Den globala klimatförändringsalliansen(+) Resultaten motsvarade inte ambitionerna

Sammanfattning

I De minst utvecklade länderna och de små östaterna under utveckling bidrar minst till växthusgasutsläppen men drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser. År 2007 inrättade EU initiativet den globala klimatförändringsalliansen som skulle hjälpa dessa länder att öka sin resiliens mot klimatförändringarnas effekter. År 2014 gick initiativet in i en andra fas, den globala klimatförändringsalliansen+, som omfattade perioden 2014–2020. EU anslog sammanlagt 729 miljoner euro till de två faserna.

II År 2020 beslutade kommissionen att inte förlänga initiativet med ytterligare en fas. Under perioden 2021–2027 kommer kommissionen att finansiera åtgärder för att hantera klimatförändringar i utvecklingsländer med hjälp av tematiskt och geografiskt stöd inom ramen för instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete. Med vår revision vill vi lyfta fram lärdomar från den globala klimatförändringsalliansens två faser, både inför framtida klimatåtgärder och inför kommande initiativ för global utveckling. Syftet med revisionen var att bedöma om åtgärderna uppnådde sina förväntade resultat på ett effektivt sätt och om kommissionen fick ut största möjliga mervärde av initiativet.

III På det stora hela konstaterade vi att initiativet inte påvisade någon effekt på ländernas klimatresiliens. I fråga om effektivitet lyckades de slutförda åtgärderna i allmänhet leverera sin förväntade output men ibland till en hög kostnad.

IV Initiativet mätte inte hur stödmottagarnas situation förbättrades. Det var inte heller tillräckligt riktat mot dem som var hårdast drabbade. Kostnaderna för ny teknik gjorde det svårt för de fattigaste hushållen att dra nytta av programmet. Dessutom inbegrep få av åtgärderna verksamhet som var specifikt riktad mot kvinnors behov.

V Initiativet fokuserade på att bygga upp institutionell kapacitet, men hållbarheten var begränsad eftersom personalomsättningen var hög. Därför ledde inte kapacitetsuppbyggande åtgärder och pilotverksamhet systematiskt till den förväntade ökningen av antalet anpassningsåtgärder för att nå ut till fler stödmottagare.

VI Ingen av den globala klimatförändringsalliansens två faser lockade till sig de ytterligare medel som man förväntade sig att få från medlemsstaterna och den privata sektorn. Trots detta betydande finansieringsglapp reviderade inte kommissionen sina ursprungliga ambitiösa mål under de 15 år som initiativet pågick. Vidare ledde kommissionens kriterier för tilldelning av medel under den andra fasen till att de länder som var mest utsatta fick proportionellt mindre stöd.

VII Kommissionen analyserade inte i tillräcklig utsträckning om de budgeterade kostnaderna för de utvalda åtgärderna var rimliga. Vår analys visade att åtgärdernas förvaltningskostnader varierade stort och att de var särskilt höga i Stillahavsområdet. Vi konstaterade att kommissionen hade kunnat spara pengar om den hade analyserat kostnaderna mer ingående.

VIII Trots att initiativet inleddes 2007 och gav stöd till över 80 länder var utvecklingsländernas och EU-medlemsstaternas kännedom om det fortfarande relativt begränsad. Detta berodde delvis på att det inte gick att skilja de finansierade åtgärderna från andra EU-åtgärder mot klimatförändringar i utvecklingsländer. Dessutom påverkades initiativets effektivitet av dess komplexa struktur, särskilt uppdelningen i två stödfaciliteter och finansieringsflöden.

IX Den globala klimatförändringsalliansen kommer inte att förlängas med fler faser, men den har gett nyttiga lärdomar inför andra initiativ för global utveckling som EU kan komma att genomföra framöver.

X På grundval av dessa slutsatser rekommenderar vi att kommissionen

1. fokuserar på dem som drabbas hårdast av klimatförändringarna,
2. införlivar de lärdomar som dragits i framtida initiativ för global utveckling.

Inledning

Klimatförändringarna drabbar utvecklingsländerna oproportionerligt hårt

01 Mål 13 för hållbar utveckling handlar om att bekämpa klimatförändringarna och konsekvenserna av dem med hjälp av både anpassnings- och begränsningsåtgärder. Behovet av anpassningsåtgärder är särskilt akut i utvecklingsländerna. FN:s klimatpanel (IPCC) menar att de största begränsningsåtgärderna bör ske i utvecklingsländerna, där utsläppen per capita är högre¹.

02 Världens fattigaste och mest utsatta människor är de som drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser, eftersom de bor i områden där det är vanligare med översvämningar, jordskred, torka och naturkatastrofer². Stater och samhällen kommer sannolikt att utöka sina anpassnings- och resiliensåtgärder för att ta itu med befintliga hot, men åtgärderna kommer troligtvis inte att fördelas jämnt utan lämna några grupper av människor utanför³.

Den globala klimatförändringsalliansen skulle hjälpa de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar

Initiativet stödde ett stort antal länder

03 Det viktigaste tematiska programmet för EU:s utvecklingsbistånd till stöd för insatserna mot klimatförändringarna var initiativet för en global klimatförändringsallians som inleddes 2007⁴. Initiativet skulle hjälpa de fattiga utvecklingsländer som var mest utsatta för klimatförändringarna att öka sin anpassningsförmåga till klimatförändringarnas effekter. Det skulle också hjälpa länder att delta i begränsningsinsatserna. Initiativet riktades mot de minst utvecklade länderna (MUL)⁵ och små östater under utveckling⁶. År 2014 gick initiativet in i en andra fas, den globala klimatförändringsalliansen+, som omfattade perioden 2014–2020.

04 År 2020 beslutade kommissionen att initiativet inte skulle förlängas med en tredje fas för den fleråriga budgetramen för 2021–2027. I stället skulle kommissionen, i enlighet med förordningen om instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen, i första hand finansiera åtgärder mot klimatförändringarna i utvecklingsländer med hjälp av tematiskt och geografiskt stöd från de fleråriga vägledande programmen.

05 Initiativet stödde klimatåtgärder i ett stort antal länder (se figur 1).

Initiativet bestod av två delar och omfattade flera prioriterade områden

06 Båda initiativets två faser bestod av följande två delar:

1. Den globala delen, som omfattade alla utvecklingsländer. Denna del finansierades av instrumentet för utvecklingssamarbete och tillhandahöll i huvudsak stöd till åtgärder som omfattade enskilda länder.
2. AKS-delen, som omfattade länder i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet. Denna del finansierades av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och tillhandahöll i huvudsak stöd till åtgärder som omfattade en hel region.

07 Två stödfaciliteter, som hade lagts ut på entreprenad till konsortier och leddes av miljökonsultgrupper, hjälpte generaldirektoratet för internationella partnerskap (GD Internationella partnerskap) och EU-delegationerna att bistå partnerländer i deras arbete med att genomföra klimatåtgärder som finansierades genom initiativet. De två stödfaciliteterna var följande:

1. Den globala stödfaciliteten, som stödde initiativets globala del genom att främja dialog och erfarenhetsutbyte om klimatförändringar. Den bistod EU-delegationerna i utformningen av klimatåtgärder och tillhandahöll också tillfälligt tekniskt stöd, det vill säga stöd och rådgivning som gällde utformningen och genomförandet av klimatåtgärder i mottagarländerna. Utöver detta stödde den kunskapsutveckling och kunskapsspridning samt förvaltade en samarbetsplattform som innehöll dokumentation om initiativets program.
2. AKS-stödfaciliteten bistod sekretariatet för Organisationen för stater i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet i samordningen av initiativets AKS-del. Den förvaltade också klimatstödsfaciliteten (Climate Support Facility), som tillhandahöll tekniskt stöd till regionala organisationer⁷, statliga myndigheter och icke-statliga aktörer i AKS-länderna. Det tekniska stödet omfattade verksamhet som genomförbarhetsstudier, uppdrag för projektidentifiering och projektutformning, utbildning och workshoppar.

