Europeiska unionen

Vad är den och vad gör den?

Denna broschyr handlar om den Europeiska unionen (EU) och vad den gör.

I det första avsnittet ges en kortfattad beskrivning av vad EU är.

Det andra avsnittet, om vad Europeiska unionen gör, handlar om EU:s arbete inom 35 olika områden för att förbättra människors liv såväl i Europa som på andra håll.

I det tredje avsnittet, om hur Europeiska unionen fattar beslut och vidtar åtgärder, beskrivs de institutioner som utgör kärnan i EU:s beslutsprocess och hur deras beslut omsätts i konkret handling.

  HTML PDF PRINT
Denna publikation är tillgänglig i följande format HTML PDF General Report Paper General Report

1 Europeiska unionen i korthet

Europeiska unionen (EU) är en unik ekonomisk och politisk union mellan 27 europeiska länder.

EU:s föregångare skapades i efterdyningarna av andra världskriget. Man började med att främja ekonomiskt samarbete: tanken var att handeln skulle göra länderna beroende av varandra och därmed mer benägna att hålla sams. Resultatet var Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), som skapades 1958 med det ursprungliga syftet att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan sex länder: Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.

Sedan dess har 22 andra länder anslutit sig (och Storbritannien har har lämnat EU 2020) och man har skapat en gigantisk inre marknad (även kallad den gemensamma marknaden) som fortsätter att växa.

Det som började som en rent ekonomisk union har blivit en organisation som spänner över flera olika politikområden, från klimat, miljö och hälsa till yttre förbindelser och säkerhet, rättsliga frågor och migration. Namnbytet från Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska unionen år 1993 återspeglar den utvecklingen.

EU har lett till fred, stabilitet och välstånd i mer än ett halvt sekel, bidragit till en högre levnadsstandard och infört en gemensam europeisk valuta, euron. Mer än 340 miljoner EU-medborgare i 19 länder använder nu euron som valuta och åtnjuter de fördelar som detta innebär.

Tack vare att gränskontrollerna har upphävts mellan EU-länderna kan människor resa fritt över nästan hela kontinenten. Det har också blivit mycket enklare att bo och arbeta i ett annat EU-land. Alla EU-medborgare har rätten och friheten att själva välja i vilket EU-land de vill studera, arbeta eller bosätta sig som pensionärer. Varje EU-land måste behandla EU-medborgarna som sina egna när det gäller sysselsättning, social trygghet och skatter.

Den inre marknaden är EU:s främsta ekonomiska motor. Där kan merparten varor, tjänster, kapital och människor röra sig fritt. EU:s mål är att vidareutveckla denna enorma resurs och skapa energi-, kunskaps- och kapitalmarknader som EU-medborgarna kan dra nytta av fullt ut.

EU strävar efter att göra sina institutioner ännu öppnare och mer demokratiska. Besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt. Det direktvalda Europaparlamentet har fått fler befogenheter, samtidigt som de nationella parlamenten har fått större inflytande och arbetar sida vid sida med EU-institutionerna.

EU styrs utifrån principen om representativ demokrati. Det innebär att medborgarna företräds direkt i Europaparlamentet, och medlemsstaterna företräds i Europeiska rådet och Europeiska unionens råd (rådet).

EU-medborgarna uppmuntras att delta i demokratin i unionen genom att lämna synpunkter på EU-politiken under beslutsprocessen eller föreslå förbättringar av befintliga lagar och initiativ. Genom europeiska medborgarinitiativ får medborgarna större inflytande över EU-initiativ som påverkar deras vardag. Medborgarna kan också lämna in klagomål och ställa frågor om tillämpningen av EU-lagstiftningen.

Följande anges i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget): ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.” Dessa värden genomsyrar hela det europeiska sättet att leva.

Människans värdighet måste respekteras och skyddas och utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna.

Som EU-medborgare har man också politiska rättigheter. Varje myndig EU-medborgare är valbar och har rösträtt vid val till Europaparlamentet, oavsett bosättnings- eller ursprungsland.

Jämlikhet handlar om att alla medborgare är lika inför lagen. Jämställdhetsprincipen ligger till grund för all EU-politik och är grundbulten i den europeiska integrationen. Den gäller inom alla områden.

EU bygger på rättsstatsprincipen. Allt som EU gör bygger på fördrag som medlemsstaterna har kommit överens om på frivillig och demokratisk väg. Lag och rätt upprätthålls av ett oberoende rättsväsende. EU-länderna har gett Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) sista ordet i EU-rättsliga frågor, och domstolens avgöranden måste respekteras av alla.

De mänskliga rättigheterna skyddas av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. De omfattar rätten att inte diskrimineras på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning, rätten till skydd av personuppgifter och rätten att få sin sak prövad inför domstol.

År 2012 fick EU Nobels fredspris för sitt arbete för fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

EU:s medlemsstater och institutioner

EU:s kärna utgörs av de 27 medlemsstater som tillhör unionen samt deras medborgare. Ett unikt kännetecken för EU är att även om alla medlemsstater är suveräna och självständiga stater har de beslutat att slå samman en del av sin ”suveränitet” på områden där samarbete är viktigt.

Detta innebär i praktiken att medlemsstaterna delegerar en del av sina beslutsbefogenheter till de gemensamma institutioner som de har inrättat, så att beslut i vissa frågor av gemensamt intresse kan fattas demokratiskt på EU-nivå.

Europeiska unionens medlemsstater (2020)


Flera institutioner deltar i beslutsfattandet på EU-nivå, framför allt.

  • Europaparlamentet, som företräder EU-medborgarna och väljs direkt av dessa,
  • Europeiska rådet, som består av EU-medlemsstaternas stats- och regeringschefer,
  • rådet, även kallat Europeiska unionens råd, som företräder EU-medlemsstaternas regeringar, och
  • Europeiska kommissionen, som företräder hela EU:s intressen.

Medlemsstaternas nationella parlament har också i uppgift att fatta beslut och stifta lagar, precis som de två rådgivande organen. Dessa är Europeiska regionkommittén (ReK), som består av företrädare för regionala och lokala myndigheter, och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK), som utgörs av företrädare för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer samt intressentgrupper.

I allmänhet är det kommissionen som föreslår nya lagar samt Europaparlamentet och rådet.

De rådgivande organen (EESK och ReK) samt de nationella parlamenten deltar i processen genom att yttra sig över förslagen, särskilt med utgångspunkt i subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Subsidiaritet innebär att EU endast ska agera när åtgärderna vidtas mer effektivt på EU-nivå än på nationell nivå och på de områden där EU har ensam bestämmanderätt. Proportionalitetsprincipen innebär att EU:s åtgärder måste begränsas till vad som är nödvändigt för att nå målen i EU:s fördrag (se nedan).

Därefter är det medlemsstaterna och den eller de berörda EU-institutionerna som genomför de antagna EU-lagarna. Det tredje avsnittet i denna publikation innehåller mer information om hur EU fattar och genomför beslut.

EU-fördragen

Varje åtgärd som vidtas av EU bygger på de fördrag som frivilligt och demokratiskt har godkänts av alla EU-länder. I fördragen fastställs även Europeiska unionens mål och bestämmelser om EU-institutionernas arbetssätt, beslutsfattandet och förbindelserna mellan EU och dess medlemsstater.

I vissa särskilda fall deltar inte samtliga medlemsstater på alla av unionens politikområden. Ett exempel är att euron är gemensam valuta i EU som helhet men att euroområdet för närvarande endast omfattar 19 medlemsstater, eftersom Danmark omfattas av en undantagsklausul och övriga länder ännu inte uppfyller anslutningskriterierna. 22 medlemsstater ingår i Schengenområdet, som innebär att man kan röra sig fritt utan pass. Fem medlemsstater har dock bibehållit sina egna gränskontroller.

Framtidsutsikter

För att EU-samarbetet inte ska tappa fart höll EU-kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker ett tal om tillståndet i unionen där han presenterade en positiv agenda för ett EU som skyddar, försvarar och sätter medborgarna i centrum. Detta budskap välkomnades av Europaparlamentet samt av ledarna i EU-27 vid toppmötet i Bratislava den 16 september 2016.

Arbetet med den positiva agendan fortsatte genom kommissionens vitbok om EU:s framtid i mars 2017, där man presenterade fem scenarier för hur EU skulle kunna se ut 2025. Efter vitboken bidrog kommissionen till debatten med en rad tematiska diskussionsunderlag där man presenterade olika alternativ för EU på vissa politikområden: EU:s sociala dimension, bemötandet av globaliseringen, en fördjupad ekonomisk och monetär union, EU:s framtida försvar och framtiden för EU:s finanser.

De kommande åren medför både möjligheter och utmaningar för Europeiska unionen. Europaparlamentsvalet 2019 och det extrainsatta toppmötet för att diskutera Europas framtid i Sibiu, Rumänien, den 9 maj 2019 gav EU möjlighet att förnya sitt åtagande att leverera i frågor som verkligen är viktiga för folket.

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har meddelat att man kommer att organisera en konferens om Europas framtid, för att ge EU-invånarna ett tillfälle att framföra sina synpunkter på hur EU sköts och vilka resultat som uppnås. Konferensen kommer att inledas 2020 och pågå i två år. Människor i alla åldrar från hela EU samt företrädare för civilsamhället och EU-institutionerna kommer att delta.

2 Vad Europeiska unionen gör

Detta avsnitt innehåller en översikt över vad EU gör på 35 olika politikområden samt länkar till mer information.

Folkhälsa


Klicka här för att läsa senaste nytt om coronautbrottet (covid-19) från EU-kommissionen, inklusive reserekommendationer.

Medborgarnas hälsa är en viktig prioritering för Europeiska unionen. EU:s hälsopolitik utgör ett komplement till medlemsstaternas politik för att se till att alla som bor i EU skyddas från allvarliga gränsöverskridande hälsohot och har tillgång till en bra hälso- och sjukvård.

Även om det är de enskilda medlemsstaternas ansvar att organisera hälso- och sjukvården kompletterar EU den nationella politiken för att nå gemensamma mål. EU:s roll när det gäller beredskap för och insatser vid allvarliga gränsöverskridande hälsohot är av avgörande betydelse för att skydda EU-medborgarna och innefattar åtgärder som vaccinering, bekämpning av antimikrobiell resistens samt förebyggande och begränsning av pandemier och andra infektionssjukdomar såsom ebola. EU:s hälsopolitik innebär också stordriftsfördelar genom att resurserna slås samman och länderna får hjälp med att ta itu med gemensamma utmaningar, bland annat riskfaktorer för kroniska sjukdomar och den ökande medellivslängdens förväntade effekter på hälso- och sjukvårdssystemen.

Video:

Vad gör EU?

EU:s hälsopolitik inriktas på att bekämpa allvarliga hälsohot i EU, förebygga sjukdomar och se till att alla har lika möjligheter när det gäller hälsa och hälso- och sjukvård. En frisk befolkning är också bra för ekonomin, och därför är EU:s mål att se till att hälso- och sjukvårdssystemen i EU är tillgängliga, effektiva och anpassningsbara.

EU arbetar på flera olika områden, till exempel med kapacitetsbyggande för att öka vaccinationsgraden och med att samla kunskap om cancer, främja en hälsosam livsstil och vidta åtgärder mot rökning genom tobakslagstiftning. Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar bedömer nya hot, så att EU och de nationella hälsovårdsmyndigheterna kan agera snabbt. För att säkerställa att patienterna får bästa möjliga behandling måste alla läkemedel inom EU godkännas på nationell nivå eller EU-nivå (genom Europeiska läkemedelsmyndigheten) innan de släpps ut på marknaden.

Det viktigaste instrumentet för att genomföra EU:s hälsostrategi är EU:s tredje hälsoprogram. Programmet har en budget på 449 miljoner euro och finansierar samarbetsprojekt på EU-nivå och gemensamma åtgärder från nationella hälso- och sjukvårdsmyndigheter samt stöder icke-statliga organ och samarbete med internationella organisationer. Dessutom investerar programmet Horisont 2020 7,5 miljarder euro i hälsorelaterad forskning och innovation, medan Fonden för ett sammanlänkat Europa, EU:s strukturfonder och investeringsplanen för Europa investerar i hälsoinfrastruktur och digitalisering av hälso- och sjukvård.

Genom det europeiska sjukförsäkringskortet kan man lättare få vård om man blir sjuk under en resa i ett annat EU-land. Enligt EU-lagstiftningen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård har man även vissa rättigheter om man åker till ett annat land för planerad vård. Med hjälp av de europeiska referensnätverken kan patienter med sällsynta eller komplexa sjukdomar dra nytta av bästa expertis i hela Europa utan att ens behöva lämna sitt land.

Klimatåtgärder och den Europeiska gröna given

EU arbetar hårt med att minska utsläppen av växthusgaser och övergå till en ren och hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp samt med att hantera klimatförändringarnas oundvikliga konsekvenser.

EU vidtar åtgärder mot klimatförändringarna för att komma till rätta med förändringarna i jordens klimat, i synnerhet den globala temperaturökningen på grund av ökade utsläpp av växthusgaser som orsakas av mänsklig verksamhet. Högre temperaturer får många konsekvenser, såsom mer omfattande och mer frekventa extrema väderförhållanden, som översvämningar, torka och stormar. Sådana förhållanden utgör inte bara ett direkt hot mot människan utan kan även äventyra livsmedelsproduktionen och orsaka vattenbrist, vilket i sin tur kan leda till hungersnöd, regionala konflikter och omfattande migration.

Video:

Vad gör EU?

För att förhindra att klimatförändringarna når farliga nivåer, inom ramen för Parisavtalet om klimatförändringar, har det internationella samfundet enats om att den genomsnittliga globala temperaturökningen ska hållas långt under 2 °C över de förindustriella nivåerna, med målet att begränsa ökningen till 1,5 °C. EU har infört en rad policyer och instrument för att minska utsläppen och driva på övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Samtidigt handlar EU:s anpassningsstrategi om att främja åtgärder som att bygga skyddsvallar mot översvämningar, utveckla grödor som klarar torka och ändra byggregler.

Det kan stå EU och resten av världen mycket dyrt om man inte tar itu med klimatförändringarna. Den växande efterfrågan på ren teknik innebär samtidigt en möjlighet att förnya och skapa grön tillväxt och gröna jobb. Klimatarbetet genomsyrar nu alla de främsta EU-utgiftsprogrammen, och 20 % av EU:s budget för perioden 2014–2020 ska gå till klimatrelaterade åtgärder.

EU leder globala insatser för att bekämpa klimatförändringarna, särskilt genom att stimulera det internationella samfundet att upprätthålla takten i Parisavtalet och tillämpa det i hela världen.

Att bli den första klimatneutrala världsdelen till 2050 är vår tids största utmaning och möjlighet. För att uppnå det målet har EU-kommissionen lagt fram den Europeiska gröna given, ett mycket ambitiöst åtgärdspaket som ska göra det möjligt för EU:s invånare och företag att dra nytta av den gröna omställningen.

EU:s system för utsläppshandel är en hörnsten i EU:s klimatpolitik och minskar utsläppen från industri, kraftverk och luftfart inom EU på ett kostnadseffektivt sätt. EU-länderna har också fastställt nationella mål för att minska utsläppen inom andra sektorer, däribland transport-, byggnads- och jordbrukssektorn.

Ekonomi, finans och euron

Den ekonomiska och monetära unionen och euron utgör den gemensamma grunden för större stabilitet, tillväxt och välstånd i hela Europa.

Den ekonomiska och monetära unionen förenar och integrerar EU:s ekonomier genom samordning av den ekonomiska politiken och skattepolitiken, en gemensam penningpolitik och en gemensam valuta, det vill säga euron. Den är ett kraftfullt verktyg för att skapa sysselsättning, tillväxt, social rättvisa och finansiell stabilitet, men den är också ett pågående arbete som ännu inte är avslutat.

Video:

Vad gör EU?

EU:s ekonomiska och finansiella politik inom euroområdet och i EU syftar till att:

  • främja tillväxt och sysselsättning,
  • främja makroekonomisk och finanspolitisk stabilitet,
  • förbättra en väl fungerande ekonomisk och monetär union,
  • främja investeringar,
  • förebygga eller korrigera makroekonomiska obalanser,
  • bidra till att samordna ländernas strukturpolitiska åtgärder, och
  • öka välståndet i länder utanför EU.

Som en reaktion på den ekonomiska och finansiella krisen 2008 stärkte man EU:s ekonomiska styrning genom att förbättra stabilitets- och tillväxtpakten, finanspolitiska regler för medlemsstaterna för att främja och upprätthålla stabiliteten inom Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Länder som stängdes ute på finansmarknaderna, såsom Grekland, fick ekonomiskt och politiskt stöd, och Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) inrättades som euroområdets permanenta lösning för sådana situationer.

Förfarandet vid makroekonomiska obalanser infördes också för att övervaka och korrigera potentiellt problematisk ekonomisk utveckling i enskilda medlemsstater och förhindra att andra medlemsstater påverkas.

