Genomförandet av dricksvattendirektivet: vattenkvaliteten och tillgången till vatten har förbättrats i Bulgarien, Ungern och Rumänien, men det behövs fortsatt stora investeringar

Sammanfattning

Dricksvattendirektivet

I

Vatten är en förutsättning för liv på jorden. Såväl våra ekosystem som vårt samhälle och vår ekonomi behöver rent sötvatten i tillräckliga mängder för att fungera. Att skydda EU-medborgarnas hälsa genom att säkra tillgången till dricksvatten av bra kvalitet har varit en del av EU:s politik under många år. Sedan 1975 har EU antagit lagstiftning om vatten som syftar till att skydda konsumenter och vattenanvändare mot skadliga effekter. Ett direktiv om normer för vatten avsett att användas som dricksvatten, ”dricksvattendirektivet”, antogs 1980 och reviderades 1998. Detta direktiv revideras för närvarande.

Hur vi genomförde revisionen

II

Revisionens syfte var att bedöma huruvida EU:s åtgärder har lett till att medborgarna fått säkrare tillgång till dricksvatten av bra kvalitet i Bulgarien, Ungern och Rumänien. Framför allt undersökte vi huruvida kraven i dricksvattendirektivet har uppfyllts, huruvida de granskade projekten som finansierats genom Eruf/Sammanhållningsfonden har förbättrat kvaliteten på dricksvattnet och tillgången till vattenförsörjning samt huruvida de genererade intäkterna och den kompletterande nationella offentliga finansieringen räcker till för att säkra underhållet av och hållbarheten i de EU-finansierade investeringarna i infrastruktur för dricksvattenförsörjning.

III

Eruf/Sammanhållningsfonden tillhandahåller 3,7 miljarder euro för förvaltning och försörjning av dricksvatten mellan 2007 och 2020 i dessa tre medlemsstater. Revisionen omfattade perioden från de besökta medlemsstaternas anslutning till EU och fram till slutet av 2016.

Detta kom vi fram till

IV

Överlag drog vi slutsatsen att medborgarnas tillgång till och försörjning med dricksvatten av bra kvalitet i Bulgarien, Ungern och Rumänien har förbättrats. Detta beror till stor del på de betydande investeringar finansierade genom Eruf och Sammanhållningsfonden som gjorts de senaste åren. Det finns dock fortfarande flera områden där medborgarna försörjs med vatten från det offentliga försörjningsnätet som inte fullt ut uppfyller EU:s normer enligt dricksvattendirektivet från 1998. Dessutom behövs ytterligare betydande nationella offentliga och privata investeringar för att garantera att alla medborgare i dessa medlemsstater får tillgång till vatten av bra kvalitet och att EU-finansierade investeringar i vattenanläggningar kan underhållas på det sätt som krävs.

Vi lämnar följande rekommendationer

V

Kommissionen bör göra följande:

1. Följa upp brister i medlemsstaternas kontroll, baserat på befintlig rapportering, och genomdriva dricksvattendirektivets krav i det avseendet.
2. Inom ramen för den pågående revideringen av dricksvattendirektivet ta upp följande frågor på lämpligt sätt:
   1. Förbättring av tillhandahållandet av information från medlemsstaterna till kommissionen angående undantag som rör små vattenförsörjningsområden.
   2. Utvidgning av rapporteringskraven så att de omfattar små vattenförsörjningsområden.
   3. Regelbunden rapportering som garanterar att aktuella uppgifter om efterlevnaden av dricksvattendirektivet samlas in från medlemsstaterna. Kommissionen bör överväga möjligheten att använda alternativa it-verktyg (t.ex. datainsamling från nationella myndigheter) för att underlätta rapporteringsarbetet så att det går snabbare och se till att aktuella uppgifter finns tillgängliga.
   4. Skärpning av kraven på att tillgängliggöra tillräckliga och aktuella uppgifter om dricksvattenkvaliteten för konsumenterna.
3. Stödja medlemsstaterna i främjandet av åtgärder som syftar till att minska vattenförluster. Det kan uppnås exempelvis genom att låta minskning av vattenförluster omfattas av EU-finansiering på området dricksvatteninfrastruktur, eller genom ökad insyn i fråga om vattenförluster.

VI

Medlemsstaterna bör göra följande:

1. Kräva att planer för att uppnå en viss minskning av vattenförlusterna ingår som ett urvalskriterium för alla vattenanläggningsprojekt, så att nationella mål kan uppfyllas.
2. Se till att vattenavgifterna säkrar hållbarheten i vatteninfrastrukturen, inbegripet underhåll och förnyelse.
3. Om nödvändigt överväga att ge ekonomiskt eller annat stöd till hushåll som inte har råd att betala kostnaderna för vattentjänster och samtidigt säkra full kostnadstäckning genom strukturen för vattenavgifter.

Inledning

EU:s dricksvattendirektiv

01

Vatten är en förutsättning för liv på jorden. Såväl våra ekosystem som vårt samhälle och vår ekonomi behöver rent sötvatten i tillräckliga mängder för att fungera. Att skydda EU-medborgarnas hälsa genom säker tillgång till dricksvatten av bra kvalitet har varit en del av EU:s politik under många år. Sedan 1975 har EU antagit lagstiftning om vatten som syftar till att skydda konsumenter och vattenanvändare mot skadliga effekter. Att garantera alla européer säker tillgång till vatten av hög kvalitet ingår också som en del i EU:s miljöpolitik¹.

02

Ett första direktiv om kvaliteten på dricksvatten i medlemsstaterna antogs 1975². Ett ytterligare direktiv som rör normer för dricksvatten är det så kallade ”dricksvattendirektivet” som syftar till att skydda människors hälsa från skadliga effekter av alla slags föroreningar av dricksvatten (se ruta 1). Det antogs 1980³ och reviderades 1998⁴. Detta direktiv revideras för närvarande.

03

Direktivet innehåller en möjlighet för medlemsstaterna att genom undantag temporärt avvika från de gällande normerna för vattenkvalitet. Undantagen gäller i högst tre år och kan förlängas två gånger (ytterligare tre år för varje förlängning).

Kontroll och rapportering

04

Medlemsstaterna har en skyldighet att fastställa vattenförsörjningsområden och lämpliga kontrollprogram i enlighet med de minimikrav som anges i dricksvattendirektivet⁵. I dricksvattendirektivet görs en indelning enligt följande:

• Områden som tillhandahåller mer än 1 000 m³ vatten per dag i genomsnitt, eller försörjer fler än 5 000 personer, benämns vanligtvis ”stora vattenförsörjningsområden”.
• Områden som tillhandahåller mindre än 1 000 m³ vatten per dag i genomsnitt, eller försörjer färre än 5 000 personer, benämns vanligtvis ”små vattenförsörjningsområden”.
• Områden som tillhandahåller mindre än 10 m³ vatten per dag i genomsnitt, eller försörjer färre än 50 personer, benämns vanligtvis ”mycket små vattenförsörjningsområden”.

05

Dessutom kräver direktivet att aktuella uppgifter är tillgängliga för konsumenterna⁶ och att medlemsstaterna vart tredje år offentliggör en rapport om kvaliteten på dricksvattnet, som täcker in de tre år som gått. Dessa rapporter ska offentliggöras inom ett kalenderår från slutet av rapporteringsperioden och skickas till kommissionen inom två månader från offentliggörandet.

06

Europeiska miljöbyrån (EEA) samlar in uppgifter om vattenkvalitet från medlemsstaterna för kommissionens räkning via ett internetbaserat rapporteringsverktyg⁷. Europeiska miljöbyrån ansvarar också för kvalitetskontrollen av uppgifterna i databasen och upprättar nationella databaser som verifieras av medlemsstaterna. Baserat på dessa uppgifter offentliggör kommissionen en sammanfattande rapport om dricksvattenkvaliteten i EU som helhet inom nio månader från det att medlemsstaternas rapporter mottagits.

07

I den rapporten, som är det viktigaste verktyget för att upptäcka brister i efterlevnaden av de parametervärden som anges i dricksvattendirektivet, ska det finnas rapporter från varje medlemsstat om kvaliteten på dricksvattnet i alla stora vattenförsörjningsområden. Rapporteringen om små vattenförsörjningsområden är frivillig. Medlemsstaterna kan undanta mycket små vattenförsörjningsområden, det vill säga enskilda vattentäkter som tillhandahåller mindre än 10 m³ vatten per dag i genomsnitt eller försörjer färre än 50 personer, från dricksvattendirektivets bestämmelser.

Kvaliteten på dricksvattnet i EU

08

Inom ramen för dricksvattendirektivets krav på bedömning av dricksvattenkvaliteten utförs flera miljoner analyser per år i medlemsstaterna. Under rapporteringsperioden 2011–2013 utfördes exempelvis 4,1 miljoner analyser avseende mikrobiologiska parametrar, 7,1 miljoner avseende kemiska parametrar och 17,5 miljoner avseende indikatorparametrar (se ruta 1). Om minst 99 % av alla analyser som utförts under ett givet år uppfyller angivna normer anses medlemsstaten efterleva det parametervärde som anges i dricksvattendirektivet.

09

När det gäller indikatorparametrar innebär det faktum att ett gränsvärde överskrids inte nödvändigtvis bristande efterlevnad av direktivet, eftersom det i de flesta fall inte föreligger någon direkt fara för människors hälsa. Även om de flesta indikatorparametrar inte utgör ett direkt hot mot människors hälsa kan de ha en indirekt påverkan på vattenkvaliteten genom vattnets utseende, smak eller doft och därmed påverka om konsumenterna accepterar det som dricksvatten. Exempelvis är gränsvärdet för järn enligt direktivet 200 µg/l. Vid en järnhalt på 300 µg/l eller mer får vattnet en tydlig smak och blir grumligt och färgat. Följden blir att konsumenterna tycker att det smakar illa. Det hälsobaserade gränsvärdet är dock 2 000 µg/l, vilket alltså är betydligt högre än vad som är acceptabelt för konsumenten. Indikatorparametrar kan också inverka på vattenberedningen. Exempelvis kan förekomsten av organiskt material leda till otillräcklig desinfektion.

10

I allmänhet är dricksvattenkvaliteten god inom EU⁸. De allra flesta stora vattenförsörjningsområden uppfyller i hög grad de mikrobiologiska och kemiska parametervärden som anges i dricksvattendirektivet (se detaljer i tabell 1). Dessutom har den övergripande efterlevnaden i EU förbättrats avsevärt jämfört med rapporteringsperioden 2008–2010⁹.