08 För att uppnå målet att hjälpa länder i deras insatser mot klimatförändringarna baserade initiativet sitt arbete på följande två pelare:

1. Att främja dialog och kunskapsutbyte, till exempel via nationella eller internationella konferenser och workshoppar.
2. Att tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt stöd för anpassnings- och begränsningsåtgärder samt åtgärder för katastrofriskreducering. Detta stöd omfattar allt från kapacitetsuppbyggnad av och tekniskt stöd till nationella, regionala eller lokala myndigheter till konkreta åtgärder där man testar nya tillvägagångssätt eller utökar lyckade pilotprojekt.

09 Initiativet tillhandahöll tekniskt och ekonomiskt stöd genom åtgärder inom ett stort antal sektorer (se figur 2). De två sektorer som fick mest stöd var ”miljö och naturresurser” och ”jordbruk och livsmedelstrygghet (inklusive fiske)”.

Åtgärderna genomfördes mestadels via FN-organ och EU-medlemsstaternas biståndsorgan

10 Initiativet hade ingen egen budgetpost i kommissionens redovisningssystem. Kommissionen gav benämningen ”den globala klimatförändringsalliansen” till ett antal klimatåtgärder som finansierades genom instrumentet för utvecklingssamarbete och EUF. Det totala anslaget till initiativet var 728,8 miljoner euro, vilket inkluderade bidrag från EU:s medlemsstater. Totalt anslogs 308,8 miljoner euro till den första fasen (2007–2013) och 420 miljoner euro till den andra fasen (2014–2020) (se figur 3).

11 Figur 4 visar hur mycket medel som betalades ut via det största globala programmet och AKS-programmet samt finansieringen för de två stödfaciliteterna. De belopp som hade kontrakterats fram till april 2022 uppgick till totalt 587 miljoner euro.

12 Åtgärderna genomfördes med hjälp av olika metoder men framför allt genom finansieringsöverenskommelser med FN-organ och medlemsstaternas biståndsorgan (se figur 5).

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

Revisionens inriktning och omfattning

13 Eftersom den globala klimatförändringsalliansen inte kommer att förlängas granskade vi hur kommissionen har förvaltat de två faserna i syfte att lyfta fram lärdomar inför både framtida klimatåtgärder och kommande initiativ för global utveckling. Syftet med revisionen var att bedöma om medlen hade använts effektivt och ändamålsenligt samt att lämna rekommendationer om hur EU:s framtida åtgärder på området klimatförändringar kan förbättras.

14 Vår övergripande revisionsfråga var huruvida initiativet var effektivt och ändamålsenligt. Vi delade upp denna fråga i följande delfrågor:

• Nådde åtgärderna upp till de förväntade resultaten på ett effektivt sätt?
• Lyckades kommissionen få ut största möjliga mervärde av initiativet?

15 Vi granskade 14 åtgärder – fem i Stillahavsområdet, två i Bangladesh, två i Etiopien, två i Bhutan, en i Niger, en i Kuba och en regional åtgärd som omfattade hela Afrika. Värdet för dessa åtgärder uppgick till sammanlagt 95,4 miljoner euro, vilket motsvarar 16 % av de medel som kontrakterades inom ramen för initiativet under perioden 2007–april 2022.

16 Länderna valdes ut på grundval av det finansieringsbelopp som tillhandahölls från initiativet och behovet av att täcka in både den globala delen och AKS-delen, olika regioner samt olika genomförandemetoder. Vi valde ut både avslutade och pågående åtgärder. Vi bedömde även vad de två stödfaciliteterna hade bidragit med. I tabell 1 och bilagan ges en översikt över alla de 16 åtgärder som vi valde ut.

Revisionsmetod

17 På grund av reserestriktionerna under covid-19-pandemin kunde vi inte göra granskningsbesök i Bhutan, Etiopien och Stillahavsområdet som planerat. Vi grundade därför våra iakttagelser på följande beviskällor:

1. En granskning av handlingar och webbaserad information om klimatförändringar i utvecklingsländer.
2. En granskning av handlingar (t.ex. kontrakt, budgetar, övervakning, slutrapporter och utvärderingar) om initiativets verksamhet som tillhandahållits av GD Internationella partnerskap och de två stödfaciliteterna.
3. Videokonferenser med personal vid EU-delegationer, genomförandepartner och stödmottagare i Etiopien, Bhutan och Stillahavsområdet. Vi hade också videokonferenser med GD Internationella partnerskap, generaldirektoratet för klimatpolitik (GD Klimatpolitik), Europeiska utrikestjänsten och initiativets stödfaciliteter. Dessutom hade vi utbyten med företrädare från sex EU-medlemsstater och med partnerskapet för nationellt fastställda bidrag⁸, som hjälper länder att få tillgång till resurser som kan påskynda klimatåtgärder.
4. En enkät som skickades till initiativets nationella kontaktpunkter vid 65 EU-delegationer. Svarsfrekvensen var 86 % (56 EU-delegationer). Enkäten innehöll frågor om åtgärdernas effektivitet och ändamålsenlighet samt om initiativets styrkor och svagheter.
5. Frågeformulär som skickades till GD Internationella partnerskap och de två stödfaciliteterna gällande utformningen och genomförandet av åtgärder och förvaltningen av initiativet.

Iakttagelser

Initiativet var riktat mot kapacitetsuppbyggnad, men kostnaderna hade kunnat sänkas och initiativets effekter påvisas bättre

18 En av de två pelarna i den globala klimatförändringsalliansens båda faser var tillhandahållandet av tekniskt och ekonomiskt stöd till anpassnings- och begränsningsåtgärder (se punkt 08). Vi undersökte hur effektivt och ändamålsenligt detta stöd var. Framför allt bedömde vi om

1. kommissionen riktade initiativet mot behoven hos dem som drabbades direkt av klimatförändringarnas konsekvenser, särskilt kvinnor, och utökade lyckade pilotåtgärder så att fler människor skulle kunna dra nytta av dem,
2. förvaltningskostnaderna var rimliga för att nå ut med så mycket stöd som möjligt till mottagarna,
3. åtgärderna uppnådde sina förväntade resultat,
4. åtgärderna ledde till synergier och tillgodosåg de avsedda behoven även efter det att stödet hade upphört,
5. initiativet ökade ländernas resiliens mot klimatförändringarnas effekter.

19 I figur 6 och bilagan sammanfattas resultaten av vår bedömning av de 14 utvalda åtgärderna vid tidpunkten för revisionen. Hållbarheten analyserades endast för de sju åtgärder som hade avslutats. De två stödfaciliteterna undersöks närmare i punkt 62.