Euron har varit i omlopp sedan 2002 och används av mer än 340 miljoner människor i 19 medlemsstater. Euron är den näst mest använda valutan efter den amerikanska dollarn. En gemensam valuta är praktisk för medborgarna och bra för näringslivet, och innebär ett stort steg framåt i den europeiska integrationen.

Investeringsplanen för Europa, som antogs i november 2014, använder statliga garantier för att stimulera till privata investeringar. Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) ingår i planen och har redan bidragit med 439 miljarder euro i investeringar (i oktober 2019), vilket är mer än förväntat. Investeringarna har bidragit till att 1,1 miljoner arbetstillfällen har skapats, en siffra som förväntas stiga till 1,7 miljoner 2022. Flera än 1 miljon små och medelstora företag förväntas kunna dra nytta av en bättre tillgång till finansiering, och planen har bidragit till att öka EU:s BNP med 0,9 %.

Migration och asyl

EU:s gemensamma invandrings- och asylpolitik innebär att EU lättare kan hantera migrationsfrågor på ett effektivt sätt.

Mer än 3,2 miljoner asylsökande har ansökt om internationellt skydd i EU sedan 2015; många har flytt från krig och terror i Syrien och andra konfliktdrabbade länder.

Video:

Vad gör EU?

EU har tagit fram en gemensam migrations- och asylpolitik för att ta itu med alla de utmaningar som migrationen till EU innebär, även när det gäller personer som söker internationellt skydd. Politiken innefattar följande krishanteringsåtgärder:

EU har avsatt över 10 miljarder euro för att hantera flyktingkrisen, genom att finansiera projekt för att tillgodose de mest omedelbara humanitära behoven bland de flyktingar som anländer till våra kuster. EU ger även humanitärt bistånd till flyktingar och migranter i länder utanför EU och stöder arbetet för att ta itu med de underliggande orsakerna till irreguljär migration.

Utifrån ett förslag från kommissionen har medlemsstaterna enats om att omplacera asylsökande från Grekland och Italien till andra EU-länder. EU vill även skapa säkra och lagliga vägar för asylsökande att ta sig till EU. Ett frivilligprogram för vidarebosättning som medlemsstaterna kommit överens om innebär att 22 500 människor som befinner sig utanför EU ska flyttas till en EU-medlemsstat. EU arbetar nu för att fler irreguljära migranter, som inte har rätt att vistas i EU, ska återvända till sina hemländer.

I mars 2016 kom EU och Turkiet överens om att irreguljära migranter och asylsökande som kommer till de grekiska öarna från Turkiet får återsändas till Turkiet. För varje syrier som återsänds till Turkiet från de grekiska öarna efter en irreguljär passage kommer EU att ta emot en syrier från Turkiet som inte har försökt göra en sådan irreguljär inresa. Detta har lett till en kraftig minskning av antalet irreguljära migranter på öarna. EU har tillhandahållit 3 miljarder euro för att man ska tillgodose behoven bland de flyktingar som finns i Turkiet.

Över 620 000 liv har räddats i Egeiska havet och Medelhavet sedan 2015 tack vare italienska och grekiska räddningsoperationer och det arbete som utförts av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), som inrättades 2016.

Kommissionen har föreslagit en genomgripande reform av den befintliga asyllagstiftningen i linje med nuvarande och framtida behov. Grundprincipen kommer att förbli densamma: personer ska söka asyl i den första EU-medlemsstat som de kommer till, om de inte har familj någon annanstans. Så fort en medlemsstat sätts under för hårt tryck måste det dock finnas solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning inom EU.

Gränser och säkerhet

Europeiska unionen strävar efter att upprätta en säkerhetsunion och att göra Europa säkrare genom att bekämpa terrorism och grov brottslighet samt stärka EU:s yttre gränser.

EU erbjuder sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser. Det övergripande målet med en säkerhetsunion är att göra detta område till en säkrare plats. EU och medlemsstaterna samarbetar för att bekämpa terrorism och våldsam radikalisering, allvarlig och organiserad brottslighet samt it-brottslighet.

Video:

Vad gör EU?

EU har inriktat sina insatser på att stödja medlemsstaterna genom:

  • informationsutbyte mellan nationella brottsbekämpande myndigheter, tullmyndigheter och gränsbevakningsmyndigheter
  • operativt samarbete med stöd av EU:s byråer, och
  • utbildning, utbyte av bästa praxis, finansiering, forskning och innovation.

Europeiska unionens organ för samarbete och fortbildning inom brottsbekämpning (Europol) är ett organ där medlemsstaterna samlas för att utreda fall av allvarlig och organiserad brottslighet. Kommissionen arbetar också för att säkerställa att EU:s olika informationssystem för säkerhet, gränsförvaltning och migrationshantering kommer att vara ”samverkande”, det vill säga i stånd att föra en dialog.

EU har uppdaterat och stärkt sina lagar, genom att harmonisera definitionen av terroristbrott och kriminalisera resor och utbildning i terrorismsyfte samt finansiering av terrorism. Med stöd från Kompetenscentrumet i EU:s nätverk för kunskapsspridning om radikalisering (RAN-nätverket) ökar EU sina insatser för att förebygga radikalisering och anta utmaningen med återvändande terroriststridande. Genom EU:s internetforum underlättar kommissionen samarbetet mellan de viktigaste internetföretagen, brottsbekämpande myndigheter och det civila samhället för att begränsa tillgången till olagligt innehåll på nätet och föra fram effektiva alternativa budskap för att motverka terroristpropaganda. Kommissionen har också föreslagit ett krav om att internetföretag måste få bort terroristinriktat innehåll på nätet inom en timme efter att nationella myndigheter fattat beslut om avlägsnande.

I december 2018 enades Europaparlamentet, rådet och kommissionen om en it-säkerhetslagstiftning, som ger EU:s cybersäkerhetsbyrå (Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet) stärkta befogenheter för att bättre stödja medlemsstaterna i deras arbete mot it-hot och it-angrepp.

Tack vare Schengenavtalet har man successivt avskaffat kontrollerna vid flera av EU:s inre gränser. Migrations-krisen och de förändrade säkerhetsförhållandena de senaste åren har visat att Schengenområdet behöver starka yttre gränser. År 2017 antog EU nya regler för Schengenområdets yttre gränser för att stärka kontrollerna av alla personer, inklusive EU-medborgare, mot relevanta databaser, för att säkerställa att de inte utgör ett hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Dessutom hjälper nu över 1 600 tjänstemän från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) medlemsstaternas nationella gränsbevakningar med att patrullera i länder som Grekland, Italien, Bulgarien och Spanien. Kommissionen har föreslagit en ytterligare förstärkning av byrån genom att inrätta en permanent kår med en operativ personal på 10 000 personer.

Näringsliv

EU försöker stärka företagens konkurrenskraft och främja sysselsättning och tillväxt genom ett bra företagsklimat.

EU:s näringslivsstrategi syftar till att förbättra företagsklimatet, främja företagarandan och nya arbetstillfällen samt göra det enklare för små företag att få tillgång till finansiering och marknader. Små och medelstora företag utgör 99 % av alla företag i EU och står för två tredjedelar av den totala sysselsättningen inom den privata sektorn. EU:s politik uppmuntrar skapande av nya företag och stöder innovativa företag i deras försök att expandera. Förbättrade handelsavtal öppnar för nya marknader för företagen i EU, och åtgärder kan vidtas för att förhindra illojal konkurrens från länder utanför EU. EU har följande mål:

  • Att stärka sin industriella bas och främja övergången till en koldioxidsnål ekonomi.
  • Att främja innovation som ett sätt att skapa ny tillväxt.
  • Att uppmuntra små företag och främja företagarandan.
  • Att säkra en EU-marknad för varor.
  • Att maximera fördelarna för EU:s investeringar i rymden.
Video:

Vad gör EU?

EU är fast beslutet att hjälpa företag och industri att öka sin konkurrenskraft samt skapa tillväxt och nya arbetstillfällen. Syftet är att hjälpa europeiska företag att bli smartare, mer innovativa och mer hållbara. Industripolitiken bidrar till konkurrenskraft genom att skapa lämpliga ramvillkor (t.ex. smart lagstiftning och kompetensutveckling). Kommissionen har utarbetat sektorsspecifika handlingsplaner och lagstiftning för att stödja mer än ett dussin industriella nyckelsektorer, däribland den kemiska industrin, fordonsindustrin, livsmedelsindustrin, hälso- och sjukvårdsindustrin, bioteknikindustrin och flygindustrin. Kommissionen ansvarar också för sektorer med geostrategiska konsekvenser och en hög grad av offentliga ingrepp, exempelvis försvars-, säkerhets- och rymdsektorn.

Kommissionen har tillsammans med Europeiska investeringsbanken (EIB) lanserat investeringsplanen för Europa. Som en del av planen inrättades Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) för att frigöra investeringar i hela Europa. I november 2018 hade planen bidragit till 360 miljarder euro i investeringar. Fonden ger garantier till projekt som finansieras av Europeiska investeringsbanken, med fokus på infrastruktur, innovation och mindre företag. Omkring 850 000 små och medelstora företag förväntas kunna dra nytta av en bättre tillgång till finansiering. Kommissionen förvaltar flera EU-program för att stödja innovation och företagande, däribland följande:

EU erbjuder också en rad stödtjänster till företag, däribland nätverket för företag i Europa (Enterprise Europe Network) och Erasmus för unga företagare.

Den inre marknaden

Den inre marknaden är en av EU:s största landvinningar. Den stimulerar tillväxt och ger arbetstillfällen och gör livet lättare för såväl människor som företag.

Tack vare den inre marknaden kan personer, varor, tjänster och pengar cirkulera nästan lika fritt inom EU som inom ett och samma land. EU-medborgarna får studera, bo, handla, arbeta och pensionera sig i vilket annat EU-land som helst och har tillgång till produkter från hela Europa.

Hundratals tekniska, rättsliga och administrativa hinder för den fria handeln och rörligheten mellan EU-medlemsstaterna har avlägsnats för att den inre marknaden ska fungera bättre. Detta innebär att företag har expanderat sin verksamhet, och konkurrensen har lett till lägre priser och ett större utbud för konsumenterna. Till exempel har telefonsamtal inom Europa blivit mycket billigare, flygpriserna har sjunkit markant och nya flyglinjer har tillkommit. Samtidigt arbetar EU för att se till att den ökade friheten inte undergräver rättvisa, konsumentskydd och miljöhållbarhet.

Video:

Vad gör EU?

Kommissionen samarbetar med myndigheter och intressenter i medlemsstaterna för att övervaka och kontrollera efterlevnaden av gällande bestämmelser så att människor och företag kan utnyttja de möjligheter som den inre marknaden innebär. Det finns dock fortfarande vissa hinder för en fullt fungerande inre marknad. EU arbetar särskilt med följande:

  • Att ta itu med befintliga rättsliga eller administrativa hinder för att personer med lätthet ska kunna köpa eller sälja varor och tjänster från eller i en annan medlemsstat.
  • Att göra det lättare för företag – såväl stora som små – att skaffa finansiering genom investeringsplanen för Europa och kapitalmarknadsunionen.
  • Att uppmuntra människor att arbeta i andra EU-länder för att tillsätta lediga tjänster och tillgodose behovet av särskild kompetens, bland annat genom det europeiska yrkeskortet och Euresportalen (den europeiska portalen för rörlighet i arbetslivet).
  • Att förhindra social dumpning, utnyttjande av billigare arbetskraft och flytt av produktion till länder eller områden med låga löner.
  • Att främja samarbete mellan nationella skattemyndigheter.
  • Att inrätta en gemensam konsoliderad skattebas i EU och en skatt på finansiella transaktioner.

Utöver bestämmelserna om den inre marknaden som garanterar fri rörlighet för personer behöver inte EU-medborgare något pass för att resa inom Schengenområdet, som för närvarande innefattar EU-medlemsstaterna (förutom Bulgarien, Irland, Kroatien, Cypern och Rumänien), samt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. För att garantera säkerheten i Schengenområdet har dessa länder utökat kontrollerna vid EU:s yttre gränser samt det polisiära samarbetet.

På portalen Ditt Europa ges information om att arbeta, bo, resa, studera och bedriva verksamhet i andra EU-länder. Här kan man även få tillgång till tjänster som Ditt Europa – Rådgivning (för personlig juridisk rådgivning) och Solvit (för lösning av problem med offentliga myndigheter i utlandet).

Den digitala ekonomin och det digitala samhället

EU:s digitala inre marknad syftar till att skapa möjligheter för människor och företag och att stärka Europas ställning som världsledande i den digitala ekonomin.

EU fortsätter sitt arbete med att undanröja hinder för att medborgare, myndigheter och företag ska kunna dra full nytta av internet. EU har bland annat avskaffat geografisk blockering och roamingavgifter på mobiltelefoni samt åtgärdar brister i fråga om internetanslutning och it-kompetens. Dessutom har nya portabilitetsbestämmelser införts så att människor kan använda sina nätprenumerationer på tv, spel och musiktjänster på samma sätt som hemma när de reser inom EU.

Video:

Vad gör EU?

Den digitala inre marknaden kommer att leda till bättre e-han- del och bättre paketleveranstjänster, avskaffad geografisk blockering och nya momsregler. Den kommer också att leda till ett bättre företagsklimat genom en reformerad telekom- och mediepolitik, ändrade regler för digitala plattformar och garantier för att den digitala världen är en trygg och säker plats. Den digitala inre marknaden kommer också att stimulera ekonomin genom att säkerställa ett fritt flöde av icke-personuppgifter, investeringar i it-kompetens och bättre tillgång till offentliga tjänster på nätet. Människor och företag kommer att kunna handla på nätet, innovera och samverka på ett lagligt, säkert och tryggt sätt till överkomliga priser, vilket gör livet lättare för dem. Förverkligandet av den digitala inre marknaden skulle kunna bidra med flera hundra miljarder euro per år till EU:s ekonomi och skapa hundratusentals nya arbetstillfällen.

Kommissionen har genomfört de flesta av de lagstiftningsförslag som presenterades i 2015 års strategi för den digitala inre marknaden. Nu ligger fokus på att förverkliga alla förslag för EU-medborgarna. Här är några av de åtgärder som redan har vidtagits:

  • Roamingavgifterna avskaffades i juni 2017, så medborgarna kan nu använda sina mobiltelefoner när de reser i EU och betala samma pris som hemma.
  • Sedan maj 2018 kan medborgare och företag dra nytta av EU:s nya kraftfulla bestämmelser om skydd av personuppgifter.
  • Kommissionen har som mål att ge medborgarna bästa möjliga internetanslutning, medan WiFi4EU-initiativet stöder ett lokalt inrättande av kostnadsfria offentliga surfzoner runt om i EU.
  • Kommissionen har föreslagit nya verktyg för att hjälpa människor och företag att skydda sig mot it-angrepp och har dessutom förstärkt sin byrå för nät- och informationssäkerhet och inrättat ett kompetenscentrum för cybersäkerhet (2018).
  • Nya initiativ har presenterats inom området för e-hälsa, desinformation, transparens inom digitala plattformar, artificiell intelligens, användning av superdatorer, 5G och blockkedjeteknik. Dessutom har en digital strategi för västra Balkan föreslagits.
  • Kommissionen föreslår att 9,2 miljarder euro ska investeras i programmet för ett digitalt Europa och Kreativa Europa, för att se till att EU förblir ledande inom digitalisering.

Sysselsättning och sociala frågor

EU bidrar till skapandet av fler och bättre arbetstillfällen i hela Europa och strävar efter att skapa anständiga arbetsvillkor för alla medborgare, bland annat genom Europeiska socialfonden, som har en budget på 86,4 miljarder euro.

Ansvaret för sysselsättningspolitiken och sociala frågor delas mellan EU och medlemsstaterna. Kommissionen har gett högsta prioritet åt jobb, tillväxt och investeringar, med uppbackning från investeringsplanen för Europa.

Video:

Vad gör EU?

EU:s sysselsättnings- och socialpolitik har följande syften:

  • Att skapa goda arbetstillfällen i EU.
  • Att underlätta för arbetstagarna att hitta jobb i hemlandet eller i ett annat EU-land.
  • Att främja kompetens och entreprenörskap.
  • Att samordna och modernisera systemen för social trygghet.
  • Att skapa bättre arbetsvillkor genom gemensamma mini-minormer.
  • Att arbeta för social inkludering och mot fattigdom.
  • Att värna rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.

Denna politik bidrar till att uppnå Europa 2020-målen för sysselsättning, social inkludering och utbildning. EU tillhandahåller och samordnar finansiering för att hjälpa medlemsstaterna att investera i människor (bland annat barnomsorg, hälso- och sjukvård, utbildning, tillgänglig infrastruktur och hjälp med att hitta ett arbete) och reformera sina system för social trygghet. Europeiska socialfonden satsar 86,4 miljarder euro på att hjälpa miljontals EU-medborgare att skaffa ny kompetens och finna bättre arbeten. Genom ungdomsgarantin (på motsvarande 8,8 miljarder euro) försöker man motverka ungdomsarbetslöshet genom att se till att alla ungdomar under 25 år får ett konkret högkvalitativt erbjudande om jobb, lärlingsplats, praktik eller vidareutbildning inom fyra månader efter att de avslutat sin formella utbildning eller blivit arbetslösa. Initiativet om kompetenshöjningsvägar bidrar till att förbättra vuxnas grundläggande kompetens, såsom att läsa, skriva eller använda en dator. Genom detta initiativ hjälper EU medlemsstaterna att ge personer en andra chans att utveckla sin kompetens.