Tabell 1

Medlemsstater¹ och efterlevnadsgrad

	2008–2010	2011–2013
Övergripande efterlevnadsgrad för mikrobiologiska parametrar
> 99 %	23	27
95 % < X < 99 %	4	-
< 95 %	-	-
Övergripande efterlevnadsgrad för kemiska parametrar
> 99 %	11	26
95 % < X < 99 %	11	12
< 95 %	5	-
Övergripande efterlevnadsgrad för indikatorparametrar
> 99 %	7	21
95 % < X < 99 %	10	53
< 95 %	10	14

11

När det gäller små vattenförsörjningsområden (som försörjer omkring 65 miljoner människor i EU som helhet) var den genomsnittliga efterlevnadsgraden för rapporteringsperioden 2011–2013 över 98 %¹⁰. Denna övergripande siffra visar på framsteg jämfört med rapporteringsperioden 2008–2010 då i genomsnitt endast 59 % av alla små vattenförsörjningsområden uppfyllde kraven i dricksvattendirektivet fullt ut¹¹. För perioden 2008–2010 rapporterade alla medlemsstater utom Tjeckien om små vattenförsörjningsområden. För rapporteringsperioden 2011–2013 var det emellertid bara omkring hälften av medlemsstaterna (motsvarande cirka 34,6 miljoner konsumenter som försörjs via små vattenförsörjningsområden) som lämnade uppgifter. Det beror på att rapporteringen om små vattenförsörjningsområden inte är obligatorisk.

12

Brister i kontrollen av små vattenförsörjningsområden togs också upp i det sjunde miljöhandlingsprogrammet, där ökade ansträngningar för att genomföra dricksvattendirektivet efterlystes, särskilt vad gäller små vattenförsörjningsområden¹².

Förluster i dricksvattenförsörjningssystem

13

En viktig fråga som påverkar dricksvattenförsörjningen är den stora andelen fysisk vattenförlust. Förlusten beror främst på läckage från distributionsnät som är dåligt underhållna eller behöver förnyas. Vattenförlusten i procent beräknas som förhållandet mellan ofakturerat vatten och den totala mängden vatten som kommer in i försörjningsnätet.

14

Av uppgifter som offentliggjordes 2014 och som avsåg perioden 2008–2010 framgår att i ungefär hälften av medlemsstaterna gick mer än 20 % av det rena dricksvattnet förlorat i distributionsnätet innan det nådde konsumenternas kranar, medan det i vissa medlemsstater rörde sig om en så hög andel som 60 %¹³. För perioden 2011–2013 tillhandahölls, till skillnad från den föregående perioden, ingen information om vattenförluster vare sig i den sammanfattande rapporten eller i medlemsstaternas rapporter.

15

Minskade förluster är viktigt ur miljösynpunkt (hushållning med resurser) och har en avgörande inverkan på vattenanläggningars resultat. Europa 2020-strategin har ett tydligt fokus på resurseffektivitet, vilket förutsätter en ökad vattenresurseffektivitet med ytterligare fördelar som minskad energianvändning för beredning och transport av vatten samt lägre vattenkostnader och minskade vattenförluster¹⁴. Även i det sjunde miljöhandlingsprogrammet framhålls behovet av att öka effektiviteten genom förnyelse av infrastrukturer¹⁵.

EU-finansiering i huvudsak via Eruf och Sammanhållningsfonden

16

Den huvudsakliga källan till EU-finansiering av vatteninfrastrukturer är de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna). Framför allt finansieras projekt genom Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden.

17

Många projekt som rör dricksvatten genomförs gemensamt med avloppsvattenprojekt¹⁶. Under programperioden 2007–2013 anslogs mer än 7,3 miljarder euro till projekt som rörde dricksvatten. Av detta avsattes cirka 4 miljarder euro särskilt för EU-13. För programperioden 2014–2020 är de totala anslagen för dricksvatten omkring 4,7 miljarder euro, varav omkring 3,4 miljarder euro är öronmärkta för EU-13 (se bilaga I).

Tillgång till dricksvatten

18

Tillgången till säkert dricksvatten i EU som helhet är god. Det finns dock fortfarande regioner där medborgarna inte har tillgång till vattenförsörjningstjänster. Enligt uppgifter från Eurostat¹⁷ är variationen stor mellan olika medlemsstater när det gäller hur stor andel av befolkningen som är ansluten till den offentliga vattenförsörjningen. Rumänien har den lägsta andelen. Endast 62 % av befolkningen är ansluten till den offentliga vattenförsörjningen (se figur 1). I bilaga II finns bakgrundsinformation om dricksvattenkällorna i EU.

19

I december 2013 samlade EU-medborgarinitiativet ”Right2Water” närmare 1,9 miljoner underskrifter från alla medlemsstater. Initiativet uppmanar kommissionen att ”väcka förslag om lagstiftning som förverkligar den av Förenta nationerna erkända mänskliga rättigheten till vatten och sanitet, och främjar försörjning av vatten och sanitet som oumbärliga offentliga tjänster för alla”¹⁸. År 2014 offentliggjorde kommissionen sin bedömning av det stöd som EU redan tillhandahållit för dricksvatten av bra kvalitet och uppmuntrade medlemsstaterna att säkra tillgången till en minsta vattenförsörjning för alla EU-medborgare¹⁹.

Vattenavgifter

20

De principer som ska tillämpas vid fastställandet av vattenavgifter, nämligen vattentjänsternas kostnadstäckning och överkomlighet, anges i ramdirektivet om vatten från 2000²⁰. I praktiken bör avgifterna åtminstone täcka drifts- och underhållskostnader samt en betydande del av tillgångarnas avskrivningskostnader för att kunna bidra till hållbarheten hos vatteninfrastrukturerna.

21

Samtidigt måste vattentjänsterna vara överkomliga för kunderna med hänsyn till sociala förhållanden. När medlemsstaterna fastställer vattenavgifter kan de beakta sociala, miljömässiga och ekonomiska effekter för att försöka se till att kostnaden för vattentjänster blir rimlig. I kommissionens riktlinjer anges 4 % av hushållsinkomsten som en allmänt accepterad nivå på rimlig kostnad, det vill säga den sammanlagda vattenkostnaden (dricksvatten och avloppsvatten) kan motsvara 4 % av hushållsinkomsten²¹.

Revisionsrättens tidigare granskningar och andra undersökningar på senare tid om vattenpolitik

22

De senaste åren har vi offentliggjort flera rapporter om vattenpolitik och EU:s investeringar i infrastruktur för dricksvatten och avloppsvatten²². I bilaga II finns en sammanfattning av de viktigaste slutsatserna.

23

I maj 2015 offentliggjorde Europaparlamentets utredningstjänst en rapport om dricksvattendirektivet²³.

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

24

Vid denna revision bedömde vi huruvida EU:s åtgärder har lett till att medborgarna fått säkrare tillgång till dricksvatten av bra kvalitet i Bulgarien, Ungern och Rumänien. Vi undersökte framför allt huruvida

• kraven enligt dricksvattendirektivet har uppfyllts,
• de granskade projekten som finansierats genom Eruf/Sammanhållningsfonden har förbättrat kvaliteten på dricksvattnet och tillgången till vattenförsörjningen,
• de genererade intäkterna och den kompletterande nationella offentliga finansieringen räcker till för att säkra underhållet av och hållbarheten i de EU-finansierade investeringarna i infrastruktur för dricksvattenförsörjning.

25

Vi beslöt att fokusera på medlemsstaterna i EU-13 eftersom vi redan 2010 hade offentliggjort en särskild rapport på temat dricksvatten under programperioden 2000–2006 med inriktning på EU-15²⁴. De granskade medlemsstaterna valdes ut främst på grund av mängden EU-medel som de tilldelats mellan 2007 and 2020 (3,7 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 50 % av de totala anslagen för dricksvattenförvaltning och dricksvattenförsörjning för EU-13, se bilaga I), den begränsade tillgången till dricksvatten (i fråga om Rumänien) och de omfattande vattenförluster som rapporterats under perioden 2008–2010.

26

Granskningen baserades på bevis som tillhandahållits av kommissionen och de besökta medlemsstaterna och utfördes bland annat genom följande:

• Intervjuer med företrädare för generaldirektoratet för miljö och generaldirektoratet för regional- och stadspolitik.
• En analytisk granskning av relevant EU-dokumentation och nationell dokumentation.
• Intervjuer med företrädare för miljöministeriet, hälsoministeriet, den förvaltande myndigheten, regleringsorgan etc. i de utvalda medlemsstaterna.
• Besök och granskningar av nio projekt finansierade genom Eruf/Sammanhållningsfonden (tre i vardera av de tre medlemsstater som vi besökte), inbegripet projektdokumentation, såsom ansökningar, bidragsöverenskommelser, rapporter och andra dokument med koppling till genomförandet av projekt.
• Intervjuer med vattenaktörer, projektstödmottagare och förvaltande myndigheter för de nio granskade projekten.

27

De dricksvattenprojekt som finansierats genom Eruf/Sammanhållningsfonden och som granskats vid denna revision rör alla aspekter av infrastruktur med koppling till dricksvattencykeln. De omfattar skapande eller återställande av vattentäkter (se bild 1), beredningsanläggningar (se bild 2), lagring och överföring genom rör (se bild 3) och pumpstationer. Vart och ett av de utvalda projekten återfanns bland de 20 projekt som hade fått den högsta medfinansieringen från EU under programperioden 2007–2013 i var och en av medlemsstaterna. De valdes för att illustrera nyckelaspekter av uppfyllandet av dricksvattendirektivets mål samt frågor om tillgång, förluster och kvalitet.

28

Revisionen omfattade perioden från de besökta medlemsstaternas anslutning till EU och fram till slutet av 2016.

Iakttagelser

Dricksvattendirektivet från 1998 hade genomförts i de flesta avseenden i slutet av 2016

29

Europeiska unionen kan inte uppnå sina politiska mål om inte medlemsstaterna tillämpar EU:s lagstiftning på det sätt som krävs. Medlemsstaterna ansvarar för att direktiv införlivas korrekt i deras nationella lagstiftning inom angivna tidsramar. Dessutom ansvarar de för att EU:s hela regelverk tillämpas och genomförs korrekt²⁵. Kommissionen ansvarar för att övervaka medlemsstaternas ansträngningar och säkerställa efterlevnaden av EU:s lagstiftning, om så krävs genom att inleda formella rättsliga förfaranden²⁶.

30

Den viktigaste lagstiftningen som rör kvaliteten på dricksvatten är dricksvattendirektivet. Mot den bakgrunden bedömde vi huruvida

• de besökta medlemsstaterna har införlivat dricksvattendirektivet korrekt i sin nationella lagstiftning och uppfyllt kraven i det,
• konsumenterna har tillgång till tjänligt dricksvatten i de besökta medlemsstaterna,
• kontrollsystemen ger information om genomförandet av dricksvattendirektivet,
• konsumenterna har tillgång till aktuella uppgifter om kvaliteten på dricksvattnet,
• kommissionen regelbundet ser över de vetenskapliga och tekniska aspekterna av dricksvattendirektivet.

