EU:s fiskerikontroller: mer behöver göras

Sammanfattning

I

Målet för den gemensamma fiskeripolitiken är att säkerställa att fiskbestånden och fiskerisektorn är hållbara på lång sikt. Många bestånd är fortfarande överfiskade, så fortsatta ansträngningar krävs för att förvalta fisket på ett ändamålsenligt sätt. I den gemensamma fiskeripolitiken ingår åtgärder som ska begränsa fiskeflottans kapacitet och förvalta fisket genom att man begränsar fångsterna (t.ex. kvoter) och fiskeverksamheten (begränsningar av fiskeansträngningen eller tekniska regler för visst fiske). Om fiskeripolitiken ska lyckas måste ett ändamålsenligt kontrollsystem utformas och tillämpas. Fiskeripolitikens kontrollsystem reformerades senast 2009 för att åtgärda de allvarliga brister som då fanns i systemet och som identifierades i revisionsrättens särskilda rapport nr 7/2007.

II

Målet för vår revision var att besvara frågan ”Har EU ett ändamålsenligt fiskerikontrollsystem?”

III

Sedan vår revision 2007, och reformen av kontrollförordningen, har medlemsstaterna och kommissionen gjort framsteg på flera områden. Vi konstaterade dock att Europeiska unionen på grund av stora brister inom de flesta granskade områdena ännu inte hade ett tillräckligt ändamålsenligt fiskerikontrollsystem som kan hjälpa till att göra den gemensamma fiskeripolitiken framgångsrik. Medlemsstaterna hade ännu inte infört EU:s fiskerikontrollförordning fullt ut, och vissa bestämmelser i förordningen skulle behöva ändras för att medlemsstaterna ska kunna kontrollera fiskeriverksamheten på ett ändamålsenligt sätt.

IV

De medlemsstater som vi besökte kontrollerade inte tillräckligt noga om flottornas kapacitet och informationen i fartygsregistret var korrekt. Kontrollförordningen innehåller regler för dokumentkontroll och fysisk kontroll av maskinstyrkan men inte för kontrollerna av bruttotonnage. Vi noterade att de fyra medlemsstater som vi besökte inte kontrollerade sina fiskefartygs tonnage och att två av dem ännu inte hade genomfört de obligatoriska kontrollerna av maskinstyrkan. Dessutom fann vi ett betydande antal diskrepanser mellan uppgifterna i fartygsregistret och i den underliggande dokumentationen.

V

Vi konstaterade att de granskade medlemsstaterna generellt sett genomförde fiskeriförvaltningsåtgärderna väl. Medlemsstaternas övervakningssystem för fartyg (VMS) som använder satellitbaserad spårningsteknik ger användbar information för övervakning och kontroll av fisket. Men tillämpningen av kontrollförordningens regler resulterade i att 89 % av EU-flottan inte övervakades med hjälp av VMS, vilket hindrade en ändamålsenlig fiskeriförvaltning av vissa fisken och arter.

VI

De medlemsstater som vi besökte förvaltade utnyttjandet av sina fiskekvoter väl. Men när medlemsstaternas myndigheter tillät producentorganisationer att förvalta fördelningen av kvoterna visste de inte alltid vilka kriterier som användes vid fördelningen av kvoter till enskilda mottagare. Denna brist på insyn gör det svårt för medlemsstaterna att veta vilka mottagare som faktiskt får tillgång till fiskemöjligheterna och därmed att bedöma eventuella potentiella negativa effekter på miljön och de lokala ekonomierna och vid behov vidta nödvändiga korrigerande åtgärder. Bristen på insyn ökar även risken för att vissa ekonomiska aktörers specifika intressen gynnas på andras bekostnad. Det var svårt att övervaka efterlevnaden av fiskeriförvaltningsåtgärderna, framför allt när det gällde fartyg som inte var kopplade till satellitbaserade fartygsövervakningssystem. Men vi såg också exempel på god praxis där yrkesfiskarnas organisationer krävde att deras medlemmar skulle vidta ytterligare och mer riktade bevarandeåtgärder än dem som föreskrivs i den gemensamma fiskeripolitiken.

VII

De uppgifter om fiskeverksamhet som samlades in inom ramen för kontrollförordningen var inte tillräckligt fullständiga och tillförlitliga. Fångstdata för de fartyg som lämnar deklarationer i pappersform, vilka utgör en stor andel av EU-flottan, var ofullständiga och ofta felaktigt registrerade i medlemsstaternas databaser. Det var stora diskrepanser mellan rapporterade landningar och den registrerade första försäljningen. Två av de fyra besökta medlemsstaterna gjorde inte tillräckligt för att dela och spåra information om den verksamhet som fartyg från en flaggmedlemsstat genomförde i en annan. Medlemsstaternas förfaranden för validering av uppgifter var otillräckliga. Det fanns dessutom väsentliga skillnader mellan de övergripande fångstdata som medlemsstaterna registrerade och de data som kommissionen hade tillgång till. Enligt kontrollförordningen ska medlemsstaterna skicka aggregerade fångstdata per bestånd. Men det faktum att det inte krävs att rapporterna ska innehålla detaljuppgifter om fiskeområden, fartygsstorlek och fiskeredskap begränsar den detaljerade analysen av den europeiska flottans verksamhet.

VIII

I allmänhet planerade och genomförde de medlemsstater som vi besökte fiskerikontrollerna väl. Men det faktum att inspektörerna inte i realtid hade åtkomst till information om fartygen gjorde kontrollerna mindre ändamålsenliga. Medlemsstaterna hade fastställt standardiserade inspektionsförfaranden, men vi fann fall där inspektörerna inte hade använt de rapportmallar som fanns tillgängliga. Inspektionsresultaten rapporterades inte alltid korrekt i de nationella databaserna. Vi konstaterade också att de tillämpade sanktionerna inte alltid var avskräckande. Pricksystemet, en av de viktigaste nyheterna i den nuvarande kontrollförordningen som infördes för att yrkesfiskare ska behandlas lika, tillämpades i mycket olika utsträckning i de medlemsstater som vi besökte och även inom samma medlemsstat. Slutligen finns det för närvarande inget europeiskt register över överträdelser och sanktioner, vilket skulle underlätta en bättre uppföljning av tilldelade prickar, en mer ändamålsenlig riskanalys och större öppenhet bland medlemsstaterna.

IX

Vi lämnar en rad rekommendationer till kommissionen och medlemsstaterna som syftar till att öka tillförlitligheten i uppgifterna om fiskeflottorna, förbättra övervakningen av fiskeförvaltningsåtgärderna, öka tillförlitligheten i fiskeriuppgifterna och förbättra kontrollerna och sanktionerna.

Inledning

Den gemensamma fiskeripolitiken

01

Det främsta målet för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP), som senast sågs över 2013, är att säkerställa att fisket och vattenbruket är miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbara på lång sikt. Det har varit en stor utmaning eftersom vissa fiskbestånd i EU:s vatten genom åren har minskat till följd av överfiske. Den gemensamma fiskeripolitiken syftar därför till att minska trycket på fiskbestånd genom att tillämpa en försiktighetsansats² och fastställa fångstbegränsningar som baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga information om resurser. Den syftar även till att uppnå balans mellan fiskeflottans kapacitet och de tillgängliga fiskeresurserna. EU har därför fastställt ett tak för den europeiska fiskeflottans kapacitet som ska vara i balans med de tillgängliga fiskemöjligheterna över tiden (se ruta 1) och vidtagit fiskeriförvaltningsåtgärder som ska säkerställa att fiskerisektorn blir hållbar.

02

De senaste vetenskapliga rönen visar dock att det trots vissa förbättringar fortfarande är många bestånd som är överfiskade, särskilt i Medelhavet och Svarta havet. Figur 1 visar situationen för de olika fiskbestånden i olika havsområden.

03

De förvaltningsåtgärder som antagits av Europeiska unionen kan indelas i följande två kategorier (se ruta 2):

• Kontroll av produktionen, som främst består av en begränsning av fångstmängden vid visst fiske, främst i form av totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter.
• Kontroll av insatserna, som handlar om vilka fiskemetoder som används och innefattar regler om flottans verksamhet, till exempel begränsningar av fiskefartygens tillträde till vissa fiskevatten, kontroller av fiskeansträngningen för att reglera fiskekapacitet och fartygsanvändning och tekniska åtgärder som reglerar användningen av redskap och de tidsperioder och geografiska områden där fiske är tillåtet.

Fiskeripolitikens kontrollsystem

04

För att fiskeripolitiken ska kunna säkerställa att fiskbestånden och fiskerisektorn är hållbara måste systemet för kontroll av fiskeflottan och fiskeförvaltningsåtgärderna vara ändamålsenligt. Det innebär att fiskeflottans kapacitet och verksamhet liksom efterlevnaden av förvaltningsåtgärder ska kontrolleras, och att verkställighetsåtgärder, och vid behov sanktioner, ska vidtas när överträdelser upptäcks. Det behövs dessutom en ram för att se till att uppgifterna om fiskeflottor och fångstmängder är tillförlitliga och kan ligga till grund för lämpliga fiskeförvaltningsåtgärder och utgöra underlag till vetenskapliga rapporter.

05

GFP har använts sedan 1970-talet medan de första kontrollsystemen går tillbaka till 1990-talet. De räckte dock inte för att säkerställa att GFP efterlevdes. Revisionsrätten rapporterade om dessa problem 2007³. Efter vår rapport beslutades om omfattande reformer av GFP:s kontrollsystem 2009⁴ genom rådets kontrollförordning och 2011 genom kommissionens genomförandeförordning.

06

Enligt kontrollförordningen ansvarar medlemsstaterna för kontroller och ska anslå lämpliga resurser och inrätta de strukturer som krävs för att göra kontroller längs hela produktionskedjan. Det finns specifika krav för kontroll av fiskeflottan, efterlevnad av förvaltningsåtgärder, rapporteringskrav, inspektioner och sanktioner. Till de centrala verktygen för flottförvaltning hör fartygsregistret (med alla fiskefartygs egenskaper, fiskelicenser, fisketillstånd osv.) och satellitbaserade system för att följa fartygens position.