Kommissionen lyckades inte utöka anpassningsåtgärderna tillräckligt och tillgodose behoven hos dem som drabbades hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser

20 Mot bakgrund av vår undersökning av åtgärder och programutvärderingar, svaren på vår enkät och de diskussioner vi hade med personal vid kommissionen, EU-delegationer och stödmottagare konstaterade vi att initiativet inte i tillräcklig utsträckning tillgodosåg behoven hos dem som drabbades direkt av klimatförändringarnas konsekvenser. Detta berodde på följande:

1. Det skedde ingen systematisk övergång från kapacitetsuppbyggnad (t.ex. utbildning i hur man integrerar klimatåtgärder i nationella och lokala planer eller workshoppar för nyckelpersonal i syfte att öka deras förståelse av klimatförändringar) och pilotverksamhet till ett ökat antal konkreta anpassningsåtgärder som direkt stödde befolkningen, såsom avsågs i diskussionsunderlaget om den globala klimatförändringsalliansen+⁹.
2. Det fanns inte tillräckligt fokus på kvinnor, trots att just de drabbades oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser¹⁰, exempelvis på grund av att de stannade kvar i byarna medan männen migrerade till stadsområden.
3. De fattigaste hushållen hade inte råd med en del av verksamheten.

Kapacitetsuppbyggande åtgärder och pilotverksamhet ledde inte systematiskt till ett ökat antal anpassningsåtgärder

21 Bland de EU-delegationer som svarade på vår enkät förväntade sig 86 % att stödet skulle utvecklas från kapacitetsuppbyggnad av nationella, regionala eller lokala myndigheter till konkreta anpassningsåtgärder som direkt gynnade de grupper av människor som drabbades hårdast av klimatförändringarna. Enligt kommissionen uppskattade de nationella partnerna konkreta anpassningsåtgärder eftersom medborgarna då tydligt kunde se att man vidtog klimatanpassningsåtgärder.

22 Men kapacitetsuppbyggnad utgjorde en stor del av stödet till de berörda länderna under båda initiativets faser till följd av att utbildad personal lämnade initiativet. Detta problem belystes i vår enkät, där 52 % av de svarande ansåg att omsättningen på utbildad personal var hög. Kommissionens genomförandepartner förklarade att en hög personalomsättning innebar att det fanns ett fortlöpande behov av kapacitetsuppbyggnad. EU-delegationen i Stillahavsområdet betonade att det fanns en risk för att åtgärderna hade lett till utbytt snarare än utbyggd kapacitet. I vissa fall föredrog man att ha ett fortsatt fokus på kapacitetsuppbyggnad för att tillgodose dessa länders fortlöpande behov framför att stödja utökningen av framgångsrika konkreta anpassningsåtgärder som identifierats under initiativets första fas. Det innebar att det fanns färre resurser till att utöka framgångsrika konkreta anpassningsåtgärder som identifierats under initiativets första fas.

23 Endast tre av de 14 åtgärderna i vårt urval (åtgärd 5 i Stillahavsområdet och åtgärderna 6 och 7 i Bangladesh) omfattade till viss del utökad pilotverksamhet för anpassningsåtgärder då de täckte in nya platser och fler stödmottagare. Vidare ansåg endast 38 % av de som svarade på vår enkät att pilotverksamhet för anpassning utökades systematiskt. Den förväntade utvecklingen från kapacitetsuppbyggande verksamhet till mer konkreta anpassningsåtgärder under initiativets andra fas skedde inte alltid i praktiken. I ruta 1 beskrivs två exempel på åtgärder i vårt urval där en utökning hade varit möjlig men inte förverkligades.

Otillräckligt fokus på kvinnor, trots att de drabbades oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser

24 I kommissionens planeringsdokument för åtgärderna i vårt urval förklarades att kvinnor drabbades oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser. Men åtgärderna var inte systematiskt riktade mot kvinnor. Endast tre åtgärder¹¹ i vårt urval omfattade verksamhet som var specifikt riktad mot kvinnors behov. Bland dem som svarade på vår enkät ansåg 84 % att åtgärderna borde lägga större vikt vid att hjälpa kvinnor. I ruta 2 ges exempel på det bristande kvinnofokuset.

De fattigaste hushållen hade inte råd med alla åtgärder

25 Syftet med initiativet var att integrera klimatförändringsaspekten i arbetet med att minska fattigdomen och att ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder som direkt gynnar dem som lever i extrem fattigdom¹³. Åtgärderna förväntades bidra till att minska fattigdomen genom att öka de utsatta hushållens resiliens.

26 I den globala stödfacilitetens rapport om konsekvenser och hållbarhet från 2021¹⁴ konstaterades dock att de fattigaste hushållen inte kunde delta i vissa åtgärder. Detta berodde på att dessa hushåll riskerar att drabbas av ökade levnadsomkostnader när de deltar i pilotåtgärder eller att de inte har råd att använda ny teknik. Vid undersökningar av åtgärder i Kambodja, Nepal, Stillahavsområdet och Tanzania konstaterades att kostnaderna för anpassningsinsatser innebar att många av de mest utsatta hushållen stängdes ute. Inom exempelvis åtgärd 3 i Stillahavsområdet hade inte de mindre och fattigare hushållen råd att transportera regnvattenbehållare till Palaus yttre öar.

Stora skillnader i kostnaderna tyder på att vissa åtgärder skulle kunna effektiviseras

27 EU-delegationerna och GD Internationella partnerskaps kvalitetsgranskningsgrupp bedömde åtgärdernas utformning och budget. För åtgärderna 6 och 7 (LoGIC) i Bangladesh bedömde EU-delegationen om kostnaderna var rimliga i förhållande till de planerade resultaten. Den ville begränsa förvaltningskostnaderna (dvs. löner, kostnader för resor och uppehälle för chefer, samordnare och personal inom administration, ekonomi, kommunikation och it, kostnader för kontorslokaler och kontorsutrustning samt bidrag till organisatoriska omkostnader) så att de uppgick till ungefär 20 %. EU-delegationen gjorde en positiv bedömning jämfört med en liknande insats där förvaltningskostnaderna var något högre. I en undersökning av LoGIC från mars 2020 konstaterades att en av åtgärdens styrkor var den stora andelen medel som direkt gynnade lokalbefolkningen.

28 För nio av åtgärderna i vårt urval gjorde kommissionen dock ingen tillräcklig bedömning av huruvida kostnaderna var rimliga. I tre fall undersöktes inte om personal- och transportkostnaderna var nödvändiga eller rimliga (se ruta 3).

29 Eftersom kommissionen inte hade gjort någon tillräcklig analys eller jämförelse av kostnaderna analyserade vi förvaltningskostnaderna på egen hand utifrån de uppgifter som fanns i budgetar och rapporter. Vår analys av de utvalda åtgärderna visade att det fanns stora variationer i förvaltningskostnaderna och att man skulle kunna hitta effektivitetsvinster i utformningsstadiet (se figur 7).

30 Förvaltningskostnaderna var särskilt höga i Stillahavsområdet. Till exempel uppgick de för åtgärderna 1, 2 och 5 till 43 %, 59 % respektive 53 % av den totala budgeten för respektive åtgärd. Det fanns två skäl till att förvaltningskostnaderna var särskilt höga i Stillahavsområdet:

1. Det faktum att två separata åtgärder pågick samtidigt (t.ex. åtgärderna 1 och 5) men finansierades genom olika delar av initiativet ökade förvaltningskostnaderna.
2. Åtgärder från den andra fasen (1, 2 och 5) förvaltades av flera genomförandepartner, vilket gjorde att man fick tillgång till sakkunskap från olika regionala organisationer men resulterade i höga förvaltningskostnader.

31 Kommissionen påpekade att en del kostnader hamnade i gråzonen mellan förvaltning och verksamhet. Den kunde dock inte specificera hur stor andel av kostnaderna som gick till vartdera ändamålet. I ruta 4 ges två exempel på detta problem.