Den nationella lagstiftningen i de besökta medlemsstaterna överensstämmer med kraven i dricksvattendirektivet

31

Att dricksvattendirektivet införlivas på ändamålsenligt sätt i nationell lagstiftning är en förutsättning för att dricksvattenkvaliteten ska nå upp till en gemensam säkerhetsnivå i hela EU. Från dagen för anslutning till EU²⁷ måste kommissionen se till att de nationella lagstiftningarna överensstämde med bestämmelserna i EU:s ramlagstiftning, utom i de fall specifika undantag beviljats enligt anslutningsfördragen.

32

Kommissionen utför kontroller av överensstämmelse genom att jämföra texten i den nationella lagstiftningens artiklar med kraven i EU:s direktiv. Detta gjordes 2004 för Ungern och 2007 för Bulgarien och Rumänien.

33

I fråga om de tre medlemsstater som vi besökte fann kommissionen att de nationella lagstiftningarna inte i alla avseenden överensstämde med dricksvattendirektivet. Därför inleddes överträdelseförfaranden (se ruta 2) mot Ungern 2008 och mot Bulgarien och Rumänien 2009²⁸ (se bilaga III).

34

Som ett resultat av överträdelseförfaranden ändrade de tre medlemsstaterna sina nationella lagstiftningar. Därmed avslutades ärendena 2009 för Ungern och 2010 för Rumänien. Med hänsyn till omfattningen av ändringarna i Bulgarien gjorde kommissionen en förnyad kontroll av överensstämmelse 2012 och upptäckte då ytterligare brister. Därför avslutades det överträdelseförfarandet inte förrän 2015. Vår granskning visade att den nationella lagstiftningen i de tre besökta medlemsstaterna numera i stort sett överensstämmer med kraven i dricksvattendirektivet.

Undantag från dricksvattendirektivet som beviljats i Ungern och Rumänien, men inte i Bulgarien

35

Medlemsstaterna får meddela föreskrifter om undantag från parametervärdena, upp till ett högsta tillåtet värde som de själva bestämmer, förutsatt att inget undantag utgör en potentiell fara för människors hälsa och förutsatt att dricksvattenförsörjningen inom det berörda området i annat fall inte kan upprätthållas genom några andra rimliga medel (se ruta 3).

36

Undantagen bör begränsas till kortast möjliga tid och kan gälla i högst tre år. Om de problem som gett upphov till undantaget kvarstår efter denna första period kan medlemsstaterna förlänga undantaget med ytterligare en period på upp till tre år, och informera kommissionen om detta. Om synnerliga skäl föreligger kan en medlemsstat hos kommissionen begära ett tredje undantag för ytterligare en period på högst tre år.

37

Medlemsstaterna måste informera kommissionen inom två månader om undantag som rör stora vattenförsörjningsområden. Undantag som rör små vattenförsörjningsområden behöver endast kommuniceras efter det andra undantaget.

38

När Ungerns tredje undantagsperiod löpte ut i slutet av 2012 var efterlevnaden av direktivet fortfarande bristfällig i nästan 80 % av de vattenförsörjningsområden som omfattades av undantag (289 av 365). Till sist började de åtgärder som vidtagits av de ungerska myndigheterna för att förbättra situationen i områdena ge resultat. I april 2016 var det 66 av 365 vattenförsörjningsområden som inte uppfyllde kraven i dricksvattendirektivet. Under tiden hade kommissionen, med anledning av den överskridna tidfristen, inlett ett överträdelseförfarande mot Ungern i maj 2016.

39

Rumänien beviljades också undantag i anslutningsfördraget²⁹, som varade till slutet av 2010 eller slutet av 2015. Sedan anslutningen har Rumänien anmält sju ytterligare undantag till kommissionen (andra undantaget) med slutdatum mellan 2014 och 2018. Men enligt Rumäniens hälsoministerium fanns det i slutet av 2015 fortfarande 335 vattenförsörjningsområden, som tillsammans förser cirka 762 000 människor med vatten (omkring 3,8 % av Rumäniens hela befolkning), där kvalitetsnormerna ännu inte uppfyllts fullt ut för vissa parametrar. Enligt de rumänska myndigheterna planeras ytterligare åtgärder under perioden 2014–2020 för att säkerställa efterlevnad av dricksvattendirektivet, genom det operativa programmet för stora infrastrukturer, det nationella landsbygdsutvecklingsprogrammet och det nationella programmet för lokal utveckling.

40

I Bulgarien hade inga undantag beviljats när denna rapport skrevs. Men enligt Bulgariens hälsoministerium finns det flera områden i landet som har problem med efterlevnaden. De allvarligaste problemen gäller nitrat/nitrit och berör omkring 300 små vattenförsörjningsområden. För omkring 150 av dessa är den bristande efterlevnaden bestående och har ett samband med de jordbruksmetoder som används³⁰. Följaktligen kan man uppskatta att cirka 124 000 personer, det vill säga 1,7 % av befolkningen totalt, använder dricksvatten som inte fullt ut uppfyller kraven i dricksvattendirektivet.

41

Oavsett om de omfattas av undantag eller inte så finns det i alla tre medlemsstaterna konsumenter som fortfarande saknar tillgång till dricksvatten av tjänlig kvalitet. Medlemsstaterna vidtar åtgärder för att motverka problemen men ibland dröjer sådana åtgärder, såsom är fallet i Ungern. I Rumänien håller sådana åtgärder på att vidtas, men det är ännu för tidigt att bedöma hur ändamålsenliga de är.

Brister i fråga om dricksvattendirektivets kontrollmekanismer

Vissa medlemsstater rapporterar kontrolluppgifter för sent

42

De tre sammanfattande rapporterna (se punkterna 5–7) för åren 2002–2013 offentliggjordes med en genomsnittlig försening på mer än 17 månader. Tabell 2 visar förväntade och faktiska datum för offentliggörande av de sammanfattande rapporterna för åren 2002–2013.

Tabell 2

Fastställda och faktiska datum för offentliggörande av de sammanfattande rapporterna

Sammanfattande rapport	Fastställt datum för offentliggörande	Faktiskt datum för offentliggörande	Försening
2002–2004	november 2006	december 2007	13 månader
2005–2007	november 2009	december 2011	25 månader
2008–2010	november 2012	juni 2014	19 månader
2011–2013	november 2015	oktober 2016	11 månader

43

Enligt en studie som publicerades 2013³¹ berodde detta på att den information som medlemsstaterna måste tillhandahålla var komplex (sett till antalet parametrar och mängden detaljerade uppgifter) vilket ledde till ofullständiga och försenade bidrag från medlemsstaterna.

44

För rapporteringsperioden 2011–2013 lämnade merparten av medlemsstaterna in sina uppgifter inom den angivna tidsfristen (februari 2015)³². Två medlemsstater (Grekland och Italien) behövde emellertid upp till sex ytterligare månader för att tillhandahålla sina uppgifter, och en medlemsstat, Ungern, slutförde sin rapportering först i april 2016, det vill säga mer än ett år senare än förväntat.

De medlemsstater som besöktes har inte uppfyllt alla kontrollskyldigheter

45

Enligt dricksvattendirektivet är det tillåtet att minska eller utesluta kontrollen av vissa parametrar, särskilt indikatorparametrar. I allmänhet får en medlemsstat minska antalet prov som ska testas för vissa parametrar om

1. resultaten för prov tagna under en period på minst två på varandra följande år är konstanta och signifikant bättre än gränsvärdena,
2. ingen omständighet sannolikt kommer att orsaka en försämring av vattenkvaliteten utanför det område där provet tas³³.

46

Genom införlivandet av kommissionens direktiv (EU) 2015/1787 har medlemsstaterna möjlighet att göra undantag från parametrar och provtagningsfrekvenser om en riskbedömning görs³⁴ (se punkterna 61–63).

47

De nationella lagstiftningarna i de tre besökta medlemsstaterna överensstämmer med dricksvattendirektivets krav på kontroller. Vi upptäckte dock flera brister när det gäller de faktiska kontroller som utfördes. Rapporteringen vart tredje år visar hur stor andel av de stora vattenförsörjningsområdena som har kontrollerats med avseende på varje parameter. I rapporteringen för 2011–2013 kunde vi i alla de tre besökta medlemsstaterna konstatera att inte alla parametrar hade kontrollerats i alla stora vattenförsörjningsområden, utan att det fanns några motiveringar eller förklaringar till eventuella undantag från kontrollkraven. Exempelvis rapporterades att spårelement³⁵ kontrollerades i genomsnitt i 81 % av de stora vattenförsörjningsområdena i Bulgarien och Ungern och bara i 41 % av de stora vattenförsörjningsområdena i Rumänien.

48

Detta bekräftades också för några av de granskade projekten med finansiering från Eruf/Sammanhållningsfonden, där vi noterade att kontroller inte utfördes i enlighet med dricksvattendirektivet. Främst handlade det om att färre parametrar än vad som krävs enligt direktivet kontrollerades.

49

I Bulgarien är de nationella myndigheterna medvetna om problemet med otillräckliga kontroller. Som nämndes i den bulgariska nationella rapporten om miljön för 2012 uppfyllde inte merparten av vattenaktörerna dricksvattendirektivets kontrollkrav för vissa parametrar (som bens(a)pyren, antimon, kvicksilver och polycykliska aromatiska kolväten) sett till omfattning och frekvens³⁶. Dessutom kontrollerades inte alla stora vattenförsörjningsområden med avseende på alla parametrar. Ovan nämnda parametrar kontrollerades i genomsnitt bara i 66 % av de stora vattenförsörjningsområdena.

50

Enligt preliminära uppgifter för 2014 och 2015 kontrollerades inte heller vissa parametrar som krom, järn och enterokocker i alla små vattenförsörjningsområden: järn kontrollerades i cirka 90 % av de små vattenförsörjningsområdena och krom och enterokocker i cirka 80 % av de små vattenförsörjningsområdena. Eftersom den folkmängd som försörjs genom små vattenförsörjningsområden i Bulgarien uppgår till cirka 1,7 miljoner³⁷ innebär det att uppskattningsvis 330 000 människor fick sitt vatten från små vattenförsörjningsområden som inte testats för enterokocker. I de små vattenförsörjningsområden som kontrollerades låg samtidigt graden av bristande efterlevnad på över 2 %.

51

Enligt de bulgariska myndigheterna saknas tillräcklig laboratoriekapacitet: fullständiga kontroller av proverna kan endast göras vid 6 av 28 regionala hälsoinspektorats laboratorier, och brom kan endast testas vid 2 av dem. Ett förfarande för att förbättra de regionala hälsoinspektoratens analyskapacitet pågår inom ramen för det operativa programmet för miljön under perioden 2014–2020.

Europeiska miljöbyrån upptäckte inte inkonsekvenser vid kontrollerna av medlemsstaternas rapportering om regelefterlevnaden.