07

Kraven på fartygsrapportering beror på fartygsstorleken och varierar från inga rapporteringskrav för fartyg kortare än 10 meter till krav på elektronisk rapportering för större fartyg (se bilaga I för mer information). Figur 2 visar hur EU:s flotta är sammansatt.

• Fartyg kortare än 10 meter är inte skyldiga att registrera sin fiskeverksamhet.
• Fartyg mellan 10 och 12 meter är skyldiga att lämna in information på papper om fångster och landningar.
• Fartyg längre än 12 meter är skyldiga att lämna in elektronisk information som sina fångster och landningar. Fartyg mellan 12 och 15 meter kan dock befrias från kravet på elektronisk rapportering.

08

Kontrollsystemet ska upprätthållas med hjälp av övervaknings- och inspektionsverksamhet. Kontrollförordningen anger att medlemsstaterna vid bristande efterlevnad ska tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner. Varje medlemsstat beslutar vilka sanktioner som ska tillämpas i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna är sedan 2012 skyldiga att tillämpa ett pricksystem för att se till att sanktioner tillämpas rättvist på innehavare av fiskelicenser och befälhavare på fiskefartyg. Prickarna tillämpas vid allvarliga överträdelser av de regler som gäller för tillämpningen av GFP. När flera allvarliga överträdelser konstateras kan de ackumulerade prickarna leda till att fiskelicensen dras in och i sista hand dras tillbaka och till utestängning från finansiering från Europeiska havs- och fiskerifonden.

Kommissionens och Europeiska fiskerikontrollbyråns roll

09

Kommissionen övervakar hur medlemsstaterna generellt genomför GFP. Den får relevanta uppgifter från medlemsstaterna om fångster, utnyttjandet av fiskekvoter, fiskeansträngningen och fiskeflottans kapacitet. Kommissionen kan också göra revisioner och inspektioner och delta i nationella inspektioner.

10

När kommissionen konstaterar att nationella myndigheter inte ser till att fiskereglerna följs ordentligt försöker den först lösa problem genom samråd. Den får stänga ett fiske tills problemet är löst. Kommissionen kan tillsammans med de nationella myndigheterna också utarbeta en handlingsplan för att förbättra situationen. När en medlemsstat inte vidtar lämpliga åtgärder kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande mot den.

11

Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA) ser till att GFP-reglerna tillämpas ändamålsenligt och enhetligt genom att operativt samordna medlemsstaternas kontroll- och inspektionsverksamheter. EFCA ansvarar också för att samordna medlemsstaternas gemensamma kontroller och inspektioner⁵. Vi analyserade dock inte dessa specifika aspekter under revisionen.

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

12

Vi tittade i första hand på om de viktigaste kraven i fiskerikontrollförordningen var tillräckliga och hur de genomfördes av de medlemsstater som vi besökte. Vi försökte besvara följande övergripande granskningsfråga: Har EU ett ändamålsenligt fiskerikontrollsystem? Den övergripande revisionsfrågan delades in i följande delfrågor:

1. Har medlemsstaterna tillförlitlig information om sina fiskeflottors egenskaper? För att besvara frågan undersökte vi hur medlemsstaterna kontrollerar flottkapacitetens komponenter (i kW och BT) och om deras fartygsregister var uppdaterade.
2. Genomförs fiskeförvaltningsåtgärderna väl? För denna delfråga kontrollerade vi hur medlemsstaterna använde övervakningssystem för fartyg och hur de förvaltade fiskekvoter, fiskeansträngningssystem och tekniska åtgärder. Vi koncentrerade oss på att granska övergripande frågor i stället för specifikt fiske.
3. Är de uppgifter som behövs för fiskeriförvaltningen fullständiga och tillförlitliga? För att besvara delfrågan undersökte vi hur medlemsstaterna säkerställde att fångstdata och landningsdeklarationer var heltäckande, konsekventa och validerade. Vi undersökte hur medlemsstaterna delade förvaltningsinformation, särskilt när fartyg från en flaggmedlemsstat⁶ fiskade i en annan medlemsstats vatten. Vi granskade också hur kommissionen konsoliderade medlemsstaternas uppgifter.
4. Är planeringen, utförandet och genomförandet av inspektioner och sanktioner lämplig? Vi undersökte hur medlemsstaterna planerade, utförde och rapporterade sina fiskeinspektioner. Vi undersöktet också huruvida medlemsstaterna följde upp inspektionerna med ändamålsenliga sanktioner. Vi övervägde därför om sanktionerna var avskräckande eller inte och hur pricksystemet tillämpades i praktiken.

13

Vi utförde revisionen mellan april och oktober 2016. Vi besökte Europeiska kommissionen och fyra medlemsstater (Spanien, Frankrike, Italien och Förenade kungariket (och inriktade oss på Skottland⁷)). Dessa medlemsstater valdes ut eftersom de svarade för över hälften av EU:s fartygskapacitet och närmare hälften av EU:s fiskefångster, och därför att deras fiskeflottor var verksamma i Atlanten och Medelhavet, där skillnaderna är stora i fråga om fiske- och flottförvaltningsåtgärder.

Iakttagelser

Informationen i registren om fiskeflottornas egenskaper var inte alltid korrekt och kontrollerad

14

För att minska trycket på fiskbestånden anger GFP obligatoriska tak för fiskeflottans kapacitet och förvaltningsåtgärder för specifika fiskbestånd eller specifika fisken. För att medlemsstaterna ska kunna se till att både deras kapacitetstak och tillämpliga förvaltningsåtgärder efterlevs måste de ha tillförlitlig och aktuell information om kapaciteten och de tekniska egenskaperna hos sina fiskefartyg. Vi undersökte därför hur medlemsstaterna kontrollerade kilowatt och bruttotonnage för sina fartyg, och hur de övervakade sina fartygsregisters tillförlitlighet.

Kontrollerna av fiskekapacitet var ofullständiga

15

Enligt kontrollförordningen måste medlemsstaterna verifiera att deras tillåtna kapacitetstak efterlevs, både när det gäller kilowatt (kW) och bruttotonnage (BT) som i GFP används som indikatorer på ett fartygs förmåga att fånga fisk. Den tillåtna fartygskapaciteten anges i fartygsregistret.

16

Men ännu har inga närmare regler om fartygens bruttotonnage antagits trots att det föreskrivs i kontrollförordningen. Det ledde till att medlemsstaterna inte mätte hela fartygskapaciteten. Däremot anger kontrollförordningen förfaranden för kontroll av maskinstyrkan. Den föreskiver att medlemsstaterna från januari 2012 ska göra en riskanalys och ett representativt urval som ska användas till en grundlig dokumentkontroll, men det anges inte hur ofta kontrollerna ska göras. Om kontrollen visar att uppgifterna om ett fartyg är felaktiga ska medlemsstaten göra en fysisk kontroll av maskinstyrkan⁸. Fysiska kontroller är visserligen mycket resurskrävande men de gör det möjligt att identifiera om maskinstyrkan har ändrats efter det att fartyget och dess motor beställdes. Enligt kommissionens rapport 2016 till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas ansträngningar under 2014 för att uppnå en hållbar balans mellan fiskekapacitet och fiskemöjligheter⁹ hade 17 av EU:s 23 kustländer antagit provtagningsplaner för kontroll av maskinstyrka i slutet av 2015.

17

Av de fyra länder som vi besökte hade endast Spanien och Förenade kungariket (Skottland) utfört denna kontroll utifrån en provtagningsplan i enlighet med kraven. Närmare uppgifter finns i ruta 3.

18

Frankrike hade avslutat riskanalysen och inlett dokumentkontrollerna av maskinstyrka. Resultaten var inte tillgängliga när vi genomförde revisionen. Enligt den information som revisorerna fick under revisionen hade Italien ännu inte inlett processen.

19

Enligt kommissionens rapport från 2016 om flottkapaciteten respekterade alla kustmedlemsstater sina tak för flottkapacitet (se figur 3). Sex stater (Bulgarien, Grekland, Kroatien, Italien, Rumänien och Slovenien) utnyttjade nästan 95 % av sitt kapacitetstak för kW, och där var alltså risken högre för att taket skulle överskridas. I slutet av 2015 hade endast Kroatien och Bulgarien antagit provtagningsplaner för kontroll av maskinstyrkan.

20

Även om resultaten av de spanska myndigheternas kontroller (se ruta 3) inte kan extrapoleras till resten av fiskeflottan visar de hur viktigt det är med en systematisk metod för fysiska kontroller av maskinstyrkan, i synnerhet för medlemsstater som närmar sig taket för sin flottkapacitet.

Informationen i de nationella fartygsregistren var inte alltid korrekt

21

Varje medlemsstat för ett nationellt register, det vill säga en databas där alla fiskefartyg som för medlemsstatens flagga ska vara registrerade enligt EU:s lagstiftning. Europeiska kommissionen för ett register över EU-flottan med relevant information om fartyg som medlemsstaterna regelbundet lämnar från sina nationella register. Informationen omfattar bland annat fartygets namn och registreringsnummer, huvudsakliga och andra fiskeredskap, total längd, bruttotonnage (GT) och maskinstyrka (kW).

22

Registret över fiskeflottan är ett viktigt redskap för GFP. Det gör att efterlevnaden av fiskeflottans kapacitetstak kan övervakas och tillhandahåller grundläggande uppgifter för förvaltningsåtgärder, såsom restriktioner rörande fiskeredskap, fartygens rapporteringsskyldigheter och kontrollsystemet för fartyg.

23

Vi kontrollerade de nationella registrens korrekthet och fann ett betydande antal diskrepanser mellan registret och källdokumenten i ett urval¹⁰ med fartyg i tre av de fyra medlemsstaterna (se ruta 4). Otillförlitlig registerinformation minskar tilliten till EU-registret som ett väsentligt verktyg för förvaltningen av GFP.

24

Medlemsstaterna är skyldiga att uppdatera EU-registret var tredje månad och att göra ytterligare uppdateringar när det sker en stor förändring. Vi jämförde uppgifter från nationella register med uppgifter från EU-registret i slutet av 2015 och kunde konstatera att EU-registret generellt var uppdaterat och återspeglade informationen i de nationella registren, och att Italien var det enda undantaget av de besökta medlemsstaterna.

