Särskild rapport
26 2020

Den marina miljön: EU:s skydd är brett men saknar djup

Särskild rapport: Förlusten av marin biologisk mångfald och marina livsmiljöer är en ständig utmaning för EU:s hav. I denna rapport undersöker vi hur denna utmaning hanteras med hjälp av centrala politiska åtgärder på EU-nivå och utgiftsprogram i delar av Atlanten och Medelhavet.

Det finns en ram för att skydda den marina miljön men EU:s åtgärder har inte bidragit till återställandet av en god miljöstatus eller ett hållbart fiske i alla hav. EU:s skyddsregler har inte lett till återhämtning av betydande ekosystem och livsmiljöer, marina skyddsområden ger ett begränsat skydd, bestämmelser om samordning av fiskeripolitiken och politiken för skydd av den marina miljön används i liten utsträckning i praktiken och relativt få av de tillgängliga medlen används till bevarandeåtgärder.

Det har skett mätbara förändringar när det gäller fiskbestånden i Atlanten men inte i Medelhavet.

Vi rekommenderar kommissionen att, tillsammans med medlemsstaterna, ta itu med dessa problem.

Revisionsrättens särskilda rapport i enlighet med artikel 287.4 andra stycket i EUF-fördraget.

Denna publikation finns på 23 språk och i följande format:
PDF
PDF General Report

Sammanfattning

I

Europeiska unionens hav är omfattande och rika på livsmiljöer och arter. EU har en politik för att skydda den marina miljön och använda de marina resurserna på ett hållbart sätt. Forskare och beslutsfattare har konstaterat att fisket, genom resursutvinning och skador på havsbottnen, är en av de största belastningarna på EU:s hav.

II

EU:s gemensamma fiskeripolitik omfattar fiske i EU-vatten och syftar till att säkerställa att fiskeverksamheten är miljömässigt hållbar. Kommissionen har en större roll när det gäller bevarandet av havets biologiska resurser än när det gäller miljöpolitiken, där den delar ansvaret med medlemsstaterna. Den viktigaste havsmiljöpolitiken fastställs i ramdirektivet om en marin strategi och fågeldirektivet och habitatdirektivet. EU:s finansiering fördelas mellan olika finansieringsinstrument.

III

År 2020 är ett viktigt år för EU när det gäller att uppnå målen för den marina miljön, och 2021 kommer det att hållas ett möte om Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald. Vår rapport kan ge underlag till framtida politiska diskussioner.

IV

Vid denna revision undersökte vi om EU:s ram för att hantera de största belastningarna på den marina biologiska mångfalden och de marina livsmiljöerna var väl utformad och tillämpades i praktiken i utvalda delar av Atlanten och Medelhavet samt om användningen av EU-medel hade gett resultat.

V

På det stora hela konstaterade vi att det fanns en ram för att skydda den marina miljön, men att EU:s åtgärder inte hade lett till en god miljöstatus eller till ett hållbart fiske i alla hav. Denna bedömning stöds av en rapport från Europeiska miljöbyrån som offentliggjordes när vi slutförde vårt revisionsarbete och i vilken det anges att den marina biologiska mångfalden i Europas hav fortfarande är hotad och att flera bedömningar av de marina arterna och livsmiljöerna fortsätter att visa på en ogynnsam bevarandestatus eller en ”okänd” status. Vi konstaterade att EU:s åtgärder hade resulterat i mätbara framsteg i Atlanten men att överfisket i Medelhavet fortfarande var stort, och att en liten andel av Europeiska havs- och fiskerifonden användes till att stödja bevarande av havsmiljön.

VI

Vi fann i synnerhet följande:

  1. EU:s skyddsregler har inte lett till återställande av betydande ekosystem och livsmiljöer. Nätverket av marina skyddsområden var inte representativt för EU:s mångskiftande hav och gav ibland endast lite skydd. I praktiken hade bestämmelserna för att samordna fiskeripolitiken med miljöpolitiken inte fungerat som det var tänkt, och de arter och livsmiljöer som skyddas av fågel- och habitatdirektiven byggde på föråldrade hotbedömningar.
  2. I Atlanten, där fiskeriförvaltningen främst är kopplad till begränsningar av tillåtna fångstmängder, hade det skett en mätbar förbättring. Majoriteten av fiskbestånden fiskades på ett hållbart sätt. Många bestånd var dock fortfarande överfiskade.
  3. I Medelhavet, där fiskeriförvaltningen främst är kopplad till begränsningar av fiskeansträngningen (och inte fångstmängder), fiskades dubbelt så mycket som de hållbara nivåerna.
  4. De medlemsstater vi besökte använde 6 % av sina medel från Europeiska havs- och fiskerifonden till åtgärder som var direkt kopplade till bevarandeåtgärder, och ytterligare 8 % till åtgärder som var indirekt kopplade till bevarandeåtgärder. Och vi såg goda exempel på projekt som finansierats genom Life och Interreg.
VII

Utifrån dessa iakttagelser lämnar vi rekommendationer som syftar till att

  1. identifiera de rättsliga och administrativa ändringar som krävs för att skydda känsliga arter och livsmiljöer,
  2. förbättra skyddsåtgärderna i Medelhavet,
  3. öka möjligheterna med EU-finansiering.

Inledning

EU:s hav och oceaner

01

Europeiska unionen har åtagit sig att främja en hållbar användning av haven och skydda de marina ekosystemen. EU som helhet och medlemsstaterna var för sig är parter i flera internationella avtal som rör skyddet av marina livsmiljöer och arter. Till dessa avtal hör havsrättskonventionen, konventionen om biologisk mångfald, konventionen om skydd av flyttande vilda djur (Bonnkonventionen)och konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen). Även regionala havskonventioner och regionala fiskeriförvaltningsorganisationer spelar en viktig roll.

02

Under 2015 antog FN målen för hållbar utveckling med delmål relaterade till ”hav och marina resurser” (se ruta 1). EU har åtagit sig att uppnå dessa mål i sina hav.

Ruta 1

FN:s mål för hållbar utveckling – mål 14: hav och marina resurser

Detta mål syftar till att bevara haven och de marina resurserna och använda dem på ett hållbart sätt. Det innefattar bland annat följande:

  • Att uppnå Aichimålet om att 10 % av marina vatten till 2020 ska omfattas av skyddade områden eller andra ändamålsenliga bevarandeåtgärder.
  • Att stoppa överfiske och olagligt, orapporterat och oreglerat fiske samt destruktiva fiskemetoder senast 2020.
  • Att förbjuda vissa former av fiskesubventioner senast 2020.
  • Att säkerställa tillträde för småskaliga icke-industriella fiskare till marina resurser och marknader.
03

EU:s hav är omfattande (”hav” avser i denna rapport såväl Atlanten som andra hav). De är rika på livsmiljöer och arter och är ekonomiskt, socialt och miljömässigt viktiga för EU, vilket illustreras i figur 1.

Figur 1

Betydelsen av EU:s hav

Källor: Europeiska revisionsrätten, på grundval av GD Miljös webbplats och State of Europe’s Seas, EEA, 2015.

04

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska EU integrera miljöskydd och hållbar utveckling i sin politik1.

05

I enlighet med EUF-fördraget har EU exklusiv befogenhet när det gäller bevarandet av havets biologiska resurser genom sin gemensamma fiskeripolitik2 (GFP). Kommissionen och medlemsstaterna3 delar ansvaret för miljöpolitiken, där de viktigaste åtgärderna som rör haven fastställs i ramdirektivet om en marin strategi4 och fågeldirektivet och habitatdirektivet5.

06

Europeiska miljöbyrån (EEA) rapporterade 2015 om det dåliga tillståndet för många marina arter och livsmiljöer och drog slutsatsen att Europas hav inte kunde betraktas som ”friska” eller ”rena”6. År 2020 rapporterade Europeiska miljöbyrån att förlusten av marin biologisk mångfald i Europas hav inte hade stoppats och att flera bedömningar av de marina arterna och livsmiljöerna visade en ogynnsam bevarandestatus eller en okänd status7. I figur 2 illustreras Europeiska miljöbyråns klassificering av tillståndet för den biologiska mångfalden i Europas hav.

Figur 2

Europeiska miljöbyråns klassificering av tillståndet för den biologiska mångfalden i Europas hav

Källa: © Europeiska miljöbyrån, EEA:s rapport, Marine messages II, 2020, figur 3.1, s. 27.