52

De uppgifter rörande efterlevnadskontroller som medlemsstaterna tillhandahåller verifieras av Europeiska miljöbyrån på kommissionens vägnar. I Europeiska miljöbyråns skrivbordsundersökningar ingår inga kontroller på plats och deras omfattning är därför per definition begränsad. Det finns dock fall där miljöbyrån genom sannolikhetskontroller kunde ha upptäckt inkonsekvenser i medlemsstaternas rapportering:

• Felaktigheter i fråga om det totala antalet analyser (och därav följande överskridandefrekvens) för parametern ”koliforma bakterier” i Rumänien (se ruta 4).
• Ett fel rörande parametern ”nitriter” i Bulgarien, som i realiteten refererar till parametern ”nitrater”.

Information om uppfyllandet av kontrollkraven för små vattenförsörjningsområden saknas

53

Små vattenförsörjningsområden försörjer närmare 65 miljoner människor i EU med dricksvatten. Baserat på uppgifter från 2010 uppskattade kommissionen att mer än en tredjedel av de små vattenförsörjningsområdena i EU som helhet inte kontrollerades korrekt eller också uppfyllde vattnet från dem inte alla kvalitetsnormer⁴¹. För de tre medlemsstaterna vi besökte låg andelen små vattenförsörjningsområden som inte kontrollerades korrekt 2010 på en hög nivå: 44 % i Rumänien, 60 % i Ungern och nästan 100 % i Bulgarien, att jämföra med EU-genomsnittet på 27 %.

54

För rapporteringsperioden 2011–2013 lämnade ungefär hälften av medlemsstaterna uppgifter om små vattenförsörjningsområden, och den övergripande efterlevnaden (när det gällde alla parametrar) rapporterades ligga på över 98 %⁴². Kommissionen följde upp efterlevnaden i små vattenförsörjningsområden genom en enkät sommaren 2016. 21 medlemsstater svarade på undersökningen och bekräftade att den övergripande efterlevnaden för mikrobiologiska indikatorer låg på 98 %.

55

Rapporteringen om små vattenförsörjningsområden är dock inte obligatorisk enligt dricksvattendirektivet. Kommissionen kan inte kontrollera huruvida kontrollerna utförs i enlighet med vad som rapporteras och måste förutsätta att medlemsstaterna rapporterar i god tro enligt principen om lojalt samarbete⁴³.

56

Huruvida så är fallet är dock mer osäkert, och kommissionen har tagit ett antal initiativ på senare år för att ge medlemsstaterna incitament att kontrollera sina små vattenförsörjningsområden på korrekt sätt. 2011 offentliggjorde kommissionen en studie om genomförandet av en riskbedömning med avseende på små vattenförsörjningsområden⁴⁴. Vidare utfärdade kommissionen 2014 en vägledning med bästa metoder för små vattenförsörjningsområden⁴⁵. Resultaten av denna vägledning i form av förbättrad kontroll av små vattenförsörjningsområden kommer att kunna ses först när medlemsstaterna skickar in sina uppgifter för nästa rapporteringsperiod (2014–2016) i början av 2018.

Information till konsumenterna om dricksvattenkvaliteten är inte lätt tillgänglig

57

Medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att tillräckliga och aktuella uppgifter om dricksvattenkvaliteten är tillgängliga för konsumenterna⁴⁶. I de tre medlemsstater som vi besökte har detta krav införlivats korrekt i de nationella lagstiftningarna.

58

Vi konstaterade dock att kommissionen inte har offentliggjort någon vägledning för medlemsstaterna om hur de ska uppfylla kraven enligt dricksvattendirektivet i detta avseende. En utvärderingsstudie som gjordes 2016 visade att metoderna för att göra informationen tillgänglig för konsumenterna varierar avsevärt mellan medlemsstaterna och även mellan vattenleverantörer inom en och samma medlemsstat⁴⁷.

59

För de granskade projekten med finansiering från Eruf/Sammanhållningsfonden konstaterade vi att konsumenterna inte alltid har enkel tillgång till information, förutom när de frågar efter den själva eller när olyckshändelser drabbar vattennätet. I Ungern var den information som fanns tillgänglig för konsumenterna 2017 från 2014⁴⁸. För ett projekt i Bulgarien⁴⁹ och ett i Rumänien⁵⁰ var den information som fanns tillgänglig för konsumenterna från 2015. För ett annat projekt i Rumänien⁵¹ fanns ingen information offentliggjord över huvud taget, utan tillhandahölls endast på begäran. I det fallet uppdaterades vattenaktörens webbplats efter granskningsbesöket, och från februari 2017 har uppgifter som avser 2016 offentliggjorts.

En översyn av dricksvattendirektivet har tagits med i kommissionens arbetsprogram för 2017

Kommissionens översyner 2003, 2008 och 2013 resulterade i en första revidering av dricksvattendirektivet i oktober 2015

60

Kommissionen ska se över bilagorna till direktivet mot bakgrund av vetenskapliga och tekniska framsteg minst vart femte år och lämna förslag till nödvändiga ändringar⁵². Den första översynen genomfördes 2003. Inom ramen för den översynen organiserade kommissionen ett samråd med företrädare för hälso- och miljöministerierna, vattensammanslutningar och forskningsgrupper, där det framhölls att mikrobiologisk övervakning borde ges större uppmärksamhet eftersom konsumenterna drabbas mer av infektioner än av förgiftningar.

61

År 2008, inom ramen för den andra översynen, lät kommissionen göra en extern studie om möjliga revideringar av dricksvattendirektivet⁵³. Studien rekommenderade att planer för säker dricksvattenförsörjning skulle ingå i dricksvattendirektivet. Konceptet med planer för säker dricksvattenförsörjning infördes av Världshälsoorganisationen (WHO) 2004 och handlar om en omfattande riskbedömnings- och riskhanteringsstrategi som inbegriper alla steg i vattenförsörjningen, från vattentäkt till konsument⁵⁴. En förnyad studie genomfördes 2010 med fokus på planerna för säker dricksvattenförsörjning. Mot bakgrund av dessa två undersökningar drog kommissionen i november 2010 slutsatsen att en rättslig revidering av dricksvattendirektivet inte var nödvändig vid den tidpunkten.

62

Med start 2013 organiserade kommissionen en rad möten och workshoppar som rörde genomförande och eventuell revidering av dricksvattendirektivet i samband med den tredje översynen⁵⁵. Baserat på den tredje översynen beslutade kommissionen att revidera texten i bilagorna II och III till dricksvattendirektivet.

63

Direktivet om revidering av bilagorna II och III till dricksvattendirektivet antogs i oktober 2015, och medlemsstaterna måste införliva det i den nationella lagstiftningen inom 24 månader⁵⁶. Den nya bilaga II innehåller en möjlighet till mer flexibla dricksvattenkontroller, förutsatt att en riskbedömning utförs enligt principen med planer för säker dricksvattenförsörjning, såsom anges i WHO:s riktlinjer för dricksvattenkvalitet. Det gör att resurser kan sättas in där de bäst behövs och att en minskning av kontrollerna kan övervägas om resultaten av riskbedömningarna tillåter det. Den nya bilaga III innehåller reviderade specifikationer för parameteranalys.

Kommissionen har konstaterat att det krävs ännu en revidering av dricksvattendirektivet för att åtgärda ytterligare brister.

64

I december 2014, till följd av det europeiska medborgarinitiativet Right2Water (se punkt 19) och i samband med programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit-programmet), inledde kommissionen en studie om dricksvattendirektivet. Studien, som offentliggjordes i maj 2016, skulle ge stöd för en utvärdering om huruvida dricksvattendirektivet behövde revideras⁵⁷.

65

På grundval av den studien antog kommissionen i december 2016 ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar med slutsatsen att dricksvattendirektivet uppfyllde sina mål att bidra till skyddet av människors hälsa⁵⁸. Parallellt med det tog man även upp flera förbättringsområden, bland annat behovet av att

• revidera parametrarna, för att ta större hänsyn till säkerhetsplanering och riskbaserad metod,
• stärka bestämmelserna i dricksvattendirektivet för att se till att uppdaterad information finns tillgänglig för konsumenterna,
• hantera frågan om material som kommer i kontakt med dricksvatten.

66

I november 2015 inledde kommissionen en studie om material i kontakt med dricksvatten, som offentliggjordes i mars 2017⁵⁹. För närvarande genomförs en konsekvensbedömning som också beräknas offentliggöras före slutet av 2017. Den ska hjälpa kommissionen med den revidering av dricksvattendirektivet som ingår i kommissionens arbetsprogram för 2017⁶⁰.

67

Dessutom inledde kommissionen i december 2015 ett samarbetsprojekt om dricksvattenparametrar som genomförs av WHO:s regionkontor för Europa. Projektet sträcker sig över 18 månader och omfattar en översyn och utvärdering av senaste tillgängliga vetenskapliga rön, som underlag för ett förslag till reviderad förteckning över parametrar som ska ingå i bilaga I till det reviderade dricksvattendirektivet⁶¹.

Alla granskade projekt med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden har gett bättre dricksvatten i de berörda områdena, men vattenförluster är fortfarande ett vanligt problem

68

Vi granskade nio projekt som finansierats genom Eruf/Sammanhållningsfonden, tre i var och en av de besökta medlemsstaterna, för att bedöma hur EU-finansierade projekt har bidragit till uppfyllandet av dricksvattendirektivets mål. Figur 2 innehåller en översikt över de granskade projekten. Ytterligare information om varje projekt finns i bilaga V.

69

För dessa projekt kontrollerade vi huruvida de innehöll lämpliga lösningar för att förbättra tillgången till dricksvatten av bra kvalitet eller för att minska vattenförlusterna. Vår bedömning baserades på följande:

• En genomgång av projektdokumentation, såsom ansökningar, bidragsöverenskommelser, slutrapporter och andra dokument med koppling till projektgenomförandet.
• Intervjuer med vattenaktörer, projektstödmottagare och förvaltande myndigheter.

70

Projektstödmottagarna bestod av kommuner eller sammanslutningar av kommuner eller provinser. Alla projekt i Bulgarien och Rumänien var blandade projekt: utöver dricksvatten berörde de även frågor kring avloppsvatten, vilket också var en prioritering i bägge länderna.

71

Fem av de nio granskade projekten var större projekt. För dessa fem projekt var Jaspers⁶² (den gemensamma tekniska tjänst som inrättats mellan kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling) involverad i projektförberedelserna och gav oberoende råd för att hjälpa stödmottagare och behöriga nationella förvaltningar.

72

För alla granskade projekt konstaterade vi att situationen före genomförandet, inbegripet information om vattenkvaliteten, andel av befolkningen som var ansluten till försörjningsnätet och statusen på nätet (t.ex. åldern på infrastrukturen och andelen vattenförluster), hade bedömts och beskrivits korrekt i bidragsansökan.