Fiskeförvaltningsåtgärder genomfördes korrekt, men det var stora luckor i kontrollkraven för små fartyg

25

Övervakningen av fiskeverksamhet är en central del av hållbarhetspolitiken för allt fiske och gör det möjligt att samla in information som används som underlag för att utforma och bedöma lämpliga fiskeförvaltningsåtgärder¹¹. Övervakningens kvalitet påverkar förvaltningsåtgärdernas ändamålsenlighet.

26

GFP innehåller ett paket med fiskeförvaltningsåtgärder (se punkt 3 och ruta 2) med kvoter, begränsningar av fiskeansträngningen och tekniska åtgärder för specifika fisken. Medlemsstaterna är också skyldiga att genomföra och övervaka de fiskeförvaltningsåtgärder som anges i nationell och internationell lagstiftning (och även i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas resolutioner) och se till att både EU-fartyg och utländska fartyg som fiskar i EU:s vatten följer gällande regler och restriktioner.

Övervakningssystem för fartyg ger användbar övervakningsinformation men omfattar inte en stor del av fiskeflottan

27

Kontrollförordningen föreskriver att medlemsstaterna ska ha ett centrum för fiskerikontroll (FMC) för att automatiskt hantera uppgifter från kontrollsystemet för fartyg (VMS) om fiskefartyg som för deras flagg. Uppgifter om fartygets identitet, position, datum, tid, kurs och hastighet skickas av satellitföljare ombord på fiskefartygen (se figur 4). Det ger mycket användbar information i realtid för övervakningen av fiskeverksamhet och planeringen av inspektioner. Genom att använda informationen om hastighet och position som skickas från ett fartyg kan FMC till exempel upptäcka om ett fiskefartyg fiskar i ett område med särskilda fiskebegränsningar. Systemet kan därefter kontrollera om fartyget har det nödvändiga tillståndet eller de tillåtna egenskaperna för fiske i det området.

28

De besökta medlemsstaterna använde i allmänhet VMS-systemet på ett korrekt sätt för att planera inspektioner och övervaka fiskeverksamheten för de fartyg som är uppkopplade mot systemet. Men i Italien, till skillnad från övriga länder vi besökte, larmade inte systemet automatiskt när fiskefartyg seglade in i områden med fiskebegränsningar så att myndigheterna kunde kontrollera om fartyget hade rätt att fiska där. Medlemsstaterna fastställde ibland striktare krav än de som anges i kontrollförordningen. För att bättre kontrollera fartygverksamhet enligt den nationella förvaltningsplanen för Medelhavet¹² krävde till exempel Spanien att alla vad- eller notfartyg med ringnot¹³ och trålare¹⁴, oavsett storlek, skulle vara kopplade till VMS. Vidare krävde några regionala myndigheter i Spanien att alla fartyg som fiskade i vissa skyddade zoner skulle vara utrustade med enklare (inte VMS) lokaliseringssystem.

29

Kontrollförordningen föreskriver att det ska finnas VMS-utrustning på alla fiskefartyg med en total längd på minst tolv meter. Medlemsstaterna får göra undantag för fartyg som är mindre än femton meter om de bara fiskar i sin flaggmedlemsstats vatten eller aldrig tillbringar mer än 24 timmar till sjöss från det att de lämnar hamnen tills de återvänder.

30

När vi analyserade informationen i EU:s fartygsregister fann vi att 2 % av fartygen som var längre än femton meter och hade tillstånd att fiska inte hade VMS, vilket strider mot kontrollförordningens krav. Kommissionen hade upptäckt den här oriktigheten, men den hade inte korrigerats när vi gjorde revisionen.

31

På grund av de begränsade kraven i kontrollförordningen hade 89 % av EU:s fiskefartyg i fartygsregistret inte VMS-utrustning ombord den 31 december 2015 (se figur 5). Av dem var 95 % kortare än 12 meter och de behöver inte ha VMS enligt kontrollförordningen. De flesta fartygen mellan 12 och 15 meter (79 %) hade undantagits från VMS-kravet av medlemsstaterna. Vi inser behovet av att inte tynga operatörer av små fartyg med dyra och komplexa lokaliseringssystem. Men det faktum att en stor del av fiskeflottan inte är utrustad med VMS är en stor lucka i fiskeriförvaltningssystemet av följande skäl:

• När fartyg som inte är utrustade med VMS (eller andra fjärrsystem för att upptäcka var fartygen befinner sig, deras kurs och hastighet) går in i områden där fisket är begränsat, eller fiskar vid otillåtna tidpunkter, kan de endast upptäckas via flygövervakning eller havsövervakning (patrullfartyg). Områden med särskilda begränsningar och fredningstider är viktiga tekniska åtgärder för att fiskbestånd ska kunna återhämta sig.
• Fartyg mellan 12 och 15 meter kan undantas från kravet att installera VMS och att lämna in elektroniska deklarationer om de tillbringar mindre än 24 timmar till havs eller bara fiskar i territorialvattnet. Men utan VMS blir det svårt att kontrollera de här villkoren om inte hamnmyndigheterna kräver att fartygen informerar dem när de ankommer till och lämnar hamnen, som i Italien.
• Fartyg som har tillåtelse att fiska inom ett fiskeansträngningssystem kan bara kontrolleras på ett ändamålsenligt sätt om de är utrustade med VMS, såvida de inte tillhandahåller annan information (fiskeloggböcker¹⁵ i elektronisk form eller pappersform, eller avräkningsnotor där tidpunkt och område anges) tillräckligt snabbt, vilket dock ofta inte är fallet (se ruta 5).
• Det går inte att göra korskontroller av uppgifter om fiskeverksamheten (fångade arter och kvantiteter jämfört med det fångstområde som rapporterats via VMS). Det hindrar också den automatiska kontrollen av kvotutnyttjandet.

32

Fartygen utan VMS är i allmänhet kortare än 15 meter. Även om de var och en kanske inte fångar stora mängder fisk kan deras totala fångstvolym inom några fisken och särskilt deras påverkan på några arter vara betydande. Detta gäller särskilt Medelhavet där de flesta fartygen var kortare än 15 meter och många bestånd var i dåligt skick (se figur 1).

Totala tillåtna fångstmängder, kvoter och fiskeansträngningssystem förvaltades i allmänhet väl, men det var ibland svårt att övervaka tekniska bevarandeåtgärder

33

Som vi beskrev i inledningen (punkt 3 och ruta 2) bygger förvaltningen av EU:s fiskeresurser främst på totala tillåtna fångstmängder (TAC) eller fastställda fiskemöjligheter för samma bestånd som sedan delas mellan EU-länderna i form av nationella kvoter, fiskeansträngningssystem och tekniska åtgärder. I bilaga II finns mer information om hur de medlemsstater som vi besökte genomförde kvoter och ansträngningssystem. Enligt GFP ska medlemsstaterna fördela den nationella kvoten utifrån transparenta och objektiva kriterier. Kriterierna får bland annat ta hänsyn till fiskets påverkan på miljön (den typ av fiskeutrustning eller teknik som fartygen använder), tidigare efterlevnad av bestämmelser, bidraget till den lokala ekonomin och historiska fångstnivåer.

34

Medlemsstaterna använde olika metoder som kommissionen inte fick komplett information om. Några tilldelade kvoterna direkt till fiskefartyg, medan andra lät producentorganisationer förvalta kvoterna. I det senare fallet visste medlemsstaten inte alltid vilka kriterier som hade använts för att fördela kvoterna eller hur stora kvoter varje enskild stödmottagare hade tilldelats. Så var det i Skottland och Frankrike när det gällde de flesta arterna. Denna brist på insyn gör det svårt för medlemsstaterna att veta vilka mottagare som faktiskt får tillgång till fiskemöjligheterna och vilka fiskeredskap och egenskaper de har, och därmed att bedöma potentiella negativa effekter på miljön och de lokala ekonomierna till exempel, och vid behov vidta nödvändiga korrigerande åtgärder. Att fördelningen av kvoter inte är transparent ökar risken för att vissa ekonomiska aktörers specifika intressen gynnas på andras bekostnad.

35

Medlemsstaterna ansvarar för att se till att kvoterna inte överskrids. När den tillgängliga kvoten för ett visst bestånd är uttömd måste medlemsstaten stänga fisket och informera kommissionen. Kommissionen tillhandahåller ett system för informationsutbyte som gör det möjligt för medlemsstaterna att förvalta kvoter och överlåta fångstbegränsningar mellan sig. Vid årets slut jämför kommissionen tilldelningen (inklusive överlåtelserna från andra medlemsstater) och förbrukningen av kvoter för varje medlemsstat. Om förbrukningen för en eller flera arter är högre än tilldelningen görs avdrag från kvoten för dessa arter för det följande årets tilldelning för den aktuella medlemsstaten.

36

Vi kontrollerade det system som användes för att övervaka kvotutnyttjandet i de fyra besökta medlemsstaterna. Vi konstaterade att utnyttjandet noga övervakades i enlighet med särskilda förfaranden som krävde att medlemsstaterna gjorde stora administrativa ansträngningar (se bilaga II). När det gäller de arter som omfattas av kvoter kompenserade förfarandena för de brister som vi fann i den allmänna förvaltningen av fångstdata (se punkterna 42–71). Vi jämförde medlemsstaternas deklarationer till kommissionen om utnyttjandet av kvoter för 2015 med fångstdata från medlemsstaterna (när det gällde Spanien, Italien och Förenade kungariket från uppgifter om enskilda fartyg). Vi såg inga väsentliga skillnader.