Slutförda åtgärder levererade i allmänhet output, men förbättringarna av stödmottagarnas situation mättes inte

32 Resultat kan delas in i följande två kategorier:

1. Output: Det som har producerats eller uppnåtts med de resurser som tilldelats en åtgärd, till exempel antal personer som fått utbildning, antal hushåll som tillämpar ny jordbruksteknik, antal publikationer som publicerats eller antal anpassningsåtgärder som genomförts.
2. Utfall: De förbättringar som skett av stödmottagarnas situation till följd av insatsen, till exempel förbättrad klimatpolitik, förbättrad tillgång till säkert dricksvatten, större skyddat landområde, ökad produktion och inkomst samt förbättringar av deras hälsa.

33 De 14 åtgärderna i vårt urval syftade vanligtvis till att bygga upp kapacitet och genomföra konkreta anpassningsåtgärder (kustförvaltning, tryggad vattenförsörjning, hälso- och sjukvård samt hållbart jordbruk), mestadels i form av pilotprojekt. Åtta av åtgärderna¹⁶ var främst inriktade på anpassning, fyra åtgärder¹⁷ var lika mycket inriktade på anpassning som kapacitetsuppbyggnad, och två åtgärder bestod huvudsakligen av kapacitetsuppbyggnad¹⁸.

34 Sju av åtgärderna¹⁹ i vårt urval var avslutade, och fem av dem²⁰ levererade överlag sin förväntade output, såsom att utveckla nationella strategier för klimatförändringar eller hjälpa samhällen att genomföra innovativa anpassningsåtgärder. Åtgärd 11 i Etiopien och åtgärd 3 i Stillahavsområdet hade inte levererat den verksamhet som var planerad. Åtgärd 11 avbröt sin verksamhet för kapacitetsuppbyggnad, och när det gällde den återstående verksamheten gick det inte att koppla den rapporterade outputen (det fysiska resultatet) till specifika platser i de 34 distrikten (woredas). Åtgärd 3 lyckades inte bygga en planerad nationell vattenlagringstank i Nauru.

35 Eftersom initiativet pågick i 15 år fanns det möjlighet att mäta utfallet (dvs. förbättringen av stödmottagarnas situation). Genomförandepartner berättade för oss att man genom att fokusera på utfall kunde uppmuntra till egenansvar och bidra till att uppnå de långsiktiga förändringar som man önskade. Det var också nödvändigt att följa upp utfall för att kunna ringa in åtgärder som resulterade i bestående fördelar, så att man kunde påverka den framtida politiken och välja ut de åtgärder som var lämpligast att bygga vidare på.

36 Vi konstaterade dock att kommissionen inte hade inrättat det system av indikatorer, utgångsvärden och mål som behövs för att mäta utfallet för de flesta av åtgärderna (se ruta 5).

37 Genomförandepartner i Stillahavsområdet föreslog att man skulle kunna mäta utfallsindikatorer med hjälp av en uppföljningsåtgärd eller genom att hålla inne en del av åtgärdens medel. Vi konstaterade dock att initiativet inte följde upp utfallsindikatorer från tidigare åtgärder.

Initiativet strävade efter hållbara åtgärder med hjälp av synergier men ägnade inte tillräcklig uppmärksamhet åt exitstrategier

38 I undersökningen om konsekvenser och hållbarhet betonades vikten av kopplingar till andra åtgärder för att främja hållbarhet. Bland dem som svarade på vår enkät ansåg 80 % att initiativets åtgärder uppnådde synergier med andra klimatåtgärder. Vi fann också många synergier när vi undersökte åtgärderna. Men i tre fall²¹ saknades samordning och samverkan med liknande åtgärder. EU-delegationernas svar på ett antal av frågorna i vår enkät antydde också att det i vissa fall var svårt att uppnå hållbara resultat med åtgärderna:

1. 28 % av de svarande ansåg att åtgärderna inte lade tillräckligt stor vikt vid hållbarhet.
2. 34 % ansåg att integreringen av klimatförändringarna i sektorspolitiken inte resulterade i några budgetar, lagar eller förordningar.
3. 52 % av de svarande ansåg att personalomsättningen var hög (se punkt 22).

39 I rapporten om konsekvenser och hållbarhet från 2021 konstaterades att åtgärderna i allmänhet inte ägnade så mycket uppmärksamhet åt att skapa exitstrategier för att se till att åtgärderna fortsatte efter det att finansieringen hade upphört (se ruta 6).

40 Sju av åtgärderna i vårt urval hade avslutats. Fem av dem²² fick ytterligare EU-medel, antingen från initiativet eller från andra EU-program, för att de skulle bli hållbara. Men för de övriga två avslutade åtgärderna²³ saknades det resurser för att fortsätta verksamheten efter det att finansieringen hade upphört. Hållbarhetsutsikterna för åtgärd 11 i Etiopien var särskilt dåliga eftersom verktyg och utrustning inte underhölls (se ruta 7).

Initiativet påvisade ingen ökad klimatresiliens i de berörda länderna

41 ”Effekter” är de långsiktiga socioekonomiska konsekvenser som kan observeras under en viss tid efter det att en insats har avslutats. Den förväntade långsiktiga effekten av den globala klimatförändringsalliansen+ var att ländernas resiliens mot klimatförändringarnas konsekvenser skulle öka. Men det gedigna övervaknings- och utvärderingssystem som behövdes för att mäta initiativets resultat och effekter inrättades inte enligt förslagen i den övergripande utvärderingen²⁴ och i diskussionsunderlaget från 2015 (se punkterna 35–37 och ruta 5). Det fanns ingen bedömningsram med gemensamma indikatorer som alla åtgärder kunde rapportera om. Därför kunde inte kommissionen sammanställa resultaten från alla de olika åtgärderna och på så sätt övervaka initiativets övergripande prestation. Den kunde inte heller hållas ansvarig för det som initiativet hade åstadkommit. I stället uttrycktes effekten av stödet i termer som inte kunde mätas, till exempel genom följande:

1. Genom beslutet om förluster eller skador²⁵, som fattades under FN:s klimatkonferens i Warszawa 2013 (COP 19), fastställdes Internationella Warszawamekanismen för förluster eller skador från konsekvenserna av klimatförändringen. Publikationen ”Loss and Damage in Africa”, som togs fram av åtgärd 12 (ClimDev) 2014, innehöll en bedömning av vad man behöver ta hänsyn till när man inrättar förfarandena för att genomföra mekanismen. Det gick dock inte att mäta omfattningen av mekanismens bidrag.
2. I en artikel från 2019 om den globala klimatförändringsalliansen beskrevs hur denna bidrog till att bilda en framåtsträvande koalition mellan EU och de stödmottagande länderna som möjliggjorde Parisavtalet²⁶. Det gick dock inte att mäta hur mycket initiativet bidrog till Parisavtalet.

42 Ett försök att mäta effekten gjordes inom åtgärd 5 i Stillahavsområdet, som använde förändringen i University of Notre Dames landsindex ”Global Adaptation Initiative” (ND-GAIN)²⁷ som en indikator för de deltagande länderna. Detta index visar ett lands resiliens mot klimatförändringarnas konsekvenser. Det tas fram med hjälp av 45 indikatorer som mäter ett lands sårbarhet för klimatstörningar och dess beredskap att investera i anpassningsåtgärder. Vi utgick från kommissionens försök att mäta effekt och analyserade förändringarna i ländernas ND-GAIN-index under den period som initiativet pågick från 2007 och fram till i dag. Vi konstaterade att indexet hade förbättrats för de flesta länder som fick medel från initiativet (se figur 8). I de flesta fall motsvarade förbättringen mindre än fyra poäng på ND-GAIN-skalan.