Överlag hade de granskade projekten med finansiering genom Eruf/Samman hållnings fonden uppnått merparten av sina mål vid slutförandet, men ibland var de försenade

Vad som uppnåtts genom projekten

73

Vi kontrollerade de mål och indikatorer som fastställts för de slutförda projekt med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden som vi granskade. Vår slutsats var att projekten uppnått sina viktigaste mål i fråga om förbättrad vattenkvalitet, ökad tillgång till dricksvatten eller minskade vattenförluster i enlighet med respektive kostnads-nyttoanalyser, genomförbarhetsstudier, bidragsöverenskommelser eller projektansökningar (se tabell 3).

Tabell 3

Viktigaste mål för de granskade projekten med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden

Medlemsstat	Viktigaste mål för de granskade projekten	Viktigaste åtgärder i fråga om dricksvatten
Bulgarien	Förbättrad vattenkvalitet Minskade vattenförluster	Återuppbyggnad av en vattenberedningsanläggning och pumpstationer (större projekt) och utbyte av gamla rörledningar.
Ungern	Förbättrad vattenkvalitet	Upprustning av vattendistributionsnätet och utveckling av nya pumpstationer, anläggning av ett anslutningssystem mellan det befintliga distributionsnätet och de nya vattenproduktionssystemen, anläggning av nya brunnar för att utnyttja nya vattentäkter och uppförande av nya vattenberedningsanläggningar.
Rumänien	Förbättrad vattenkvalitet Ökad tillgång till dricksvatten Minskade vattenförluster	Upprustning och uppförande av vattenberedningsanläggningar, anläggning av brunnar och reservoarer, utbyggnad och upprustning av distributionsnätet.

74

I Bulgarien återuppbyggdes beredningsanläggningen och pumpstationerna i det större projektet i Gabrovo (se bild 4). I alla tre projekten gjordes även en upprustning av rörledningar i nätet och drifttillstånd erhölls.

75

I Ungern visade resultaten av provningarna en förbättring av vattenkvaliteten i alla de tre granskade projekten. Två projekt (Békés och Szekszárd) var dock ännu inte i drift vid tidpunkten för revisionsbesöket. För ett av projekten (Szekszárd) kommer också ytterligare investeringar att krävas för att garantera efterlevnaden av dricksvattendirektivet på lång sikt. Detta berodde på dålig planering (se ruta 5).

76

När det gäller de tre projekt som granskades i Rumänien hade projekten i provinserna Cluj och Sălaj uppnått sina mål, det vill säga att förbättra beredningen och distributionen av dricksvatten, medan det i Călărași endast delvis hade uppnått målen (se ruta 6).

77

Det tredje projektet, i regionen Constanța, uppnådde också sina outputindikatorer avseende upprustning eller uppbyggnad av den fysiska infrastrukturen⁶⁴, men huruvida resultatmålen uppfylls går inte att verifiera förrän de delar av arbetet som finansieras under perioden 2014–2020 har avslutats 2019 (se punkt 79).

78

Projektstödmottagarna i Bulgarien måste vid slutförandet rapportera till sina förvaltande myndigheter om resultaten och det ekonomiska genomförandet av projekten, men ingenting om projektets effekter. Exempelvis var vattenförluster och serviceavbrott i dricksvattenförsörjningen de huvudsakliga problem som projekten i Bulgarien förväntades lösa. Trots det fanns det inga specifika indikatorer för dessa två aspekter i bidragsöverenskommelserna. Vår revision kunde dock bekräfta att alla granskade projekt med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden bidrog till minskade vattenförluster och färre serviceavbrott.

Förseningar i genomförandet av projekten

79

Alla de projekt som granskades i Ungern och Rumänien avslutades senare än planerat. De ungerska projekten avslutades med förseningar på mellan sex och åtta månader jämfört med de tidsramar som angavs i de ursprungliga bidragsöverenskommelserna. Två av tre rumänska projekt hade förseningar på över 30 månader. Det tredje projektet, som skulle ha avslutats i november 2015, förlängdes till programperioden 2014–2020 på grund av ett entreprenörföretags insolvens, och planerat datum för slutförande är nu i slutet av 2019. Situationen var betydligt bättre i Bulgarien där två av projekten slutfördes med mindre förseningar på tre månader och det tredje projektet slutfördes i tid.

Ekonomiskt genomförande av projekten

80

I Ungern var det bara ett av de granskade projekten som respekterade de ursprungliga kostnadsberäkningarna. För de andra två granskade projekten (Békés och Szekszárd) blev de slutliga kostnaderna mer än 20 respektive 9 % högre än de totala kostnader som angetts i bidragsöverenskommelsen. I båda fallen berodde ökningarna på att byggkostnaderna, efter ett offentligt upphandlingsförfarande, blev högre än beräknat. Den förvaltande myndigheten godtog kostnadsökningarna och ändrade bidragsöverenskommelsen flera gånger. Det ledde också till motsvarande ökningar av EU:s finansiering.

81

Å andra sidan var de slutliga kostnaderna för de granskade projekten i Bulgarien och Rumänien betydligt lägre (mellan 19 och 33 %) än det budgeterade beloppet i bidragsöverenskommelsen. Det berodde främst på besparingar i samband med de offentliga upphandlingsförfarandena. I fråga om ett större projekt i Bulgarien (Gabrovo) berodde kostnadsminskningen även på att projektets omfattning reviderades (se ruta 7).

Förlusterna i dricksvattenförsörjningssystemet är fortfarande stora

82

Vattenförluster utgörs i huvudsak av vatten som läcker ut från systemet innan det når fram till slutkonsumenten (tekniska eller fysiska förluster) och vatten som konsumeras utan korrekt debitering, till exempel genom olagliga anslutningar eller felaktig mätning av förbrukningen (kommersiella eller synbarliga förluster)⁶⁵. Den förstnämnda typen av förluster leder till ökade produktionskostnader i onödan (eftersom mer vatten än vad som behövs måste produceras) medan den senare innebär uteblivna intäkter. Vattenförlusterna uppskattas i regel baserat på förhållandet mellan vatteninflöden och utflöden i systemet.

83

Enligt en studie från 2015 som genomfördes av Världsbanken⁶⁶ låg genomsnittsnivån på vattenförlusterna i EU år 2012 på cirka 34 %. Av de medlemsstater som besöktes rapporterar endast Ungern en lägre andel (24 %). Rumänien rapporterar vattenförluster i storleksordningen 40 % och Bulgarien över 60 % (se figur 3). I alla tre medlemsstaterna har vattenförlusterna faktiskt ökat från 2005 (eller 2007 för Rumäniens del) och fram till 2013. Ökningen av de rapporterade vattenförlusterna, särskilt i Rumänien, beror främst på förbättrade mätmetoder som har lett till en mer exakt mätning av läckor.

84

För perioden 2014–2020 har kommissionen noterat att det i de tre besökta länderna finns behov av att effektivisera vattenanvändningen och minska vattenförlusterna⁶⁷. Vidare offentliggjorde kommissionen 2015 ett EU-referensdokument om bra metoder för att hantera vattensvinn, i syfte att hjälpa medlemsstaterna att komma till rätta med dessa problem och utforma en politik som kan effektivisera vattenanvändningen i anläggningar över hela EU⁶⁸. För Bulgarien har behovet att förbättra vattenförvaltningen också påtalats sedan 2012 i rådets landsspecifika rekommendationer⁶⁹.

85

I Ungern genomförde sammanslutningen av vattenanläggningar en jämförande analys 2008 där slutsatsen drogs att de genomsnittliga vattenförlusterna i Ungern var omkring 15–17 % 2008 (omkring 10–13 % för de fyra tjänsteleverantörerna med bäst resultat och 40 % för den sämsta). Under programperioden 2007–2013 var minskningen av vattenförlusterna till en nivå under 20 % ett av urvalskriterierna för EU-medfinansierade projekt.

86

I Rumänien anses vattenförlusterna i nätet acceptabla om de är lägre än 15 % av den totala mängd som tas in i distributionssystemet⁷⁰. Upprustnings- eller moderniseringsarbeten, beroende på vad som är lämpligt, är obligatoriska om vattenförlusterna (från vattentäkt till användare) överstiger 20 %. Men på grund av den begränsade finansieringen under programperioden 2007–2013 prioriterades insatser för att öka tillgången till vatten och därmed utbyggnaden av vattennätet.

87

I Bulgarien ligger vattenförlusterna på 60 % vilket är mycket högt jämfört med andra EU-länder. Individuella mål i fråga om vattenförluster har fastställts för varje vattenaktör och ska ha uppnåtts 2021. Det finns också ett nationellt mål på 49 % som ska ha uppnåtts 2026⁷¹. Dessutom fastställs i strategin för vattenförsörjning och sanitetstjänster 2014–2023 ett mål på nationell nivå som innebär att vattenförlusterna ska vara högst 30 % år 2039⁷².

88

Tabell 4 visar situationen i fråga om vattenförluster före och efter genomförandet av de granskade projekten. Av de nio granskade projekten med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden resulterade alla utom ett i minskade vattenförluster (se punkt 76 och ruta 6). Enligt färskare uppgifter har dock vattenförlusterna i det projektet minskat sedan projektet avslutades.

Tabell 4

Vattenförluster före och efter genomförandet av de granskade projekten

Medlemsstat	Projekt	Vattenförluster före projektet	Mål	Vattenförluster efter projektet
Bulgarien	Projekt 1 (Gabrovo)1	73 %	39 %	44 %
	Projekt 2 (Veliko Tarnovo)1	70 % (i projektområdet)	20 %	20 % (i projektområdet)
	Projekt 3 (Panagyurishte)1	60 % (i projektområdet)	Ej fastställt	44 % (i projektområdet)
Ungern	Projekt 1 (Békés)	30 %	Ej fastställt	28 %
	Projekt 2 (Szekszárd)	13 %	Ej fastställt	10,9 %
	Projekt 3 (Gyömrő)	8,8 %	Ej fastställt	7,7 %
Rumänien	Projekt 11 (Călărași)	34 % (i distributionssystemet)	19 %	50,4 % (för hela systemet, inklusive uttag och beredning)
	Projekt 21 (Constanța)	64 %	45,2 %	44 %
	Projekt 31 (Cluj)	42 %	36 %	36,9 %

1Dessa projekt omfattade renovering endast av delar av nätet, men de uppgifter om vattenförluster som finns tillgängliga avser nätet som helhet.

Betydande finansiering utöver EU:s medfinansiering behövs fortfarande för att ge tillgång till dricksvatten av bra kvalitet och för att garantera adekvat underhåll av de EU-finansierade investeringarna

89

Vi bedömde huruvida de besökta medlemsstaterna hade fastställt de ytterligare behoven av finansiering för att säkra medborgarnas tillgång till dricksvatten av bra kvalitet och i vilken utsträckning finansieringen kan tillhandahållas genom nationella offentliga och privata medel. Vidare undersökte vi huruvida principen om kostnadstäckning beaktats vid fastställandet av vattenavgifter, så att den befintliga infrastrukturen kan underhållas på det sätt som behövs.