37

Medlemsstaterna förvaltade de fastställda gränserna för fiskeansträngningssystemen (se ruta 2) genom att bevilja fisketillstånd till fartyg som uppfyllde kraven (t.ex. på fartygets egenskaper eller fiskeutrustning). Det högsta antalet dagar med fiskeverksamhet fastställdes med beaktande av den totala kapaciteten för fiskefartyg med tillstånd. För att övervaka utnyttjandet av fiskeansträngningen beräknade medlemsstaterna i allmänhet fartygens antal dagar till sjöss manuellt. Informationen var ibland svår att få fram om fartygen inte var utrustade med VMS, och medlemsstaterna måste då använda annan information som gjorde att de kunde identifiera eller uppskatta hur många dagar fartygen hade varit till sjöss (loggböcker och avräkningsnotor). Medlemsstaterna använde olika metoder för att beräkna antalet dagar till sjöss¹⁶. När systemet tillämpas på olika medlemsstater kan det uppstå skillnader när det gäller hur mycket tid för fiske som varje medlemsstat beviljar fartyg och till fel vid beräkningen av det konsoliderade utnyttjandet av fiskeansträngningen.

38

Det finns för närvarande över 30 förordningar med tekniska fiskeåtgärder (se ruta 2) som är tillämpliga både på EU:s vatten och på vatten utanför EU där EU-fartyg är verksamma. I mars 2016 lade kommissionen fram ett förslag till en förordning om tekniska åtgärder där regionalisering och förenkling betonades¹⁷.

39

Tekniska åtgärder är särskilt viktiga i Medelhavet där fiskeriförvaltningssystemet, till skillnad från i Atlanten, inte bygger på kvoter och fiskebeståndens miljöstatus inte är god (se figur 1). Enligt kommissionen¹⁸ uppskattas 95 % av fiskebestånden i Medelhavet vara överfiskade.

40

Vi fann att det var komplicerat för fiskare att tillämpa de tekniska åtgärderna och för inspektörer att kontrollera dem eftersom så många var tillämpliga i Medelhavet¹⁹. Detta bekräftades av de aktörer²⁰ som vi talade med. Dessutom var de flesta verksamma fiskefartygen i Medelhavet små²¹ och behövde därför inte ha övervakningssystem för fartyg och elektroniska kommunikationssystem. Detta är en annan faktor som hindrar fiskeriförvaltningen genom att möjligheterna att kontrollera fiskeflottans verksamhet och fångster begränsas.

41

Vi konstaterade, särskilt i Spanien och Frankrike, att yrkesfiskarnas organisationer krävde att deras medlemmar skulle tillämpa ytterligare tekniska åtgärder och kontrollåtgärder utöver de som föreskrivs i EU:s rättsliga ram (t.ex. ytterligare fiskestopp utöver de perioder som myndigheterna anger, större minsta fångststorlekar, VMS-krav för mindre fartyg och ytterligare inbördes kontroller). Dessa åtgärder var mer anpassade till de berörda regionernas kännetecken och därför enklare för fiskare att förstå och tillämpa. Medvetenheten och engagemanget på regional nivå skulle kunna utnyttjas mer, i synnerhet i den framtida regionala beslutsprocessen (se punkt 38).

De fiskeriuppgifter som samlades in i enlighet med kontrollförordningen var ofullständiga och otillförlitliga

42

För att nå målet om ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna måste man hitta en balans mellan fiskbeståndens befintliga nivåer och fiskeintensiteten. Det är mycket viktigt att det finns tillförlitliga och fullständiga uppgifter om fiskfångster både för vetenskapliga bedömningar av bestånd och för lämpliga förvaltningsåtgärder för att bevara bestånd eller för att bestånden ska kunna återhämta sig. När åtgärderna har godkänts måste de tillämpas korrekt och flottans verksamhet måste kontrolleras.

43

Enligt kontrollförordningen är alla fartyg med en total längd på tio meter eller mer skyldiga att skicka in ett antal dokument, antingen elektroniskt (via det elektroniska systemet (ERS²²)) eller i pappersform. Det gäller loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor för kvantiteter över det fastställda tröskelvärdet. Bestämmelserna i kontrollförordningen och de förfaranden som var och en av de granskade medlemsstaterna tillämpar presenteras i bilaga I.

44

Enligt kontrollförordningen är medlemsstaterna skyldiga att utföra korskontroller för att säkerställa att deras uppgifter är av tillräcklig kvalitet. Korskontrollerna omfattar VMS-uppgifter, uppgifter om fiskeverksamhet, försäljningsinformation, närmare uppgifter om fisketillstånd och fiskelicenser och uppgifter från inspektionsrapporter.

45

Den information om fiskeverksamhet som medlemsstaterna tillhandahåller i enlighet med kontrollförordningen (fångster, landningar och ansträngning) används även för andra ändamål. Den är den främsta informationskällan när medlemsstaterna ska uppfylla sin skyldighet att tillhandahålla statistiska uppgifter om landningar i enlighet med lagstiftningen²³. Det är även en källa inom uppgiftsinsamlingsramen (se bilaga III), som inrättades för att stödja vetenskapliga utlåtanden i anslutning till GFP.

46

Vi analyserade tillförlitligheten hos de aktuella fångstdata som kommissionen fick från följande källor:

• Fiskeloggböcker eller motsvarande dokument som används för att registrera fångster.
• Landningsdeklarationer med uppgift om den landade fångstens faktiska kvantitet.
• Avräkningsnotor med de kvantiteter som sålts till den första köparen.

Medlemsstaternas fångstdata för mindre fartyg utan elektroniska deklarationer var ofullständiga och ibland felaktiga

47

Tillförlitliga och heltäckande uppgifter är grundläggande för en ändamålsenlig fiskeriförvaltning. För att uppgifter ska kunna konsolideras och användas på EU-nivå måste de vara jämförbara mellan medlemsstaterna och tillhandahållas i rätt tid.

48

Kontrollförordningen föreskriver inte att fartyg kortare än tio meter är skyldiga att rapportera fångster och landningar. Medlemsstaterna ska genom provtagningsplaner övervaka den verksamhet som bedrivs av dessa fartyg för att säkerställa att de följer GFP-bestämmelserna eller kräva att de lämnar in avräkningsnotor eller en månatlig deklaration av sina fångster. Medlemsstaterna kan också kräva att befälhavarna på dessa fartyg för en loggbok.

49

Vi noterade att Frankrike och Skottland krävde att man för fartyg kortare än tio meter var skyldig att föra en förenklad form av fiskeloggbok. I Spanien skulle all försäljning ske genom en auktionsinrättning, och avräkningsnotorna var tillgängliga.

50

Italien samlade inte in uppgifter om fångster eller landningar för fartyg kortare än tio meter. Dessa fartyg fick dessutom, i enlighet med kontrollförordningen (se bilaga I) sälja direkt till konsument och behövde inte deklarera försäljningen. Men i strid med kontrollförordningen hade Italien inte genomfört en provtagningsplan för att samla in uppgifter om denna fartygskategoris fiskeverksamhet. I stället använde Italien information som samlats in för andra syften²⁴, med en annan insamlingsmetod och andra mål än i kontrollförordningen, utan en riskanalys och inhämtad flera månader efter det att fiskeverksamheten hade skett.

51

Andelen fartyg i de besökta medlemsstaterna²⁵ som använde deklarationer i elektronisk form och pappersform visas i figur 6. Detta visar att relativt få fartyg använde elektroniska deklarationer. I Spanien och Italien var de flesta fartygen mellan tolv och 15 meter långa (85 respektive 90 % av fartygen) undantagna från kravet på elektroniska deklarationer.

52

Deklarationer i pappersformat ökar genom sin karaktär risken för att fel registreras i medlemsstaternas fångstdatabaser. Vi kontrollerade därför ett urval med pappersdeklarationer av fångster och landningar mot medlemsstaternas registreringar i fångstdatabaserna. Vi kontrollerade också om fartygen var registrerade som aktiva i fartygsregistret.

53

Granskningsarbetet visade att informationen var ofullständig, att det fanns skrivfel och att det i några fall hade registrerats fångster för fartyg som var registrerade som inaktiva i fartygsregistren. Ruta 5 visar de största brister som vi fann.

54

Fångstdata är en viktig informationskälla för vetenskapliga analyser och utlåtanden²⁷ och för uppskattning av trycket på fiskbestånd. Informationens tillförlitlighet minskar genom luckorna i fångstdata när det gäller fartyg kortare än tio meter och genom de identifierade bristerna i hanteringen av pappersbaserade fångstdeklarationer. Kommissionen har själv betonat²⁸ behovet av korrekta fångstdata och lyft fram konsekvenserna av att det saknas sådan information från små fartyg som inte är skyldiga att följa fångstrapporteringskraven.

Försäljningsuppgifterna var inte tillräckligt omfattande eller överensstämmande med landningsdeklarationerna

55

Enligt kontrollförordningen är medlemsstaterna skyldiga att korskontrollera information om fiskeverksamhet (såsom information om fångster, landningar och avräkningsnotor). Åtgärderna bör göra fångstdata mer tillförlitliga.

56

Vi gjorde korskontroller av landningsdeklarationer och avräkningsnotor för ett urval av fartyg (se fotnot 11) Vi fann att avräkningsnotorna inte alltid var tillgängliga, och att det fanns väsentliga och oförklarade skillnader mellan landningsdeklarationerna och de kvantiteter som hade registrerats som sålda. Med tanke på att medlemsstaterna senare använder dessa informationskällor för att validera uppgifter visar omfattningen av de skillnader vi fann i urvalet att det finns ett stort utrymme för förbättringar. Närmare information finns i ruta 6.

Systemet för informationsutbyte mellan medlemsstaterna var inte ändamålsenligt

57

I kontrollförordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska utbyta information med varandra, vilket är viktigt för att hantera de ofta förekommande fall där fartyg fångar, landar eller säljer sina fångster i andra medlemsstater än den egna. Kommissionen har ställt en online-plattform för utbyte av sådan information till medlemsstaternas förfogande, men den övervakar inte den här typen av informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

58

När det gäller de medlemsstater som vi granskade korskontrollerade vi landningsuppgifterna för en medlemsstats fartyg mot uppgifter i de andra medlemsstaterna som ingick i granskningen. Vi fann att Frankrike felaktigt hade deklarerat fångster från spanska fartyg som hade landats i Förenade kungariket och sålts som landade i Frankrike. Vi noterade också att Italien inte hade deklarerat fångster som landats av spanska fartyg i italienska hamnar under 2015 som landade i Italien. Spanien hade emellertid vidarebefordrat landningsmeddelanden för sina fiskefartyg till de italienska myndigheterna som därför borde ha varit medvetna om de fångster som hade landats av spanska fartyg.