07

Den resursutvinning och de skador på havsbottnen som fisket medför gör det till en av de allvarligaste belastningarna på den marina miljön. Europeiska miljöbyrån rapporterade 20208 att fiskeverksamhet utgjorde en av de största belastningarna på ekosystemen i Europas hav, och den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster rapporterade 20199 att fiske var det som hade störst inverkan på marina ekosystem. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) noterar i en studie att trålare har en dramatisk inverkan på ekosystemet med bland annat fysiska skador på havsbottnen, överfiske av bottenlevande resurser och en enorm mängd bifångster och tillhörande utkast10. I figur 3 illustreras sambandet mellan fiske och bevarandeåtgärder, och i Bilaga I beskrivs vissa fiskemetoder kortfattat.

Figur 3

Konsekvenser av överfiske

Källa: Revisionsrätten.

08

Fiske kan medföra bifångst av sårbara arter (såsom hajar), marina däggdjur, sjöfåglar och sköldpaddor. Klimatförändringar, föroreningar, kustutveckling, störningar på havsbottnen och spridning av främmande arter påverkar också den marina biologiska mångfalden. År 2015 rapporterade Internationella naturvårdsunionen (IUCN) att 7,5 % av de marina fiskarterna i EU var utrotningshotade och att det saknades tillräckliga vetenskapliga uppgifter för att bedöma utrotningsrisken för ytterligare 20,6 % av fiskarterna11.

EU-åtgärder

09

EU har inrättat en ram för att skydda den marina miljön. Ramen omfattar olika miljödirektiv och förordningar om fiske. I figur 4 ges en översikt över de EU-åtgärder som är mest relevanta för denna revision.

Figur 4

Översikt över politiska åtgärder

Källa: Revisionsrätten.

Den gemensamma fiskeripolitiken

10

Den gemensamma fiskeripolitiken12 fastställer regler för EU:s fiske. Den syftar också till att säkerställa att fiskeverksamheten är miljömässigt hållbar och att minimera dess negativa påverkan på det marina ekosystemet13. Ett av målen för den gemensamma fiskeripolitiken är att senast 2020 säkerställa att fisket inte överstiger ”maximal hållbar avkastning”14 (se ruta 2).

Ruta 2

Maximal hållbar avkastning (MSY):

Syftet med att tillämpa MSY är att uppnå stora fångstmängder samtidigt som man upprätthåller produktiva fiskbestånd i sunda marina ekosystem. Om det fångas större mängder fisk än MSY minskar fiskbestånden. Genom att tillämpa MSY håller man bland annat fiskbestånden på en högre nivå än den ”försiktighetsansats” som krävs enligt FN:s konferens om miljö och utveckling och FN:s avtal om fiskbestånd. Försiktighetsansatsen syftar till att hålla fiskbestånden över säkra biologiska gränser och är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för MSY. Både försiktighetsansatsen och MSY ingår i den ekosystembaserade strategin för fiskeriförvaltning och innebär bland annat en minskning av fiskfångsterna:

Källa: Revisionsrätten, på grundval av Ices rapport från juni 2012 (Ices, 2012. Report of the ICES Advisory Committee 2012. ICES Advice, 2012. bok 1).

11

Enligt GFP-förordningen skulle maximal hållbar avkastning ”där så är möjligt, ha uppnåtts senast 2015 och, genom en successiv och stegvis anpassning, senast 2020 för alla arter”. Europeiska miljöbyrån menade 2019 att det var osannolikt att EU skulle nå målet för den gemensamma fiskeripolitiken till 2020 i Medelhavet15.

12

Enligt GFP-förordningen får unionsfiskefartyg fiska i alla EU:s vatten. När det gäller kustvatten är det medlemsstaterna som styr tillträdet enligt ett tillfälligt undantag som har förlängts successivt sedan 198316.

13

EU:s fiskeriförvaltning är organiserad på olika sätt i Atlanten och Medelhavet. I Atlanten tillämpas för det mesta ett kvotsystem, medan fisket i Medelhavet vanligtvis styrs av en fiskeansträngningsordning. För Atlanten fastställer EU varje år fångstbegränsningar i form av ”totala tillåtna fångstmängder” (TAC) och fördelar dem17 mellan medlemsstaterna och per fiskezon. För Medelhavet gäller ytterligare två förordningar: Medelhavsförordningen (MedReg)18 och förordningen om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) (AKFM-förordningen)19, som innehåller förvaltningsåtgärder och tekniska åtgärder. I ruta 3 ges exempel på total tillåten fångstmängd respektive fiskeansträngning.

Ruta 3

”Total tillåten fångstmängd” jämfört med ”fiskeansträngning”

I januari 2020 fastställde rådet den totala tillåtna fångstmängden för vissa fiskbestånd i Atlanten för 2020. Häri ingick 922 064 ton makrill (Scomber scombrus), fördelat mellan 14 EU-medlemsstater, Norge och Färöarna, genom fastställda havsområden. Det fanns inga begränsningar när det gällde fiskefartygens dagar till sjöss för detta bestånd.

I december 2019 fastställde rådet taken för fiskeansträngning för vissa fiskbestånd i Medelhavet och Svarta havet för 2020. Häri ingick högst 108 349 dagar till sjöss för italienska fiskefartyg och 39 257 dagar för kroatiska fartyg för fiske av kummel, djuphavsräka, havskräfta och mulle i Adriatiska havet. Det fanns inga begränsningar när det gällde fångstmängden för dessa bestånd.

14

Fram till 2019, när EU:s fleråriga förvaltningsplan för västra Medelhavet trädde i kraft och AKFM:s fleråriga förvaltningsplan för bottenlevande bestånd i Adriatiska havet antogs, fastställdes varje medlemsstats begränsningar av fiskeansträngningen i nationella förvaltningsplaner, och det fanns ingen ram för att övervaka minskning av fiskeansträngningen på EU-nivå.

15

Parterna i AKFM består av EU, dess medlemsstater i Medelhavsområdet och andra Medelhavsländer. Ett av målen med AKFM-avtalet är att se till att Medelhavets levande marina resurser bevaras och används på ett hållbart sätt20. Under 2017 undertecknade AKFM:s parter, däribland EU, ministerförklaringen om MedFish4Ever21.

Miljöpolitik

EU:s marina skyddsområden (Natura 2000)

16

Fågeldirektivet (1979) och habitatdirektivet (1992) syftar till att skydda hotade arter och livsmiljöer i hela EU och tillsammans utgör de ”Natura 2000”-nätverket av skyddade områden. Natura 2000-områden utses och förvaltas av medlemsstaterna. Skyddade områden till havs kallas marina skyddsområden. I slutet av 2019 fanns det över 3 000 marina skyddsområden.

Ramdirektivet om en marin strategi

17

År 2007 antog kommissionen en integrerad havspolitik22 som syftar till att stärka samordningen mellan olika politikområden. Ramdirektivet om en marin strategi från 2008 utgör miljöpelaren i denna politik.

18

I ramdirektivet om en marin strategi fastställs marina regioner och delregioner (se figur 5), och medlemsstaterna åläggs att uppnå en ”god miljöstatus” i sina hav senast 202023. Medlemsstaterna måste genomföra strategier för sina hav i samarbete med andra medlemsstater som delar en marin region eller delregion.

Figur 5

Marina regioner och delregioner i ramdirektivet om en marin strategi

Källa: Revisionsrätten, på grundval av det tekniska dokumentet Delineation of the MSFD Article 4 marine regions and subregions.

19

Medlemsstaterna var tvungna att bedöma sina marina vatten utifrån elva kvalitativa deskriptorer (se ruta 4) och ta fram övervakningsprogram och åtgärder för att uppnå god miljöstatus senast 2020.

Ruta 4

Sammanställning av de av kvalitativa deskriptorerna för fastställande av god miljöstatus

  1. Biologisk mångfald bevaras.
  2. Främmande arter håller sig på nivåer som inte förändrar ekosystemen negativt.
  3. Populationerna av alla kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur håller sig inom säkra biologiska gränser.
  4. Alla delar av de marina näringsvävarna, i den mån de är kända, är tillräckliga för att arternas långsiktiga bestånd ska kunna säkerställas.
  5. Eutrofiering framkallad av människan reduceras till ett minimum.
  6. Havsbottnens integritet håller sig på en nivå som innebär att ekosystemen kan tryggas.
  7. En bestående förändring av de hydrografiska villkoren påverkar inte de marina ekosystemen på ett negativt sätt.
  8. Koncentrationer av främmande ämnen håller sig på icke-skadliga nivåer
  9. Främmande ämnen i fisk och skaldjur är låga.
  10. Marint avfall förorsakar inga skador.
  11. Tillförsel av energi, inbegripet undervattensbuller, påverkar inte den marina miljön på ett negativt sätt.
20

År 2018 bedömde kommissionen24 att samtliga åtgärdsprogram behövde förbättras och att det inte var sannolikt att man skulle uppnå god miljöstatus senast 2020 i alla marina regioner och för alla deskriptorer25. År 2020 konstaterade kommissionen26 att utvecklingen mot att uppnå god miljöstatus inte hade gått tillräckligt snabbt och fastställde viktiga förbättringsområden.