Samtidigt som social trygghet är och förblir varje medlemsstats ansvar skapar EU broar mellan nationella system för medborgare som rör sig över gränserna. EU:s bestämmelser om samordning av de sociala trygghetssystemen ersätter inte de nationella systemen, men skyddar rätten till social trygghet för personer som rör sig inom EU (samt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz). EU skyddar också människor genom lagar om begränsad arbetstid, motverkande av diskriminering på arbetsplatsen, säkrare arbetsmiljöer och garanterad ersättning för arbetsskada. I syfte att skapa nya och mer effektiva rättigheter för medborgarna innefattar den europeiska pelaren för sociala rättigheter principer och rättigheter när det gäller lika möjligheter på arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor och socialt skydd. Eures, den europeiska portalen för rörlighet i arbetslivet, hjälper också till med att koppla samman arbetssökande och företag som erbjuder arbete.

Utbildning

EU bidrar till att förbättra utbildningens kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och komplettera de nationella åtgärderna. Erasmus+ ger möjlighet för människor i alla åldrar och framför allt för ungdomar att studera, praktisera, få arbetslivserfarenhet eller arbeta som volontärer utomlands.

Att investera i utbildning är avgörande för människors framtid, särskilt om de är unga. Enligt en rapport från 2015 finns det fortfarande mer än 4,4 miljoner människor i EU som lämnat skolan i förtid, och en av fyra vuxna har en lägre kompetensnivå, vilket gör det svårt för dem att få tillträde till arbetsmarknaden och delta i samhället fullt ut.

Video:

Vad gör EU?

EU-länderna ansvarar för sina egna utbildningssystem, men EU hjälper dem att erbjuda en utbildning av hög kvalitet genom utbyte av god praxis och genom att fastställa mål och riktmärken samt tillhandahålla finansiering och sakkunskap. EU:s utbildningsstrategi syftar till att uppfylla följande mål:

  • Att göra livslångt lärande och rörlighet till verklighet.
  • Att förbättra utbildningens kvalitet och effektivitet.
  • Att främja lika möjligheter för alla, social sammanhållning och aktivt medborgarskap.
  • Öka kreativiteten och innovationsförmågan, inklusive före-tagarandan, på alla utbildningsnivåer.

Erasmus+, unionens program för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott, bidrar till att bekämpa ungdomsarbetslösheten genom att stimulera unga människors personliga utveckling, kompetens och anställbarhet. Med en total budget på 14,7 miljarder euro kommer programmet att bidra till att mer än fyra miljoner (mestadels unga) människor får möjlighet att studera, praktisera, skaffa sig arbetslivserfarenhet eller arbeta som volontärer i ett annat land. Erasmus+ främjar unga människors möjligheter att få ett jobb och deras personliga utveckling genom att ge dem den kompetens som de behöver på arbetsmarknaden och i samhället, både nu och i framtiden. Kommissionen har föreslagit att finansieringen till Erasmus ska fördubblas till 30 miljarder euro inom ramen för EU:s nästa långtidsbudget (2021–2027).

EU har inrättat ett antal initiativ för att göra det lättare för människor att studera, praktisera eller arbeta utomlands. Europeiska länder, fackföreningar och arbetsgivare samarbetar för att förbättra yrkesutbildning och fortbildning genom Köpenhamnsprocessen. Ett resultat av detta är det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen (Ecvet) och Europeiskt nätverk för kvalitetssäkring, som hjälper människor att arbeta och studera utomlands. Bolognaprocessen och det europeiska området för högre utbildning gör det lättare för människor att flytta mellan utbildningssystemen inom Europa genom främjandet av ömsesidigt erkännande av studieperioder, jämförbara kvalifikationer och enhetliga kvalitetsnormer.

Dokumentportföljen Europass gör det lättare för arbetstagare att söka arbete utomlands genom att de kan lägga fram sina meriter och kvalifikationer i ett europeiskt standardformat, som är mer lättfattligt för arbetsgivarna.

Forskning och innovation

Forsknings- och innovationsprogrammet Horisont 2020 har en budget på 77 miljarder euro och syftar till att hjälpa EU att främja tillväxt och sysselsättning och ta itu med våra största utmaningar.

Forskning och innovation är avgörande för vår ekonomi och vårt samhälle. De utgör kärnan i EU:s politik för att främja goda arbetstillfällen, tillväxt och investeringar. De förser oss också med kunskap och lösningar för att hantera både akuta problem såsom ebolautbrottet 2014 och långsiktiga samhällsutmaningar såsom klimatförändringar.

Samtidigt bidrar forskning och innovation till att göra livet bättre för människor genom förbättringar inom områden som hälso- och sjukvård, transport och energi. Vidare utgör de en plattform för många nya produkter och tjänster som kan förbättra livskvaliteten och de ekonomiska resultaten.

Video:

Vad gör EU?

EU är världens största kunskapsproducent och står för nästan en tredjedel av den globala vetenskapliga och tekniska produktionen. Med tanke på den allt större konkurrensen måste EU bli bättre på att omvandla nydanande forskning och innovativa idéer till framgångsrika produkter och tekniker. Alla EU-medlemsstater har sina egna forskningsprogram och finansieringssystem, men många viktiga frågor kan bäst hanteras genom att hjälpa forskare och innovatörer i olika länder att samarbeta. Det är av den anledningen som forskning och innovation stöds på EU-nivå, framför allt genom programmet Horisont 2020.

Horisont 2020 är EU:s största forsknings- och innovationsprogram någonsin och omfattar en finansiering på 77 miljarder euro under sju år (2014–2020). Därtill kommer de andra offentliga och privata investeringar som dessa medel kommer att locka till sig. Det leder till genombrott, upptäckter och världsledande produkter, både på laboratoriestadiet och genom att man tar idéer från laboratoriet till marknaden.

Horisont 2020 har tre huvudmål, nämligen följande:

  • Att främja vetenskaplig spetskompetens, bland annat genom Europeiska forskningsrådet, samt utbildning och karriärutveckling för forskare inom Marie Skłodowska-Curie-åtgärderna.
  • Att främja industriellt ledarskap inom områden som nanoteknik, bioteknik samt informations- och kommunikationsteknik och genom stöd till företag och företagare.
  • Att ta itu med våra största samhällsproblem, inbegripet hälso- och sjukvård, transporter, energi och klimatåtgärder, samt skydda friheten och säkerheten.

Kommissionen försöker också ta fram strategier som främjar spetsforskning och stimulerar innovation. Nya politiska strategier och åtgärder kan delas in i tre huvudteman: öppen innovation, öppen vetenskap och öppenhet gentemot omvärlden.

Regionalpolitik

Regionalpolitiken är till för alla regioner och städer i Europeiska unionen och syftar till att stödja skapandet av arbetstillfällen, näringslivets konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling samt förbättra medborgarnas livskvalitet.

Investeringar i forskning och innovation i San Ġwann, Galway och Cottbus, modernisering av flygplatserna i Riga och Wrocław, förbättrad rörlighet i städerna Aten, Sofia och Cluj-Napoca, bevarande av Mont-Saint-Michel och Pompeji, utveckling av bredbandsinfrastrukturen i hela Litauen, stöd till små och medelstora företag i Utrecht och Paredes, upprustning av stadsområden i Santa Coloma de Gramenet och Liège, förnyelse av avloppsreningen i Trenčín och Slavonski Brod och främjad användning av informationsteknik vid universitet i Nicosia och Ljubljana – detta är bara några exempel på de tusentals projekt som samfinansieras genom EU:s regionalpolitik i regioner i hela Europa.

Video:

Vad gör EU?

Regionalpolitiken utgör grunden för europeisk solidaritet, främjar ekonomisk tillväxt och höjer livskvaliteten genom strategiska investeringar. Den största delen av budgeten går till att hjälpa EU:s mindre utvecklade länder och regioner att komma i kapp och minska de ekonomiska, sociala och territoriella skillnader som fortfarande finns i unionen.

Regionalpolitiken förvaltas gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna samt deras regioner, som väljer ut de projekt som kommer att medfinansieras av EU inom ramen för de program som man på förhand kommit överens med kommissionen om. EU-medel kompletteras alltid med nationell finansiering (privata och/eller offentliga medel).

Varje program upprättas inom ramen för en gemensam process tillsammans med intressenter på europeisk, nationell, regional och lokal nivå, arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Sådana partnerskap utnyttjas under hela programplaneringen – från utformning, via förvaltning och genomförande, till uppföljning och utvärdering.

Genom Interreg-programmen läggs det i regionalpolitiken särskild uppmärksamhet på de behov och möjlig-heter som finns i gränsregionerna.

För att nå dessa mål och tillgodose de olika utvecklingsbehoven i alla EU-regioner har 259,7 miljarder euro frigjorts för regionalpolitiken under perioden 2014–2020. Detta motsvarar en fjärdedel av den totala EU-budgeten. Resurserna används till att finansiera strategisk infrastruktur för transport och kommunikation, främja en övergång till en mer miljövänlig ekonomi, hjälpa små och medelstora företag att bli mer innovativa och konkurrenskraftiga, skapa nya och varaktiga arbetstillfällen, förstärka och modernisera utbildningssystemen och bygga ett mer inkluderande samhälle. Mer information om de europeiska struktur- och investeringsfonderna finns på cohesiondata.ec.europa.eu/overview#.

Transporter

EU:s transportpolitik stimulerar den europeiska ekonomin genom utveckling av ett modernt infrastrukturnätverk som möjliggör snabbare och säkrare resor, samtidigt som hållbara och digitala lösningar främjas.

Europa behöver fungerande transportförbindelser för att främja handeln, tillväxten och sysselsättningen. Transportsektorn bidrar i hög grad till ekonomin, enbart transporttjänsterna stod för cirka 664 miljarder euro i bruttoförädlingsvärde (bidrag till ekonomin) 2016 och ger sysselsättning åt omkring 11 miljoner människor.

EU:s transportpolitik är inriktad på att skapa ett gemensamt europeiskt transportområde med rättvisa konkurrensvillkor för och mellan de olika transportsätten.

Video:

Vad gör EU?

Tack vare EU har det gjorts stora framsteg inom den europeiska transportsektorn de senaste 20 åren, som leder till säkrare trans- porter i luft, till sjöss och på väg, anständiga arbetsvillkor för transportarbetare, fler och billigare alternativ i fråga om rörlighet för personer och företag samt snabba framsteg mot renare transporter och digitala lösningar för rörlighet.

EU:s transportinfrastrukturpolitik finansieras genom Fonden för ett sammanlänkat Europa med en budget på över 24 miljarder euro. Politiken syftar till att länka samman kontinenten från öst till väst och från norr till söder genom att täppa till luckorna mellan de nationella transportnäten, undanröja flaskhalsar som hindrar den inre marknaden från att fungera väl och övervinna tekniska hinder, såsom oförenliga standarder för järnvägstrafik. EU stöder forskning och innovation samt en effektiv utveckling av ny grön transportteknik, exempelvis genom att införa nya bestämmelser för att främja ren fordonsteknik. EU styr också övergången till uppkopplad och automatiserad körning.

Den inre marknaden för transporter är avgörande för hela EU-ekonomin. Genom skapandet av en inre marknad för luftfart och utvecklingen av initiativet om ett gemensamt europeiskt luftrum blir det allt enklare och billigare att flyga. Licensierade järnvägsbolag kan nu erbjuda sina tjänster i hela EU, vilket stärker konkurrensen och konnektiviteten. På samma sätt innebär öppnandet av sjöfarten att rederierna nu kan bedriva verksamhet i fler länder. I och med den inre marknaden får lastbilar numera användas för tjänster i andra länder än i registreringslandet, vilket innebär att färre lastbilar behöver köra hem tomma.

Trygghet och säkerhet är av största vikt. Antalet dödsoffer på de europeiska vägarna halverades mellan 1992 och 2010. Framsteg har gjorts, men ändå miste 25 300 människor sina liv i trafikolyckor 2017. Därför arbetar EU aktivt med att förbättra vägsäkerheten. Flygbolag med bristande säkerhet får inte flyga till och från EU, och EU har infört strängare regler för sjösäkerhet. EU:s transportpolitik främjar och skyddar också människor på annat sätt när de reser. Passagerare som reser inom EU med flyg, tåg, båt eller buss har vissa rättigheter när de drabbas av förseningar eller inställda avgångar.

Jordbruk och landsbygdsutveckling

Den gemensamma jordbrukspolitiken garanterar en trygg och hållbar livsmedelsförsörjning till rimliga priser för EU:s 446 miljoner konsumenter. Den stöder också sysselsättning och tillväxt i landsbygdsområden.

Den gemensamma jordbrukspolitiken tillämpas i alla EU-medlemsstater och finansieras genom EU-budgeten. Den stöder EU:s livsmedels- och jordbrukssektor, som är en av de viktigaste sektorerna i ekonomin och skapar omkring 44 miljoner arbetstillfällen. Under 2016 investerades omkring 61 miljarder euro (cirka 38 % av EU:s budget) i stöd till jordbrukare för att främja en hållbar livsmedelsproduktion, tillväxt i landsbygdsekonomin och en levande landsbygd. Den gemensamma jordbrukspolitiken stöder även miljö- och klimatvänliga jordbruksmetoder i hela EU och uppmuntrar en hälsosam livsstil.

Video:

Vad gör EU?

Den gemensamma jordbrukspolitiken tillhandahåller stöd på följande sätt:

  • Direktstöd till förmån för jordbruksinkomster. Jordbruket kan vara en riskabel och kostsam verk- samhet. Väder- och marknadsvillkor är ofta oförutsägbara, och jordbrukets produktion och inkomster kan drabbas hårt. Detta är negativt för jordbrukarna och även för konsumenterna eftersom livsmedelskedjan kan påverkas. Den största delen av EU:s jordbruksbudget (72 %) går till direktstöd till jordbrukare på villkor att de följer strikta bestämmelser i fråga om livsmedelssäkerhet, miljö samt djurs hälsa och välbefinnande. De miljö- och klimatmässiga fördelarna innefattar skydd av mark och biologisk mångfald. Bevarandet av permanent betesmark är ett mycket effektivt sätt för att binda koldioxid och hjälper till att minska den globala uppvärmningen. Genom direktstödet kan jordbrukare få ersättning för tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter som gagnar samhället i stort men som inte betalas av marknaden.
  • Marknadsåtgärder för att hantera svåra situationer, såsom en plötsligt minskad efterfrågan på grund av sjukdomsutbrott, sjunkande priser till följd av tillfälliga överskott eller konsekvenserna av en oförutsedd geopolitisk utveckling eller landsbygdsutvecklingsprogram (med samfinansiering från medlemsstaterna) som främjar innovation och konkurrenskraft för att göra landsbygdsområden till attraktiva platser att bo och arbeta i. Detta innefattar modernisering av jordbruksföretag och stöd till unga jordbrukare samt till traditionell och ekologisk livsmedelsproduktion.
  • Att återställa de ekosystem som är beroende av jord- och skogsbruket samt främja resurseffektivitet och övergången till en koldioxidsnål och klimattålig ekonomi är också viktiga prioriteringar och står för 51,7 % (cirka 51 miljarder euro) av den totala landsbygdsutvecklingsbudgeten för perioden 2014–2020.

Havsfrågor och fiske

EU skyddar våra hav och oceaner samtidigt som man ser till att de förblir ekonomiskt och miljömässigt hållbara som en drivkraft för sysselsättning, tillväxt och innovation.

Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin. Den blå ekonomin står för ett bruttoförädlingsvärde (bidrag till ekonomin) på flera miljarder euro per år. Blå tillväxt är en strategi för att utnyttja potentialen till hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet.

EU:s gemensamma fiskeripolitik syftar till att säkerställa att fiske och vattenbruk (odling av fisk i kontrollerade former) är miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart för att tillhandahålla hälsosamma livsmedel för nuvarande och kommande generationer EU-medborgare. Målet är att främja en dynamisk och hållbar fiskeindustri, inklusive att bevara resurser och skydda den marina miljön, samtidigt som man säkerställer en rättvis levnadsstandard i fiskesamhällena.

Video:

Vad gör EU?

Haven och oceanerna förser oss inte bara med livsmedel, sysselsättning, transport och rekreation utan också med läkemedel, mineraler och förnybar energi – tack vare forskning och tekniska framsteg. EU stöder dessa nya möjligheter och spelar också en viktig roll genom att främja ett ansvarsfullt och hållbart utnyttjande av haven, både i Europa och globalt.

EU har infört marina skyddade områden för att skydda de marina ekosystemen och den biologiska mångfalden, men även de tjänster som dessa ekosystem erbjuder. På dessa områden får mänsklig verksamhet endast utföras i bevarandesyften.