59

Kommissionen är medveten om att medlemsstaternas system för informationsutbyte inte är tillförlitliga och leder till den här typen av överföringsfel. Den har konstaterat att medlemsstaternas interna organisation av uppgiftslagring och överföringssystem ofta är för komplex och att it-systemen ofta inte är kompatibla mellan och inom medlemsstater.

60

Inspektörerna i Skottland använde ett annat system för att dela dokument online och tillgängliggöra transportdokument för fångster som landats i de skotska hamnarna av fartyg som förde en annan medlemsstats flagg. När fångsterna transporterades utanför Skottland gjorde det att destinationsmedlemsstaten kunde inspektera lastbilarna som transporterade varorna, om den ansåg att det behövdes, och korskontrollera informationen mot andra uppgifter. Även om detta är ett positivt exempel på samarbete visade det också att utbytet av uppgifter och information på de befintliga plattformarna skulle kunna fungera på ett ändamålsenligare sätt.

Det finns brister i systemen och processerna för datavalidering

61

När medlemsstaten har säkerställt att de nödvändiga uppgifterna har registrerats i enlighet med kontrollförordningen ska den upprätta ett eget system för datavalidering för att upptäcka motstridigheter, felaktigheter och saknade uppgifter.

62

Vi kontrollerade om de medlemsstater som vi besökte hade infört lämpliga valideringssystem. De största valideringsbristerna gällde otillförlitliga valideringsalgoritmer och avsaknad av korskontroller mot olika informationskällor och databaser. Exempel på detta finns i ruta 7.

63

Några av de besökta medlemsstaterna gjorde utöver kraven i kontrollförordningen ytterligare kontroller av uppgifterna för att förbättra deras kvalitet:

1. Korskontroll av fartygets id-nummer mot fartygsregistret för att säkerställa att fartyget var aktivt. I Italien, det enda landet där vi konstaterade att den här kontrollen inte gjordes, deklarerade fartyg som inte längre fanns i fartygsregistret fångster (se ruta 5).
2. Kontroll av att fiskeområdena specificerades i fångst- och landningsdeklarationerna. I Italien, det enda landet där vi konstaterade att den här kontrollen saknades, fann vi att totalt 50 576 ton fisk hade deklarerats som landad under 2015 utan att fiskeområdet specificerades, och att 2 774 ton fisk hade deklarerats som fångst utan att fiskeområdet specificerades.
3. Kontroll av att den tillåtna toleransmarginalen på 10 %²⁹ per art mellan fångst- och landningsdeklarationen respekterades. Av de fyra länder som vi besökte under revisionen hade endast Skottland infört ett sådant automatiskt system för jämförelser.

64

Trots medlemsstaternas ansträngningar uppfyllde inte tre av de fyra besökta medlemsstaterna samtliga krav när revisionen gjordes. I synnerhet måste Frankrike och Italien göra stora framsteg.

Kommissionen ficka inte kompletta uppsättningar med validerade uppgifter från medlemsstaterna

65

Enligt kontrollförordningen är alla flaggmedlemsstater skyldiga att elektroniskt överlämna aggregerade fångstdata om alla bestånd eller grupper av bestånd som omfattas av TAC eller kvoter till kommissionen före den 15 följande månad. Varje kvartal ska medlemsstaterna också informera kommissionen om de aggregerade kvantiteterna av andra bestånd än dem som redovisas varje månad. Informationen är kommissionens viktigaste uppgiftskälla när det gäller utnyttjandet av fiskekvoter och EU-fiskeflottans fiskeverksamhet. Kommissionen lämnar över uppgifterna till de regionala fiskeförvaltningsorganisationerna. Det är därför viktigt att uppgifterna är tillförlitliga så att rätt fiskeförvaltningsbeslut kan fattas.

66

Medlemsstaterna rapporterar också fångstinformation till Eurostat som sammanställer fiskestatistik för EU.

67

Vi korskontrollerade de aggregerade fångstdata som kommissionen hade tillgång till (GD Havsfrågor och fiske och Eurostat) för de fyra besökta medlemsstaterna mot de data som lämnats direkt av de nationella myndigheterna. Vi konstaterade att det var väsentliga diskrepanser som redovisas närmare i tabell 1.

Tabell 1

Skillnader mellan uppgifter från medlemsstaterna, GD Havsfrågor och fiske och Eurostat

Fångster per medlemsstat (1 000 ton)	Uppgiftskälla	2013	2014	2015
Spanien	Uppgifter från medlemsstaten (MS)	878	910	870
	GD Mare	483	942	926
	Eurostat	904	1 237	902
	GD Mare jämfört med MS	-45 %	3 %	6 %
	GD Mare jämfört med Eurostat	-47 %	-24 %	3 %
Frankrike	Uppgifter från medlemsstaten (MS)	542	537	477
	GD Mare	574	536	436
	Eurostat	529	544	497
	GD Mare jämfört med MS	6 %	0 %	-8 %
	GD Mare jämfört med Eurostat	9 %	-1 %	-12 %
Italien	Uppgifter från medlemsstaten (MS)	76	76	80
	GD Mare	38	28	23
	Eurostat	173	177	191
	GD Mare jämfört med MS	-50 %	-63 %	-72 %
	GD Mare jämfört med Eurostat	-78 %	-84 %	-88 %
Förenade kungariket	Uppgifter från medlemsstaten (MS)	628	759	708
	GD Mare	911	752	707
	Eurostat	618	752	702
	GD Mare jämfört med MS	45 %	-1 %	0 %
	GD Mare jämfört med Eurostat	47 %	0 %	1 %

Källa: Medlemsstaterna, GD Havsfrågor och fiske och Eurostat.

68

Det fanns olika förklaringar till skillnaderna: information saknades om vissa flottsegment eller vissa bestånd, medlemsstaterna hade reviderat uppgifter eller lagt in samma uppgifter två gånger (se ruta 8).

69

Även om skillnaderna mellan de aggregerade sifforna från GD Havsfrågor och fiske och Eurostat hade minskat något visade tester som GD Havsfrågor och fiske hade gjort på ett urval av arter att det för några arter fortfarande förekom stora diskrepanser. Eftersom siffrorna kunde vara högre eller lägre för olika arter kunde de aggregerade uppgifterna ge en felaktig bild av att det hade skett förbättringar. GD Havsfrågor och fiske och Eurostat hade bildat en arbetsgrupp för att förbättra uppgiftskvaliteten och råda bot på diskrepanser.

70

Omfattningen av de övergripande skillnaderna gör att det kan ifrågasättas om de fångstdata som kommissionen har tillgång till är tillförlitliga, omfattande och jämförbara. Uppgifterna används även inom uppgiftsinsamlingsramen och bidrar med information som ligger till grund för vetenskapliga yttranden och fiskeförvaltningsbeslut. Uppgifternas otillförlitlighet försvårar därför fiskeförvaltningen och skapar en risk för att man kanske inte alltid gör rätt val (t.ex. när det gäller TAC, kvoter, fiskeansträngning eller tekniska åtgärder).

71

Vidare ska medlemsstaterna enligt kontrollförordningen skicka aggregerade fångstdata per bestånd. Men det faktum att det inte krävs att rapporterna ska innehålla detaljuppgifter om fiskeområden, fartygsstorlek och fiskeredskap begränsar möjligheten att ingående analysera fångstdata (t.ex. hur ett flottsegment påverkar ett specifikt bestånd).

Inspektionssystemet fungerade men brister i tillämpningen av sanktioner gjorde verkställigheten mindre ändamålsenlig

72

Ett ändamålsenligt inspektionssystem är en av nyckelfaktorerna för att säkerställa att fiskverksamheten förblir hållbar och sektorns framtid säkras på lång sikt. Systemet ska kontrollera att de fiskeförvaltningsregler (t.ex. att VMS fungerar, deklarationer lämnas in, utrustningsspecifikationer och storlek på fisk respekteras osv. som gäller för alla operatörer inom fiskesektorn efterlevs) och fastställa sanktioner om de överträds. Medlemsstaterna ansvarar för att sätta upp de nödvändiga strukturerna och tillhandahålla de medel och den utrustning och personal som behövs för att göra inspektioner och besluta om sanktioner. När uppgifterna utförs ska principerna om icke-diskriminering och undvikande av snedvridning av konkurrensen mellan sektorer, fartyg och personer beaktas i enlighet med kontrollförordningen. Principerna är särskilt viktiga eftersom fiskeverksamhet till sin natur är gränsöverskridande och fartyg kan vara aktiva i andra medlemsstaters vatten.

Medlemsstaterna planerade i allmänhet inspektionerna väl, men inspektionsrapporterna behövde standardiseras mer och registreras bättre

73

För att inspektionssystemet ska fungera korrekt³⁰ måste medlemsstaterna ha lämpliga strukturer på plats och göra riskanalyser för att identifiera risknivåerna för olika flottor, verksamheter och operatörer. Utifrån den identifierade risken ska de upprätta en årlig inspektionsplan och tilldela den nödvändig finansiering, utrustning och personal. Medlemsstaterna ska skapa en elektronisk databas så att de kan övervaka hur planen sjösätts och senare analysera och använda inspektionsresultaten. Databasen ska hållas uppdaterad och innehålla alla inspektions- och övervakningsrapporter som personalen har sammanställt. När ett inspekterat fiskefartyg för en annan medlemsstats flagg ska en kopia av inspektionsrapporten omgående skickas till det berörda landet om någon form av överträdelse konstateras under inspektionen.

Inspektionsverksamheten planerades i allmänhet väl

74

Vi kontrollerade hur inspektionsverksamheten organiserades i de granskade medlemsstaterna³¹ och vilka förfaranden som användes för att göra riskanalyser och upprätta och genomföra inspektionsplaner. I bilaga IV förklarar vi hur inspektionerna organiseras i de besökta medlemsstaterna.

75

Under revisionen noterade vi att riskanalyser gjordes i de fyra besökta medlemsstaterna och att de, med undantag för Frankrike, samordnades på nationell nivå och beaktade både nationella och lokala risker. Inspektionsplanerna upprättades på grundval av riskanalyserna. I Frankrike försämrades samordningen mellan nationell, regional och lokal nivå av den komplexa administrativa organisationen.

