rättigheter, till exempel patent, varumärkesskydd, mönsterskydd samt upphovsrätt till logotyper eller namn, omfattas inte av revisionsrättens policy för vidareutnyttjande eller av licensen.

EU-institutionernas webbplatser inom domänen europa.eu innehåller länkar till webbplatser utanför den domänen. Eftersom revisionsrätten inte kontrollerar dem uppmanas du att ta reda på vilken integritetspolicy de tillämpar.

Användning av Europeiska revisionsrättens logotyp

Användningen av Europeiska revisionsrättens logotyp måste först godkännas av Europeiska revisionsrätten.

Kontakta EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor: https://europa.eu/european-union/contact_sv

Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

• Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
• Ring telefonnumret +32 22999696.
• Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-information

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).

EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer (https://op.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1952, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu).

Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.