Strategier för biologisk mångfald

21

År 2011 antog kommissionen ett meddelande om strategin för biologisk mångfald fram till 202027 med målet att sätta stopp för förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av EU:s landbaserade och marina ekosystem senast 2020. I halvtidsöversynen av strategin 2015 konstaterades att marina arter och ekosystem fortsatte att minska i EU:s hav och att det marina nätverket inom Natura 2000 ännu inte hade slutförts28. I maj 2020 offentliggjorde kommissionen en ny strategi för biologisk mångfald, där ett av målen är att skydda minst 30 % av EU:s havsområden och strikt skydda minst 10 % av dem till 2030.

Kommissionens och medlemsstaternas ansvarsområden

22

Eftersom bevarandet av havets biologiska resurser är ett område där EU har exklusiv befogenhet har kommissionen en större roll på detta område än när det gäller den marina miljön, där ansvaret delas med medlemsstaterna. Kommissionen utarbetar förslag till förordningar för förvaltning av fisket (särskilt när det gäller tillåtna fångstmängder, fiskemetoder och fiskekontroller samt finansiering). Kommissionen övervakar medlemsstaternas genomförande på båda politikområdena via generaldirektoratet för havsfrågor och fiske (GD Havsfrågor och fiske) när det gäller fisket och generaldirektoratet för miljö (GD Miljö) när det gäller den marina miljön. Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) är en expertgrupp som ger råd till kommissionen om fiskeriförvaltning, och Internationella havsforskningsrådet (Ices) är ett mellanstatligt organ för marin forskning i Nordatlanten som ger vetenskapliga råd till kommissionen.

23

I tabell 1 illustreras hur ansvaret för miljö- respektive fiskeripolitiken är uppdelat mellan kommissionen och medlemsstaterna i olika havsområden. Medlemsstaterna ansvarar för att åtgärderna i miljödirektiven genomförs och bestämmelserna i GFP-förordningen tillämpas. Häri ingår rätten att vidta skyddsåtgärder i de egna marina vattnen (t.ex. genom att tillämpa artiklarna 11 och 20 i GFP-förordningen).

Tabell 1

Ansvarsfördelningen för miljö- respektive fiskeripolitiken

Källa: Revisionsrätten.

EU-finansiering

24

EU-medel kan användas till stöd för skydd av den marina miljön genom flera instrument (t.ex. Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) eller programmen Life och Interreg), men inget av instrumenten är specifikt avsett för marint skydd. Enligt artikel 6 i förordning 508/2014 inkluderar tillämpningsområdet för EHFF stöd för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken för bevarande av marina biologiska resurser. Kommissionen rapporterar inte uttryckligen om den totala EU-finansiering som avsatts för den marina miljön.

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

25

Vi tittade på EU:s politik- och utgiftsram och hur denna är inriktad på de största belastningarna på den marina biologiska mångfalden och de marina livsmiljöerna med särskilt fokus på trycket från kommersiellt fiske. Vi undersökte huruvida

  • EU:s ram var väl utformad och tillämpades av kommissionen och medlemsstaterna,
  • framsteg hade gjorts i Atlanten och Medelhavet,
  • kommissionen och medlemsstaterna uppnådde resultat genom att använda EU-medel.
26

Vår granskning omfattade perioden från det att ramdirektivet om en marin strategi antogs 2008 till den 1 mars 2020. Vi fokuserade på Biscayabukten och kusterna kring Iberiska halvön, det makaronesiska området och västra Medelhavet samt besökte de medlemsstater som har kustlinjer i dessa havsområden – Spanien, Frankrike, Italien och Portugal. Figur 6 visar den geografiska omfattningen av vår revision.

Figur 6

Revisionens geografiska omfattning

Källa: Revisionsrätten, på grundval av det tekniska dokumentet Delineation of the MSFD Article 4 marine regions and subregions.

27

Vår revision omfattade inte direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden29 eller strategin för blå tillväxt, eftersom medlemsstaterna inte kommer att rapportera till kommissionen om fysisk planering i kust- och havsområden förrän 2021.

28

I revisionsarbetet ingick

  • undersökning av kommissionens förslag, riktlinjer och relevanta rapporter,
  • besök hos nationella och regionala myndigheter och företrädare för fiskerisektorn och miljöorganisationer i Spanien, Frankrike, Italien och Portugal,
  • granskning av EU:s finansiering av projekt för att skydda den marina miljön och undersökningar av sådana projekt och 21 sedan länge etablerade marina skyddsområden med olika skyddsmål från de utvalda havsområdena,
  • samråd med en expertpanel för att med hjälp av deras sakkunskaper analysera kopplingarna mellan miljö- och fiskeripolitiken,
  • granskning av relevanta studier och rapporter från bland annat vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) och Europeiska miljöbyrån.
29

2020 är ett viktigt år för EU när det gäller att uppnå bevarandemålen i strategin för biologisk mångfald från 2011, GFP-förordningen och ramdirektivet om en marin strategi. Under 2021 torde partskonferensen för konventionen om biologisk mångfald äga rum. Denna rapport innehåller en analys av de resultat som hittills uppnåtts när det gäller skyddet av den marina biologiska mångfalden och kan därför fungera som underlag till diskussioner om framtida alternativ.

Iakttagelser

Medlemsstaterna har svårt att tillämpa EU:s ram för skydd av den marina miljön

30

Enligt EU:s rättsliga ram ska medlemsstaterna skydda den marina miljön. Vi undersökte om EU:s ram hade inrättats och tillämpats för att underlätta detta. I detta syfte undersökte vi om ramen innehöll ändamålsenliga verktyg för att skydda havsområden, utgjorde en tydlig grund för åtgärder, integrerades med andra politikområden som påverkar den marina miljön och byggde på aktuella vetenskapliga uppgifter om vilka arter och livsmiljöer som är mest hotade.

EU:s marina skyddsområden ger ett begränsat skydd i praktiken

31

Kommissionen definierar marina skyddsområden som marina områden som huvudsakligen upprättats i syfte att bevara naturen. För att marina skyddsområden ska bli ändamålsenliga krävs tydliga mål med väl förvaltade åtgärder som bygger på bästa tillgängliga vetenskap30. Enligt ramdirektivet om en marin strategi ska medlemsstaternas strategier omfatta geografiska skyddsåtgärder som bidrar till sammanhängande och representativa nätverk med marina skyddsområden31.

32

Marina skyddsområden täcker in många bevarandemål genom en rad olika skyddsåtgärder som kan innefatta fiskebegränsningar. Medlemsstaterna tillämpar flera olika nivåer för fiskebegränsningar inom marina skyddsområden (se ruta 5 för ett exempel). År 2018 drog Europeiska miljöbyrån slutsatsen att nätverket med marina skyddsområden inte var ekologiskt representativt32.

Ruta 5

Olika skyddsnivåer i det marina skyddsområdet Cinque Terre (Italien)

Källa: Revisionsrätten, anpassad från en originalbild: © Ente Parco Nazionale delle Cinque Terre.

Det marina skyddsområdet omfattar 4 554 hektar med tre skyddsnivåer. Zon A (inget fiske) omfattar endast 104 ha (2,3 % av det marina skyddsområdet). I zonerna B och C är fiske tillåtet för lokala fiskare som fått förhandsgodkännande från den förvaltande myndigheten. Zon C är en buffertzon mellan de områden som är av störst intresse för den biologiska mångfalden och de områden som ligger utanför det marina skyddsområdet och där restriktionerna är mindre strikta.

33

Marina skyddsområden uppfyller inte EU:s krav för Natura 2000-nätverket såvida de inte omfattar livsmiljöer eller arter som finns förtecknade i fågel- och habitatdirektiven. Områden som utsetts till marina skyddsområden överlappar ofta såväl varandra som andra nationellt skyddade områden. I figur 7 illustreras hur dessa områden kan förhålla sig till varandra.

Figur 7

Skyddade områden på norra Korsika (Frankrike)

Källor: INPN, Cartographie des espaces naturels ou protégés: https://inpn.mnhn.fr/viewer-carto/espaces/I056FR9100008 och Natura 2000 Network Viewer: https://natura2000.eea.europa.eu/.