76

Vi konstaterade att det ibland uppstod hinder för medlemsstaternas genomförande av inspektionsplanerna. I Frankrike och Spanien fastställdes inspektionsprioriteringarna inte av den myndighet som tillhandahöll resurserna. I Frankrike motsvarande inte alltid de planerade uppgifterna och de anslagna resurserna varandra, vilket gjorde att kontrollteamen inte kunde behandla alla planerade landningar, och antalet inspektioner hade minskat de senaste åren. Medlemsstaternas myndigheter uppgav att externa faktorer kunde göra att fiskeinspektioner prioriterades ner (t.ex. gjorde migrationskrisen i Medelhavet att marina resurser behövdes där).

77

Medlemsstaterna försåg inspektörerna med en uppsättning it-verktyg och databaser för att de skulle kunna utföra och rapportera om sitt arbete. Med undantag för Spanien och ett franskt departement kunde inspektörerna dock inte komma åt information när de var ute på fältet (t.ex. via mobila terminaler) utan måste ringa FMC. Det här är ett problem, i synnerhet när inspektionen inte kan planeras i förväg utan måste göras på ad hoc-basis när fartyget återvänder till hamnen. I dessa fall skulle snabb åtkomst till information göra det möjligt att på ett mer ändamålsenligt sätt rikta in sig på de fartyg som bör inspekteras. Utan åtkomst i realtid under inspektionerna kan inspektörerna inte heller korskontrollera fartygets identitet, tillstånd och egenskaper mot dokumenten ombord. Det gör det svårare att upptäcka den typ av fel i databaserna som vi fann vid revisionen (se ruta 4) och otillåtna ändringar av fartygets egenskaper. På några hamnkontor i Frankrike var det till och med mycket svårt för inspektörerna att komma åt it-applikationer från sina kontor, vilket innebar att det var omöjligt att ändamålsenligt förbereda inspektioner.

Inspektionsrutiner behövde standardiseras ytterligare

78

För att fiskeinspektörerna effektivt ska kunna kontrollera efterlevnaden och behandla fiskeoperatörna rättvist bör medlemsstaternas myndigheter utföra liknande inspektioner på ett standardiserat sätt och utarbeta lämpliga protokoll och handböcker för inspektioner. Vi undersökte hur inspektionerna av landningar utfördes i de besökta medlemsstaterna. Vid inspektionerna användes en gemensam nationell rapportmall (Italien och Frankrike) eller inspektionshandböcker och mallar (Spanien och Skottland), förutom för den franska delen av Medelhavet där inspektörerna använde andra checklistor eller inga checklistor alls under inspektionerna. De standardiserade verktyg som hade tagits fram gav en bra ram för att säkerställa att principen om icke-diskriminering som gäller för kontrollverksamhet respekteras, men de användes inte alltid.

79

Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA) har ansvaret för att organisera den operativa samordningen av kontrollverksamhet mellan medlemsstaterna. Byrån ger medlemsstaterna och kommissionen stöd, främst genom regionala planer för gemensamt utnyttjande³². Vi konstaterade att det fanns mycket omfattande checklistor för landningsinspektioner av blåfenad tonfisk och svärdfisk inom den regionala planen för gemensamt utnyttjande i Medelhavet. Checklistorna är dock inte obligatoriska och ger bara ett pedagogiskt stöd, och i praktiken användes de inte för nationella inspektioner i Italien och Frankrike trots att de är ett bra verktyg för standardiserade inspektionsmetoder.

All inspektionsverksamhet rapporterades inte i den nationella databasen

80

Enligt kontrollförordningen är medlemsstaterna skyldiga att ha en elektronisk databas med alla inspektions- och övervakningsaktiviteter som gäller fiske³³ (inklusive transport- och marknadsinspektioner). När sådana databaser underhålls på rätt sätt är de ett ändamålsenligt verktyg som underlättar planeringen, utförandet och rapporteringen av inspektioner. Vi fann att inspektionsdatabaserna inte alltid var fullt operativa och inte systematiskt innehöll rapporter om inspektioner som utförts av samtliga myndigheter som är involverade i fiskeriverksamhet (t.ex. transportörer och operatörer som sköter den första försäljningen, eller nationell och regional nivå), såsom illustreras i ruta 9.

De tillämpade sanktionerna var inte alltid avskräckande, proportionella och effektiva

81

För att inspektionerna ska få effekt och minska överträdelserna av GFP måste de vid behov följas av sanktioner. De sanktioner som medlemsstaterna fastställer måste vara avskräckande, proportionella och effektiva³⁴. De ska ta hänsyn till överträdelsens allvar och potentiella ekonomiska utbyte.

82

För att se till att operatörer behandlas lika oavsett i vilket vatten överträdelsen sker och samtidigt bevara medlemsstaternas rätt att införa egna sanktionssystem i enlighet med subsidiaritetsprincipen anger kontrollförordningen ett pricksystem för allvarliga överträdelser i fråga om ett fartygs licenser eller befälhavare. Pricksystemet började tillämpas den 1 januari 2012. Om det totala antalet prickar uppgår till eller överstiger en viss nivå ska fiskelicensen dras in tillfälligt eller permanent.

De tillämpade sanktionerna hindrade inte alltid att överträdelserna upprepades

83

Medlemsstaterna tillämpade olika sanktionssystem för överträdelser av GFP, såsom illustreras i tabell 2.

Tabell 2

Medlemsstaternas sanktionsförfaranden

Medlemsstat	Typ av sanktion
Spanien	Det administrativa förfarandet användes. Bötesbeloppets storlek motsvarade en överträdelsekategori och bestämdes av överträdelsens miljöpåverkan och allvar, och av om den hade begåtts tidigare. Värdet på fångsten kunde läggas till sanktionens totala belopp. Pricksystemet användes endast delvis.
Frankrike	Inspektionsmyndigheten avgjorde om administrativa eller straffrättsliga förfaranden skulle användas. Det fanns ingen information på nationell nivå om de straffrättsliga förfaranden som tillämpats. Även om den nationella lagstiftningen föreskrev fasta belopp eller sanktioner i proportion till det ekonomiska utbytet fastställde i praktiken varje offentlig myndighet sanktionerna utan att ta hänsyn till detta. Pricksystemet användes inte.
Italien	Inspektionsmyndigheterna tillämpade administrativa och straffrättsliga förfaranden. Den offentliga myndigheten fastställde bötesbeloppets storlek inom det lagstadgade intervallet. Det fanns inget samband mellan sanktionerna och det ekonomiska utbytet utom i ett fåtal fall. För att det skulle gå snabbt erbjöd myndigheterna en möjlighet att välja mellan att betala två gånger det lägsta bötesbeloppet, eller en tredjedel av det högsta bötesbeloppet för en given överträdelsekategori, och ett belopp som fastställdes av en domare. Ett pricksystem tillämpades för allvarliga överträdelser.
Förenade kungariket (Skottland)	Administrativa och straffrättsliga förfaranden tillämpades. Böter tillämpades sällan och förebyggande åtgärder tillämpades oftare än faktiska sanktioner. När ekonomiska sanktioner tillämpades fastställde de offentliga myndigheterna dem inom det angivna intervallet i den nationella lagstiftningen och tog hänsyn det ekonomiska utbytet. Pricksystemet användes i begränsad utsträckning (det tillämpades inte konsekvent och inte i alla fall av allvarliga överträdelser).

Källa: Lagstiftning, information på platsen, och databaser med överträdelser och sanktioner.

84

Vi konstaterade att kravet att koppla sanktionen till det ekonomiska utbytet av överträdelsen tillämpades systematiskt i Spanien. I Skottland tillämpades det systematiskt i de få fall där böter skulle tillämpas. I Italiens och Frankrikes lagstiftning föreskrevs kravet i vissa fall³⁵, men i praktiken tillämpades det inte generellt.

85

För att uppskatta sanktionens avskräckande effekt analyserade vi listan över sanktioner i de besökta medlemsstaterna för att identifiera fartyg som hade blivit föremål för sanktioner vid flera tillfällen. Antalet fartyg med mer än fem överträdelser visas i tabell 3.

Tabell 3

Flotta, inspektioner, överträdelser och upprepade överträdelser i de besökta medlemsstaterna under perioden 2013–2015

Medlemsstat	Total flotta 31.12.2015	Totalt antal inspektioner till sjöss och vid landning	Totalt antal inspektioner som uppdagade överträdelser	Överträdelser i procent av inspektionerna	Totalt antal fartyg med fler än fem överträdelser under de tre åren	Procentandel av flottan med fler än fem överträdelser
Spanien	9 396	23 146	4 703	20 %	25	0 %
Frankrike1	6 910	39 515	1 585	4 %	43	1 %
Italien2	12 316	18 038	3 536	20 %	72	1 %
Förenade kungariket (Skottland)3	2 015	16 990	5 150	30 %	169	8 %

1 I uppgifterna för Frankrike ingår de inspektioner som utförs av de många myndigheter som är involverade och av saluföringsledet. För 2014–2015 hade vi bara ofullständiga uppgifter (se ruta 9).

2 De myndigheter som ansvarar för inspektioner i Italien har även ansvaret för inspektioner efter den första försäljningen och hade även annat ansvar utanför kontrollförordningens tillämpningsområde.

3 Förenade kungarikets totala flotta uppgick till 6 232 fartyg. Enligt Skottlands fartygsstatistik fanns det 2 015 fartyg i Skottland i slutet av 2015.

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna.

86

I Spanien var antalet fartyg med fler än fem överträdelser mellan 2013 och 2015 försumbart i förhållande till hela flotten. En förklaring kan vara att lagen säger att böterna kan fördubblas om befälhavaren begår samma överträdelse inom 18 månader eller om någon överträdelse begås inom tre år från den föregående överträdelsen.