Den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havs- politiken finansieras genom Europeiska havs och fiskerifonden, som under perioden 2014–2020 bidrar med mer än 6,4 miljarder euro för att hjälpa fiskare att anpassa sig till ett hållbart fiske, skapa arbetstillfällen inom sektorn och diversifiera ekonomin i kustsamhällen. Fonden tillhandahåller samfinansiering för att bistå medlemsstaterna vid genomförandet av operativa program och projekt, i syfte att förverkliga målen med den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken.

Dessutom innehåller den gemensamma fiskeripolitiken en uppsättning regler för hanteringen av EU:s fiskeflottor och bevarandet av fiskbestånden. Fisk är visserligen en förnybar resurs, men vid överfiske kan fisken ta slut. För att förhindra överfiske finns det medlemsstatskvoter som fastställer gränserna för hur mycket av varje art som får fångas. För att komma till rätta med fiskeflottornas slösaktiga metoder i fråga om dumpning av oönskad fisk, håller man nu på att successivt införa en landningsskyldighet.

Miljö

EU har några av världens högsta miljökrav som skyddar naturen och människors livskvalitet, miljöanpassar ekonomin och leder till ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurser.

Miljöproblemen känner inga gränser. Det är därför vi måste ta itu med dem genom samarbete, både inom EU och med den övriga världen.

Att skydda miljön och främja hållbar tillväxt går hand i hand. Miljöpolitiken kan spela en central roll för att skapa arbetstillfällen och stimulera investeringar. Gröna innovationer kan genomföras och exporteras, göra Europa konkurrenskraftigare och förbättra människors hälsa och välbefinnande.

Video:

Vad gör EU?

EU:s sjunde miljöhandlingsprogram är vägledande för EU:s miljöpolitik fram till 2020 och innehåller en vision om var EU bör befinna sig miljömässigt 2050. Denna innebär bland annat att inget ska gå till spillo, att naturtillgångarna ska förvaltas på ett hållbart sätt och att den biologiska mångfalden ska skyddas, värdesättas och återställas.

Programmet är inriktat på tre huvudområden:

  • Att skydda, bevara och stärka EU:s naturkapital.
  • Att omvandla EU till en resurseffektiv, grön, konkurrenskraftig och koldioxidsnål ekonomi.
  • Att skydda EU:s invånare mot miljöbelastningar och risker för hälsa och välbefinnande.

EU arbetar för att skydda naturtillgångarna och stoppa förlusten av hotade arter och livsmiljöer. Natura 2000 är ett nätverk av naturskyddsområden i hela EU, där människor kan bedriva hållbar verksamhet i samspel med sällsynta och känsliga arter och livsmiljöer. Vatten, luftföroreningar och kemikalier är några av de miljöproblem som folk oroar sig mest för. För att skydda invånarna mot miljöbelastningar samt risker för hälsa och välbefinnande syftar EU-politiken till att garantera säkert dricksvatten och badvatten, förbättra luftkvaliteten, minska buller och minska eller undanröja effekterna av skadliga kemikalier.

Att använda material och resurser så länge som möjligt och att ta fram produkter som är mer hållbara och lättare att återanvända och återvinna är några av målen i EU:s handlingsplan för den cirkulära ekonomin. En hörnsten i handlingsplanen är plaststrategin, som syftar till att alla plastförpackningar i EU ska kunna återanvändas eller återvinnas senast 2030 och att mängden engångsplast ska minskas. En ny syn på produkternas livscykel kommer att innebära att man kan förvalta resurserna på ett mer hållbart sätt, minimera avfallet och göra Europa mer motståndskraftigt när det gäller försörjningen av råvaror.

Miljöproblemen stannar inte vid EU:s gränser. Eftersom världens befolkning fortsätter att växa, har EU en ledande roll i de internationella insatserna för att främja en hållbar utveckling. Fler åtgärder behövs för att se till att luft, oceaner och andra vattenresurser förblir rena, att mark och ekosystem används på ett hållbart sätt och att klimatförändringarna hålls på en hanterbar nivå.

Energi

EU:s energipolitik syftar till att säkra en trygg, konkurrenskraftig och överkomlig energiförsörjning samtidigt som man når klimatmålen.

Europa står inför ett antal stora utmaningar på energiområdet. Utöver de grundläggande målen att säkra en trygg energiförsörjning i hela EU till överkomliga priser för alla finns ett växande behov av att underlätta övergången från en fossilbaserad ekonomi till ett koldioxidneutralt system, det vill säga en övergång till ren energi. Europa behöver också bli mer energieffektivt, satsa på innovation och ny teknik, förbättra gränsöverskridande energianslutningar och bli mindre beroende av energiimport.

Video:

Vad gör EU?

Varje medlemsstat är fortsatt ansvarig för att fastställa sin egen energimix, men de samordnade reglerna på EU-nivå innebär att det finns en gemensam strategi som stärker åtgärdernas allmänna påverkan och gör att EU kan visa globalt ledarskap i kampen mot klimatförändringarna. I och med initiativet Ren energi för alla i Europa uppdaterar EU för närvarande våra gemensamma regler för att främja och underlätta framtida investeringar och på så sätt påskynda övergången till ren energi och bidra till EU:s åtaganden inom ramen för Parisavtalet.

EU måste fasa ut fossila bränslen ur sitt energisystem för att vi ska kunna nå våra klimatmål i den Europeiska gröna given, som lanserades i december 2019. Produktionen och användningen av energi står för mer än 75 % av EU:s utsläpp av växthusgaser.

Ett annat initiativ från EU:s sida är inrättandet av den europeiska energiunionen, som kommer att förbättra synergierna med andra politikområden, däribland transport, forskning och innovation, digitalisering, den cirkulära ekonomin och hållbar finansiering.

Det faktum att sådana utmaningar hanteras på EU-nivå kommer också att skapa nya möjligheter i fråga om tillväxt och arbetstillfällen, forskning och en mer konkurrenskraftig och hållbar energimarknad. Det bör också medföra avsevärda fördelar för konsumenterna genom rätten att byta elleverantör, lägre räkningar för hushållen och livskvalitetsaspekter som färre luftföroreningar.

Vissa av de andra strategier och åtgärder som bidrar till att garantera att EU uppfyller sina mål inkluderar följande:

Utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik innebär att EU kan agera samfällt och ge ett enhetligt budskap i världen och att medlemsstaterna på så sätt kan ta itu med sådana utmaningar som de inte kan anta på egen hand samt att säkerhet och välstånd för EU-medborgarna kan säkerställas.

Politiken genomförs av EU:s utrikesrepresentant, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (som även är vice ordförande för kommissionen) och Europeiska utrikestjänsten, som är EU:s diplomattjänst. EU:s yttre åtgärder styrs av de principer som låg till grund för EU:s tillblivelse och utveckling och som EU vill främja i resten av världen, däribland fred, demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Video:

Vad gör EU?

Under 2016 inledde den höga representanten och vice ordföranden den globala strategin för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik i syfte att öka stabiliteten i det europeiska grannskapet och utanför detta, främja säkerhet och försvar samt hantera utmaningar såsom energitrygghet, irreguljär migration, klimatförändringar och terrorism. En särskilt om- gående uppföljning gjordes i fråga om säkerhet och försvar, genom antagandet av ett omfattande paket för EU:s säkerhet och försvar 2016 varigenom Europa kommer att ta ett större ansvar på dessa områden. I den globala strategin fastställdes följande fem prioriteringar för EU:s åtgärder:

EU stöder länder som drabbats av konflikter och kriser. EU är den största bidragsgivaren i de internationella insatserna med anledning av Syrienkrisen och har tillhandahållit över 11 miljarder euro i stöd till det syriska folket. EU fortsätter att stödja internationella insatser för att frambringa fred i Mellanöstern genom att stödja en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida. Den överenskommelse som nåddes 2015 om Irans kärnvapenprogram var ett prov på EU:s roll när det gäller att leda fredsförhandlingar på det internationella samfundets vägnar. År 2018 genomfördes 16 civila uppdrag och militära insatser på tre kontinenter. Mobiliseringsbeslut fattas gemensamt av EU-ländernas nationella ministrar. Bland framgångarna kan nämnas EU:s fredsbevarande uppdrag i flera oroshärdar i världen, utbildning av polis, soldater och kustbevakare, stöd till statsbyggande i situationer efter konflikter och kampen mot piratdåd utanför Afrikas horn. EU har inte någon stående armé utan samlar trupper från medlemsstater under EU:s flagg.

Europeiska försvarsfonden inrättades 2017 och samordnar, kompletterar och förstärker nationella försvarsinvesteringar för att öka produktionen och utveckla försvarsrelaterad teknik och utrustning i syfte att möta nuvarande och framtida säkerhetsbehov.

EU:s utvidgning

Möjligheten till ett EU-medlemskap är ett kraftfullt incitament för demokratiska och ekonomiska reformer i de länder som vill ansluta sig till EU.

EU grundades för att främja fred, välstånd och europeiska värderingar över hela kontinenten. Utvidgning är den process genom vilken europeiska länder blir medlemmar i EU. Sedan starten 1957 har EU vuxit från 6 till 27 länder. Ett av syftena med att ta med andra länder i EU är att fördjupa solidariteten mellan folken i Europa och öka deras välstånd och ge dem bättre möjligheter samtidigt som mångfalden respekteras och bevaras.

Video:

Vad gör EU?

Alla europeiska länder kan ansöka om medlemskap om de respekterar EU:s demokratiska värderingar och förbinder sig att främja dem. Länder kan endast bli medlemmar i EU om de uppfyller anslutningsvillkoren. Utvidgningspolitiken är därför avgörande för att uppmuntra och hjälpa länderna att uppnå tre grundläggande kriterier:

  • Politisk stabilitet, där ländernas politiska institutioner garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.
  • En fungerande marknadsekonomi och förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom EU
  • Förmåga att uppfylla de skyldigheter som ett medlemskap medför och ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen.

Under utvidgningsprocessen hjälper kommissionen de länder som vill ansluta sig till EU att uppfylla de nödvändiga medlemskapskriterierna och genomföra nödvändiga ekonomiska och demokratiska reformer. När förhandlingarna och reformerna har genomförts på ett tillfredsställande sätt för båda parter blir landet medlem i EU om alla befintliga medlemsstater är överens. Följande länder är kandidatländer: Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Turkiet. Bosnien och Hercegovina samt Kosovo* är potentiella kandidatländer.

Möjligheten till ett EU-medlemskap är en viktig drivkraft till förändring på västra Balkan och bidrar till försoning och stabilitet. I början av 2018 inleddes en ny strategi, där man på nytt bekräftade att det fanns trovärdiga utsikter till EU-medlemskap för länderna på västra Balkan och tillkännagav EU:s ökade engagemang för regionen. Det är tydligt att inget kandidatland är redo för ett medlemskap än, men medlemsstaterna kommer att bli fler i framtiden. Kandidatländerna måste ge högsta prioritet åt rättsstatsprincipen, rättvisa och grundläggande rättigheter.

Turkiet är en viktig partner till EU på centrala områden som migration, terrorismbekämpning, energi, transport, ekonomi och handel. Turkiet har dock tagit ännu ett steg bort från EU:s grundläggande värderingar och principer, och därför har anslutningsförhandlingarna i själva verket strandat.

  • Denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244 (1999) och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring.

Den europeiska grannskapspolitiken

Som ett viktigt inslag i EU:s utrikespolitik är den europeiska grannskapspolitiken inriktad på att stabilisera området i politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt avseende.

Den europeiska grannskapspolitiken styr EU:s förbindelser med 16 av sina närmaste partner i öster och söder. Detta motsvarar EU:s önskan att bygga vidare på gemensamma intressen med partnerländerna och innebär ett åtagande att arbeta tillsammans inom prioriterade områden. Dessa innefattar främjande av demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av den ekonomiska utvecklingen, investeringsklimatet och den sociala sammanhållningen. Att stärka EU-partnernas statliga och samhälleliga motståndskraft är en prioritering med tanke på de hot och påtryckningar som de utsätts för, inklusive de utmaningar som är kopplade till migration och rörlighet.

European neighbourhood policy

Vad gör EU?

EU:s grannskapspolitik bidrar till effektivare och starkare partnerskap som bygger på gemensamma intressen och insatser. De huvudsakliga målen med denna politik är följande:

  • Att stabilisera grannländerna genom ekonomisk utveckling, ökad anställbarhet, insatser för unga, transport- och energiförbindelser, migration, rörlighet och säkerhet.
  • Att främja EU:s centrala värderingar i fråga om goda styrelseformer, demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter
  • Att underlätta samarbete på regional nivå, till exempel genom det östliga partnerskapet och unionen för Medelhavsområdet.

De viktigaste initiativ som innebär att politiken tillämpas i praktiken är följande:

  • Det östliga partnerskapet: ett gemensamt initiativ för att fördjupa och stärka förbindelserna mellan EU och dess sex grannländer i öst: Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland
  • Det södra grannskapet: en ram för samarbete mellan EU och tio partnerländer: Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Palestina*, Syrien och Tunisien.

Samarbetet sker på bilateral nivå (med enskilda partnerländer), på regional nivå (med två eller flera partnerländer från öster eller söder) eller i hela grannskapsområdet, beroende på typen av åtgärd. Det europeiska grannskapsinstrumentet stöder EU:s övergripande hållning gentemot sina partnerländer och är EU:s viktigaste finansieringsinstrument för samarbete med de länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik under åren 2014–2020.

  • Denna beteckning ska inte uppfattas som ett erkännande av en palestinsk stat och påverkar inte medlemsstaternas enskilda ståndpunkter i denna fråga.

Handel

EU kämpar för frihandel. Varje miljard euro i export främjar 14 000 arbetstillfällen i Europa. Därför kämpar EU för öppna, regelbaserade marknader, lika villkor och högsta internationella normer.

EU är världens största handelsmakt och en av de mest öppna ekonomierna i världen. 90 % av den framtida globala tillväxten förväntas uppstå utanför Europas gränser, och en tredjedel av EU:s nationalinkomst är beroende av handel. EU har exklusiv behörighet att lagstifta och ingå internationella handelsavtal på medlemsstaternas vägnar på områden som omfattas av den gemensamma handelspolitiken, som baseras på Världshandelsorganisationens bestämmelser.

Video:

Vad gör EU?

EU:s handelspolitik omfattar handel med varor och tjänster men även sådana saker som handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter och utländska direktinvesteringar.

Handelsavtal är inte ett självändamål. De framhäver även europeiska värderingar och principer världen över, och det är därför som alla nya handelsavtal som EU förhandlar om omfattar bestämmelser om hållbar utveckling, framför allt miljöskydd och arbetsvillkor. De nyligen ingångna avtalen med Japan, Mexiko och Mercosur-blocket är de allra första handelsavtal som innehåller ett åtagande till klimatavtalet från Paris.

EU står för en öppen och rättvis handel och bekämpar protektionism. Dessutom vidtar EU handelspolitiska skyddsåtgärder och marknadstillträdesåtgärder för att försvara sina företag och medborgare mot illojal konkurrens och illojala handelsmetoder.

EU har för närvarande handelsavtal med 72 partnerländer runt om i världen, till exempel det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan Kanada och EU som har lett till att tullar har avskaffats på 98 % av produkterna, vilket innebär att EU:s företag sparar upp till 590 miljoner euro varje år. År 2019 ingick EU ett nytt handelsavtal med handelsblocket Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay), ett handelsavtal ingicks med Vietnam och handelsavtalet med Japan trädde i kraft. Ett gällande avtal med Japan skulle kunna öka EU:s export till Japan med mer än en tredjedel och spara 1 miljard euro i tullar.

Kommissionen handlägger handelsförhandlingarna på ett öppet sätt – förhandlingstexter, rapporter från förhandlingsrundorna och förklarande dokument offentliggörs systematiskt – och rapporterar regelbundet till Europaparlamentet och medlemsstaterna.

EU står för öppna marknader men är inte någon naiv frihandelsförespråkare. EU upprätthåller en balans mellan öppenhet och säkerställande av att reglerna efterlevs och att EU:s industrier skyddas mot illojal handel och omotiverade hinder. Sedan 2014 har EU undanröjt nästan 90 hinder för marknadstillträde i länder utanför EU, vilket har inneburit en påverkan på en rad EU-industrier och exportverksamheter till ett värde av cirka 8,2 miljarder euro per år. EU har också infört mer än 30 handelspolitiska skyddsåtgärder och därigenom skyddat över 350 000 arbetstillfällen.

Internationellt samarbete och utveckling

Utveckling utgör kärnan i EU:s utrikespolitik, och EU står för mer än hälften av den globala samarbetsfinansieringen.

EU:s relationer med resten av världen bygger på solidaritet och samarbete. Utmaningar som klimatförändringar, våldsam extremism, människohandel och irreguljär migration respekterar inga gränser, och endast genom att arbeta med partnerländer bland utvecklingsländerna kan vi ta itu med extrem fattigdom.