43 Stöd från det här initiativet är bara en av faktorerna som kan påverka ND-GAIN-indexet för länders sårbarhet för klimatförändringar. Det går inte att isolera effekten av initiativet från effekten av nationella statliga organs eller andra givares insatser eller yttre händelser. Annan EU-finansiering kan också ha en effekt, särskilt med tanke på att klimatrelaterade åtgärder nu har lyfts fram mer i de fleråriga vägledande programmen. Till exempel gav Europeiska utvecklingsfonden och instrumentet för utvecklingssamarbete bidrag till åtgärderna 9, 10, 11 och 12, som också finansierades genom den globala klimatförändringsalliansen initiativ.

44 Ytterligare en faktor som tyder på att förbättringar i ND-GAIN-indexet inte beror på initiativet är att liknande förbättringar ses för de flesta av de utsatta länder som inte fick finansiering. Och alla de tre länder vars ND-GAIN-index försämrades mest (Nigeria, Bangladesh och Myanmar/Burma) fick finansiering från initiativet.

Kommissionen lyckades inte få ut största möjliga mervärde av initiativet

45 I detta avsnitt undersöker vi om kommissionen

1. fokuserade båda faserna av den globala klimatförändringsalliansen på de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringarna, särskilt de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling,
2. lyckades locka EU-medlemsstater, den privata sektorn och andra innovativa finansieringsmekanismer att bidra med ytterligare medel för att maximera initiativets effekter, såsom det var tänkt,
3. främjade allmänhetens kännedom om initiativet,
4. hade en tillförlitlig helhetsbild av initiativets kostnader och verksamheter och lyckades uppnå synergier mellan den globala delen och AKS-delen,
5. fastställde en exitstrategi för att se till att lärdomarna från initiativet tas vidare i den nya fleråriga budgetramen och används i utformningen av verksamhet för att hantera klimatförändringar i utvecklingsländer.

Mindre fokus på de mest utsatta länderna under den andra fasen

46 Initiativet skulle hjälpa de fattiga utvecklingsländer som var mest utsatta för klimatförändringarna, särskilt de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling, att öka sin anpassningsförmåga till klimatförändringarnas effekter²⁸. Under den första fasen tog kommissionen fram ett eget klimatsårbarhetsindex för att välja ut de länder som skulle gynnas mest av att få stöd. Under denna fas tillhandahölls stöd till 24 av de 29 minst utvecklade länder och små östater under utveckling som var mest utsatta (se figur 9)²⁹.

47 Kommissionens index baserades på tre faktorer, nämligen bruttonationalinkomst (BNI) per capita, klimatrelaterad sårbarhet och engagemang i den klimatpolitiska debatten. Det togs dock ingen hänsyn till annat stöd som tillhandahölls för att hjälpa länderna att hantera klimatförändringarna. Därför visste inte kommissionen om den gav stöd till länder som redan hade fått betydande finansiering – genom de fleråriga vägledande programmen (se punkt 04) eller från andra givare – som skulle hjälpa dem att anpassa sig till klimatförändringarnas konsekvenser.

48 Under den andra fasen slutade kommissionens huvudkontor att uppdatera sitt sårbarhetsindex och använde det inte längre för att välja ut länder som skulle få finansiering. Kommissionen hänvisade i stället till ND-GAIN-indexet när bedömningar skulle göras av länders sårbarhet för klimatförändringar, men den använde det inte som urvalsverktyg.

49 Under den andra fasen fördelade kommissionen medel enligt EU-delegationernas önskemål, vilka hade godkänts av värdländernas statliga organ. Med detta efterfrågestyrda tillvägagångssätt lyckades man dock inte rikta medlen till utsatta länder som inte hade erhållit medel under den första fasen. Det innebar framför allt följande:

1. En del mindre utsatta länder fick ytterligare medel under den andra fasen, även om de hade fått medel under den första fasen (se figur 10). Detta gällde främst små östater under utveckling, till exempel Mauritius (dvs. det stödmottagande land som hade högst ND-GAIN-index och var betydligt mindre sårbart än de övriga länderna som fick stöd), Maldiverna, Seychellerna och Östtimor, men även Bhutan, som är ett mindre sårbart land och som håller på att fasas ut ur MUL-gruppen under 2023.
2. En del länder som varken var minst utvecklade länder eller små östater under utveckling erhöll också medel under den andra fasen. Dessa länder var Elfenbenskusten, Namibia, Nigeria och Sri Lanka. Vidare tillhandahöll även två stora multinationella program medel under den andra fasen till en del länder som varken var minst utvecklade länder eller små östater under utveckling (t.ex. Brasilien, som är ett högremedelinkomstland).
3. Flera minst utvecklade länder som var mycket sårbara för klimatförändringarnas konsekvenser men som inte hade erhållit stöd under den första fasen fick fortfarande inga medel under den andra fasen. Dessa länder var bland annat Afghanistan, Angola, Burundi, Centralafrikanska republiken, Eritrea, Guinea och Jemen (se figur 10). Trots det osäkra politiska läget i en del av de här länderna fick de annat bilateralt EU-stöd från de fleråriga vägledande programmen (se punkt 04).
4. Små östater under utveckling rankades i allmänhet som mindre sårbara för klimatförändringarnas konsekvenser än minst utvecklade länder i både kommissionens eget index och ND-GAIN-indexet. Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på att deras existens hotas av stigande havsnivåer. Stigande havsnivåer utgjorde dock endast 10 % av ett lands sammanlagda poäng i kommissionens index och 4 % av poängen i ND-GAIN-indexet. Vid beräkningen av index tog man hänsyn till flera andra faktorer som de minst utvecklade länderna var särskilt exponerade för – till exempel översvämningar, torka, stormar och jordbruksberoende – för att bedöma länders sårbarhet för klimatförändringar. Under både den första och andra fasen var en tredjedel av de länder som fick medel små östater under utveckling, trots att de enligt index rankades som betydligt mindre sårbara än minst utvecklade länder. Dessutom fick de små östaterna under utveckling i Stillahavsområdet 16 gånger mer medel per person än de minst utvecklade länderna i Afrika. Kommissionen ansåg att det var på sin plats med ett relativt starkt fokus på små östater under utveckling och deras höga finansieringsnivå per capita eftersom de är så små och isolerade.

Initiativet lockade inte till sig ytterligare medel som förväntat

50 Både kommissionen, Europaparlamentet och rådet medgav att betydande resurser behövde mobiliseras för att initiativet skulle lyckas (se ruta 8).

51 Trots flera försök att uppmuntra till ett ökat deltagande lyckades inte kommissionen bredda basen för EU-stöd till initiativet. I slutändan mobiliserades endast 728,8 miljoner euro under 14-årsperioden 2007–2020, trots att den andra fasen var ett flaggskeppsinitiativ för EU. Den totala finansieringen blev alltså betydligt lägre än vad kommissionen hade förväntat sig. Under den första fasen lämnade några EU-medlemsstater (Estland, Irland, Cypern och Sverige) ytterligare begränsade bidrag om 28,8 miljoner euro³¹ till initiativet, men under den andra fasen lämnades inga bilaterala bidrag alls.