87

Skottland hade den i särklass största andelen fartyg med fler än fem överträdelser, och 169 enskilda operatörer begick fler än fem överträdelser mellan 2013 och 2015. Trots att böterna fördubblas när en överträdelse som tidigare har resulterat i böter upprepas utdömdes bara ett fåtal böter. I praktiken bestod de flesta åtgärder som vidtogs efter överträdelser av skriftlig rådgivning och muntliga och skriftliga varningar. Dessa ”mjuka åtgärder” tillämpades även vid allvarliga överträdelser (t.ex. fiske efter det att respektive fiskeri hade stängts) och åtgärderna verkade inte förebygga att de upprepades. Trots att inspektionsansträngningarna och täckningen var högre än i andra medlemsstater upprepades överträdelserna oftare, vilket tyder på att sanktionerna inte är så avskräckande.

88

I Italien gällde de flesta upprepningar sjöfartslagen (märkning av fartyg och regler för besättningen), som inte omfattas av GFP. I Frankrike kunde revisorerna inte få en överbild över alla sanktioner eftersom avdelningarna för havsfrågor (direktoratet för land- och havsfrågor på departementsnivå, det interregionala direktoratet för havsfrågor och direktoratet för havsfiske och vattenbruk) inte fick information om de sanktioner som utdömdes av domstol via det rättsliga förfarandet. Analysen är därför ofullständig.

Pricksystemet tillämpades inte konsekvent

89

Vi konstaterade att det pricksystem för allvarliga överträdelser som föreskrivs i kontrollförordningen³⁶ hade införts i Italien och fungerade väl. Det tillämpades delvis i Spanien, inkonsekvent i Skottland och inte alls i Frankrike. Närmare uppgifter finns i ruta 10.

90

Fiskeoperatörerna arbetade inte under lika villkor eftersom medlemsstaterna inte tillämpade pricksystemet på samma sätt. Det var inte säkert att EU-operatörer som hade begått en viss allvarlig överträdelse i olika medlemsstater eller olika regioner inom samma medlemsstat prickades.

91

När överträdelsen sker i annan medlemsstats vatten ansvarar flaggmedlemsstaten för att tillämpa prickar. Medlemsstaterna utbyter uppgifter om överträdelsen. Men för närvarande finns det inget europeiskt register över överträdelser och sanktioner, vilket skulle möjliggöra en bättre uppföljning av tilldelade prickar, en mer ändamålsenlig riskanalys och större öppenhet bland medlemsstaterna.

92

EFCA har tagit fram systemet med elektroniska inspektionsrapporter som medlemsstaterna har erbjudits att använda som sin nationella databas för inspektionsrapporter. Medlemsstaterna skulle kunna använda detta verktyg för att utbyta information om inspektioner och prickar.

Slutsatser

93

Den gemensamma fiskeripolitiken måste ha ett ändamålsenligt kontrollsystem för att lyckas säkerställa att fiskbestånden och fiskerisektorn är hållbara på lång sikt. EU:s ram för fiskerikontroller ändrades senast 2009 genom rådets förordning för att råda bot på de brister som man då kände till som identifierades i revisionsrättens särskilda rapport nr 7/2007. Den innehåller principer och regler för kontroll av fiskeriverksamhet, fiskeförvaltningsåtgärder, krav på uppgifter och inspektioner och sanktioner.

94

Vi bedömde om EU hade ett ändamålsenligt fiskerikontrollsystem eller inte genom att undersöka de viktigaste kraven i EU:s fiskerikontrollförordning och hur de genomfördes av medlemsstaterna. Vi analyserade hur medlemsstaterna kontrollerade flottkapacitetens komponenter (bruttotonnage och maskinstyrka) och om deras fartygsregister var uppdaterade, om fiskeförvaltningsåtgärder genomfördes korrekt, om de uppgifter som behövs för fiskeriförvaltningen var fullständiga och tillförlitliga och om planeringen, utförandet och tillämpningen av inspektioner och sanktioner var lämplig.

95

Sedan vår revision 2007 och reformen av kontrollförordningen har medlemsstaterna och kommissionen gjort framsteg på flera områden. Vi konstaterade dock att EU på grund av stora brister inom de granskade områdena ännu inte har ett tillräckligt ändamålsenligt fiskerikontrollsystem som kan hjälpa till att göra den gemensamma fiskeripolitiken framgångsrik. Medlemsstaterna hade ännu inte infört EU:s fiskerikontrollförordning fullt ut och vissa bestämmelser i förordningen skulle behöva ändras för att medlemsstaterna ska kunna kontrollera fiskeriverksamheten på ett ändamålsenligt sätt.

96

De medlemsstater som vi besökte kontrollerade inte tillräckligt noga om flottornas kapacitet i fråga bruttotonnage och maskinstyrka var korrekt registerad. Medan kontrollförordningen anger ett specifikt förfarande för dokumentkontroll och fysisk kontroll av maskinstyrkan gör den inte det för kontrollerna av bruttotonnage. Vi noterade att de medlemsstater som vi besökte faktiskt inte kontrollerade sina fiskefartygs tonnage och att två av dem ännu inte hade genomfört de obligatoriska kontrollerna av maskinstyrkan. Där man hade gjort sådana kontroller identifierades också skillnader mellan den faktiska och den dokumenterade maskinstyrkan. Det visar att sådana kontroller måste göras, i synnerhet som några medlemsstater ligger nära taket för sin flottkapacitet (punkterna 14–20). Under revisionen identifierade vi också ett betydande antal diskrepanser mellan uppgifterna i fartygsregistret och i den underliggande dokumentationen (punkterna 21–24).

Rekommendation 1 - Göra informationen om fiskeflottor tillförlitligare

För att informationen om fiskekapacitet ska bli bättre bör medlemsstaterna senast 2018

1. fastställa förfaranden för att kontrollera om informationen i deras nationella fartygsregister är korrekt.

I samband med en framtida ändring av kontrollförordningen och för att göra informationen om fiskekapacitet korrektare rekommenderar vi att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag tar med

1. detaljerade regler för de regelbundna dokumentkontrollerna och kontrollerna på plats av de indikatorer för både bruttotonnage (GT) och maskinstyrka (kW) som används för att beräkna fiskekapacitet.

97

Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra de fiskeförvaltningsåtgärder som anges i nationell, europeisk och internationell lagstiftning (punkterna 25 och 26). Övervakning och kontroll av fiskeverksamhet är grundläggande för att säkerställa ett hållbart fiske. Vi fann att medlemsstaternas övervakningssystem för fartyg (VMS) med hjälp av satellitbaserad spårningsteknik gav användbar information för sådan verksamhet, och att de granskade medlemsstaterna generellt sett genomförde fiskeriförvaltningsåtgärder väl. Men effekten av att kontrollförordningens regler tillämpas är att 89 % av EU-flottan inte övervakas med hjälp av VMS. Detta hindrade en ändamålsenlig fiskeriförvaltning (punkterna 25–32).

98

De medlemsstater som vi besökte investerade stora resurser i förvaltningen av utnyttjandet av sina fiskekvoter, och de förvaltade dem väl. Men när medlemsstaternas myndigheter tillät producentorganisationer att förvalta fördelningen av kvoter visste de inte alltid vilka kriterier som användes vid fördelningen av dem till enskilda mottagare. Denna brist på insyn gör det svårt för medlemsstaterna att veta vilka mottagare som faktiskt får tillgång till fiskemöjligheterna och därmed att bedöma potentiella negativa effekter på miljön och de lokala ekonomierna och vid behov vidta nödvändiga korrigerande åtgärder. Bristen på insyn ökar även risken för att vissa ekonomiska aktörers specifika intressen gynnas på andras bekostnad (punkterna 33–36). Fiskeansträngningssystemen var svåra att övervaka, särskilt för fartyg som inte är kopplade till VMS, och medlemsstaterna använde olika metoder för att beräkna antalet dagar till sjöss, vilket är en av de viktigaste komponenterna i de här systemen (punkt 37). Det fanns för många tekniska åtgärder som ibland var för svåra för fiskare att tillämpa och för inspektörer att kontrollera. Men vi såg också exempel på god praxis där yrkesfiskarnas organisationer krävde att deras medlemmar skulle vidta ytterligare och mer riktade bevarandeåtgärder än dem som föreskrivs i den gemensamma fiskeripolitiken (punkterna 38–41).

Rekommendation 2 - Förbättra övervakningen av fiskeförvaltningsåtgärder

I samband med en framtida ändring av kontrollförordningen och för att förbättra övervakningen av små fiskefartygs verksamhet rekommenderar vi att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag

1. avskaffar VMS-undantagen för fartyg mellan 12 och 15 meter,
2. kräver att det installeras mindre och billigare lokaliseringssystem på fartyg kortare än 12 meter.

För att säkerställa insyn i fördelningen av fiskekvoter bör medlemsstaterna senast 2019

2. informera kommissionen om sitt kvottilldelningssystem i enlighet med artikel 16 i GFP-förordningen och om hur transparenta och objektiva kriterier tillämpas vid fördelningen av fiskekvoter mellan aktörer.

99

De uppgifter om fiskeverksamhet som samlades in inom ramen för kontrollförordningen var inte tillräckligt fullständiga och tillförlitliga. Fångstdata för de fartyg som lämnar deklarationer i pappersform, vilka utgör en stor andel av EU-flottan, var ofullständiga. Vi fann vidare ett väsentligt antal fel och systembrister i registreringen av pappersdeklarationer i medlemsstaternas databaser (punkterna 47–54). Vi såg att det var stora diskrepanser mellan rapporterade landningar och den registrerade första försäljningen (punkterna 55–56). Två av de fyra besökta medlemsstaterna gjorde inte tillräckligt för att dela och spåra information om den verksamhet som fartyg från en flaggmedlemsstat genomförde i en annan, även om det fanns några goda bilaterala initiativ (punkterna 57-60). Vi upptäckte brister i medlemsstaternas processer för datavalidering och korskontroller som ska hindra att motstridigheter, felaktigheter och saknade uppgifter inte upptäcks (punkterna 61–64). Det fanns vidare väsentliga skillnader mellan de övergripande fångstdata som medlemsstaterna registrerade och de data som kommissionens olika avdelningar hade tillgång till (punkterna 65–70). Slutligen finns det inga krav i kontrollförordningen på att medlemsstaterna ska skicka fångstdata med detaljuppgifter om fiskeområde, fartygsstorlek och fiskeredskap, vilket begränsar den detaljerade analysen av den europeiska flottans verksamhet (punkt 71).