Video:

Vad gör EU?

EU betraktar inte utvecklingssamarbete som någon välgörenhet utan som en investering i en hållbar, gemensam framtid. EU är därför en ledande förespråkare av FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling, och i EU:s egna europeiska samförstånd om utveckling från maj 2017 anges hur EU kommer att inrikta sig på ”människor, vår planet, välstånd, fred och partnerskap” i arbetet mot 2030-agendans mål för hållbar utveckling.

Målet för EU är att ta sig an orsakerna till fattigdom. Detta innebär inte bara att ge rimlig tillgång till livsmedel, rent vatten, hälso- och sjukvård, utbildning och mark. Det handlar inte heller bara om att utveckla viktig transport- och energiinfrastruktur och en ren miljö. Det betyder också att bygga upp och stärka demokratin, de mänskliga rättigheterna (inklusive jämställdhet mellan kvinnor och män) och rättsstatsprincipen. Utan detta kan man inte utveckla säkra och stabila samhällen där människor kan blomstra och lokala företag kan investera och växa, eller skapa varaktiga arbetstillfällen.

EU:s 140 diplomatiska beskickningar (”delegationer”) samarbetar med partnerländer runt om i världen för att utforma långsiktiga program. När programmen godkänts av Europaparlamentet och medlemsstaterna förvaltas de på fältet med hjälp av pengar från EU:s allmänna budget och en särskild del av Europeiska utvecklingsfonden. Mellan 2014 och 2020 kommer EU att totalt sett bevilja cirka 82 miljarder euro i extern finansiering genom bidrag, upphandling och stöd till nationella budgetar och i allt högre grad med hjälp av EU-finansiering som ”såddkapital” för att uppmuntra lokala offentliga och privata investeringar.

Humanitärt bistånd och civilskydd

EU och dess medlemsstater är världens största givare av humanitärt bistånd samt tillhandahåller och samordnar katastrofhjälp till människor i områden som drabbats av katastrofer i Europa och runt om i världen.

EU ger katastrofhjälp till människor som drabbas av kriser. År 2017 tillhandahöll EU stöd på 2,2 miljarder euro till förmån för över 120 miljoner människor i mer än 80 länder. EU har följande mål:

  • Att rädda och bevara liv, förhindra och lindra mänskligt lidande och värna om integritet och mänsklig värdighet för befolkningar som drabbas av naturkatastrofer och kriser orsakade av människan.
  • Att göra snabba insatser vid krissituationer både inom och utanför EU.
  • Att minska riskerna för katastrofer, till exempel genom strategier som syftar till att minska klimatförändringarnas effekter.
  • Att förbättra beredskapen inför katastrofer, till exempel genom att utveckla system för tidig varning.
  • Att garantera en smidig övergång efter de akuta insatserna genom att komplettera med strategier för utvecklingsbistånd.
  • Att stärka den allmänna motståndskraften hos befolkningen, till exempel genom att investera i åtgärder för att hjälpa dem att förbereda sig för framtida katastrofer
  • Att skydda och trygga framtiden för barn som drabbats av katastrofer orsakade av människan eller naturkatastrofer.
Video:

Vad gör EU?

EU reagerar på krissituationer genom kommissionens generaldirektorat för europeiskt civilskydd och humanitära biståndsåtgärder (Echo), som ser till att EU:s katastrofhjälp kommer fram snabbt och effektivt via sina två huvudinstrument: humanitärt bistånd och civilskydd. EU är en ledande givare av humanitärt bistånd i många kriser, bland annat följande:

  • Katastrofhjälp till internflyktingar i Syrien och flyktingar i grannländerna.
  • Humanitärt bistånd till flyktingar och internflyktingar i Grekland, Irak, Jemen och Turkiet.
  • Humanitära projekt för att rädda liv i de värst drabbade samhällena i Sydsudan och Centralafrikanska republiken.
  • Hjälp till samhällen i katastrofbenägna områden för att de bättre ska kunna förbereda och återhämta sig. Varje euro som spenderas på beredskap sparar upp till sju euro i stöd för att hantera katastrofers efterverkningar.

EU skickar ut arbetslag för att hjälpa till vid diverse kriser inom EU och runt om i världen genom sin civilskyddsmekanism:

  • EU samordnade och medfinansierade transportkostnaderna för de brandbekämpningsinsatser som gjordes sommaren 2017, då särskilt många bränder härjade i Europa.
  • EU skickade ut experter, insatsgrupper och utrustning till länder runt om i världen som drabbades av jordbävningar (Irak och Mexiko), översvämningar (Albanien och Peru) och epidemier (Uganda och Bangladesh) 2017.
  • EU hjälpte människor som drabbades av orkanerna Irma och Maria i Västindien i september 2017.

Rättsliga frågor och grundläggande rättigheter

EU garanterar en rad grundläggande rättigheter för medborgarna och skyddar dem mot diskriminering, samtidigt som EU:s gemensamma rättsliga område bidrar till att lösa gränsöverskridande problem för både medborgare och företag.

EU är inte bara en inre marknad för varor och tjänster. Vi delar värderingar som slås fast i EU-fördragen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som garanterar rättigheter för EU-medborgarna (alla som är medborgare i ett EU-land är också automatiskt EU-medborgare). EU gör livet enklare för de EU-medborgare som studerar, arbetar eller gifter sig i ett annat EU-land genom att bygga broar mellan de olika nationella rättssystemen i EU. Med ett gränslöst och sammanhängande gemensamt rättsligt område kan vi se till att medborgarna ges en uppsättning rättigheter och får tillgång till rättslig prövning i hela Europa.

Video:

Vad gör EU?

Rättigheterna säkerställs av EU och inbegriper följande:

  • Bestämmelser som förhindrar diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
  • Var och ens rätt att få sina personuppgifter skyddade tack vare de nya bestämmelser (”GDPR”) som trädde i kraft i maj 2018.
  • EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som samlar alla de personliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter som människorna i EU har. Dessa garanteras av Europeiska unionen inom ramen för EU-rätten.
  • EU:s politik för rättsliga frågor och grundläggande rättigheter: samordning av rättsliga bestämmelser, miniminormer i hela EU och tillgång till rättslig prövning på lika villkor i alla länder är viktiga inslag. Till exempel har brottsoffer en gemensam uppsättning minimirättigheter oavsett var de befinner sig i EU. Denna samordning gör det också lättare för medborgare att använda sin rätt till fri rörlighet och för företag att bedriva handel och verka på EU:s inre marknad.

EU strävar också efter att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan domstolar och myndigheter i EU-medlemsstaterna, så att de erkänner varandras rättsliga beslut. Detta är särskilt viktigt i civilrättsliga mål om skilsmässa, vårdnad om barn och underhåll. Eurojust underlättar samarbetet mellan nationella rättsliga myndigheter för att bekämpa allvarliga brott som korruption, terrorism och narkotikahandel. Den europeiska arresteringsordern har ersatt långdragna utlämningsförfaranden för att misstänkta eller dömda personer ska skickas tillbaka till det land där de ska ställas inför rätta eller tidigare har dömts. Den nyligen inrättade Europeiska åklagarmyndigheten, som ska börja arbeta 2020, kommer att utreda, lagföra och väcka talan mot personer som begår brott mot EU-budgeten, till exempel bedrägerier, korruption eller grova gränsöverskridande momsbedrägerier.

Livsmedelssäkerhet

EU:s åtgärder rörande livsmedelssäkerhet skyddar människors, djurs och växters hälsa i hela kedjan från jord till bord, samtidigt som de hjälper Europas livsmedelsindustri att utvecklas.

EU:s politik för säkra livsmedel syftar till att garantera att säkra och näringsrika livsmedel från friska växter och djur produceras i eller importeras till EU, samtidigt som den gör det möjligt för livsmedelsindustrin, som är Europas största tillverknings- och sysselsättningssektor, att bedriva sin verksamhet under bästa möjliga förhållanden. Hälsa garanteras i varje steg i livsmedelskedjan genom förebyggande av livsmedelskontaminering och främjande av livsmedelshygien, växtskydd samt djurs hälsa och välbefinnande. EU:s bestämmelser om livsmedelsmärkning ger också konsumenterna information som är viktig för deras hälsa.

Video:

Vad gör EU?

De grundläggande principerna för EU:s politik för säkra livsmedel anges i EU:s allmänna livsmedelslagstiftning, som säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa och konsumenternas intressen samtidigt som den ser till att den inre marknaden fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) ger vetenskaplig rådgivning i livsmedelsrelaterade frågor för att hjälpa till med att skydda människor, djur, växter och miljön.

Genom den allmänna livsmedelslagstiftningen infördes även förfaranden och verktyg för att hantera nödsituationer och kriser. Ett exempel är systemet för snabb varning för livsmedel och foder genom vilket det kan säkerställas att livsmedel som är oförenliga med EU:s bestämmelser tas bort från hyllorna. Vid större utbrott av djursjukdomar eller matförgiftning kan EU-myndigheterna spåra livsmedlen via det elektroniska systemet Traces (det integrerade veterinärdatasystemet).

EU säkerställer även djurs hälsa och välbefinnande i livsmedelskedjan. Vid utbrott av djursjukdomar har EU mekanismer till sitt förfogande för att agera snabbt. Det finns växtskyddsbestämmelser som skyddar grödor, frukt, grönsaker och skogar mot skadeinsekter och sjukdomar som överförs inom EU eller som kommer in från utlandet.

Ett minskat slöseri med livsmedel utgör mycket stora möjligheter för att spara resurser och pengar samt minska livsmedlens miljöpåverkan. EU vidtar åtgärder mot livsmedelsslöseriet och garanterar livsmedelssäkerhet genom att förtydliga relevanta EU-bestämmelser för att underlätta insatser av alla aktörer (offentliga och privata) och genom att främja utbyte av innovation och god praxis på detta område.

Konsumenter

EU:s konsumentpolitik värnar konsumenternas rättigheter, säkerställer att produkter är säkra, hjälper människor att göra väl underbyggda val när de köper varor och tjänster och erbjuder verktyg för att lösa problem om något går fel.

EU:s inre marknad ger konsumenterna tillgång till ett större utbud, flexibilitet, kvalitet och valuta för pengarna. Den kan dock också innebära utmaningar för konsumenterna, framför allt på andra områden som utvecklas i snabb takt, till exempel det digitala området, energiområdet och området för finansiella tjänster. EU:s konsumentpolitik säkerställer att människors rättigheter kommer att upprätthållas om de stöter på problem när de köper varor eller tjänster från andra EU-länder, även på nätet. Detta bidrar till att bygga upp konsumenternas förtroende i EU, vilket också är bra för företag som bedriver gränsöverskridande handel på EU:s inre marknad.

Video:

Vad gör EU?

EU erbjuder konsumenterna en uppsättning konkreta rättigheter som ska användas när något går fel.

  • Miniminormer för passagerarrättigheter har införts för alla transporttyper, inbegripet information, assistans och ersättning vid inställda resor eller långa förseningar.
  • När du handlar på nätet har du 14 dagar på dig att ompröva och häva ditt köp. Man har alltid rätt att lämna tillbaka en vara inom två veckor och få pengarna tillbaka.
  • Roamingavgifterna avskaffades i juni 2017. EU-medborgare som reser inom EU betalar inhemska priser när de ringer, skickar sms eller använder data i andra länder.
  • Om en produkt som köpts i EU (antingen på nätet eller i butik) skiljer sig från hur den marknadsförts eller inte fungerar korrekt, har konsumenten åtminstone rätt till kostnadsfri reparation eller kostnadsfritt byte.
  • Sedan 2016 finns nya EU-bestämmelser för bolån om att informationen i reklam ska vara tydlig och att konsumenter ska informeras i god tid innan de undertecknar ett avtal.

EU hjälper också till med att lösa tvister med näringsidkare på ett snabbt och effektivt sätt. Sådana billiga, snabba förfaranden kan användas vid både inhemska och internationella tvister. Plattformen för tvistlösning online innebär att konsumenter och näringsidkare kan lösa tvister om onlineköp helt och hållet på nätet. Nätverket av europeiska konsumentcentrum ger gratis hjälp och rådgivning till konsumenter om deras internationella köp.

Det finns stränga säkerhetskrav för leksaker, elapparater, kosmetika och läkemedel samt strikta regler för att säkerställa att osäkra produkter dras tillbaka från marknaden. Varje år anmäls mer än 200 olika osäkra produkter via EU:s system för snabbt informationsutbyte för farliga konsumentprodukter (Rapex).

Banktjänster och finansiella tjänster

EU arbetar för att det finansiella systemet ska vara fortsatt starkt och säkert och för att den inre marknaden ska erbjuda konsumenter och företag de finansiella produkter som de behöver.

Finansinstituten och marknaderna spelar en avgörande roll för stabiliteten och tillväxten i EU:s ekonomi. De tillhandahåller finansiering till hushåll och företag, gör det möjligt för människor att spara och investera, tillhandahåller försäkringar mot risker och underlättar betalningar.

Ett fel i det finansiella systemet kan få vittgående konsekvenser. Finanskrisen 2008 visade att inget enskilt EU-land kan hantera den finansiella sektorn och övervaka risker för den finansiella stabiliteten på egen hand. I krisens kölvatten har EU gjort ambitiösa reformer för att stärka det finansiella systemet och EU:s förmåga att hantera framtida finansiella och ekonomiska chocker. Detta inbegriper stärkta regler för att skydda insättningar i händelse av bankkonkurs.

Video:

Vad gör EU?

EU strävar efter att skapa en stark och säker finansiell sektor genom att stärka övervakningen av finansinstitut och reglera komplexa finansiella produkter. Europeiska kommissionen fortsätter sitt arbete med att upprätthålla ett stabilt och motståndskraftigt finansiellt system och ta itu med de kvarstående riskerna samt anpassa regelverket till den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Det enhetliga regelverket medförde gemensamma bestämmelser för övervakning av bankkapitalkraven, ett förbättrat skydd för insättare och förvaltning av krisdrabbade banker. I och med bankunionen flyttades banktillsyn och rekonstruktion från nationell nivå till EU-nivå i de 19 medlemsstater som ingår i euroområdet. Kapitalmarknadsunionen skapar de förutsättningar som krävs för att mobilisera kapital i Europa och kanalisera det till alla företag, inklusive små och medelstora företag, samt till infrastrukturprojekt som behöver kapital för att expandera och skapa sysselsättning.

Det finns ännu inte en fullt integrerad inre marknad i EU för finansiella konsumenttjänster, som fortfarande i huvudsak tillhandahålls på nationell nivå. Detta gör det svårt för konsumenterna att få tillgång till eller överföra finansiella produkter som exempelvis bankkonton, kreditkort, inteckningslån och försäkringar över gränserna. EU arbetar för att göra finansiella tjänster bättre för konsumenter och privata investerare. Till exempel har kommissionen vidtagit åtgärder för att garantera en EU-omfattande rätt att få tillgång till befintliga bankkonton. Kommissionen vill också i högre grad utnyttja de möjligheter som digitaliseringen och den tekniska utvecklingen innebär för att förbättra konsumenternas tillgång till finansiella tjänster.

EU har presenterat en handlingsplan för hållbar finansiering, det vill säga investeringar i vilka miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning beaktas. Detta är en del av kapitalmarknadsunionens insatser för att koppla ihop finansieringskällorna med särskilda behov i den europeiska ekonomin till förmån för vår planet och vårt samhälle. Det är också ett av de viktigaste stegen mot genomförandet av Parisavtalet och EU:s agenda för hållbar utveckling.

Konkurrens

EU:s konkurrensbestämmelser syftar till att garantera att alla företag konkurrerar rättvist och jämbördigt på den inre marknaden till förmån för konsumenter, företag och den europeiska ekonomin som helhet.

Tillsammans med de nationella konkurrensmyndigheterna och domstolarna kontrollerar kommissionen efterlevnaden av EU:s konkurrenspolitik och bestämmelser för att se till att företagen konkurrerar med varandra på lika villkor. Detta bidrar till lägre priser och bättre kvalitet, främjar innovation och effektivitet samt ger konsumenterna ett större utbud.

Vad gör EU?

Kommissionen vidtar åtgärder i fråga om

  • karteller eller andra olagliga överenskommelser mellan företag så att de inte konkurrerar med varandra eller sätter artificiellt höga priser,
  • fall där större aktörer missbrukar sin dominerande ställning på marknaden för att försöka tränga ut konkurrenter eller ta överdrivet höga priser,
  • sammanslagningar och uppköp som skulle kunna påverka konkurrensen på den inre marknaden,
  • ekonomiskt stöd (statligt stöd) till företag från regeringar i EU, vilket kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden genom att vissa företag gynnas framför andra, och
  • internationellt främjande av en konkurrenskultur så att EU-företag får rättvisa konkurrensvillkor på andra marknader i världen.

EU:s undersökningar av konkurrensbegränsande metoder kan inte bara omfatta varor utan även yrken och tjänster. Kommissionen övervakar det stöd som medlemsstaternas regeringar ger till företagen, för att säkerställa att detta inte ger vissa företag en orättvis konkurrensfördel. Statligt stöd kan vara tillåtet om det hjälper eller främjar mindre gynnade regioner, små och medelstora företag, forskning och utveckling, miljöskydd, utbildning, sysselsättning eller kultur.