Investeringsgapet för de tre besökta medlemsstaterna fram till 2020 uppskattas till 6 miljarder euro

90

Ekonomiskt stöd från EU:s budget får inte ersätta nationella offentliga utgifter⁷³. Det betyder att tillräckliga nationella offentliga och privata medel måste finnas tillgängliga för att säkra en lämplig nivå av investeringar på lång sikt och för att underhålla de infrastrukturer som redan byggts upp med hjälp av EU:s finansiering eftersom dessa inte kan komma i fråga för ytterligare EU-finansiering i framtiden.

91

Dessutom kan samma utgifter endast få stöd från en av EU:s fonder eller instrument⁷⁴. För dricksvattenprojekt, som anses generera inkomster, kan endast stödberättigande kostnader efter avdrag för potentiella nettoinkomster finansieras. Vid beräkningen av nettoinkomsten tas hänsyn inte bara till kassainflöden utan också till kassautflöden, såsom driftskostnader (inklusive underhållskostnader) och återanskaffningskostnader för investeringarna under en viss referensperiod.

92

De totala anslagen från Eruf/Sammanhållningsfonden till investeringar på dricksvattenområdet i EU-13 uppgick till cirka 4 miljarder euro under programperioden 2007–2013, och cirka 3,4 miljarder euro planeras för programperioden 2014–2020. Anslagen från Eruf/Sammanhållningsfonden till dricksvattenprojekt i de tre besökta medlemsstaterna för båda programperioderna 2007–2013 och 2014–2020 uppgår till cirka 3,7 miljarder euro (tabell 5).

Tabell 5

Anslag från Eruf/Sammanhållningsfonden till dricksvattenprojekt i Bulgarien, Ungern och Rumänien

Belopp i miljoner euro	2007–2013	2014–2020	Totalt
Bulgarien	166	145	311
Ungern	529	216	745
Rumänien	1 388	1 261	2 649
Totalt	2 083	1 622	3 705

93

År 2014 antog Bulgarien en strategi för vattenförsörjning och sanitetstjänster 2014–2023⁷⁵ med målet att förbättra kvaliteten på vattentjänster och uppfylla EU:s miljönormer. Enligt det dokumentet har investeringsbehoven för dricksvatten (uttag, beredning, överföring och distribution) beräknats till omkring 2,35 miljarder euro (5,0 miljarder bulgariska leva). Som en jämförelse uppgår den EU-finansiering som anslagits för dricksvattenrelaterade investeringar i Bulgarien för perioden 2014–2020 till omkring 145 miljoner euro. Det tyder på ett investeringsgap på omkring 1 600 miljoner euro⁷⁶ för Bulgariens del fram till 2020.

94

För att efterleva kvalitetsnormer och tidsfrister i dricksvattendirektivet antog myndigheterna i Rumänien år 2004 en genomförandeplan för kvaliteten på dricksvatten, där man fastställde nödvändiga åtgärder för dricksvattenförsörjningen och motsvarande finansiella behov fram till slutet av 2015, vilka uppskattades till 5,6 miljarder euro. Beloppet reviderades senare, inom ramen för det operativa programmet för stora infrastrukturer 2014–2020, till 5,8 miljarder euro, utöver de investeringar som redan gjorts under programperioden 2007–2013 (då EU bidrog med 1,38 miljarder euro). Som en jämförelse uppgår den EU-finansiering som anslagits för dricksvattenrelaterade investeringar i Rumänien för perioden 2014–2020 till omkring 1,26 miljarder euro. Det tyder på ett investeringsgap på omkring 4 540 miljoner euro för Rumäniens del fram till 2020.

95

Slutligen kommer det även i Ungern att krävas ytterligare nationella eller andra medel, om än i betydligt mindre omfattning, för att möta behoven av att förbättra vattenkvaliteten. I en utvärdering som genomfördes 2013 uppskattades investeringsbehoven för att förbättra vattenkvaliteten i Ungern fram till 2020 till mellan 415 miljoner och 460 miljoner euro (130 000–140 000 miljoner ungerska forinter), medan EU:s anslag för programperioden 2014–2020 uppgår till 216 miljoner euro (67 634 miljoner ungerska forinter)⁷⁷. Det tyder på ett investeringsgap på upp till 244 miljoner euro för Ungerns del fram till 2020.

Användaravgifterna räcker inte till för att säkra projektens hållbarhet

96

Finansiell hållbarhet i tillhandahållandet av vattentjänster garanteras när inkomsterna från tjänsterna räcker för att täcka både drifts- och underhållskostnader och även kapitalkostnader så att investeringar kan förnyas. Detta är principen om kostnadstäckning.

97

För båda programperioderna 2000–2006 och 2007–2013 föreslogs i kommissionens vägledning att vattenavgifterna skulle täcka åtminstone drifts- och underhållskostnaderna liksom en stor del av tillgångarnas avskrivningskostnader⁷⁸. Avskrivning kan sägas representera den framtida kostnaden för att förnya infrastrukturen.

98

För programperioden 2014–2020 är godkännandet av operativa program underställt ett förhandsvillkor om kostnadstäckning, det vill säga det måste finnas ett lämpligt bidrag från de olika vattenanvändningarna till kostnadstäckning för vattentjänster⁷⁹. Det är dock upp till medlemsstaterna att definiera vad som är ett lämpligt bidrag.

99

Enligt Bulgariens strategi för 2014–2023 finns det ett stort antal vattenföretag i Bulgarien där driftskostnaderna inte täcks av de inkomster som genereras genom vattenavgifter, trots höjningarna av avgifterna sedan 2008 (vattenavgifterna ökade med 16 % mellan 2008 och 2011, från 1,19 till 1,38 bulgariska leva/m³). Faktum är att enligt alla de scenarier som utvecklas i strategin skulle de genomsnittliga kombinerade avgifterna för vatten och avlopp behöva höjas till omkring det dubbla fram till 2024 jämfört med de avgifter som gällde 2011 för att efterlevnads- och hållbarhetsmålen ska uppnås.

100

Om inte principen om kostnadstäckning respekteras innebär det en betydande risk för hållbarheten i EU-medfinansierade infrastrukturer. I Bulgarien skulle det exempelvis behövas mer än 400 miljoner euro (800 miljoner bulgariska leva) i genomsnitt per år bara för att upprätthålla nätet i dess befintliga längd och under genomsnittlig ålder i nuvarande skick. Mellan 2007 och 2011 har dock mindre än 100 miljoner euro (200 miljoner bulgariska leva) investerats i genomsnitt varje år⁸⁰.

101

Samtidigt måste vattentjänsterna vara överkomliga för kunderna med hänsyn till sociala förhållanden. I kommissionens riktlinjer anges 4 % av hushållsinkomsten som en allmänt accepterad nivå på rimlig kostnad, det vill säga den sammanlagda vattenkostnaden (dricksvatten och avloppsvatten) kan motsvara 4 % av hushållsinkomsten⁸¹. Principen om överkomlighet har beaktats i lagstiftningen i de tre medlemsstater som vi besökte. I Bulgarien anses överkomlighet föreligga om det fakturerade beloppet för vattentjänster inte överstiger 2,5 % av den genomsnittliga månadsinkomsten för ett hushåll i det berörda distriktet⁸². I Rumänien är den allmänt rekommenderade nivån för överkomlighet i fråga om vattenförsörjning och sanitetstjänster 3,5 % av den genomsnittliga hushållsinkomsten per månad på nationell nivå (åtskillnad görs mellan stads- och landsbygdsområden)⁸³. Baserat på uppgifter från projektansökningarna hade avgifterna fastställts till omkring 2–2,5 % av nettoinkomsten för ett hushåll med genomsnittlig inkomst. I Ungern slutligen omnämns visserligen principen om överkomlighet i lagstiftningen⁸⁴, men ingen specifik överkomlighetskvot har fastställts.

102

I Bulgarien och Rumänien fastställs vattenavgifterna av vattenaktören och godkänns sedan av tillsynsmyndigheten⁸⁵. I bägge länderna fastställs i nationell lagstiftning att avgifterna ska täcka kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten, garantera ändamålsenlig och säker drift av tjänsten samt bevarande och skydd av miljön och människors hälsa, motverka onödig förbrukning och uppmuntra kapitalinvesteringar, så att respekt för aktörens finansiella oberoende och tjänstens kontinuitet garanteras⁸⁶.

103

Dessutom ställs det i Rumänien krav på att vattenaktörer som genomför projekt som finansieras med EU-medel inrättar en reservfond för underhåll, återanskaffning och utveckling för hela investeringsperioden. Fonden ska byggas upp med hjälp av inkomster från vattentjänsterna, vilket därmed måste beaktas vid fastställande av avgifterna⁸⁷. I två av de tre granskade projekten togs dock ingen hänsyn till reservfonden vid fastställandet av avgifterna. Enligt vattenaktören i ett av de granskade projekten (i Călărași) skulle en inkludering av fonden i avgiftsstrukturen ha lett till alltför höga avgifter för att hushållskonsumenterna skulle ha råd att betala dem. Detta kan resultera i att underhållet blir undermåligt och att det blir omöjligt att ersätta installationen på lång sikt, vilket äventyrar hållbarheten i vatteninfrastrukturen.

104

I Ungern krävs full kostnadstäckning, och från 2012 och framåt ska detaljerade krav för beräkning av avgifter på nationell nivå fastställas genom dekret från ansvarig minister⁸⁸. I samma lagstiftning specificerades att avgifterna för 2012 bara fick höjas med högst 4,2 % jämfört med avgifterna för 2011. I en efterföljande lag från 2013⁸⁹ specificerades att avgiften skulle minskas med 10 % jämfört med 2012 års avgifter från juli 2013. Sedan dess har inget dekret om fastställande av avgifter antagits och avgifterna har därmed förblivit oförändrade.

105

För de tre granskade projekten i Ungern var de avgifter som togs ut 2016 i genomsnitt 15 % lägre än de avgifter som hade aviserats i ansökningarna och som låg till grund för bedömningen av projekten. Det innebär att kostnadstäckning inte kan uppnås och därmed att underhållet kan bli lidande samt att det eventuellt inte kommer att finnas tillräckliga reserver för att man ska kunna ersätta utrustning på lång sikt och på så sätt garantera vatteninfrastrukturernas hållbarhet.

106

Liknande problem där risken är att de inkomster som genereras är otillräckliga för att säkra driften och underhållet av EU-finansierad infrastruktur har redan påpekats i flera av våra tidigare rapporter⁹⁰.

Slutsatser och rekommendationer

107

Överlag noterade vi att medborgarnas tillgång till och försörjning med dricksvatten av bra kvalitet i Bulgarien, Ungern och Rumänien har förbättrats. Detta beror till stor del på de betydande investeringar via Eruf och Sammanhållningsfonden som gjorts de senaste åren. Det finns dock fortfarande flera områden där medborgarna försörjs med vatten från det offentliga försörjningsnätet som inte fullt ut uppfyller EU:s normer enligt dricksvattendirektivet från 1998. Dessutom behövs det och kommer det att behövas ytterligare betydande nationella offentliga och privata investeringar för att garantera adekvat underhåll av EU-finansierade investeringar i vattenanläggningar.