Rekommendation 3 - Göra fiskeriuppgifterna tillförlitligare

1. För att göra fiskeriuppgifterna fullständigare och tillförlitligare bör

medlemsstaterna senast 2019

1. se över och förbättra processen för registrering och kontroll av uppgifter i pappersform om fiskeverksamheter,
2. se till att de har tillförlitliga uppgifter om den verksamhet som bedrivs av fartyg kortare än 10 meter och tillämpar fiskerikontrollförordningens regler för uppgiftsinsamling,
3. slutföra valideringen och korskontrollerna av uppgifter om fiskeriverksamhet.

Kommissionen bör senast 2020

3. upprätta en plattform för informationsutbyte som medlemsstaterna ska använda för att skicka validerade data i standarformat och med standardinnehåll så att den information som de olika kommissionsavdelningarna har tillgång till överensstämmer med medlemsstaternas data,
4. uppmuntra framtagningen av ett billigare, enklare och användarvänligt system som underlättar den elektroniska överföringen av fiskeverksamhetsdata från fartyg kortare än 12 meter,
5. analysera de kvarstående problemen när det gäller fullständigheten och tillförlitligheten hos medlemsstaternas uppgifter och vid behov komma överens med medlemsstaterna om lämpliga åtgärder.

2. I samband med en framtida ändring av kontrollförordningen och för att göra fiskeriuppgifterna fullständigare och tillförlitligare rekommenderar vi att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag

6. avskaffar undantagen om att fartyg mellan 12 och 15 meter inte måste ha det elektroniska rapporteringssystemet och göra elektroniska deklarationer eller överväger alternativa lösningar,
7. ser över kontrollförordningens krav om medlemsstaternas skyldighet att rapportera fångstdata och lägger till krav på detaljuppgifter om fiskeområde, fartygsstorlek och fiskeredskap.

100

Ett ändamålsenligt system för fiskeinspektioner är grundläggande för att se till att den gemensamma fiskeripolitikens regler följs och att fiskeverksamheten blir hållbar (punkt 72). Vi konstaterade att inspektionerna i allmänhet planerades väl. Men det faktum att inspektörerna inte i realtid hade åtkomst till information om fartygen gjorde kontrollerna mindre ändamålsenliga (punkterna 73–77). De besökta medlemsstaterna hade fastställt standardiserade inspektionsförfaranden, men vi fann fall där inspektörerna inte hade använt de rapportmallar som fanns tillgängliga (punkterna 78–79). Vidare rapporterades inte inspektionsresultaten alltid korrekt i de nationella databaserna (punkt 80).

101

För att inspektioner ska vara ändamålsenliga måste de stödjas av avskräckande, proportionella och effektiva sanktioner, däribland ett pricksystem för allvarliga fall som garanterar att fiskeoperatörer behandlas lika (punkterna 81–82). Vi konstaterade att de tillämpade sanktionerna inte alltid var avskräckande (punkterna 83–88). Pricksystemet tillämpades i mycket olika utsträckning i de medlemsstater som vi besökte, och till och med inom samma medlemsstat, och det fanns därför inga garantier för att operatörerna behandlades lika. Slutligen finns det för närvarande inget europeiskt register över överträdelser och sanktioner, vilket skulle möjliggöra en bättre uppföljning av tilldelade prickar, en mer ändamålsenlig riskanalys och större öppenhet bland medlemsstaterna (punkterna 89–92).

Rekommendation 4 - Förbättra inspektioner och sanktioner

1. För att förbättra inspektionerna

bör medlemsstaterna senast 2019

1. när den nya förordningen om tekniska åtgärder träder i kraft, tillsammans med Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA), utarbeta och använda standardiserade inspektionsprotokoll och inspektionsrapporter som är mer anpassade till fiskets specifika regionala och tekniska förutsättningar än de som anges i bilaga XXVII till förordning nr 404/2011.

I samband med en framtida ändring av kontrollförordningen rekommenderar vi att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag

1. gör det obligatoriskt för medlemsstaterna att använda systemet med elektroniska inspektionsrapporter så att deras nationella inspektionsresultat redovisas i sin helhet och uppdateras och inspektionsresultaten kan delas med andra berörda medlemsstater.

2. För att se till att sanktionssystemet fungerar ändamålsenligt bör medlemsstaterna senast 2019

2. ta vederbörlig hänsyn till att överträdelser upprepas och lagbrytare återkommer när sanktioner fastställs,
3. för att se till att operatörerna arbetar under lika villkor, genomföra pricksystemet fullt ut och säkerställa att det tillämpas lika inom deras respektive territorier.

I samband med en framtida ändring av kontrollförordningen rekommenderar vi att kommissionen i sitt lagstiftningsförslag tar med

4. en bestämmelse om att ett system för utbyte av uppgifter om överträdelser och sanktioner ska tas fram i samarbete med EFCA och medlemsstaterna.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning I, med ledamoten Phil Wynn Owen som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 5 april 2017.

Förkortningar

AKFM: Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet

BT: bruttotonnage

EFCA: Europeiska fiskerikontrollbyrån

ERS: elektroniskt system för rapportering av fiskeverksamheter

EU: Europeiska unionen

FAO: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation

FIDES: system för utbyte av information om fiskeverksamheter

FMC: centrum för fiskerikontroll

GFP: den gemensamma fiskeripolitiken

kW: maskinstyrka i kilowatt

RFMO: regional fiskeförvaltningsorganisation

TAC: total tillåten fångstmängd

VMS: fartygsövervakningssystem

Ordförklaringar

Centrum för fiskerikontroll: Ett operativt centrum som har upprättats av en flaggmedlemsstat och är utrustat med datorutrustning och program som möjliggör automatisk datamottagning, databehandling och elektronisk dataöverföring.

EU:s fartygsregister: Det register som kommissionen för med information om alla fiskefartyg i unionen.

Eurostat: Europeiska unionens statistikkontor.

Fartygsövervakningssystem: Satellitbaserat system för övervakning av fiskefartyg som regelbundet förser fiskerimyndigheterna (centrum för fiskerikontroll) med uppgifter om var fiskefartygen befinner sig, vilken kurs de håller och med vilken hastighet de seglar.

Fiskeansträngning: Produkten av ett fiskefartygs kapacitet och verksamhet. För en grupp av fiskefartyg är fiskeansträngningen summan av fiskeansträngningen för alla fiskefartyg i gruppen.

Fiskekapacitet: Den mängd fisk som får fångas under en tidsperiod av ett fartyg eller en flotta som utnyttjas fullt ut och beroende på det aktuella fiskebeståndets skick. Inom den gemensamma fiskeripolitiken mäts den som fartygets dräktighet i bruttoton (BT) och dess maskinstyrka i kilowatt (kW) i enlighet med definitionen i artiklarna 4 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 2930/86¹.

Fiskelicens: Ett officiellt dokument som ger innehavaren rätt att i enlighet med nationella bestämmelser använda en viss fiskekapacitet för att yrkesmässigt nyttja levande akvatiska resurser. Licensen innehåller minimikrav för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning av unionens fiskefartyg.

Fisketillstånd: Ett officiellt dokument som i tillägg till fiskelicensen ger ett av unionens fiskefartyg rätt att bedriva en specifik fiskeverksamhet under en angiven period, i ett visst område eller för ett visst fiskeri på särskilda villkor.

Flaggstat: Den stat där ett visst fartyg är registrerat.

GD havsfrågor och fiske (GD Mare): Generaldirektoratet för havsfrågor och fiske

Nationellt fartygsregister: Det register som varje medlemsstat för över alla fiskefartyg som för dess flagg.

Regional fiskeförvaltningsorganisation: Subregional, regional eller liknande organisation med behörighet, erkänd enligt internationell rätt, att fastställa bevarande- och förvaltningsåtgärder för levande marina resurser som organisationen ansvarar för i kraft av den konvention eller det avtal som inrättar den.

Små fartyg: I denna rapport avses fartyg kortare än 15 meter.

Systemet med elektroniska inspektionsrapporter: System som utvecklats av EFCA för att medlemsstaterna ska kunna utbyta uppgifter från inspektionsrapporter.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra effektivitets- och regelefterlevnadsrevisioner av särskilda budgetområden eller förvaltningsteman. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller resultat eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella inkomsterna eller utgifterna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna rapport antogs av revisionsavdelning I – där ledamoten Phil Wynn Owen är ordförande – som är specialiserad på utgiftsområdet hållbar användning av naturresurser. Revisionsarbetet leddes av ledamoten Janusz Wojciechowski med stöd av Kinga Wiśniewska-Danek (kanslichef), Katarzyna Radecka-Moroz (attaché), Colm Friel (förstechef) och Maria Luisa Gómez-Valcárcel (uppgiftsansvarig). Granskningsteamet bestod av Oana Dumitrescu, Armando do Jogo, Aris Konstantinidis, Bernard Moya, Mihaela Pavel och Frédéric Soblet.

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

EU:s fiskerikontroller: mer behöver göras
(i enlighet med artikel 287.4 andra stycket i EUF-fördraget)

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2017

PDF	978-92-872-7390-1	1977-5830	10.2865/484824	QJAB17008SVN
HTML	978-92-872-7411-3	1977-5830	10.2865/05307	QJAB17008SVQ

© Europeiska unionen, 2017

HUR HITTAR MAN EU:S PUBLIKATIONER?

Gratispublikationer

• Ett enskilt exemplar
  • genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).
• Flera exemplar/affischer/kartor
  • hos Europeiska unionens representationer (http://ec.europa.eu/represent_sv.htm),
  • hos delegationer i länder utanför EU (http://eeas.europa.eu/delegations/index_sv.htm),
  • genom att kontakta nätverket Europe Direct (http://europa.eu/europedirect/index_sv.htm)
  • eller ringa 00 800 6 7 8 9 10 11 (gratis inom hela EU) (*).

(*) Varken informationen eller samtalen kostar i regel något (men vissa operatörer, telefonkiosker och hotell kan ta betalt för samtalen).

Avgiftsbelagda publikationer

• Genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).