Åren 2016 och 2017 bötlade kommissionen medlemmarna i en lastbilstillverkarkartell bestående av sex ledande företag som producerar mer än 90 % av de medelstora och tunga lastbilar som säljs i Europa: Scania, Daimler, DAF, Iveco, MAN och Volvo/Renault. Kommissionen dömde dessa sex företag till böter på totalt 3,8 miljarder euro. Dessa pengar går till EU-budgeten, vilket innebär att skattebetalarna behöver bidra med mindre pengar.

Stora företag får inte använda sin förhandlingsstyrka och ställa villkor som gör det svårt för deras leverantörer eller kunder att göra affärer med storföretagens konkurrenter. Som exempel kan nämnas att kommissionen dömde Google till 2,42 miljarder euro i böter 2017 för att ha missbrukat sin dominerande ställning på marknaden som sökmotor genom att främja sin egen pris- jämförelsetjänst i sökresultaten och degradera konkurrenternas. I juli 2018 fick Google böter på ytterligare 4,34 miljarder euro för att ha infört olagliga begränsningar mot tillverkare av Android-enheter. Fler fall finns på https://ec.europa.eu/competition/consumers/how/index_sv.html

Beskattning

Medan de nationella regeringarna är ansvariga för att fastställa skattesatser och driva in skatter, säkerställer EU att personer och företag från andra medlemsstater inte diskrimineras och att skatter inte utgör ett hinder för EU:s inre marknad.

Medlemsstaternas regeringar har i stort sett fria händer att utforma sina skattelagar utifrån egna prioriteringar. De måste dock respektera vissa grundläggande principer, som icke-diskriminering och den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden. Allt fler företag och personer är verksamma i mer än ett land, vilket gör det lättare för dem att på laglig väg försöka betala så lite skatt som möjligt (”skatteflykt”) eller inte betala skatt alls (”skatteundandragande”). Länderna kan inte lösa dessa problem på egen hand, så EU-medlemsstaterna samarbetar för att se till att beskattningen är rättvis.

Video:

Vad gör EU?

EU deltar inte direkt i skatteuppbörd och slår heller inte fast några skattesatser. EU:s uppgift är att övervaka de nationella skattereglerna och se till att de är förenliga med viss EU:s politik, så att de

  • främjar ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen,
  • garanterar den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital i EU på den inre marknaden,
  • inte ger företagen i ett land orättvisa fördelar i förhållande till konkurrenterna i andra länder, och
  • inte diskriminerar konsumenter, arbetstagare eller företag från andra EU-länder.

Beslut i skattefrågor måste fattas enhälligt av medlemsstaterna, så att varje lands intressen tas tillvara. För vissa skatter, som moms och skatter på bensin, tobak och alkohol (punktskatter), har medlemsstaterna enats om att allmänt anpassa reglerna och minimiskattesatserna för att undvika illojal konkurrens på den inre marknaden.

Skattelagstiftningen i en medlemsstat bör inte tillåta att personer eller företag undgår beskattning i en annan. EU-omfattande åtgärder är nödvändiga för att ta itu med problemet. Efter antagandet av EU:s handlingsplan 2012 har många lagstiftningsåtgärder vidtagits för att bekämpa skattebedrägeri, skatteflykt och skatteundandragande.

En nära samordning mellan skattemyndigheterna bidrar också till att förhindra att företag utnyttjar kryphålen i olika länders system för att betala mindre skatt.

Tull

EU:s tullunion innebär att alla medlemsstater arbetar tillsammans för att se till att varor som importeras till EU kan cirkulera fritt och att de är ofarliga för människor, djur och miljö.

En tullunion innebär att de berörda länderna tillämpar samma tullsatser på varor som importeras till deras territorium från resten av världen och att de inte tillämpar tullsatser sinsemellan. När det gäller EU innebär detta att inga tullavgifter behöver betalas när varor transporteras från en medlemsstat till en annan.

EU:s tullunion är ett av de få områden där Europeiska unionen har exklusiv behörighet. Kommissionen lägger fram lagförslag om EU-relaterade tullfrågor och ser till att bestämmelserna genomförs.

Video:

Vad gör EU?

I praktiken förvaltas EU:s tullunion av de nationella tull- myndigheterna som agerar som om de vore en enda myndighet. De skyddar konsumenterna från varor som kan vara farliga eller skadliga för deras hälsa och skyddar djur och miljön från växt- och djursjukdomar. De bidrar också till kampen mot organiserad brottslighet och terrorism och ser till att europeiska skatter inte smugglas ut.

Tullmyndigheterna förhindrar också olaglig export av avfall, eftersom en av deras viktigaste uppgifter är att skydda miljön. För näringslivet innebär tullunionen att samma regler tillämpas oavsett var varor förs in i EU och att varorna kan cirkulera fritt eller säljas överallt inom EU:s tullområde efter att de har tullbehandlats.

Under 2016 till exempel hanterades nästan 313 miljoner tulldeklarationer av mer än 2 000 tullkontor i EU som arbetar 365 dagar om året.

EU:s tullpolitik är för närvarande inriktad på följande:

  • Att se till att alla medlemsstater samarbetar på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom tullunionen.
  • Att föreslå lagstiftning och förfaranden för bättre säkerhet och trygghet för medborgarna samt för underlättande av laglig handel.
  • Att hjälpa EU-länderna att utbyta information som kan vara användbar för tullmyndigheterna.
  • Att se till att varor kan cirkulera fritt från en medlemsstat till en annan på EU:s inre marknad.

Kultur och medier

EU arbetar för att bevara det europeiska kulturarvet och göra det tillgängligt för alla. EU främjar konst och hjälper våra kulturella och kreativa industrier att blomstra, särskilt genom programmet Kreativa Europa.

Kultur och kreativitet är kärnan i det europeiska projektet och i EU:s kulturpolitik. Europas rika kulturarv och dynamiska kreativa sektorer är oerhört berikande och ger glädje och identitetskänsla för miljontals människor.

EU vill skydda kulturarvet och den kulturella mångfalden i EU och ta tillvara de kulturella och kreativa industriernas bidrag till ekonomin och samhället. EU-politiken syftar också till att svara på gemensamma utmaningar, till exempel övergången till digital produktion och digitalt innehåll eller frågan hur man kan uppmuntra innovation inom kultursektorn. Den nya europeiska agendan för kultur innehåller konkreta åtgärder för att ta vara på kulturens hela potential.

Video:

Vad gör EU?

Kreativa Europa ska under de sju år som programmet pågår stärka den kulturella och kreativa sektorn i EU och tillhandahålla finansiering till omkring 3 700 kulturorganisationer, 250 000 konstnärer och kulturarbetare, mer än 7 000 biografer och 2 800 filmer samt till översättning av 4 500 böcker. Det investerar 1,46 miljarder euro för att

  • främja Europas kulturella och språkliga mångfald,
  • stimulera ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft inom den kreativa sektorn,
  • hjälpa den kulturella och kreativa sektorn att dra största möjliga nytta av digital teknik och utveckla nya affärsmodeller, och
  • få kreativa verk att nå ut till en bredare publik i Europa och internationellt.

Kreativa Europa främjar också initiativ såsom EU:s priser för kulturarv, arkitektur, litteratur och musik, det europeiska kulturarvsmärket samt europeiska kulturhuvudstäder. Europaåret för kulturarv 2018 syftade till att uppmuntra fler människor att upptäcka och ta del av Europas kulturarv och att skapa en känsla av att tillhöra ett gemensam europeisk kultur.

Kommissionen samordnar också beslutsfattande, forskning och rapportering på en mängd områden, från alternativ mediekompetens och digital distribution till bevarande av kulturarv eller kultur i de yttre förbindelserna. Vidare främjar kommissionen samarbete och ömsesidigt lärande mellan medlemsstaterna.

EU:s audiovisuella politik och mediepolitik syftar till att säkerställa att audiovisuella medier (film, tv och video), liksom andra varor och tjänster, omfattas av EU-regler som ser till att de kan cirkulera fritt och rättvist på den inre marknaden, oavsett hur de tillhandahålls. EU stöder också utvecklingen och distributionen av europeiska filmer och annat innehåll, med målet att främja kulturell mångfald.

Ungdomar

Genom sin ungdomspolitik strävar EU efter att säkerställa att unga människor kan delta fullt ut i alla delar av samhället och ge dem fler möjligheter till utbildning och jobb.

Social inkludering av ungdomar är av avgörande betydelse för det europeiska samhället och det demokratiska livet. EU:s ungdomsstrategi främjar ungdomars övergång till att bli vuxna, deras hälsa och välbefinnande, deltagande i samhället, deltagande i frivillig- och solidaritetsarbete samt sysselsättning och entreprenörskap. EU:s ungdomspolitik ger också unga möjlighet att fylla eventuella luckor i sin utbildning och kompetens, så att de bättre kan anpassa sig efter olika utmaningar och bidra till positiva förändringar i samhället. Detta är särskilt relevant eftersom ungdomsarbetslösheten fortfarande är mycket hög.

Video:

Vad gör EU?

EU har flera program och initiativ för att hjälpa ungdomar i Europa att bidra mer aktivt till samhället och få erfarenhet från andra länder. Dessa program och initiativ innefattar särskilt följande.

  • Erasmus+ är EU:s program för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott i Europa. Med en budget på 14,7 miljarder euro ger den över fyra miljoner EU-medborgare möjlighet att få kunskap och färdigheter genom utlandserfarenheter från studier, praktikplatser, lärlingsplatser, ungdomsutbyten, utbildning, ungdomsarbete och idrott.
  • Kommissionen understryker behovet av en strukturerad dialog för ömsesidigt utbyte mellan ungdomar och beslutsfattare i syfte att få förstahandsinformation från ungdomar i politiska frågor som de anser är viktiga. Den strukturerade dialogen är indelad i 18-månadersperioder, där varje period inriktas på ett särskilt tema och ger ungdomarna möjlighet att få sina röster hörda i frågan.
  • Programmet Erasmus för unga företagare hjälper nya eller unga europeiska företagare att få den kompetens som krävs för att starta och driva småföretag.
  • Den europeiska solidaritetskåren är ett nytt EU-initiativ som syftar till att skapa möjligheter för unga att visa sin solidaritet genom att delta i projekt i det egna landet eller utomlands vilka gynnar befolkningsgrupper och människor i Europa.
  • Ungdomsgarantin har en budget på 8,8 miljarder euro och motverkar ungdomsarbetslöshet genom att säkerställa att alla ungdomar under 25 år får ett högkvalitativt, konkret erbjudande om jobb, lärlingsplats, praktik eller vidareutbildning inom fyra månader efter att de avslutat sin formella utbildning eller blivit arbetslösa.

Europeiska ungdomsportalen innehåller information om dessa initiativ och andra EU-initiativ för ungdomar från hela Europa, medan Eures, den europeiska portalen för rörlighet i arbetslivet, också hjälper till med att koppla samman arbetssökande och företag som erbjuder arbete.

Idrott

EU främjar de hälsofördelar och positiva värden som idrott innebär, stöder samarbete mellan beslutsfattare och dialog med idrottsorganisationer och tar itu med problem såsom dopning, uppgjorda matcher och våld.

Idrott och motion utgör en viktig del i miljontals EU-medborgares liv. Förutom att främja bättre hälsa och välbefinnande, kan idrott bidra till att hantera frågor som rasism, social utestängning och bristande jämställdhet. Idrott ger också betydande ekonomiska fördelar och är ett viktigt verktyg i EU:s yttre förbindelser. EU:s idrottspolitik bedrivs numera mestadels genom programmet Erasmus+.

Video:

Vad gör EU?

EU lägger fokus på idrott för att hålla människor friska, skapa grupper samt främja social inkludering och lika möjligheter.

  • Erasmus+ medfinansierar initiativ som bidrar till att utveckla, dela och genomföra innovativa idéer och metoder för att främja idrott på gräsrotsnivå. Programmet ”Erasmus+ idrott” bidrar till att utveckla idrottens europeiska dimension genom att öka samarbetet mellan idrottsorganisationer, offentliga myndigheter och andra aktörer.
  • Idrotten kan överbrygga sociala klyftor, ge människor större egenmakt och skapa möjligheter att utveckla ledarskapskompetens. EU-medlemsstater som ansöker om bidrag från Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden uppmuntras att ta med projekt som främjar social inkludering med hjälp av idrott. Organisationer som utnyttjar idrotten som medel i strävan efter ökad social inkludering för mindre gynnade grupper kan tilldelas utmärkelsen #BeInclusive EU Sport Awards.
  • Syftet med Europeiska idrottsveckan är att uppmuntra EU-medborgarna att ha en mer aktiv vardag.
  • Kommissionen uppmuntrar idrottsorganisationer att införa goda styrelseformer.
  • Kommissionen håller gradvis på att föra in idrottsfrågor i bilaterala avtal med länder utanför EU.

Idrottssamarbetet mellan EU-medlemsstaterna fastställs i en flerårig EU-arbetsplan för idrott. I den senaste (för perioden 2017–2020) fastställs tre prioriteringar: idrottens integritet, de ekonomiska aspekterna av idrott samt idrotten och samhället. Kommissionen samarbetar med medlemsstater och intressenter för att främja idrottens roll och försöka finna lösningar på problem inom europeisk idrott.

Eurobarometerundersökningen om idrott och fysisk aktivitet visar att EU-medborgarna inte är tillräckligt fysiskt aktiva. EU:s hälsopolitik främjar motion, både genom utbyte av god praxis mellan EU-länder och berörda parter och genom EU:s plattform för åtgärder för kost, fysisk aktivitet och hälsa, som utgör ett forum för att motverka negativa trender.

I EU-riktlinjerna om fysisk aktivitet (2008) och rådets rekommendation om befrämjande av hälsofrämjande fysisk aktivitet i alla sektorer (2013) anges det hur aktivitet kan främjas genom den nationella politiken. Tartu Call for a Healthy Lifestyle (2017) innehåller 15 åtgärder för att främja en hälsosam livsstil.

Budget

EU:s budget bidrar till att förverkliga de saker som är viktiga för EU-medborgarna. Genom att slå samman resurser på EU-nivå kan medlemsstaterna uppnå mer än vad de kan på egen hand.

EU-budgeten stöder flera olika slags politiska strategier som genomförs inom EU och har hjälpt EU att befästa sin viktiga roll i internationella sammanhang, som en ledare i kampen mot klimatförändringarna och den största givaren av humanitärt bistånd och utvecklingsstöd i världen.

Under den ekonomiska och finansiella krisen visade det sig att EU-budgeten var ett kraftfullt instrument för att stödja investeringar. Eftersom de nationella budgetarna i många medlemsstater var under hård press under krisen 2008 fungerade EU-budgeten, och framför allt strukturfonderna, som en stabiliseringsfaktor som bidrog till investeringar i tillväxt och sysselsättning. På senare tid har budgeten också bidragit till förvaltningen av EU:s yttre gränser och EU:s svar på flyktingkrisen och det hot som organiserad brottslighet och terrorism utgör.

Video:

Vad gör EU?

EU stöder långsiktiga budgetplaner, som utgör en stabil grund för att genomföra budgeten under en period om minst fem år. EU:s nuvarande långtidsbudget avser perioden 2014–2020 och gör det möjligt för EU att investera omkring 1 biljon euro under denna period. I maj 2018 lade kommissionen fram sitt förslag till EU:s långtidsbudget för perioden 2021–2027.

Beslut om den årliga budgeten fattas på ett demokratiskt sätt. Först lägger kommissionen fram ett budgetförslag. Sedan godkänns förslaget av de nationella regeringarna (via Europeiska unionens råd), och det direktvalda Europaparlamentet antar EU-budgeten, i regel före årets början. Cirka 94 % av budgeten används i medlemsstaterna, huvudsakligen för främjande av arbetstillfällen och tillväxt i Europa, och utanför EU i form av utvecklingsstöd och humanitärt bistånd, medan endast 6 % går till EU:s förvaltning.

År 2019 utgjorde EU:s årliga budget cirka 165,8 miljarder euro, vilket är en ansenlig summa i absoluta tal, men det motsvarar endast omkring 1 % av bruttonationalprodukten i EU. Cirka 80 % av EU:s budget finansieras genom nationella bidrag som baseras på bruttonationalinkomst och mervärdesskatt.

Europaparlamentet beslutar, på årlig rekommendation av rådet, om huruvida man ska ge sitt slutgiltiga godkännande av eller bevilja ansvarsfrihet för kommissionens genomförande av EU-budgeten. Detta förfarande säkerställer full ansvarsskyldighet och insyn, och när ansvarsfrihet beviljats innebär detta ett formellt avslutande av räkenskaperna för ett visst år.

Bedrägeribekämpning

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) garanterar att skattebetalarnas pengar används på bästa möjliga sätt genom att utreda bedrägerier, korruption och olaglig verksamhet som berör EU-medel.