Dricksvattendirektivet från 1998 hade genomförts i de flesta avseenden i slutet av 2016

108

Kommissionen har noggrant övervakat efterlevnaden av kraven enligt dricksvattendirektivet och där så krävts inlett överträdelseförfaranden i alla de tre medlemsstater som vi besökte. Ett antal undantag beviljades Ungern och Rumänien vid tidpunkten för deras anslutning till EU, och ytterligare undantag infördes av dessa medlemsstater i ett senare skede. Medlemsstaterna måste omedelbart informera kommissionen om sådana undantag i fråga om stora vattenförsörjningsområden, men endast från och med en andra undantagsperiod i fråga om små vattenförsörjningsområden. År 2016 överensstämde de nationella lagstiftningarna i de besökta medlemsstaterna med kraven i dricksvattendirektivet. Trots det och trots att avsevärda förbättringar av vattenkvaliteten uppnåtts i de tre besökta medlemsstaterna på senare år, försörjs vissa medborgare fortfarande med dricksvatten som inte uppfyller alla EU:s kvalitetsnormer (se punkterna 31–41).

109

Medlemsstaternas rapportering om dricksvattenkvaliteten, som offentliggörs vart tredje år, är det viktigaste verktyg som kommissionen använder för att upptäcka brister i efterlevnaden av parametervärdena i dricksvattendirektivet. Vi noterade ett antal brister i de nuvarande kontrollsystemen. För det första är medlemsstaterna sena med att rapportera in de uppgifter till Europeiska miljöbyrån som kommissionen använder som underlag för sin bedömning av genomförandet av dricksvattendirektivet. Exempelvis tillhandahöll Ungern sina uppgifter för rapporteringsperioden 2011–2013 först i april 2016, mer än ett år senare än vad som krävs. För det andra hade Europeiska miljöbyrån (som kontrollerar efterlevnaden av kontrollkraven på kommissionens vägnar) inte uppmärksammat vissa inkonsekvenser i de uppgifter som rapporterats in av medlemsstaterna för perioden 2011–2013. För det tredje kunde vi i alla de tre besökta medlemsstaterna konstatera att inte alla parametrar i dricksvattendirektivet hade kontrollerats, utan att det fanns några motiveringar eller förklaringar till eventuella undantag från kontrollkraven. Detta bekräftades också för några av de granskade projekten med finansiering från Eruf/Sammanhållningsfonden där vi noterade att kontroller inte utfördes i enlighet med dricksvattendirektivet och färre parametrar än vad som krävs enligt direktivet testades. För det fjärde, avslutningsvis, är rapporteringen om små vattenförsörjningsområden inte obligatorisk enligt dricksvattendirektivet. Kommissionen har inga undersökningsbefogenheter och kan inte kontrollera huruvida kontroller utförs på det sätt som rapporteras. Det förutsätts att medlemsstaterna rapporterar i god tro enligt principen om lojalt samarbete (se punkterna 42–56).

110

Medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att tillräckliga och aktuella uppgifter om dricksvattenkvaliteten är tillgängliga för konsumenterna. I de tre medlemsstater som vi besökte noterade vi att detta krav hade införlivats korrekt i nationell lagstiftning, men metoderna för att göra dessa uppgifter tillgängliga för kunderna varierar kraftigt, och i allmänhet tillhandahålls inte uppdaterad information till medborgarna på ett systematiskt sätt. Det finns för närvarande inte någon vägledning från kommissionen om den aspekten (se punkterna 57–59).

111

En revidering av dricksvattendirektivet ingår i kommissionens arbetsprogram för 2017 med målet att avhjälpa ett antal brister som noterats av kommissionen baserat på medlemsstaternas rapportering och vetenskaplig rådgivning (se punkterna 60–67).

Rekommendation 1

Kommissionen bör följa upp brister i medlemsstaternas kontroll, baserat på befintlig rapportering, och genomdriva dricksvattendirektivets krav i det avseendet.

Datum för genomförande: Före slutet av 2018 (i slutet av innevarande rapporteringsperiod).

Rekommendation 2

Kommissionen bör inom ramen för den pågående revideringen av dricksvattendirektivet ta upp följande frågor på lämpligt sätt:

1. Förbättring av tillhandahållandet av information från medlemsstaterna till kommissionen angående undantag som rör små vattenförsörjningsområden.
2. Utvidgning av rapporteringskraven så att de omfattar små vattenförsörjningsområden.
3. Regelbunden rapportering som garanterar att aktuella uppgifter om efterlevnaden av dricksvattendirektivet samlas in från medlemsstaterna. Kommissionen bör överväga möjligheten att använda alternativa it-verktyg (t.ex. datainsamling från nationella myndigheter) för att underlätta rapporteringsarbetet så att det går snabbare och se till att aktuella uppgifter finns tillgängliga.
4. Skärpning av kraven på att tillgängliggöra tillräckliga och aktuella uppgifter om dricksvattenkvaliteten för konsumenterna.

Datum för genomförande: Före slutet av 2017.

Alla granskade projekt med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden har gett bättre dricksvatten i de berörda områdena, men vattenförluster är fortfarande ett vanligt problem

112

Överlag har de granskade projekten med finansiering från Eruf/Sammanhållningsfonden uppnått sina viktigaste mål i fråga om förbättrad vattenkvalitet, ökad tillgång till dricksvatten eller minskade vattenförluster i enlighet med bidragsöverenskommelsen eller projektansökan. Alla utom ett av de granskade projekten med finansiering från Eruf/Sammanhållningsfonden genomfördes enligt det lämpligaste alternativet för att tillgodose de identifierade behoven. Vidare hade de granskade projekten med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden uppnått merparten av sina mål vid slutförandet, men ibland var de försenade (framför allt i Ungern och Rumänien). Högre kostnader än vad som ursprungligen budgeterats noterades för två av de tre granskade projekten i Ungern (se punkterna 73–81).

113

År 2012 låg de genomsnittliga vattenförlusterna på omkring 24 % i Ungern, omkring 40 % i Rumänien och över 60 % i Bulgarien. Det kan jämföras med EU-genomsnittet på cirka 34 %. I alla tre medlemsstaterna har vattenförlusterna faktiskt ökat från 2005 (eller 2007 för Rumäniens del) och fram till 2013. Ökningen av rapporterade vattenförluster, särskilt i Rumänien, hänger samman med förbättrade mätmetoder som har lett till en mer exakt mätning av läckor. För Bulgarien har behovet att förbättra vattenförvaltningen också påtalats sedan 2012 i rådets landsspecifika rekommendationer. Av de nio granskade projekten med finansiering genom Eruf/Sammanhållningsfonden resulterade alla utom ett i minskade vattenförluster. Enligt färskare uppgifter har dock vattenförlusterna i det projektet minskat sedan projektet avslutades. Överlag är vattenförlusterna fortfarande stora, särskilt i Bulgarien och Rumänien, och det inverkar på den övergripande effektiviteten i vattensystemet och ökar kostnaderna för både konsumenter och samhället som helhet. Under programperioden 2007–2013 var det endast Ungern som tillämpade planerad minskning av vattenförluster som urvalskriterium för EU-finansierade projekt (se punkterna 82–88).

Rekommendation 3

Medlemsstaterna bör kräva att planer för att uppnå en viss minskning av vattenförlusterna ingår som ett urvalskriterium för alla vattenanläggningsprojekt, så att nationella mål kan uppfyllas.

Datum för genomförande: Före slutet av 2017.

Rekommendation 4

Kommissionen bör stödja medlemsstaterna i främjandet av åtgärder som syftar till att minska vattenförluster. Det kan uppnås exempelvis genom att låta minskning av vattenförluster omfattas av EU-finansiering på området dricksvatteninfrastruktur, eller genom ökad insyn i fråga om vattenförluster.

Datum för genomförande: Till nästa programperiod.

Betydande finansiering utöver EU:s medfinansiering behövs fortfarande för att ge tillgång till dricksvatten av bra kvalitet och för att garantera adekvat underhåll av de EU-finansierade investeringarna

114

Tillräckliga nationella offentliga och privata medel måste finnas tillgängliga för att säkra en lämplig nivå av investeringar på lång sikt och för att underhålla de infrastrukturer som byggts upp med hjälp av EU:s finansiering. Ekonomiskt stöd från EU:s budget får inte ersätta offentliga utgifter för en medlemsstat. Anslagen från Eruf/Sammanhållningsfonden till dricksvattenprojekt i de tre besökta medlemsstaterna för båda programperioderna 2007–2013 och 2014–2020 uppgår till cirka 3,7 miljarder euro. Det betyder att de besökta medlemsstaterna totalt kommer att behöva investera mer än 6 miljarder euro för att täcka sina uppskattade behov fram till slutet av 2020. Det tyder på att en del av de nödvändiga investeringarna i vattenanläggningar sannolikt inte kommer att göras, särskilt i Bulgarien och Rumänien (se punkterna 90–95).

115

Finansiell hållbarhet i tillhandahållandet av vattentjänster garanteras därför endast när inkomsterna från tjänsterna räcker för att täcka både drifts- och underhållskostnader och även kapitalkostnader så att investeringar kan förnyas. Detta är principen om kostnadstäckning. Samtidigt måste vattentjänsterna vara överkomliga för kunderna med hänsyn till sociala förhållanden. För programperioden 2014–2020 blev det obligatoriskt att följa principen om kostnadstäckning genom att ett förhandsvillkor måste uppfyllas. För att operativa program ska godkännas för programperioden 2014–2020 måste det därför finnas ett lämpligt bidrag från de olika vattenanvändningarna till kostnadstäckning för vattentjänster. Det är dock upp till medlemsstaterna att definiera vad som är ett lämpligt bidrag. Generellt gäller att storleken på användaravgifterna inte är tillräcklig i någon av de tre medlemsstaterna för att täcka dricksvattenanläggningarnas drifts- och underhållskostnader (se punkterna 96–106).

Rekommendation 5

Medlemsstaterna bör

1. se till att vattenavgifterna säkrar hållbarheten i vatteninfrastrukturen, inbegripet underhåll och förnyelse,
2. säkra full kostnadstäckning genom strukturen för vattenavgifter och om nödvändigt överväga att ge ekonomiskt eller annat stöd till hushåll som inte har råd att betala kostnaderna för vattentjänster.

Datum för genomförande: Omedelbart.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning II, med ledamoten Iliana Ivanova som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 5 juli 2017.