34

När marina skyddsområden används för att motverka fisketrycket ger de varierande nivåer av skydd. Vi undersökte hur medlemsstaternas rättsliga bestämmelser skyddade 21 marina skyddsområden som sedan länge ingår i Natura 2000 (se Bilaga II) och konstaterade följande:

  1. Tre (14 %) hade fiskeförbud i större delen av det marina skyddsområdet.
  2. Nio (43 %) hade vissa restriktioner gällande fiskeverksamhet – förbud mot vissa fiskemetoder, krav på tillstånd eller fiske tillåtet i större delen av det marina skyddsområdet.
  3. I nio marina skyddsområden (43 %) hade medlemsstaterna infört små begränsningar eller inga begränsningar alls gällande fiskeverksamhet.
35

Enligt EU-lagstiftningen krävs inga förvaltningsplaner för marina skyddsområden, men OECD33 har angett sådana som exempel på god praxis. I förvaltningsplaner fastställs vilka åtgärder som krävs för att skydda marina skyddsområden och vilka myndigheter som ansvarar för att vidta dem. Drygt hälften av de marina skyddsområden som vi granskade hade sådana planer. År 2019 rapporterade Världsnaturfonden (WWF)34 att marina skyddsområden omfattade 12,4 % av EU:s havsområden, men att endast 1,8 % omfattades av förvaltningsplaner för marina skyddsområden. År 2020 rapporterade Europeiska miljöbyrån att mindre än 1 % av de marina skyddsområdena i Europa kunde betraktas som marina reservat med fullständigt skydd (t.ex. genom fiskeförbud), och att förvaltningen av marina skyddsområden behövde förbättras35.

36

Medlemsstaterna kan använda marina skyddsområden för att skydda havsområden mot ett flertal andra belastningar än fiske (såsom muddring, gruvdrift, olje- och gasborrning, industriutsläpp, ankring, sjöfart eller undervattenskablar).

37

I en vetenskaplig undersökning36 från 2019 drogs slutsatsen att 59 % av de marina skyddsområden som analyserats utnyttjades för kommersiell trålning i högre utsträckning än icke skyddade områden och att många marina skyddsområden inte skyddade sårbara arter. I undersökningen konstaterades att en stor del av EU:s geografiskt imponerande nätverk av marina skyddsområden ger en falsk känsla av säkerhet om att det vidtas positiva bevarandeåtgärder. I de fall där marina skyddsområden omfattade fiskebegränsningar fann vi exempel på ytterligare skyddsåtgärder (se ruta 6).

Ruta 6

Marina skyddsområden och skydd mot fiske

I det marina skyddsområdet Cinque Terre i Italien råder förbud mot fiske. Trots detta kände förvaltarna till flera fall av olaglig trålning inom det skyddade området. Under 2009 placerade de ut pollare (se bilden) som motverkar trålning för att minska det olagliga fisket. Pollarna gör att trålarna blockeras och näten trasslas ihop.

Källa: © Parco Nazionale delle Cinque Terre.

38

År 2018 rapporterade Europeiska miljöbyrån37 att EU hade uppnått målet om en geografisk täckning på minst 10 % av sina vatten som marina skyddsområden fram till 2020 men att de skyddade områdena var skevt inriktade mot kustvattnen och inte i tillräckligt hög grad omfattade djuphavsområdena. Europeiska miljöbyrån drog slutsatsen att nätverket med marina skyddsområden fortfarande inte var representativt för hela den biologiska mångfalden i de områden som omfattas och att den marina biologiska mångfalden behövde skyddas bättre38. Kommissionen uppskattade 2020 att mindre än 1 % av havsarealen var strikt skyddad i EU39.

39

Tabell 1 visar ansvarsfördelningen för miljö- respektive fiskeripolitiken efter olika typer av havsområden. Medlemsstaterna måste fullgöra de åtaganden för bevarande av den marina miljön som fastställs i ramdirektivet om en marin strategi samt fågel- och habitatdirektiven. Detta gör de genom att upprätta marina skyddsområden och införa begränsningar för sina egna fiskefartyg. De kan även begränsa tillträdet till fiske i de egna territorialvattnen för fartyg från hamnar på den angränsande kusten som traditionellt fiskar i dessa vatten. Detta kan de dock inte göra ensidigt för de marina skyddsområden som ligger utanför detta kustområde (se figur 8) utan måste då delta i multilaterala diskussioner inom ramen för GFP-förordningen.

Figur 8

Marina skyddsområden utanför kustområden har lett till minskat skydd

Källa: Revisionsrätten.

Lagstiftningsverktygen som ska koppla samman EU:s politik för den marina biologiska mångfalden med den gemensamma fiskeripolitiken fungerade inte bra i praktiken

40

EU:s lagstiftning om såväl den marina biologiska mångfalden som den gemensamma fiskeripolitiken innehåller bestämmelser om hur skyddet av den marina miljön (där medlemsstaterna har det huvudsakliga ansvaret) ska kopplas till bevarandeåtgärder för fisket (där EU har exklusiv behörighet). Vi granskade hur dessa bestämmelser fungerade i praktiken i de havsområden som vi undersökte och som nämns i punkt 26.

Artikel 11 i GFP-förordningen

41

Medlemsstaterna ansvarar för att inrätta marina skyddsområden och måste uppfylla åtagandena om bevarandeåtgärder enligt fågel- och habitatdirektiven och ramdirektivet om en marin strategi. Men eftersom fiske faller inom EU:s befogenhet innebär artikel 11 i GFP-förordningen att medlemsstater som önskar begränsa påverkan från fiskefartyg från andra medlemsstater kan lämna gemensamma rekommendationer så att kommissionen kan vidta åtgärder.

42

De medlemsstater som vi besökte utnyttjade inte möjligheterna med artikel 11 i GFP-förordningen. De förklarade för oss att en viktig anledning var att processen med gemensamma rekommendationer, som följs av delegerade akter från kommissionen, var komplicerad att tillämpa och skulle kunna

  • resultera i begränsningar som blev mildare än dem som ursprungligen föreslagits av den medlemsstat som lagt fram förslaget,
  • kräva långdragna diskussioner då området under tiden skulle förbli öppet för fartyg från andra medlemsstater och ytterligare skador på känsliga livsmiljöer skulle kunna fortsätta (se exempel i ruta 7).

Ruta 7

Exempel på svårigheterna med att tillämpa artikel 11 i GFP-förordningen

Om exempelvis Frankrike för att följa ramdirektivet om en marin strategi behöver införa fiskebegränsningar i en liten del av sitt vatten i Ices-område 8.a (se nedan) kan begränsningarna tillämpas på franska fartyg. För att utöka begränsningarna till att omfatta alla EU-fartyg skulle Frankrike behöva komma överens om en gemensam rekommendation med alla de övriga medlemsstater som har ett direkt förvaltningsintresse i området (kommissionen informerade oss om att åtta medlemsstater rapporterar fångster i område 8.a).

Källa: Revisionsrätten, anpassad från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, Original Scientific Illustrations Archive. Används med tillstånd från FAO.

Men det finns ingen tidsgräns för när de tillfrågade medlemsstaterna måste reagera på Frankrikes förslag. Och om och när de gör det kan det hända att de godkänner en gemensam rekommendation med mildare åtgärder än vad som föreslagits. Om Frankrike motsätter sig detta måste det styrka sin begäran med vetenskapliga bevis, och det är svårt att ge konkreta bevis för fördelarna med proaktiva åtgärder för den marina miljön. Hela processen kan ta flera år.

43

Kommissionen medgav att det har tagit längre tid att få fram gemensamma rekommendationer i enlighet med artikel 11 i GFP-förordningen och att de som finns endast täcker vissa delar av Nordsjön och Östersjön40. Under sju år antog kommissionen sex gemensamma rekommendationer med koppling till Nordsjön och Östersjön41 men ingen som omfattade det geografiska område som vi granskade och ingen för Medelhavet. Vi anser att man med detta förfarande inte kan garantera ett snabbt skydd mot fiske för ett stort antal marina skyddsområden inom Natura 2000. Vi noterar att Europeiska miljöbyrån 2020 rapporterade att förfarandet enligt artikel 11 ofta ledde till att kommersiella fiskeintressen gynnades framför naturskyddsbestämmelser42.

44

År 2018 föreslog kommissionen att definitionen av områden med fiskebegränsning skulle utvidgas och omfatta alla marina skyddsområden som medlemsstaterna upprättat. Om det blev möjligt för medlemsstaterna att kontrollera fiskeverksamheten i dessa områden43 skulle den process som för närvarande krävs enligt artikel 11 bli enklare.

Artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi

45

Om medlemsstaterna för att uppfylla målet om en god miljöstatus i sina havsområden enligt ramdirektivet om en marin strategi identifierar åtgärder som ligger utanför deras befogenheter (t.ex. med anknytning till fiskeripolitiken) kan de lyfta frågan på EU-nivå i enlighet med artikel 15 i ramdirektivet (Rekommenderade gemenskapsåtgärder). Av de fyra medlemsstater vi besökte hade endast Portugal gjort detta.

46

För att uppfylla sina åtaganden enligt fågel- och habitatdirektiven och ramdirektivet om en marin strategi förbjöd Portugal 2014 bottentrålning för landets fartyg i stora delar av sin exklusiva ekonomiska zon och sin kontinentalsockel (se figur 9). I juli 2015 bad Portugal kommissionen att vända sig till Nordostatlantiska fiskerikommissionen för att utvidga förbudet till att omfatta andra EU-fartyg och fartyg från länder utanför EU, i enlighet med artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi. År 2016 bad kommissionen Portugal att lägga fram ytterligare vetenskapliga studier, vilket de portugisiska myndigheterna meddelade oss att de inte ansåg vara nödvändigt. Således är det inte tillåtet för portugisiska fartyg att bottentråla i området, medan fartyg från andra medlemsstater fortfarande gjorde det vid tidpunkten för vår revision.

Figur 9

Område med begränsat fiske för portugisiska bottentrålare

Källa: Revisionsrätten, anpassad från Portugals ministerförordning nr 114/2014 (© Ministério do Mar).

EU:s skyddsregler har inte lett till återställande av betydande marina ekosystem och livsmiljöer

47

Unionsrätten skyddar specifika hotade arter och livsmiljöer som finns förtecknade i bilagorna till fågel- och habitatdirektiven, medan vissa hotade arter (t.ex. hajar) omfattas av fångstbegränsningar i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken. Genom ramdirektivet för en marin strategi har medlemsstaterna möjlighet att själva besluta om vilka hotade arter eller livsmiljöer de ska skydda.

48

Det är över 25 år sedan EU godkände bilagorna till fågel- och habitatdirektiven och de är inte anpassade till nya vetenskapliga rön och omfattar inte marina livsmiljöer i tillräcklig utsträckning. Till exempel omfattas inte rockearten Leucoraja melitensis – en art som av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) anses vara akut hotad44 – och dess uppväxtområden (sand- och lerbottnar på mer än 60 meters djup) av fågel- och habitatdirektiven. I direktiven anges förfaranden för uppdatering av förteckningarna över skyddade arter och livsmiljöer, men kommissionen har ännu inte tillämpat dem45.

49

År 2015 rapporterade Europeiska miljöbyrån46 att viktiga aspekter av det marina ekosystemet inte omfattades av något formellt skyddssystem enligt naturvårdsdirektiven och hänvisade särskilt till havsfisk (t.ex. kommersiellt nyttjade arter), ryggradslösa arter (t.ex. musslor och sjöstjärnor) och marina livsmiljöer till havs (t.ex. sandbankar på mer än 20 meters djup eller livsmiljöer på mjukbotten) och de djur och växter som lever där.

50

Om man lade till arter i bilagorna till fågel- och habitatdirektiven skulle det bli lättare att skydda dem enligt reglerna för den gemensamma fiskeripolitiken. Till exempel är det enligt Medelhavsförordningen (MedReg) förbjudet att fånga de arter som finns förtecknade i habitatdirektivet47. Men enligt Medelhavsförordningen är det fortfarande lagligt att fånga hotade arter (t.ex. svampdjur och koraller) som inte anges i bilagan till direktivet. Även förordningen om tekniska åtgärder48 innehåller flera hänvisningar till de arter som finns förtecknade i direktivet.

51

EU har tagit initiativ för att skydda hajar (se ruta 8) men har inte utsett några skyddade områden. I USA har man däremot, sedan 2006, utsett viktiga livsmiljöer för långvandrande arter i Atlanten, däribland hajar.

Ruta 8

EU-initiativ om skydd av hajar

Den gemensamma fiskeripolitiken förbjuder riktat fiske av vissa hajarter, som ska kastas överbord döda eller levande om de fångas oavsiktligt.

År 2009 antog kommissionen en handlingsplan för bevarande och förvaltning av hajar49 som godkändes av EU:s ministerråd samma år. År 2019 rapporterade STECF att man sett tecken på framsteg i förvaltningen och bevarandet av hajar under de senaste tio åren men betonade också att statusen för många hajbestånd fortfarande var oroväckande50.

Sedan 2003 har EU förbjudit avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg (”hajfensfiske”), som är ett av de största hoten mot bevarandet av hajar51.

Framsteg i Atlanten men dåliga resultat i Medelhavsområdet

52

Enligt den gemensamma fiskeripolitiken krävs bevarande av de marina biologiska resurserna och en hållbar fiskeriförvaltning där fiskenivån ligger inom gränsen för maximal hållbar avkastning. Vi undersökte om genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken stödde bevarandet av marina resurser och livsmiljöer. För att uppnå detta noterar vi att den gemensamma fiskeripolitiken bör fastställa åtgärder i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga råd för att motverka överfiske och förhindra överutnyttjande av marina resurser genom att anpassa fiskeflottornas kapacitet till fångstnivåer som är förenliga med hållbart fiske52. Vi anser att det är ytterst viktigt att det finns ett ändamålsenligt system för fiskerikontroll.

53

Europeiska miljöbyrån rapporterade 2020 att den gemensamma fiskeripolitikens mål att fiskenivån för alla bestånd ska ligga inom gränsen för maximal hållbar avkastning senast 2020 sannolikt inte skulle uppnås53. I samma rapport konstaterades att budskapet är tydligt även om det råder viss osäkerhet – EU har inte lyckats stoppa förlusten av den marina biologiska mångfalden till 202054. Detta, tillsammans med de på många områden bristfälliga uppgifterna för att bedöma tillståndet för den biologiska mångfalden, illustreras i figur 10.

Figur 10

Övergripande tillstånd för biologisk mångfald och trender i Europas hav

Anm.: Unep-MAP: FN:s miljöprogram – handlingsplan för Medelhavet; BSC: Svartahavskommissionen; BEAT+: ett verktyg för att bedöma den biologiska mångfaldens geografiska variationer genom att kombinera befintliga indikatorer; BQR: kvalitetskvot för biologisk mångfald. Övriga förkortningar förklaras på andra ställen i denna rapport.

Källa: © Europeiska miljöbyrån, EEA Report: Marine messages II, 2020, tabell 3.1, s. 26.

54

I Atlanten har den gemensamma fiskeripolitiken lett till minskat överfiske under de senaste åren. I Medelhavet ligger överfisket kvar på ohållbart höga nivåer. Vi granskade de faktorer som vi anser har bidragit till dessa blandade resultat när det gäller bevarandeåtgärder.

Mätbar förbättring i Atlanten

55

För bestånd där det finns vetenskapliga rekommendationer gällande maximal hållbar avkastning har antalet TAC-gränser (total tillåten fångstmängd) som fastställts enligt dessa rekommendationer ökat de senaste åren55. Kommissionen har kommit fram till att 99 % av den fiskvolym som fångas under 2020, och 73 % av de biologiska bestånden, kommer att omfattas av hållbart fiske.

56

År 2019 noterade STECF en genomsnittlig förbättring av beståndens biomassa i Nordostatlanten56. Längs kusterna runt Iberiska halvön och i Biscayabukten ökade beståndens biomassa avsevärt. STECF rapporterade dock att många bestånd – för vilka det fanns bedömningsuppgifter – totalt sett fortfarande överfiskades under 2017 (40 %) eller låg över säkra biologiska gränser (35 %), samt att utvecklingen verkade gå för långsamt för att gränsen för maximal hållbar avkastning skulle uppnås till 2020.

57

Ices ger råd om många biologiska fiskbestånd. År 2017 noterade STECF att Ices på grund av bristande uppgiftsunderlag inte kunde ge någon uppskattning av maximal hållbar avkastning för över hälften av bestånden57. För de 156 fiskbestånd som omfattas av kvoter kunde Ices ge råd om maximal hållbar avkastning i 86, eller 55 %, av fallen58. I övriga fall tillämpade Ices försiktighetsprincipen, vilket kan leda till högre fiskeuttag än dem för maximal hållbar avkastning (se ruta 2).

58

Rapporter har visat att kommissionen tidigare har föreslagit fångstbegränsningar som i vissa fall överskred de vetenskapliga råd som den fick från Ices. Rådet, i sin tur, höjde ibland de begränsningar som kommissionen föreslagit (se ruta 9).