52 Utöver att öka EU-medlemsstaternas bidrag ville man med initiativet främja innovativa finansieringssätt och locka en bredare grupp av intressenter, icke-statliga aktörer och den privata sektorn i partnerländer. Parlamentet efterlyste också miljöskatter, offentlig-privata partnerskap och andra innovativa finansieringsmekanismer. Kommissionen föreslog att man skulle skapa förvaltningsfonder eller kollektiva fonder³² där man skulle samla finansiering från olika källor (staten, givare, den privata sektorn osv.). Detta gjordes dock aldrig. I utvärderingen av initiativet från 2015 konstaterades att den privata sektorn fortfarande deltog i relativt liten utsträckning.

53 Storleken på den finansiering som fanns tillgänglig för initiativet innebar på det stora hela att kommissionen inte kunde förverkliga sitt ursprungliga mål att skapa en världsallians och begränsade de resultat den kunde uppnå i hanteringen av klimatförändringar i utvecklingsländerna. I en artikel om den globala klimatförändringsalliansen från 2019 angavs att det ganska snart efter att den globala klimatförändringsalliansen inrättats i september 2007 stod klart att de extra resurser som Europeiska kommissionen skulle kunna mobilisera inte skulle räcka för att ha någon större inverkan på inställningen hos de omkring 70 minst utvecklade länderna/små östaterna under utveckling vid klimatförhandlingarna³³.

Initiativet nådde många länder men medvetenheten om och synligheten för det var fortfarande begränsad

54 EU-delegationer i hela världen kände till initiativet och fick regelbundet informationsmaterial och nyhetsbrev från den globala stödfaciliteten. Vår enkät visade dock att många EU-delegationer (46 %) ansåg att utvecklingsländerna inte hade särskilt god kännedom om initiativet. Vidare ansåg 77 % av de svarande att det faktum att de utsatta länderna hade bristande kännedom om den tillgängliga finansieringen var ett av skälen till att de inte begärde ekonomiskt stöd.

55 EU-medlemsstaternas ständiga representationer uppvisade dålig kännedom om initiativet. En bidragande faktor var att kommissionen inte utarbetade årliga rapporter till rådet med en sammanfattning av initiativets viktigaste resultat, något som ursprungligen planerats i genomföranderamen³⁴.

56 Andra orsaker till att många fortfarande inte kände till initiativet, trots att finansieringsåtgärder vidtogs i över 80 länder, var

1. att kommunikationsverksamheten i vissa länder (åtgärd 11 i Etiopien och 13 i Niger) synliggjorde EU men inte initiativet,
2. att det fanns flera olika informationskällor, bland annat flera webbplatser³⁵, vilket innebar att informationen om initiativet spreds via flera kommunikationskanaler,
3. att initiativet genomfördes parallellt genom både den globala delen (finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete) och AKS-delen (EUF), vilket gjorde initiativet otydligt och mindre synligt och riskerade att skapa förvirring, särskilt för externa intressenter.

Den komplexa strukturen och avsaknaden av ett tydligt definierat tillämpningsområde begränsade initiativets mervärde

57 Initiativet var inte kopplat till någon särskild stödform och tillhandahöll inte heller stöd till någon specifik sektor/åtgärd som inte redan fick stöd genom andra fonder (EU-fonder eller andra fonder).

58 I sitt meddelande från 2007 och det tillhörande arbetsdokumentet från 2008 lade kommissionen fram sin vision för initiativet. Den såg det som ett komplement till de många klimatförändringsfonder och klimatförändringsinitiativ som redan fanns, särskilt Fonden för de minst utvecklade länderna, Särskilda klimatförändringsfonden, fonden för anpassning till Kyotoprotokollet och Globala miljöfonden. Kommissionens avsikt var att merparten av medlen från initiativet skulle ges direkt till statliga organ i form av allmänt eller sektorsuppdelat budgetstöd och att man inte skulle tillämpa en projektbaserad strategi via FN:s genomförandeorgan, såsom var fallet för de övriga fonderna.

59 Men liksom de redan befintliga fonderna var initiativet mestadels projektbaserat, och mycket stöd betalades också ut via FN-organ eller EU-medlemsstaternas biståndsorgan (se figur 5 och punkt 12). Följaktligen fanns det ingen tydlig uppdelning mellan detta initiativ och de många tematiska fonder som redan fanns för att hantera klimatförändringar i utvecklingsländer.

60 Kommissionen hade ingen tillförlitlig översikt över initiativets kostnader och verksamheter, vilket skulle ha underlättat den strategiska resursplaneringen. Det gick inte att skilja de finansierade åtgärderna från andra EU-åtgärder för att hantera klimatförändringar i utvecklingsländer. I några fall användes medlen till att komplettera åtgärder som redan finansierades genom andra EU-program. Detta väcker frågor om mervärdet av att ha ett separat initiativ med en egen förvaltningsstruktur som finansierar samma åtgärder. Eftersom alla åtgärder fick stöd från samma fonder (finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och EUF) var det oklart varför man beslutade att lägga till benämningen ”den globala klimatförändringsalliansen” i vissa fall men inte i andra.

61 Förutom att det saknades en tydlig definition för initiativets tillämpningsområde gjorde uppdelningen i två delar och två stödfaciliteter att initiativet blev onödigt komplext (se punkterna 06 och 07 samt tabell 2). Dels saknades det synergier, dels var det inte meningsfullt ur effektivitetssynpunkt att ha separata åtgärder (t.ex. åtgärderna 3 och 4 i Stillahavsområdet). En sammanslagning av åtgärderna hade lett till stordriftsfördelar – detta gäller även åtgärderna 1 och 5 i Stillahavsområdet – vilket också hade gjort det lättare att sänka de höga förvaltningskostnaderna (se punkt 30). Den komplexa strukturen hindrade initiativet från att fungera som en sammanhängande enhet.

62 De regionala möten som stödfaciliteterna anordnade underlättade utbytet av lärdomar och erfarenheter mellan olika åtgärder. Stödfaciliteterna bidrog till åtgärdernas utformning och utvecklade egna webbaserade verktyg för kunskapsutbyte. Men vi fann ingen bra förklaring till varför det fanns två strukturer (med bland annat varsin webbplats) som riskerade att leda till överlappningar och eventuell ineffektivitet. Vid en regional workshop som hölls i maj 2021 deltog till exempel endast den globala stödfaciliteten. Det innebar att man missade tillfället att vid workshoppen dra nytta av den erfarenhet som stödfaciliteten för AKS hade av regionala organisationer.

Initiativet arbetade aktivt med att ringa in tidigare lärdomar, men kommissionen fastställde ingen tydlig exitstrategi

63 Många lärdomar kunde dras från de åtgärder som finansierades av initiativet, bland annat behovet av att

1. bedöma beslutfattares efterfrågan på den klimatinformation som åtgärderna levererade,
2. säkerställa hållbarheten hos de kommunikationsverktyg som användes vid planeringen av klimatåtgärder genom att införliva dem i skolornas och universitetens läroplaner,
3. inkludera verksamhet som var särskilt utformad för kvinnor, unga och äldre,
4. stärka samarbetet mellan berörda ministerier och finansministeriet,
5. i högre grad lyfta fram resultaten av lyckade åtgärder.