Korruption och bedrägerier kan allvarligt skada ekonomin och undergräva medborgarnas förtroende för de demokratiska institutionerna och processerna. Institutionell korruption är dock inte det enda hotet. Cigarettsmuggling, undanhållande av tull på skor och kläder, bidrag till apelsinodling på gårdar som inte finns är bara några exempel på de många bedrägerier, både stora och små, som innebär att EU:s skattebetalare luras på pengar.

För att förhindra sådana hot utreder Olaf bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet som berör EU-medel samt andra allvarliga tjänstefel som begås av EU-anställda och ledamöter vid EU:s institutioner. Vidare hjälper Olaf institutionerna att utforma och genomföra politiska strategier för att förebygga och spåra bedrägerier. Olaf utgör en del av kommissionen men är fullständigt oberoende i dess uppdrag.

Video:

Vad gör EU?

En utredning inleds när ett fall av misstänkt korruption eller bedrägeri med EU-medel bedöms och kan styrkas av Olaf. Sådana utredningar kan bland annat omfatta intervjuer och inspektioner av lokaler. Olaf samordnar också de inspektioner som görs av medlemsstaternas bedrägeribekämpande organ som är involverade i ärendet.

Efter en utredning ger Olaf de berörda EU-institutionerna och nationella regeringarna rekommendationer om olika åtgärder. Dessa innefattar vanligen brottsutredningar, återkrav av pengar eller andra disciplinära åtgärder. Därefter övervakar Olaf hur rekommendationerna genomförs.

Nationella tullmyndigheter gör regelbundet gemensamma insatser med Olaf (och andra EU-organ) för att förhindra smuggling och bedrägerier i vissa riskfyllda områden eller längs särskilda handelsrutter. Till exempel ledde de gemensamma tulloperationer som Olaf finansierade 2017 till att 75 miljoner cigarretter beslagtogs, liksom hundratusentals andra förfalskade produkter.

Olaf hjälper också till med att utveckla, övervaka och genomföra EU:s bedrägeribekämpningspolitik, i nära samarbete med Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.

3 Hur Europeiska unionen fattar beslut och vidtar åtgärder

1 AKTÖRER

Europeiska unionen bygger på rättsstatsprincipen. Det betyder att allt som EU gör bygger på de fördrag som frivilligt och demokratiskt har godkänts av alla EU-länder. Fördragen har förhandlats fram och godkänts av alla EU-medlemsstater och har sedan ratificerats av ländernas parlament eller genom en folkomröstning.

I fördragen fastställs Europeiska unionens mål och vidare innehåller de regler om EU-institutionernas funktionssätt, hur besluten fattas och hur förhållandet mellan EU och dess medlemsstater ser ut. Fördragen har ändrats varje gång nya medlemsstater har anslutit sig till EU. Ibland har fördragen även ändrats för att förändra EU-institutionerna och ge dem nya ansvarsområden.

Det senaste fördraget, Lissabonfördraget, trädde i kraft den 1 december 2009. De tidigare fördragen ingår i den nu gällande konsoliderade versionen, som omfattar fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

På senare tid har EU enats om fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen, vilket är ett mellanstatligt fördrag som ålägger de deltagande länderna att ha tydliga regler för att garantera balans i de offentliga budgetarna och stärker styrningen av euroområdet.

Flera EU-institutioner deltar i beslutsprocessen på EU-nivå, framför allt följande:

De rådgivande organen (Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Europeiska regionkommittén) och de nationella parlamenten har också denna uppgift.

I allmänhet är det kommissionen som föreslår nya lagar och Europaparlamentet och rådet (Europeiska unionens råd) som antar dem. Därefter är det medlemsstaterna och den eller de berörda EU-institutionerna som genomför dem.

Europaparlamentet

Europaparlamentet väljs av medborgarna i direkta val vart femte år. Varje medlemsstat utser ett antal ledamöter av Europaparlamentet (parlamentsledamöter). Antalet mandat fördelas på grundval av befolkningen i varje medlemsstat. Parlamentet sammanträder i både Bryssel och Strasbourg. Europaparlamentets nuvarande talman är David Sassoli.

Parlamentsledamöterna ingår i olika politiska grupper samt i utskott som granskar förslag till ny lagstiftning på olika politikområden.

I beslutsprocessen ansvarar parlamentet för följande:

  • Att tillsammans med rådet godkänna, ändra eller förkasta EU-lagar, på grundval av förslag från kommissionen. Parlamentet och rådet har också ett gemensamt ansvar för antagandet av EU:s budget (som föreslås av kommissionen).
  • Att besluta om internationella avtal.
  • Att besluta om en utvidgning av EU.
  • Att välja kommissionens ordförande på förslag av medlemsstaterna och därefter godkänna hela kommissionen.
  • Att granska kommissionens arbetsprogram och begära att kommissionen föreslår lagstiftning.

Parlamentets arbete sker i två steg.

  • Utskotten utarbetar lagstiftning: Parlamentet har 20 utskott och två underutskott, som vart och ett ansvarar för ett visst politikområde. Utskotten granskar lagförslagen, och ledamöterna och de politiska grupperna kan föreslå ändringar eller att den föreslagna lagstiftningen ska förkastas. Dessa frågor diskuteras också inom de politiska grupperna innan de beslutar hur de ska rösta i en viss fråga.
  • Lagstiftningen godkänns, ändras eller förkastas vid plenarsammanträdena, dvs. när samtliga ledamöter i kammaren samlas för att hålla en slutlig omröstning om den föreslagna lagstiftningen och de föreslagna ändringarna. Plenarsammanträdena hålls normalt i Strasbourg och eventuella extra möten i Bryssel.

Europaparlamentet åttonde mandatperiod avslutades den 18 april 2019. Den 23–26 maj valde medborgarna i EU:s medlemsstater nya ledamöter till Europarlamentet i direkta val. Mer information om resultatet av Europavalet 2019 och om det nya parlamentet finns på Europaparlamentets webbplats.

Europeiska rådet

Europeiska rådet har sitt säte i Bryssel och består av stats- och regeringscheferna i alla EU:s medlemsstater, kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

I Europeiska rådet samlas EU-ledarna för att fastställa EU:s politiska agenda. Det är den högsta nivån av politiskt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Europeiska rådet samlas vid toppmöten mellan EU:s ledare (vanligen varje kvartal) och leds av Europeiska rådets ordförande. Ordföranden kan även kalla till extra möten för att ta upp akuta frågor. I juli 2019 valde Europeiska rådet Charles Michel till ordförande för perioden 1 december 2019–31 maj 2022.

Europeiska rådet fattar i allmänhet beslut med enhällighet eller med kvalificerad majoritet i vissa fall.

Europeiska rådet:

  • fastställer EU:s allmänna politiska riktning och prioriteringar, men stiftar inga lagar,
  • hanterar komplicerade eller känsliga frågor som inte kan lösas på en lägre mellanstatlig nivå,
  • fastställer EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mot bakgrund av EU:s strategiska och militära intressen,
  • nominerar och utser personer till vissa höga poster på EU-nivå, såsom ordföranden för kommissionen eller Europeiska centralbanken.

I varje fråga kan Europeiska rådet

  • uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag för att lösa problemet,
  • vidarebefordra frågan till Europeiska unionens råd.

Rådet

Rådet är tillsammans med Europaparlamentet det huvudsakliga beslutsfattande organet i EU. Det är även känt som Europeiska unionens råd. I rådet träffas ministrar från varje medlemsstat för att diskutera, ändra och anta lagar samt samordna sin politik. Ministrarna har befogenhet att fatta beslut som är bindande för sina regeringar. Ordförandeskapet för rådet roterar mellan EU:s medlemsstater var sjätte månad, och ordförandelandet ansvarar för att leda alla rådets möten och fastställa dagordningarna

Rådet:

  • förhandlar om och antar EU-lagar, tillsammans med Europaparlamentet, på grundval av förslag från kommissionen,
  • samordnar EU-ländernas politik,
  • utformar EU:s utrikes- och säkerhetspolitik utifrån Europeiska rådets riktlinjer,
  • ingår avtal mellan EU och andra länder eller internationella organisationer,
  • antar EU:s årliga budget tillsammans med Europaparlamentet.

De ministrar som deltar i rådet är de som ansvarar för de frågor som diskuteras. Till exempel möts miljöministrarna i rådet (miljö). Ministrarna sammanträder flera gånger om året för att fatta beslut om EU, men regeringstjänstemän träffas under hela året för att diskutera de politiska detaljerna.

Beslut måste vanligtvis fattas med kvalificerad majoritet, vilket innebär att beslutet måste godkännas av 55 % av medlemsstaterna, som tillsammans företräder minst 65 % av EU:s totala befolkning. Vissa frågor, som utrikespolitiska frågor eller skattefrågor, kräver dock att beslut ska fattas med enhällighet (alla medlemsstater röstar för förslaget), och vidare krävs enkel majoritet i förfarandemässiga och administrativa frågor.

Rådet ska inte förväxlas med Europarådet, som inte är någon EU-institution utan en internationell organisation som inrättades för att främja demokrati och skydda mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i Europa. Europarådet innefattar 47 europeiska länder, däribland EU:s medlemsstater.

Europeiska kommissionen

Europeiska kommissionen är den institution som har huvudansvaret för det löpande arbetet i EU. Det är den enda EU-institution som kan föreslå lagstiftning (ofta efter en begäran från Europaparlamentet eller rådet), men det är parlamentet och rådet som röstar om förslagen. De flesta människor som arbetar på kommissionen är baserade i Bryssel eller Luxemburg, men det finns dock representationskontor i alla huvudstäder i EU:s medlemsstater.

Kommissionen består av ett kollegium av 27 kommissionsledamöter, en från varje EU-medlemsstat. Den har en ordförande, Ursula von der Leyen, och flera vice ordförande.

När kommissionens ordförande har utsetts utser Europeiska unionens råd de 26 övriga ledamöterna av kommissionen i samråd med den nominerade ordföranden. Ledamöterna i kollegiet måste sedan godkännas i sin helhet av Europaparlamentet. Kommissionsledamöterna leder kommissionens politiska arbete under en mandatperiod på fem år. Varje kommissionsledamot ansvarar för ett särskilt politikområde.

Kommissionens personal är motsvarigheten till den offentliga förvaltningen i medlemsstaterna och ingår i olika generaldirektorat och avdelningar, vilket kan liknas med ministerier på nationell nivå.

Kommissionen fattar beslut utifrån kommissionskollegiets kollektiva ansvar. Alla kommissionsledamöter har samma roll och ansvar i beslutsprocessen. De kan inte fatta beslut på egen hand, förutom om de har fått sådan befogenhet i vissa situationer.

Bland kommissionsledamöterna finns åtta vice ordförande (inklusive tre verkställande vice ordförande och unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik) som har dessa uppdrag utöver sina vanliga ansvarsområden. Vice ordförandena agerar på ordförandens vägnar och samordnar arbetet inom sina ansvarsområden, tillsammans med flera kommissionsledamöter. De politiska riktlinjer som Ursula von der Leyen lade fram i juli 2019 innehåller sex övergripande ambitioner för Europa.

Besluten fattas i allmänhet enhälligt, men det kan också hållas omröstningar. I detta fall fattas beslut med enkel majoritet, där varje kommissionsledamot har en röst. Behörigt generaldirektorat tar sedan upp frågan till behandling. Detta görs vanligen i form av utkast till lagstiftningsförslag.

Rådgivande kommittéer

De rådgivande kommittéerna (Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Europeiska regionkommittén) har en rådgivande roll gentemot Europaparlamentet, rådet och kommissionen. De yttrar sig över föreslagen lagstiftning. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén företräder civilsamhället och Europeiska Regionkommittén lokala och regionala myndigheter.

Nationella parlament

De 27 nationella parlamenten i medlemsstaterna bidrar till en väl fungerande union genom att granska regeringarna i fråga om unionens verksamhet och har ett antal rättigheter, däribland rätten att yttra sig om utkast till lagstiftningsakter.

De nationella parlamenten avger motiverade yttranden till kommissionen när de anser att ett utkast till lagstiftningsakt strider mot subsidiaritetsprincipen. Om vissa villkor är uppfyllda omprövar kommissionen sitt förslag och förklarar därefter huruvida förslaget kommer att bibehållas, ändras eller dras tillbaka.

Kommissionen för dessutom en ständig politisk dialog med de nationella parlamenten, som avger yttranden om kommissionens lagstiftningsmässiga eller politiska initiativ eller om andra politiska frågor på eget initiativ.

Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken

Europeiska centralbanken är en oberoende institution i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) som alla EU-medlemsstater ingår i. Den fattar sina beslut utan att begära eller ta emot instruktioner från regeringar eller andra EU-institutioner. Dess främsta syfte är att värna om den monetära stabiliteten i euroområdet genom att säkerställa en låg och stabil konsumentprisinflation.

Europeiska investeringsbanken är Europeiska unionens bank. Den ägs av medlemsstaterna och har till uppgift att bevilja lån till investeringar som stöder unionens mål. Dess fokus ligger på att öka EU:s sysselsättnings- och tillväxtpotential och på att stödja klimatåtgärder och EU:s politik utanför de egna gränserna.

EU-byråer

Några som bidrar till EU:s arbete är en rad EU-byråer, som är separata rättsliga enheter som ska utföra specifika arbetsuppgifter enligt EU-rätten. De arbetar med frågor och problem som påverkar vardagen för de människor som bor i EU. De har en stor påverkan, eftersom de förser EU:s institutioner och medlemsstater med särskild kompetens på olika områden, däribland it-säkerhet, säkra livsmedel och läkemedel, miljöskydd, grundläggande rättigheter och gränssäkerhet.

2 BESLUTSFATTANDE

Olika institutioner deltar i EU:s beslutsprocess, med Europaparlamentet, rådet och kommissionen i spetsen.

Normalt är det kommissionen som föreslår nya lagar som sedan antas av parlamentet och rådet. I vissa fall kan rådet göra detta på egen hand.

Kommissionen bedömer den förväntade och faktiska påverkan av politiska åtgärder, lagstiftning och andra viktiga åtgärder, för att säkerställa att EU:s åtgärder uppfyller målen på ett effektivt sätt. Kommissionen involverar även medborgare och intressenter i hela den politiska cykeln, från planering till förslag, genomförande, översyn och senare revidering.

För att kungöra nya lagstiftningsinitiativ eller planerade utvärderingar av befintlig lagstiftning offentliggör kommissionen inledande konsekvensbedömningar eller färdplaner. De ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som de föreslagna åtgärderna kan få analyseras och rapporteras i konsekvensbedömningar som publiceras tillsammans med lagstiftningsförslagen.

Vad händer med lagstiftning eller initiativ som redan har trätt i kraft? Så snart initiativ har varit genomförda under en tillräckligt lång tid görs en utvärdering för att kontrollera att resultaten uppfyller vissa standardkriterier. Som en del av detta använder man sig av programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit) för att undersöka möjligheterna att minska de lagstiftningsmässiga kostnaderna och förenkla den befintliga lagstiftningen.

Det finns flera typer av rättsakter som tillämpas på olika sätt.

  • En förordning är en rättsakt som är direkt tillämplig på och bindande för medlemsstaterna. Förordningen måste alltså inte först införlivas i medlemsstaternas nationella lagstiftning, men nationella lagar kan behöva ändras för att de inte ska strida mot förordningen.
  • Ett direktiv är en rättsakt som förbinder medlemsstaterna, eller en grupp av medlemsstater, till ett visst mål. Direktiv måste vanligtvis införlivas i nationell lagstiftning för att de ska kunna tillämpas. Vad som är betecknande för ett direktiv är att det anger vilket resultat som ska uppnås, men det är upp till medlemsstaterna att på egen hand besluta hur detta ska göras.
  • Ett beslut kan rikta sig till medlemsstater, en grupp människor eller till och med enskilda personer. Ett beslut är bindande i sin helhet. Beslut används exempelvis för att reglera föreslagna sammanslagningar mellan företag.
  • Genom rekommendationer och yttranden kan EU-institutionerna uttrycka en ståndpunkt till medlemsstaterna, och i vissa fall till enskilda medborgare, men de är inte bindande och ger inte upphov till några rättsliga skyldigheter för den person eller enhet de riktar sig till.

Varje nytt förslag till EU-rättsakt läggs fram i enlighet med en särskild artikel i ett fördrag, som kallas förslagets rättsliga grund. Detta avgör vilket lagstiftningsförfarande som måste följas.

De flesta lagar stiftas i enlighet med ett förfarande som kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Ordinarie lagstiftningsförfarande

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, även kallat för medbeslutandeförfarandet, är det vanligaste sättet att anta EU-lagstiftning på. Europaparlamentet och rådet är jämlika i detta förfarande, och de lagar som stiftas är Europaparlamentets och rådets gemensamma rättsakter. Största delen av EU-lagstiftningen, t.ex. områden som konsumentskydd, miljöskydd och transport, antas genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I det ordinarie lagstiftningsförfarandet lägger kommissionen fram ett förslag som måste antas av både parlamentet och rådet. När förslaget kommer in löper processen på följande sätt.