Ruta 9

Vissa rapporter har kritiserat de fångstbegränsningar som fastställts i Atlanten

Den icke-statliga organisationen Client Earth offentliggjorde 2019 rapporten Taking stock – are TACs set to achieve MSY? som visade att andelen fångstbegränsningar där kommissionens förslag överskred de vetenskapliga rekommendationerna varierade mellan 41 % och 47 % under 2015–2019 och att andelen fångstbegränsningar som rådet fastställt och som överskred de vetenskapliga rekommendationerna var högre.

En rapport från den icke-statliga organisationen Pew Charitable Trusts – EU fisheries management improves but still lags behind scientific advice – från 2019 visade att andelen fångstbegränsningar där kommissionens förslag överskred de vetenskapliga rekommendationerna minskade med tiden. Rapporten visade att även andelen fångstbegränsningar som rådet fastställde och som överskred de vetenskapliga rekommendationerna minskade men att den fortfarande utgjorde 42 % av bestånden i Nordostatlanten under 2019.

Trots ett stort antal EU-åtgärder har överfisket inte minskat i Medelhavet

59

I sin rapport från 2019 om övervakningen av hur den gemensamma fiskeripolitiken presterar drog STECF slutsatsen att tillståndet för fiskbestånden i Medelhavet var fortsatt dåligt59. Kommissionen bedömde att Medelhavet och Svarta havet nyttjas 2,2 gånger över gränsen för maximal hållbar avkastning, och mellan 2003 och 2016 sågs ingen betydande ökning av beståndens biomassa60. Europeiska miljöbyrån rapporterade 2020 att endast 6 % av de bedömda bestånden i Medelhavet uppfyllde kriterierna för maximal hållbar avkastning61.

60

STECF har påpekat begränsningarna i den fiskeansträngningsordning som används i Medelhavet och föreslagit att fångstbaserade alternativ (TAC) ska övervägas. Kommissionen lade fram sådana åtgärder i sina förslag till EU:s fleråriga förvaltningsplaner för västra Medelhavet och Adriatiska havet, men åtgärderna godtogs inte av medlagstiftarna. STECF har rapporterat att minskad fiskeansträngning inte automatiskt innebär färre fångster62.

61

STECF uppskattade att EU:s småskaliga kustfiskeflotta som var verksam i Medelhavet uppgick till cirka 17 500 fartyg 201663. Stora fartyg fångar betydligt mer fisk än små fartyg. Figur 11 visar vilken ungefärlig andel av den totala fiskeflottan och den totala fångstvikten som små respektive stora fartyg står för.

Figur 11

EU-fartyg i Medelhavet

Källa: Revisionsrätten (på grundval av uppgifter i STECF 18–07).

62

Medlemsstaterna ska övervaka landningar i sina hamnar, och enligt EU:s lagstiftning ska alla fiskeriprodukter först saluföras eller registreras hos en auktionsinrättning, en registrerad köpare eller en producentorganisation64. Därför måste medlemsstaternas myndigheter och förvaltare av landningsplatser kunna upprätta övergripande databaser över fångster. År 2017 noterade STECF att det gjorts framsteg när det gällde bedömningen av bestånden i Medelhavet men att de tillgängliga uppgifterna inte var tillräckligt tillförlitliga eftersom uppgifter om fiske ofta är ofullständiga och inexakta och inhämtade under relativt kort tid65. Vidare noterade STECF att medlemsstaternas övervakning av fiskeansträngningsnivåerna var bristfällig för stora delar av EU:s flotta i Medelhavet66.

63

År 2019 efterhandsgranskade STECF 22 nationella förvaltningsplaner som antagits inom ramen för Medelhavsförordningen. STECF drog slutsatsen att de äldre nationella förvaltningsplanerna inom ramen för Medelhavsförordningen i de flesta fall inte hade bidragit till att förbättra det dåliga tillståndet för bestånden i Medelhavet. Dessutom noterade STECF att det i vissa fall hade begärts undantag från bestämmelserna i Medelhavsförordningen i samband med att planerna upprättades67.

64

Syftet med Medelhavsförordningen är att skydda uppväxtområden och känsliga livsmiljöer 68. Enligt förordningen skulle medlemsstaterna senast den 31 december 2007 underrätta kommissionen om inrättandet av sådana områden, och rådet skulle senast i slutet av 2008 utse ”fiskeskyddade områden som huvudsakligen ligger utanför medlemsstaternas territorialvatten, och ange vilken typ av fiskeverksamhet som är förbjuden eller tillåten i de områdena”. Medlemsstaterna har inte försett kommissionen med denna information.

65

År 2019 antog EU en flerårig plan för sex arter som lever nära havsbottnen i västra Medelhavet69. Planen innehåller bestämmelser om skyddsåtgärder70 för att vidta korrigerande åtgärder (t.ex. fredning) när vetenskapliga råd visar att bestånd är hotade, men det är svårt att övervaka fångster och få fram bra uppgifter (se punkt 62). Kommissionen ska utvärdera planen under 2024, alldeles före det datum då målet om fiskenivåerna för maximal hållbar avkastning ska vara uppnått, den 1 januari 2025.

66

Tekniska åtgärder är de regler som styr hur, när och var yrkesfiskare får lov att fiska. År 2019 antog EU förordningen om tekniska åtgärder71, som är tillämplig i alla EU:s vatten. Ett av målen med förordningen om tekniska åtgärder är att fiskeriförvaltning ska bidra till genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi och fågel- och habitatdirektiven72.

67

Innan förordningen om tekniska åtgärder antogs saknades det en mekanism för att övervaka framsteg. Förordningen om tekniska åtgärder ger kommissionen befogenhet att anta delegerade akter där så krävs73, och anger att den ska utarbeta en rapport vart tredje år. Den första treårsrapporten ska lämnas 2020.

68

Medelhavsförordningen74 och AKFM-förordningen75 innehåller också tekniska åtgärder som endast gäller i dessa områden. EU är part i AKFM men har rätt att anta strängare regler om den anser att AKFM:s åtgärder inte är tillräckligt omfattande för att förhindra destruktiva fiskemetoder76. Med tekniska åtgärder finns möjlighet att bidra mer ändamålsenligt till att minska fiskets negativa miljöpåverkan på den marina miljön i Medelhavet.

69

Fiskeriuppgifter insamlas i enlighet med kontrollförordningen77 och förordningen om uppgiftsinsamling. I kommissionens utvärdering av kontrollförordningen från 2017 drogs slutsatsen att den inte var helt ändamålsenlig78, vilket ledde till att kommissionen fick lägga fram ett nytt förslag79. En särskild fråga är undantaget från rapportering som gäller för fartyg under 12 meter och fångster på mindre än 50 kg. Förslaget, som fortfarande håller på att behandlas i lagstiftningsprocessen, innehåller bestämmelser om striktare övervakning av det småskaliga fisket och krav på att alla fartyg ska ha ett fartygsspårningssystem.

70

Hittills har AKFM inrättat åtta områden med fiskebegränsning (t.ex. området Jabuka/Pomo Pit) för att skydda känsliga djuphavshabitat och viktiga livsmiljöer för fisk – vilka omfattar cirka 1 % av Medelhavet (se figur 12). Dessutom har AKFM sedan 2005 förbjudit användning av bottenskrapor och bottentrålar i alla vatten som är djupare än 1 000 meter (vilket motsvarar 59 % av Medelhavet och Svarta havet) för att skydda djuphavsmiljöer om vilka kunskapen är begränsad.

Figur 12

AKFM-områden med fiskebegränsning

Källa: Revisionsrätten, anpassad från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, Original Scientific Illustrations Archive. Används med tillstånd från FAO.

71

Det faktum att förvaltningen av fisket delas med tredjeländer innebär ytterligare en svårighet i Medelhavsområdet. Under 2017 stod EU:s fångster för omkring 52 % av fångstvikten i Medelhavet. Figur 13 visar att fyra EU-medlemsstater står för nästan alla EU:s fångster och att fyra andra länder står för över 80 % av tredjeländers fångster80.

Figur 13

De största fiskenationerna i Medelhavsområdet

Källa: Revisionsrätten, på grundval av AKFM:s databas.

EU:s verktyg för att motverka överkapacitet inom fisket är inte nära anpassade till regionala behov och miljöeffekter

72

Den gemensamma fiskeripolitiken syftar till att förhindra överutnyttjande av marina resurser genom att anpassa flottornas fiskekapacitet till fångstnivåer som är förenliga med maximal hållbar avkastning81. I sin årliga verksamhetsrapport för 2017 noterade kommissionens avdelningar att överkapacitet är en av de främsta orsakerna till överfisket i Medelhavet, på grund av att fångstkontrollen är allmänt bristfällig och att man använder en fiskeansträngningsordning för att reglera fiskedödligheten.