64 Bland dem som svarade på vår enkät ansåg 76 % att initiativet ringade in nyttiga lärdomar som skulle kunna förbättra stödet inom ramen för ländernas fleråriga vägledande program för 2021–2027. År 2021 utnyttjade kommissionen den globala stödfaciliteten för att utbyta erfarenheter med EU-delegationer med hjälp av regionala workshoppar och för att införliva tidigare lärdomar i de fleråriga vägledande programmen för 2021–2027. Kommissionen kommer också att dra lärdom av både undersökningen om konsekvenser och hållbarhet och en undersökning om initiativets erfarenheter av att övervaka och utvärdera anpassningsåtgärder. Lärdomar från specifika åtgärder delas på initiativens webbplatser, samarbetsplattformarna och den gemensamma plattformen för Cap4Dev. Den globala stödfaciliteten delar med sig av kunskap och lärdomar på sin webbplats, vars användarantal har ökat från 8 000 till 30 000 användare på tre år (se figur 11).

65 Vi konstaterade att kommissionen inte hade fastställt någon tydlig exitstrategi för initiativet. I 2021 års förordning om instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen för perioden 2021–2027 anges hur tematiska budgetposter ska finansiera globala initiativ. Där anges också att landsspecifika eller regionala åtgärder ska finansieras genom bilaterala samarbetsanslag. Mot bakgrund av detta beslutade kommissionen att lägga ner initiativet.

66 För närvarande är all information som finns om initiativet utspridd i olika dokument. Kommissionen fastställde ingen tydlig exitstrategi som angav vilka åtgärder initiativet skulle vidta framöver. Det råder också osäkerhet kring vad som kommer att ske med de olika webbplatserna samt med alla tekniska dokument, bakgrundsdokument och utbildnings- och workshopmaterial som den globala faciliteten och AKS-faciliteten har tagit fram.

67 Kommissionen har inte förklarat hur den avser att tillgängliggöra kunskapsprodukter efter det att initiativet har avslutats och hur den planerar att överföra de lärdomar som dragits till EU:s globala stödfacilitet inom ramen för nationellt fastställda bidrag, som inledde sin verksamhet i oktober 2021. Det är inte heller klart hur den nya faciliteten ska stödja pågående verksamheter som planeras fortgå fram till 2025.

Slutsatser och rekommendationer

68 Vi drar slutsatsen att initiativet på det stora hela inte påvisade någon effekt på ländernas klimatresiliens. I fråga om effektivitet lyckades de slutförda åtgärderna i allmänhet leverera sin förväntade output men ibland till en hög kostnad.

69 Initiativet mätte inte hur stödmottagarnas situation förbättrades. Det var inte heller tillräckligt riktat mot dem som var hårdast drabbade. Kostnaderna för ny teknik gjorde det svårt för de fattigaste hushållen att dra nytta av programmet. Dessutom inbegrep få av åtgärderna verksamhet som var specifikt riktad mot kvinnors behov.

70 Initiativet fokuserade på att bygga upp institutionell kapacitet, men hållbarheten var begränsad eftersom personalomsättningen var hög. Därför ledde inte kapacitetsuppbyggande åtgärder och pilotverksamhet systematiskt till den ökning av antalet anpassningsåtgärder för att nå ut till fler stödmottagare som man hade förväntat sig (punkterna 20–26 och 32–44).

Rekommendation 1 – Fokusera på dem som drabbas hårdast av klimatförändringarna

När kommissionen finansierar klimatåtgärder i utvecklingsländer bör den

1. välja ut indikatorer, utgångsvärden och mål för att mäta verksamheternas utfall,
2. med hänsyn till förhållandena i varje land fastställa ambitiösa mål för andelen kvinnor som ska gynnas direkt av åtgärderna och inrikta åtgärderna mer på de fattigaste hushållen,
3. i händelse av ytterligare åtgärder förbättra balansen mellan kapacitetsuppbyggnad och annan verksamhet i syfte att öka antalet konkreta anpassningsåtgärder som når de människor som direkt påverkas av klimatförändringarnas konsekvenser.

Måldatum för genomförande: Åtgärder som finansieras från och med januari 2024.

71 Ingen av den globala klimatförändringsalliansens två faser lockade till sig de ytterligare medel som man förväntade sig att få från medlemsstaterna och den privata sektorn. Trots detta betydande finansieringsglapp reviderade inte kommissionen sina ursprungliga ambitiösa mål under de 15 år som initiativet pågick. Vidare ledde kommissionens kriterier för tilldelning av medel under den andra fasen till att de länder som var mest utsatta fick proportionellt mindre stöd.

72 Kommissionen analyserade inte i tillräcklig utsträckning om de budgeterade kostnaderna för de utvalda åtgärderna var rimliga. Vår analys visade att åtgärdernas förvaltningskostnader varierade stort och att de var särskilt höga i Stillahavsområdet. Vi konstaterade att kommissionen hade kunnat spara pengar om den hade analyserat kostnaderna mer ingående.

73 Trots att initiativet inleddes 2007 och gav stöd till över 80 länder var kännedomen om det fortfarande begränsad i såväl utvecklingsländerna som EU-medlemsstaterna. Detta berodde delvis på att det inte gick att skilja de finansierade åtgärderna från andra EU-åtgärder mot klimatförändringar i utvecklingsländer. Dessutom påverkades initiativets effektivitet av dess komplexa struktur, särskilt uppdelningen i två stödfaciliteter och finansieringsflöden.

74 Den globala klimatförändringsalliansen kommer inte att förlängas med fler faser, men den har gett nyttiga lärdomar inför andra initiativ för global utveckling som EU kan komma att genomföra framöver (se punkterna 27–31 och 45–67).

Rekommendation 2 – Införliva de lärdomar som dragits i framtida initiativ för global utveckling

När kommissionen inrättar initiativ för global utveckling framöver bör den införliva de lärdomar som dragits av den globala klimatförändringsalliansen, och då särskilt

1. revidera initiativets mål om det under genomförandet blir uppenbart att det saknas tillräckliga medel,
2. fördela medlen strategiskt genom att tillämpa objektiva kriterier som även tar hänsyn till ekonomiskt stöd för samma sektor som partnerländerna får från andra källor,
3. systematiskt analysera och dokumentera rimligheten i åtgärdernas kostnader,
4. höja den allmänna medvetenheten om initiativet med hjälp av kommunikationsverksamhet som riktas mot stödmottagande länder och potentiella givare.

Måldatum för genomförande: April 2024.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning III, med ledamoten Bettina Jakobsen som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 10 januari 2023.

Bilaga

Översikt över utvalda åtgärder

Förkortningar

AKS: Afrika, Karibien och Stillahavsområdet.

EUF: Europeiska utvecklingsfonden.

GCCA(+): den globala klimatförändringsalliansen(+).

GD Internationella partnerskap: kommissionens generaldirektorat för internationella partnerskap.

IPCC: Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (FN:s klimatpanel).

LoGIC: Local Government Initiative on Climate change.

MUL: minst utvecklade länder.

ND-GAIN: Notre Dame Global Adaptation Initiative.

Ordförklaringar

anpassning till klimatförändringarna: att minska olika länders och samhällens sårbarhet genom att öka deras förmåga att stå emot konsekvenserna av klimatförändringarna.

begränsning av klimatförändringar: att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser på grund av deras effekt på klimatet.

budgetstöd: direktöverföring, på vissa villkor, av EU-stöd till ett partnerlands statskassa.

programkostnadsförslag: ett dokument, upprättat av ett partnerland och godkänt av Europeiska kommissionen, som anger det samarbete eller utvecklingsarbete som ska genomföras och vilka finansiella resurser, personalresurser och materiella resurser som behövs.