Förkortningar och ordförklaringar

Begränsad kontroll: Syftet med begränsad kontroll är att avgöra om dricksvattnet uppfyller relevanta parametervärden i dricksvattendirektivet. Genom begränsad kontroll tillhandahålls regelbundet information om den organoleptiska (t.ex. ett ämnes färg eller lukt eller hur det känns att ta på) och mikrobiologiska kvaliteten hos dricksvattnet liksom information om ändamålsenligheten i dricksvattenberedningen (särskilt desinfektionen) där sådan används.
Endast vissa parametrar som förtecknas i direktivet måste ingå i den begränsade kontrollen.

Dricksvattendirektivet: Rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten (EGT L 330, 5.12.1998, s. 32).

EU-13: Med EU-13 avses de medlemsstater som blev medlemmar i EU 2004 eller senare. Dessa är Bulgarien, Tjeckien, Estland, Kroatien, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

EUF-fördraget: Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Europa 2020-strategin: Europa 2020 är EU:s tioårsstrategi för sysselsättning och tillväxt. Den lanserades 2010 för att skapa förutsättningar för en smart och hållbar tillväxt för alla. Strategin innehåller fem överordnade mål som rör sysselsättning, forskning och utveckling, klimat och energi, utbildning samt social delaktighet och fattigdomsbekämpning. Europeiska rådets slutsatser av den 17 juni 2010 med hänvisning till KOM(2010) 2020 slutlig, 3.3.2010, Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla.

Europeiska miljöbyrån (EEA): Europeiska miljöbyrån är en av EU:s decentraliserade byråer.
Den tillhandahåller oberoende miljöinformation till dem som utformar, antar, genomför och utvärderar miljöpolitiken, men också till allmänheten. Miljöbyrån samlar in uppgifter och utför bedömningar inom ett brett spektrum av områden som rör miljön.

Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (Eionet): Eionet är ett partnerskapsnätverk för Europeiska miljöbyrån och dess medlemmar och samarbetsländer. Det består av miljöbyrån, sex europeiska ämnescentrum och ett nätverk av cirka 1 000 experter från 39 länder inom upp till 400 nationella organ som sysslar med miljöinformation. Genom Eionet samordnar miljöbyrån tillhandahållandet av miljöuppgifter från enskilda länder.

Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf): Europeiska regionala utvecklingsfonden syftar till att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom EU genom att avhjälpa de viktigaste regionala obalanserna via ekonomiskt stöd till infrastruktursatsningar och produktiva jobbskapande investeringar, främst för företag.

Förhandsvillkor: Förhandsvillkor är villkor, baserade på förutbestämda kriterier som fastställs i partnerskapsöverenskommelser, som anses utgöra nödvändiga förutsättningar för att det EU-stöd som omfattas av partnerskapsöverenskommelserna ska användas ändamålsenligt och effektivt. När medlemsstaterna utarbetade operativa program inom Eruf, Sammanhållningsfonden och ESF för programperioden 2014–2020 skulle de bedöma om dessa villkor uppfylldes. Om de inte uppfylldes måste handlingsplaner utarbetas så att de garanterat uppfylldes senast den 31 december 2016.

Förvaltande myndighet: En förvaltande myndighet är en nationell, regional eller lokal offentlig myndighet (eller annat offentligt eller privat organ) som en medlemsstat har utsett att förvalta ett operativt program. I dess uppgifter ingår att välja ut vilka projekt som ska finansieras, övervaka hur projekten genomförs och rapportera till kommissionen om finansiella aspekter och uppnådda resultat. Den förvaltande myndigheten är också det organ som beslutar om finansiella korrigeringar för stödmottagare efter revisioner som utförts av kommissionen, Europeiska revisionsrätten eller en behörig myndighet i en medlemsstat.

Gemensamt stöd till projekt i de europeiska regionerna (Jaspers): Jaspers är ett partnerskap för tekniskt stöd mellan tre parter (Europeiska kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling). Jaspers ger oberoende rådgivning till mottagarländer för att hjälpa dem att förbereda större projekt av hög kvalitet som ska medfinansieras genom två av EU:s struktur- och investeringsfonder (Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden).

Indikatorparameter: Indikatorparametrar är en blandning av mikrobiologiska, kemiska och radiologiska parametrar som ger information om beredningsprocesser och den organoleptiska kvaliteten på dricksvatten.

Landsspecifika rekommendationer: Landsspecifika rekommendationer är rekommendationer som rör strukturella utmaningar som bör hanteras genom fleråriga investeringar vilka direkt faller inom tillämpningsområdet för de europeiska struktur- och investeringsfonderna enligt vad som anges i de fondspecifika förordningarna. De antas av kommissionen i enlighet med artiklarna 121.2 och 148.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Medborgarinitiativ: Ett europeiskt medborgarinitiativ är en uppmaning till kommissionen att föreslå lagstiftning i frågor där EU har behörighet att lagstifta. Ett medborgarinitiativ måste stödjas av minst en miljon EU-medborgare från minst 7 av EU:s 28 medlemsstater. Ett minsta antal underskrifter krävs i var och en av dessa 7 medlemsstater. De bestämmelser och förfaranden som gäller för medborgarinitiativet anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet (EUT L 65, 11.3.2011, s. 1).

Operativt program: I ett operativt program anges en medlemsstats prioriteringar och särskilda mål och där beskrivs hur finansieringen (EU-finansiering och nationell offentlig och privat medfinansiering) kommer att användas under en viss period (för närvarande sju år) för att finansiera projekt. Projekten inom ett operativt program måste bidra till ett visst antal mål. Operativa program kan finansieras via Eruf, Sammanhållningsfonden och/eller ESF. Det operativa programmet utarbetas av medlemsstaten och måste godkännas av kommissionen innan några medel kan betalas ut från EU:s budget. Operativa program kan endast ändras under programperioden om båda parterna är överens.

Plan för säker dricksvattenförsörjning: Konceptet med planer för säker dricksvattenförsörjning infördes av Världshälsoorganisationen (WHO) 2004. Det handlar om en omfattande riskbedömnings- och riskhanteringsstrategi som inbegriper alla steg i vattenförsörjningen, från vattentäkt till konsument.
Vattenaktörer och folkhälsomyndigheter bör helst utveckla en plan för säker dricksvattenförsörjning för varje enskilt vattenförsörjningsområde.

Programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit-programmet): Inom ramen för Refit-programmet granskar kommissionen löpande och systematiskt hela beståndet av EU-lagstiftning för att identifiera onödiga bördor, inkonsekvenser och verkningslösa åtgärder och hitta sätt att åtgärda dessa.

Programperiod: Den fleråriga ram inom vilken utgifterna via Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden planeras och genomförs.

Sammanhållningsfonden: Sammanhållningsfonden syftar till att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom Europeiska unionen genom att finansiera miljö- och transportprojekt i medlemsstater vars BNI per capita är lägre än 90 % av EU-genomsnittet.

Små vattenförsörjningsområden: Små vattenförsörjningsområden är områden som tillhandahåller mindre än 1 000 m³ vatten per dag i genomsnitt eller försörjer färre än 5 000 personer.

Stora vattenförsörjningsområden: Stora vattenförsörjningsområden är områden som tillhandahåller mer än 1 000 m³ vatten per dag i genomsnitt eller försörjer fler än 5 000 personer.

Större projekt: Ett projekt som består av ett antal ur ekonomisk synpunkt odelbara arbeten, som fyller en precis, teknisk funktion, som har ett klart angivet syfte och vilkas totala kostnad enligt bedömningen när bidraget från fonderna fastställs överstiger 50 miljoner euro. Det handlar i allmänhet om storskaliga infrastrukturprojekt inom transport, miljö eller andra sektorer som kultur, utbildning, energi eller IKT. Kommissionens godkännande krävs på övergripande projektnivå.
För programperioden 2014–2020 höjdes tröskelvärdet till 75 miljoner euro i de fall insatserna bidrar till det tematiska målet enligt artikel 9 första stycket punkt 7 – ”Att främja hållbara transporter och få bort flaskhalsar i viktig nätinfrastruktur”.

Utvidgad kontroll: Syftet med utvidgad kontroll är att tillhandahålla de uppgifter som krävs för att avgöra om dricksvattendirektivets samtliga parametervärden iakttas eller ej.
Alla parametrar som fastställts i enlighet med bilaga I till dricksvattendirektivet omfattas av utvidgad kontroll.

Vattenförsörjningsområde: Ett vattenförsörjningsområde är ett geografiskt avgränsat område inom vilket dricksvatten tas från en eller flera källor, och inom vilket vattenkvaliteten kan anses vara i stort sett enhetlig.

Vattensvinn: Vattensvinn utgörs i huvudsak av vatten som läcker ut från systemet innan det når fram till slutkonsumenten (tekniska eller fysiska förluster) och vatten som konsumeras utan korrekt debitering, till exempel genom olagliga anslutningar eller felaktig mätning av förbrukning (kommersiella eller synbarliga förluster). Den förstnämnda typen av förluster leder till ökade produktionskostnader i onödan (eftersom mer vatten än vad som behövs måste produceras) medan den senare innebär uteblivna intäkter. Vattensvinnet uppskattas i regel genom att förhållandet mellan vatteninflöden och utflöden i systemet fastställs.
I denna rapport används termen ”vattenförluster” synonymt med ”vattensvinn”.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra revisioner av EU:s politik och program eller av förvaltningsteman kopplade till specifika budgetområden. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller resultat eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella inkomsterna eller utgifterna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsrättens avdelning II – där ledamoten Iliana Ivanova är ordförande – som är specialiserad på utgiftsområdena investeringar för sammanhållning, tillväxt och inkludering. Revisionsarbetet leddes av ledamoten George Pufan, med stöd av Patrick Weldon (kanslichef), Mircea Radulescu (attaché), Alain Vansilliette och Myriam Cazzaniga (förstechefer), Paolo Pesce (uppgiftsansvarig) och Zuzana Gullova, Zhivka Kalaydzhieva, Attila Horvay-Kovács och Ana Popescu (revisorer).

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2017

PDF	ISBN 978-92-872-7875-3	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/425500	QJ-AB-17-012-SV-N
HTML	ISBN 978-92-872-7868-5	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/14750	QJ-AB-17-012-SV-Q

© Europeiska unionen, 2017
För all användning eller återgivning av foton eller annat material som Europeiska unionen inte har upphovsrätten till måste tillstånd inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavaren.

HUR HITTAR MAN EU:s PUBLIKATIONER?

Gratispublikationer

• Ett enskilt exemplar
  • genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).
• Flera exemplar/affischer/kartor
  • hos Europeiska unionens representationer (http://ec.europa.eu/represent_sv.htm),
  • hos delegationer i länder utanför EU (http://eeas.europa.eu/delegations/index_sv.htm),
  • genom att kontakta nätverket Europe Direct (http://europa.eu/europedirect/index_sv.htm)
  • eller ringa 00 800 6 7 8 9 10 11 (gratis inom hela EU) (*).

(*) Varken informationen eller samtalen kostar i regel något (men vissa operatörer, telefonkiosker och hotell kan ta betalt för samtalen).

Avgiftsbelagda publikationer

• Genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).