73

Enligt den gemensamma fiskeripolitiken är medlemsstaterna skyldiga att anpassa sina fiskeflottors kapacitet till de fiskemöjligheter som är tillgängliga för dem. Den fastställer ett tak för fiskekapaciteten per medlemsstat utifrån dräktighet och maskinstyrka och anger att medlemsstaterna ska tillämpa ett ”system för inträde/utträde”82, vilket innebär att ny kapacitet kan komma in i flottan först när motsvarande kapacitet dragits tillbaka. Kapacitetstaken sänks när fartyg skrotas med hjälp av offentligt stöd.

74

I slutet av 2019 låg flottornas kapacitet under de justerade kapacitetstaken – totalt sett 21 % lägre i fråga om dräktighet och 15 % lägre i fråga om maskinstyrka. Dessa tak ger därför medlemsstaterna begränsade incitament att vidta åtgärder beträffande fiskekapaciteten (se figur 14).

Figur 14

Kapacitetstak och kapacitet för de största fiskeflottorna 2019

Källa: Revisionsrätten, på grundval av EU:s fartygsregister.

75

Systemet för inträde/utträde innehåller inga särskilda villkor för Medelhavsområdet, där fisketrycket är allvarligare än i Atlanten. Systemet gör det möjligt för nya fartyg att ersätta inaktiva fartyg och att använda mer skadlig teknik. Att till exempel tillåta inträde i flottan för en ny bottentrålare som ersätter ett snörpvadsfartyg kommer att leda till större skador på havsbottnens livsmiljöer. Den gemensamma fiskeripolitiken gör det möjligt för kommissionen att anta genomförandeakter med bestämmelser om hur systemet ska tillämpas, men den har ännu inte gjort detta83.

En liten del av EU:s finansiering används för att stödja bevarandet av havsmiljön

76

Ekonomiskt stöd bör inriktas på verkliga behov och bidra till åtgärder som förbättrar bevarandet av havsmiljön. Vid vår granskning undersökte vi om användningen av EHFF och Life- och Interreg-programmen i de fyra besökta medlemsstaterna bidrog till bevarandet av havsmiljön.

77

EHFF bidrar till att uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken, däribland att minimera fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen och säkerställa att fiske inte försämrar den marina miljön84.EHFF ska inte användas till att finansiera åtgärder som ökar ett fartygs fiskekapacitet85.

78

Det totala EHFF-stödet för perioden 2014–2020 uppgår till över 6 miljarder euro. Fem av de sju största mottagarna av EHFF-medel är länder med kust längs Medelhavet (se figur 15). De två största av dessa har kust längs både Atlanten och Medelhavet.

Figur 15

De största mottagarna av EHFF-stöd

Källa: Revisionsrätten, på grundval av Facts and figures on the common fisheries policy, EU, 2018.

79

EHFF stöder fiske och vattenbruk och är avsedd att bidra till ramdirektivet om en marin strategi och till skyddet av havsmiljön86. Fonden kan stödja bevarandeåtgärder direkt men även indirekt med hjälp av andra användbara åtgärder (t.ex. vetenskapliga rön, datainsamling och övervakning och tillsyn)87. Vi uppskattar att de fyra medlemsstater som vi besökte fram till slutet av 2019 hade använt omkring 6 % av sina totala EHFF-medel till de bevarandeåtgärder som är mest direkt kopplade till ramdirektivet om en marin strategi och fågel- och habitatdirektiven88, och ytterligare 8 % hade använts till åtgärder med en mer indirekt inverkan på bevarande. Av detta hade de använt mindre än 2 miljoner euro (0,2 %) till att begränsa fiskets inverkan på den marina miljön (se figur 16). I en kommissionsfinansierad undersökning89 från 2020 konstaterades att EU:s medlemsstater fram till 2019 hade använt 14 miljoner euro från EHFF till skydd av känsliga arter. År 2020 konstaterade Europeiska miljöbyrån att finansieringen från EHFF behöver anpassas bättre till ramdirektivet om en marin strategi90.

Figur 16

EHFF-medel som använts i de fyra besökta medlemsstaterna, per den 31 december 2019

Källa: Revisionsrätten, på grundval av information från medlemsstaterna.

80

Vi rapporterade 2011 att överkapaciteten hos EU:s fiskeflotta hade underminerat fiskbeståndens hållbarhet91. Syftet med EHFF var att finansiera hållbart fiske och genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken mellan 2014 och 202092. Eftersom vissa kommersiella fiskbestånd var överfiskade var ett villkor för fonden att den inte skulle kunna användas för att öka fiskeflottornas kapacitet att fånga fisk. Fonden stödde därför inte byggandet av nya fartyg eller insatser som ökade befintliga fartygs fiskekapacitet93.

81

I kommissionens förslag till en ny fond för perioden 2021–2027 undantogs återigen ekonomiskt stöd för en ökning av befintliga fartygs fiskekapacitet och planerades ekonomiskt stöd för det första förvärvet av fiskefartyg för småskaligt kustfiske under särskilda omständigheter94. I rådets slutsatser95 från juni 2019 om kommissionens förslag föreslogs ett ekonomiskt stöd för det första förvärvet av fiskefartyg på särskilda villkor och infördes ett undantag från uteslutandet av stöd till ökad fiskekapacitet. När revisionen genomfördes hade de lagstiftande myndigheterna ännu inte antagit lagstiftningen. Vi noterar att stöd till förvärv av fiskefartyg och ökad fiskekapacitet kan leda till ytterligare belastningar på fiskbestånd och känsliga marina livsmiljöer.

82

Life-programmet96 är det EU-verktyg som är mer specifikt inriktat på stöd till miljöprojekt. Sedan 2014 har Life-programmet skapat integrerade projekt som särskilt syftar till att, med högre finansieringsbelopp, stödja EU-medlemsstaternas genomförande av miljö- och klimatlagstiftningen. Tre av de fyra besökta medlemsstaterna främjade sådana projekt med marina skyddsåtgärder: LIFE-IP Intemares i Spanien; LIFE IP Marine Habitats i Frankrike; LIFE-IP Azores Natura i Portugal. I de fyra medlemsstater vi besökte fann vi goda exempel på EU-finansierade Life-projekt som gällde marint skydd. Vi såg även exempel där Interreg-stöd hade använts på ett bra sätt. I ruta 10 ges exempel på där EU-finansiering har gjort skillnad.

Ruta 10

EU-finansiering kan göra skillnad

På ögruppen Berlenga (Natura 2000-område i Portugal) samfinansierade EU projektet LIFE Berlengas (med cirka 0,7 miljoner euro). Syftet med projektet var att återställa fågelpopulationerna och minska bifångsten av havsfåglar. Några av åtgärderna bestod i att utrota invasiva arter (svartråttor) och kontrollera populationen av rovdjur. I slutet av projektet hade ett par oceanlöpare åter börjat häcka på huvudön. Projektet bidrog till att minska bifångsten av havsfåglar vid snörpvadsfiske genom att man använde en flygande drake i form av en rovfågel. Det nära samarbetet mellan biologer och fiskare bidrog till att öka medvetenheten om bifångster.

Första oceanlöparungen som föddes i Berlenga

© Ana Isabel Fagundes.

Rovdjursdrake

© Elisabete Silva.

EU bidrog med cirka 3,5 miljoner euro i samfinansiering till Interreg-projektet FISHMPABLU2, som omfattade elva marina skyddsområden i sex Medelhavsländer (Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien och Slovenien). Syftet med projektet var att främja hållbart småskaligt fiske inom och kring marina skyddsområden genom att prova olika typer av åtgärder (t.ex. att involvera fiskare i kontroll- och övervakningsarbete, beslutsfattande, byte av fiskeredskap eller en minskning av fiskeansträngningen). Projektet har tagit fram en ”verktygslåda för styrning” för varje åtgärd som förvaltare av marina skyddsområden och småskaliga fiskare kan använda.

Slutsatser och rekommendationer

83

Vid denna revision undersökte vi om EU:s ram för att hantera de största belastningarna på den marina biologiska mångfalden och de marina livsmiljöerna är väl utformad och tillämpades i praktiken i utvalda delar av Atlanten och Medelhavet samt om användningen av EU-medel hade gett resultat. Auktoritativa vetenskapliga organ har fastställt att fiske är en av de största belastningarna på den marina miljön. Därför ägnade vi särskild uppmärksamhet åt fiskerifrågor när vi undersökte den politiska ramen och EU-medlen samt hur dessa har använts.