Kommissionens svar

https://www.eca.europa.eu/sv/Pages/DocItem.aspx?did=63424

Tidslinje

https://www.eca.europa.eu/sv/Pages/DocItem.aspx?did=63424

Vi som arbetat med revisionen

I revisionsrättens särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra revisioner av EU:s politik och program eller av förvaltningsteman som är kopplade till specifika budgetområden. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller prestation eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella intäkterna eller kostnaderna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsrättens avdelning III yttre åtgärder, säkerhet och rättvisa, där ledamoten Bettina Jakobsen är ordförande. Revisionsarbetet leddes av ledamoten Hannu Takkula med stöd av Turo Hentila (kanslichef), Nita Tennilä (attaché), Alejandro Ballester Gallardo (förstachef), Loulla Puisais-Jauvin (uppgiftsansvarig) och Mark Marshall och Flavia Di Marco (revisorer). Zoe Dennis gav språkligt stöd. Alexandra Mazilu bidrog med grafiskt stöd. Britta Gauckler och Roussalia Nikolova bidrog med stöd vid enkätundersökningarna. Katja Dudzińska och Gitana Letukytė bidrog med administrativt stöd.

Slutnoter

¹ Climate Change 2022: Mitigation of Climate Change, arbetsgrupp III:s bidrag till den sjätte utvärderingsrapporten från FN:s klimatpanel.

² Europaparlamentetsbetänkande om klimatförändringarnas effekter på utsatta befolkningsgrupper i utvecklingsländerna, 7.4.2021.

³ Global Trends 2040, National Intelligence Council, mars 2021.

⁴ Kommissionens meddelande Att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar, (KOM(2007) 540).

⁵ Ekonomisk analys av FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor.

⁶ FN:s kontor för den höga representanten för de minst utvecklade länderna, utvecklingsländer utan kust och små östater under utveckling.

⁷ Till exempel Afrikanska unionen, Cariforum och sekretariatet för det regionala miljöprogrammet för Stilla havet.

⁸ Partnerskapet för nationellt fastställda bidrag.

⁹ I diskussionsunderlaget om den globala klimatförändringsalliansen+ anges prioriteringarna för initiativets andra fas under 2015–2020 (se The plus of GCCA+ The Global Climate Change Alliance Plus An EU flagship initiative supporting climate resilience, 18.12.2015).

¹⁰ UN WomenWatch, Women, Gender Equality and Climate Change.

¹¹ Åtgärderna 6, 7 och 13.

¹² Nationella kommissionen för kvinnor och barn, Konungariket Bhutans regering, Gender and Climate Change in Bhutan.

¹³ Kommissionens meddelande KOM(2007) 540.

¹⁴ Den globala klimatförändringsalliansen+, Impact and Sustainability Report, 2021.

¹⁵ Artikel 181.6 i förordningen om finansiella regler för unionens allmänna budget, juli 2018.

¹⁶ Åtgärderna 1, 6, 7, 8, 9, 11, 13 och 14.

¹⁷ Åtgärderna 3, 4, 5 och 12.

¹⁸ Åtgärderna 2 och 10.

¹⁹ Åtgärderna 3, 4, 8, 9, 11, 12 och 13.

²⁰ Åtgärderna 4, 8, 9, 12 och 13.

²¹ Åtgärderna 3, 8 och 12.

²² Åtgärderna 3, 4, 8, 9 och 12.

²³ Åtgärderna 11 och 13.

²⁴ Evaluation of the Global Climate Change Alliance (GCCA) Global programme World-Wide: Final Report, 2015.

²⁵ FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) – förluster och skador.

²⁶ Walter Kennes, 2019: The origins of the GCCA: remembering how the alliance was born.

²⁷ University of Notre Dame, ”Global Adaptation Index”.

²⁸ Kommissionens meddelande KOM(2007) 540.

²⁹ Walter Kennes, 2019.

³⁰ Europaparlamentets betänkande om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar, föredragande: Anders Wijkman, 23.9.2008.

³¹ Estland (0,8 miljoner), Irland (23 miljoner), Cypern (0,6 miljoner) och Sverige (4,4 miljoner).

³² Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: Implementation Framework of the Global Climate Change Alliance, (SEC(2008) 2319).

³³ Walter Kennes, 2019.

³⁴ Arbetsdokument från kommissionens avdelningar SEC(2008) 2319.

³⁵ www.gcca.eu, www.intraacpgccaplus.org och www.europa.eu/capacity4dev/gcca-community.

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (https://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2023

PDF	ISBN 978-92-847-9506-2	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/98552	QJ-AB-23-005-SV-N
HTML	ISBN 978-92-847-9485-0	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/83394	QJ-AB-23-005-SV-Q

UPPHOVSRÄTT

© Europeiska unionen, 2023

Europeiska revisionsrättens policy för vidareutnyttjande av handlingar fastställs i Europeiska revisionsrättens beslut nr 6-2019 om öppen datapolitik och vidareutnyttjande av handlingar.

Om inget annat anges (t.ex. i enskilda meddelanden om upphovsrätt) omfattas revisionsrättens innehåll som ägs av EU av den internationella licensen Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0). Det innebär att det är tillåtet att återanvända innehållet under förutsättning att ursprunget anges korrekt och att det framgår om ändringar har gjorts. Om du återanvänder revisionsrättens innehåll får du inte förvanska den ursprungliga innebörden eller det ursprungliga budskapet. Revisionsrätten ansvarar inte för eventuella konsekvenser av återanvändningen.

När enskilda privatpersoner kan identifieras i ett specifikt sammanhang, exempelvis på bilder av revisionsrättens personal, eller om verk av tredje part används, måste ytterligare tillstånd inhämtas.

Om ett sådant tillstånd beviljas upphävs och ersätts det allmänna godkännande som nämns ovan, och eventuella begränsningar av materialets användning måste tydligt anges.

För användning eller återgivning av innehåll som inte ägs av EU kan tillstånd behöva inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavarna:

- Figur 2 och tabell 1 – ikoner: dessa figurer har tagits fram med hjälp av resurser från https://flaticon.com. © Freepik Company S.L. Med ensamrätt.

Programvara eller handlingar som omfattas av immateriella rättigheter, till exempel patent, varumärkesskydd, mönsterskydd samt upphovsrätt till logotyper eller namn, omfattas inte av revisionsrättens policy för vidareutnyttjande.

EU-institutionernas webbplatser inom domänen europa.eu innehåller länkar till webbplatser utanför den domänen. Eftersom revisionsrätten inte har någon kontroll över dem uppmanas du att ta reda på vilken integritets- och upphovsrättspolicy de tillämpar.

Användning av revisionsrättens logotyp

Revisionsrättens logotyp får inte användas utan revisionsrättens förhandsgodkännande.

KONTAKTA EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor på nätet (european-union.europa.eu/contact-eu/meet-us_sv).

Ring eller skriv
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

• Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
• Ring telefonnumret +32 22999696.
• Skriv via formuläret på nätet (european-union.europa.eu/contact-eu/write-us_sv).

EU-INFORMATION

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (european-union.europa.eu).

EU-publikationer
Läs eller beställ EU-publikationer på nätet (op.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala dokumentationscentrum (european-union.europa.eu/contact-eu/meet-us_sv).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1951, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (eur-lex.europa.eu).

Öppna EU-data
Portalen data.europa.eu ger tillgång till öppna datamängder från EU:s institutioner, organ och byråer. De kan laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål. Portalen ger också tillgång till en stor mängd data från EU-länderna.