Första behandlingen

  • Europaparlamentet behandlar förslaget i utskotten. Eventuella ändringsförslag till förslaget inges, och omröstning hålls i utskotten. Förslaget vidarebefordras därefter till hela Europaparlamentet, som röstar om förslaget (och eventuella ändringar) i plenum.
  • Rådet och medlemsstaterna undersöker lagstiftningsförslaget i detalj; merparten av denna behandling sker i en arbetsgrupp av tjänstemän. Många frågor kan lösas på denna nivå eller på nivåerna strax ovanför, men vissa frågor kan dock behöva avgöras vid möten mellan behöriga ministrar. Rådet når en politisk överenskommelse om lagstiftningsförslaget, vilket kan ske före eller efter det att parlamentet röstat. När Europaparlamentet har röstat kommer den politiska överenskommelsen att omvandlas till en formell gemensam ståndpunkt. Om rådets gemensamma ståndpunkt skiljer sig från resultatet av omröstningen i parlamentet går lagstiftningsförslaget till en andra behandling i syfte att lösa meningsskiljaktigheterna.
  • Företrädarna för parlamentet och rådet träffas ofta informellt för att försöka komma överens innan de fastställer sin ståndpunkt. Om de är överens kommer rådet att använda exakt samma text som parlamentet, och förslaget kan antas. Detta kallas för en överenskommelse vid första behandlingen.

Andra behandlingen

  • Om ingen överenskommelse nåddes vid första behandlingen, kommer en andra behandling att inledas. Den andra behandlingen följer samma mönster som första behandlingen, men denna gång genomför parlamentet en granskning av och omröstning om de ändringar som föreslagits av rådet, och därefter överväger rådet parlamentets förslag. Den andra behandlingen är en snabbare process än den första, eftersom det endast är skillnaderna mellan parlamentets och kommissionens ståndpunkter som kan behandlas, och flera olika delar av förfarandet är tidsbegränsade.
  • Det är möjligt att parlamentet och rådet kommer överens i det här skedet (överenskommelse vid andra behandlingen). Om de båda institutionerna inte kan komma fram till ett gemensamt beslut överlämnas förslaget till rättsakt till en förlikningskommitté som består av lika många företrädare för parlamentet som för rådet. Det har blivit sällsynt med sådana förlikningsförfaranden. De flesta rättsakter antas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet vid första eller andra behandlingen.
  • När man enats om en slutlig text och alla översättningar har gjorts, vidarebefordras lagstiftningen till Europaparlamentet och rådet så att de kan anta den som en rättsakt. Den kommer därefter att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning på EU:s officiella språk. I lagstiftningen anges det när den måste genomföras i medlemsstaterna eller när den träder i kraft om det rör sig om en förordning.

Kommissionen kan dra medlemsstater inför domstol och begära att de ska åläggas böter om de inte genomför EU-lagstiftningen. Verkställandet av EU-lagstiftningen sker nästan alltid inom medlemsstaterna. Detta kan i vissa fall leda till klagomål om att bestämmelserna genomförs på ett ojämnt sätt i de olika länderna. Vissa beslut ska verkställas direkt på EU-nivå och då framför allt konkurrenslagstiftningen, till exempel beslut i antitrustärenden. Se avsnitt 3 nedan Vem ser till att EU-lagstiftningen följs? för mer information.

Vem mer rådfrågas?

När beslut fattas inom ett antal politikområden rådfrågar parlamentet, rådet och kommissionen Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (där Luca Jahier är ordförande).

Parlamentet, rådet och kommissionen måste rådfråga Europeiska regionkommittén (där Karl-Heinz Lambertz är ordförande) i frågor som är viktiga för regionerna.

Kommittéernas yttranden är inte bindande för EU:s institutioner.

Dessutom kan andra institutioner och organ rådfrågas om ett förslag som faller inom deras intresse- eller expertisområde. Till exempel rådfrågas Europeiska centralbanken vid förslag som rör ekonomiska eller finanspolitiska frågor.

Nationell granskning

De nationella parlamenten får förslagen till lagstiftningsakter samtidigt som Europaparlamentet och rådet. De kan avge yttranden för att säkerställa att besluten fattas på den lämpligaste nivån. EU:s åtgärder omfattas av subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att EU endast ska agera när åtgärderna vidtas mer effektivt på EU-nivå än på nationell nivå och på de områden där EU har ensam bestämmanderätt. De nationella parlamenten kontrollerar att principen tillämpas korrekt när beslut fattas inom EU och kan avge ”motiverade yttranden” om de anser att principen inte följs.

Engagemang i egenskap av unionsmedborgare

Varje unionsmedborgare har rätt att göra framställningar till Europaparlamentet på ett av EU:s 24 officiella språk, i form av ett klagomål eller en begäran, i frågor som faller inom Europeiska unionens verksamhetsområde. Framställningarna granskas av parlamentets utskott för framställningar, som fattar beslut om deras tillåtlighet och ansvarar för att behandla dem.

Medborgarna kan delta direkt i utformningen av EU:s politik genom att kräva att kommissionen ska utarbeta förslag i frågor där EU har behörighet att lagstifta. Ett europeiskt medborgarinitiativ, som detta kallas för, måste få stöd från minst 1 miljon EU-medborgare från minst sju medlemsstater. Ett minsta antal undertecknare krävs för var och en av dessa sju medlems- stater.

Medborgarna kan lämna synpunkter på kommissionens initiativ i viktiga skeden av besluts- och lagstiftningsprocessen. Medborgare och intressenter kan bidra på olika sätt via webbportalen Kom med synpunkter.

  • Först presenterar kommissionen ett nytt initiativ eller en utvärdering av befintlig politik eller lagstiftning genom att offentliggöra en inledande konsekvensbedömning eller färdplan. Medborgare och intressenter har fyra veckor på sig att lämna synpunkter, som offentliggörs på samma webbplats.
  • När kommissionen arbetar med nya initiativ eller bedömningar genomförs offentliga samråd via onlineformulär som är öppna under tolv veckors tid.
  • Så snart kommissionen har slutfört ett lagstiftningsförslag och ingett det till Europaparlamentet och rådet kan medborgarna lämna synpunkter på nytt. Synpunkter på kommissionens förslag kan lämnas inom åtta veckor, varpå bidragen överlämnas till parlamentet och rådet så att de beaktas i förhandlingarna.
  • Genom programmet Minska regelbördan kan medborgarna när som helst komma med förslag till kommissionen på hur befintliga lagar eller politiska strategier kan förenklas och förbättras för att bli mer ändamålsenliga och mindre betungande.

På portalen Kom med synpunkter kan medborgarna prenumerera på e-postmeddelanden när nya initiativ tillkommer som är av intresse för dem eller för att följa utvecklingen i fråga om särskilda initiativ.

Samordning av medlemsstaternas politik, exempelvis den ekonomiska politiken

Inom ramen för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) baseras EU:s ekonomiska politik på en nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. En sådan samordning ombesörjs av ekonomi- och finansministrarna, som tillsammans utgör rådet (ekonomiska och finansiella frågor).

Eurogruppen består av ekonomi- och finansministrarna i medlemsstaterna i euroområdet. Den verkar för att främja ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet i euroområdet genom en samordnad ekonomisk politik.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är EU:s organiserade, överenskomna utrikespolitik, främst inom området för säkerhet och försvar, diplomati och insatser. Besluten kräver enhällighet bland medlemsstaterna i rådet, men så snart man enats kan vissa aspekter senare beslutas om genom omröstning med kvalificerad majoritet. Företrädaren för EU:s utrikespolitik på ministernivå är unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionens vice ordförande, för närvarande Josep Borrell Fontelles, som också leder mötena mellan utrikesministrarna.

Internationella avtal

Rådet sluter (dvs. undertecknar formellt) varje år ett antal avtal mellan Europeiska unionen och länder utanför unionen samt internationella organisationer. Dessa avtal kan avse breda områden, såsom handel, samarbete och utveckling, eller specifika områden, såsom textil, fiske, vetenskap, teknik och transporter. Parlamentets godkännande krävs för alla internationella avtal på områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Godkännande av EU:s budget

Beslut om EU:s årliga budget fattas gemensamt av Europaparlamentet och rådet. Om de båda institutionerna inte kan enas genomförs ett förlikningsförfarande tills budgeten kan godkännas. Se avsnitt 4 nedan Åtgärder: EU:s budget för mer information.

3 VEM SER TILL ATT EU-LAGSTIFTNINGEN FÖLJS?

Europeiska unionens domstol ser till att EU:s lagstiftning tolkas och tillämpas på samma sätt i alla medlemsstater. Domstolen har befogenhet att avgöra rättsliga tvister mellan medlemsstater, EU-institutioner, företag och individer. För att domstolen ska kunna hantera de tusentals fall som den tar emot är den indelad i två huvudorgan: domstolen och tribunalen.

Om du som privatperson eller ditt företag har lidit skada till följd av handlande eller underlåtenhet att handla från en EU-institution eller dess personal kan du väcka talan i domstolen på två sätt:

  • Indirekt genom nationella domstolar, som kan besluta att överlämna ärendet till EU-domstolen.
  • Direkt till tribunalen, om ett beslut från en EU-institution har påverkat dig direkt och individuellt.

Om du anser att myndigheterna i något EU-land har brutit mot EU-lagstiftningen kan du använda dig av det officiella klagomålsförfarandet.

Så arbetar domstolen

Målen behandlas i två steg.

  • Skriftligt skede. Först lämnar parterna in skriftliga inlagor till domstolen. Nationella myndigheter, EU-institutioner och, i vissa fall, privatpersoner kan också inkomma med inlagor. Domaren gör sedan en sammanfattning som diskuteras vid domstolens allmänna sammanträde.
  • Muntligt skede. Detta är den offentliga förhandlingen: Ombuden från båda sidor lägger fram sin sak för domarna och generaladvokaten, som sedan kan ställa frågor. Om domstolen beslutar att det krävs ett förslag till avgörande från generaladvokaten kommer detta några veckor efter förhandlingen. Domarna överlägger därefter och avkunnar sin dom.

Målen i tribunalen avgörs på liknande sätt. De flesta mål handläggs dock av tre domare, och det finns ingen generaladvokat.

Andra rättsliga EU-institutioner

Ombudsmannen tar emot och utreder klagomål och hjälper till med att kartlägga administrativa missförhållanden inom EU:s institutioner och andra organ. Alla medborgare, bosatta, sammanslutningar eller företag i en EU-medlemsstat kan lämna in ett klagomål till ombudsmannen.

Europeiska datatillsynsmannen ansvarar för att skydda personuppgifter och den personliga integriteten för EU:s medborgare och invånare och uppgifter som lagras av EU-institutionerna i elektronisk, skriftlig eller visuell form. Datatillsynsmannen främjar också goda rutiner på området inom EU:s institutioner och organ.

4 ÅTGÄRDER: EU:s BUDGET

EU beslutar om långsiktiga utgiftsplaner (känt som den fleråriga budgetramen), som skapar en stabil grund för genomförandet av budgeten under en period om minst fem år. Detta ger EU möjlighet att komplettera de nationella budgetarna genom att finansiera åtgärder med ett europeiskt mervärde. I den fleråriga budgetramen fastställs årliga maximibelopp (tak) som EU får anslå till olika utgiftskategorier (rubriker). Den nuvarande budgeten avser perioden 2014–2020 och gör det möjligt för EU att investera omkring 1 biljon euro under denna period inom EU:s fem verksamhetsområden.

EU:s årliga budget fastställs gemensamt av parlamentet och Europeiska unionens råd. Parlamentet behandlar budgeten i två omgångar, och den träder i kraft när den har undertecknats av Europaparlamentets talman. Parlamentets budgetkontrollutskott övervakar hur budgeten används, och varje år beslutar parlamentet om man ska godkänna kommissionens förvaltning av budgeten under det gångna räkenskapsåret.

År 2019 utgjorde EU:s årliga budget cirka 165,8 miljarder euro, vilket är en ansenlig summa i absoluta tal, men det motsvarar endast omkring 1 % av bruttonationalprodukten i EU.

Områden som finansieras genom EU-budgeten (2014–2020)


Kommissionen ansvarar för att förvalta och genomföra EU:s budget samt den politik och de program som antagits av parlamentet och rådet. Det praktiska genomförandet och utbetalningarna sköts mestadels av nationella och lokala myndigheter, men kommissionen ansvarar för kontrollen. Kommissionen förvaltar budgeten under överinseende av Europeiska revisionsrätten. Båda institutionerna har till uppgift att säkerställa en sund ekonomisk förvaltning.

Europaparlamentet beslutar varje år, på rekommendation av rådet, om huruvida man ska ge sitt slutgiltiga godkännande av eller bevilja ansvarsfrihet för kommissionens genomförande av EU-budgeten. Detta förfarande säkerställer full ansvarsskyldighet och insyn, och när ansvarsfrihet beviljats innebär detta ett formellt avslutande av räkenskaperna för ett visst år.

Europeiska revisionsrätten är EU:s oberoende externa revisionsorgan. Den har till uppgift att kontrollera att unionens medel har tagits emot på ett korrekt sätt, att medlen har använts på ett lagligt och korrekt sätt samt att den ekonomiska förvaltningen har varit sund. Revisionsrätten utför sitt arbete oberoende av de övriga EU-institutionerna och regeringarna.



En modern budget för ett EU som skyddar, försvarar och sätter medborgarna i centrum

I maj 2018 presenterade kommissionen sina förslag till en modern långtidsbudget för perioden 2021–2027. Förslagen är realistiska i en exceptionellt utmanande situation: tekniska och demografiska förändringar, migration, klimatförändringar och begränsade resurser, arbetslöshet och säkerhetshot förvärras av geopolitisk instabilitet.

Kommissionen har föreslagit ökad finansiering på områden där EU kan bidra mest verkningsfullt. Detta kommer att göras genom utbyggnad och modernisering av befintliga program som har visat sig ge goda resultat och genom att skapa nya skräddarsydda program på områden där det krävs nytänkande för att EU ska kunna nå upp till sina ambitioner. Till exempel:

  • Att investera i innovation och den digitala ekonomin.
  • Att skapa tillfällen till utbildning och sysselsättning för unga människor.
  • Att fortsätta EU:s arbete för en övergripande strategi för migration och gränsförvaltning.
  • Att stärka EU:s kapacitet inom säkerhet och försvar.
  • Att förstärka EU:s yttre åtgärder och investera i klimatåtgärder och miljöskydd.
  • Att stärka den ekonomiska och monetära unionen.

Se även följande sidor i avsnitt 2: ”Budget”, ”Banktjänster och finansiella tjänster”, ”Ekonomi, finans och euron”, ”Bedrägeribekämpning” och ”Beskattning”.

Kontakta EU

BESÖK

Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor: https://europa.eu/european-union/contact_sv

TELEFON ELLER MEJL

Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

  • Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
  • Ring telefonnumret 00 32 2 299 9696.
  • Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-information

PÅ NÄTET

På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).

EU-PUBLIKATIONER

Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer (https://op.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-LAGSTIFTNING OCH ANDRA RÄTTSLIGA HANDLINGAR

Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1952, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu).

ÖPPNA DATA FRÅN EU

På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.

KOMMISSIONENS REPRESENTATIONSKONTOR

Europeiska kommissionen har representationskontor i alla EU-medlemsstater: https://ec.europa.eu/info/contact/local-offices-eu-member-countries_sv

EUROPAPARLAMENTETS FÖRBINDELSEKONTOR

Europaparlamentet har förbindelsekontor i varje EU-medlemsstat: http://www.europarl.europa.eu/atyourservice/sv/information_offices.html

EUROPEISKA UNIONENS DELEGATIONER

EU har också delegationer i andra delar av världen: https://eeas.europa.eu/headquarters/headquarters-homepage/area/geo_sv

Om oss

Europeiska unionen – Vad är den och vad gör den?

Europeiska kommissionen
Generaldirektoratet för kommunikation
Redaktionella tjänster och målgruppsanpassad kommunikation
1049 Bryssel
BELGIEN

Manuskriptet färdigställt i februari 2020

Europeiska kommissionen är inte ansvarig för eventuella följder av vidareutnyttjandet av denna publikation.

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2020

© Europeiska unionen, 2020

Vidareutnyttjande tillåtet med angivande av källan.

Policyn för vidareutnyttjande av kommissionens handlingar styrs av beslut 2011/833/EU (EUT L 330, 14.12.2011, s. 39).

För vidareutnyttjande eller kopiering av fotografier eller annat material som inte omfattas av Europeiska unionens upphovsrätt måste tillstånd begäras direkt från upphovsrättsinnehavaren.

Alla bilder: © Shutterstock, © Fotolia

Identifierare

Print ISBN 978-92-79-93635-7 doi:10.2775/182439 NA-04-18-778-SV-C
PDF ISBN 978-92-79-93611-1 doi:10.2775/693075 NA-04-18-778-SV-N
HTML ISBN 978-92-76-02208-4 doi:10.2775/263633 NA-04-18-778-SV-Q