84

På det stora hela fanns det en ram för att skydda den marina miljön men EU:s åtgärder hade inte lett till en god miljöstatus eller till ett hållbart fiske i alla hav. Vi konstaterade att EU:s åtgärder hade bidragit till framsteg i Atlanten, där många fiskbestånd har stabiliserats och/eller förbättrats, men att det inte fanns några betydelsefulla tecken på framsteg i Medelhavet.

85

Marina skyddsområden är de mest framstående marina bevarandeåtgärderna. Enligt ramdirektivet om en marin strategi ska medlemsstaterna skapa sammanhängande nätverk av sådana områden, och EU hade som mål att skydda 10 % av sina havsområden till 2020. Vår bedömning av de marina skyddsområdenas betydelse ligger i linje med Europeiska miljöbyråns, som konstaterat att det saknas ett ändamålsenligt, välskött och väl sammanlänkat nätverk av marina skyddsområden (se punkterna 3138). Följaktligen gav de begränsat skydd för den marina biologiska mångfalden.

86

Medlemsstaterna kan inte införa begränsningar av fiskeverksamhet utanför sina territorialvatten utan multilaterala diskussioner. Detta försvårar skyddet av den marina miljön (se punkt 39).

87

EU-lagstiftningen för både den gemensamma fiskeripolitiken och den marina biologiska mångfalden innehåller särskilda bestämmelser som syftar till att samordna fiskeriåtgärder med åtgärder för att skydda den marina miljön. Vi konstaterade att bestämmelserna i artikel 11 i GFP-förordningen och artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi inte hade fungerat i praktiken så som det var tänkt på de områden som vi granskade. Detta gjorde att samordningen mellan de båda politikområdena försvagades (se punkterna 4046).

88

Natura 2000-nätverket inrättades genom fågel- och habitatdirektiven och är hörnstenen i EU:s insatser för att skydda den biologiska mångfalden. Annan EU-lagstiftning innehåller skyddsbestämmelser som gäller för de arter och livsmiljöer som anges i dessa direktiv. Vi noterade att de förteckningar över hotade arter och livsmiljöer som upprättades för mer än 25 år sedan inte är uppdaterade enligt de senaste vetenskapliga rönen. Därför omfattas inte vissa hotade arter av skyddet i denna lagstiftning (se punkterna 4751).

Rekommendation 1 – Identifiera de rättsliga och administrativa ändringar som krävs för att skydda känsliga arter och livsmiljöer

För att stärka kopplingen mellan miljö- och fiskeripolitiken bör kommissionen, tillsammans med medlemsstaterna, identifiera vilka rättsliga och administrativa ändringar som krävs för att skydda känsliga arter och livsmiljöer och som skulle

  • underlätta en snabbare tillämpning av bevarandeåtgärder inom ramen för GFP-förordningen och ramdirektivet om en marin strategi,
  • utvidga skyddet till att omfatta fler arter (i synnerhet de som klassificeras som akut hotade) och livsmiljöer mot bakgrund av aktuella vetenskapliga rön.

Måldatum för genomförande: 2022

89

I Atlanten, där fiskeriförvaltningen är kopplad till begränsningar av tillåtna fångstmängder, hade det skett en mätbar förbättring av fiskbestånden, och kommissionen räknar med att 99 % av landningarna av rena EU-fångster och 73 % av de biologiska bestånden kommer att omfattas av hållbart fiske. Biomassan ökade för fiskbestånd om vilka det finns vetenskapliga rekommendationer om maximal hållbar avkastning. Vi konstaterade dock att det saknades rekommendationer om maximal hållbar avkastning för över hälften av de biologiska bestånden, att många bestånd fortfarande var överfiskade och att det övergripande målet att alla bestånd ska fiskas i enlighet med rekommendationer om maximal hållbar avkastning senast 2020 inte skulle uppnås (se punkterna 5258).

90

I fråga om Medelhavet rapporterade EU:s berörda vetenskapliga organ (STECF) 2019 att det fiskades dubbelt så mycket som de hållbara nivåerna (se punkterna 59 och 60).

91

Vi konstaterade att EU:s åtgärder inte hade resulterat i de skyddade fiskeområden i EU som krävs enligt Medelhavsförordningen från 2006. Havsområden med fiskebegränsning kan upprättas med hjälp av andra verktyg. Enligt AKFM är det även möjligt att upprätta områden med fiskebegränsning baserat på vetenskapliga råd. Sedan 2019 finns den fleråriga planen för västra Medelhavet som ett alternativt instrument för att upprätta områden med fiskebegränsning. I planen har man skjutit fram slutdatumet för det allmänna målet att uppnå maximal hållbar avkastning från 2020 till den 1 januari 2025. Kommissionen ska utvärdera planen under 2024, alldeles före det nya måldatumet (punkterna 61 och 65).

92

Med tekniska åtgärder finns möjlighet att bidra mer ändamålsenligt till att minska fiskets negativa miljöpåverkan på den marina miljön i Medelhavet. Det är svårt att se till att EU:s tekniska åtgärder för Medelhavsområdet genomförs, och de har ännu inte varit tillräckliga för att skydda marina resurser. År 2018 lade kommissionen fram ett förslag om en ny kontrollförordning, som behandlar vissa av de kända bristerna när det gäller fiske i Medelhavet – särskilt övervakning av fiskfångster och fartygspositioner (punkterna 6669).

93

EU, EU:s medlemsstater i Medelhavsområdet och andra Medelhavsländer är parter i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Områden med fiskebegränsning som fastställts av AKFM omfattar cirka 1 % av Medelhavet, och AKFM har förbjudit vissa skadliga fiskemetoder (punkt 70) i alla vatten som är djupare än 1 000 meter (motsvarande 59 % av Medelhavet och Svarta havet).

94

EU:s tak för fiskekapaciteten och system för inträde och utträde var inte utformade för att svara mot de särskilda omständigheterna i EU:s regionala hav och tog inte hänsyn till olika fiskemetoders inverkan på miljön (punkterna 7275).

Rekommendation 2 – Förbättra skyddsåtgärderna i Medelhavet

Med tanke på den långvariga försämringen av Medelhavets marina ekosystem bör kommissionen, tillsammans med de berörda medlemsstaterna,

  • undersöka möjligheten att upprätta fler skyddade fiskeområden i Medelhavet,
  • regelbundet rapportera om de framsteg som gjorts och om behovet av korrigerande åtgärder inom ramen för den fleråriga planen för västra Medelhavet, så att korrigerande åtgärder kan identifieras och vidtas.

Måldatum för genomförande: 2023

95

Enligt EU:s politik ska EU-finansiering användas för att stödja skyddet av den marina miljön. EU har flera verktyg för att göra detta. EHFF är skräddarsydd för att stödja målen med den gemensamma fiskeripolitiken och kan stödja bevarandeåtgärder både direkt och indirekt. I de fyra medlemsstater vi besökte uppskattar vi att 6 % av de totala EHFF-medel som hade använts fram till slutet av 2019 var direkt kopplade till bevarandeåtgärder, och ytterligare 8 % var indirekt kopplade till bevarandemål (punkterna 7679).

96

Fiskeflottornas överkapacitet i Medelhavet är en bidragande orsak till överfisket. Vi noterade att de befintliga restriktionerna för stöd till ökningar av fiskekapaciteten i stort sett hade behållits i kommissionens förslag till en ny fond för programperioden 2021–2027 (punkterna 80 och 81).

97

EU:s Life-program syftar till att stödja miljöprojekt, särskilt genom integrerade projekt. Interreg kan också finansiera projekt som stöder den marina miljön. Vi såg exempel på god användning av dessa medel i de medlemsstater vi besökte (punkt 82).

Rekommendation 3 – Öka möjligheterna med EU-finansiering

Kommissionen bör, tillsammans med medlemsstaterna, i samband med nästa programplanering för EHFF identifiera hur EHFF:s bidrag till de marina bevarandemålen kan ökas.

Måldatum för genomförande: 2023

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning I, med ledamoten Samo Jereb som ordförande, i Luxemburg den 28 oktober 2020.

För revisionsrätten

Klaus-Heiner Lehne
ordförande

Bilagor

Bilaga I — Fiskemetoder

I denna bilaga beskrivs kortfattat de viktigaste aspekterna hos några fiskemetoder97.

En bottentrål är ett konformat nät som släpas horisontellt (av en eller två båtar) längs havsbottnen. Den har ofta två vingar på den sida som sträcker sig framåt från öppningen och smalnar av till en strutformad, sluten ände som håller kvar fångsten. Nätet är utformat för att fånga arter som lever på eller nära havsbottnen.

En snörpvad/ringnot är ett långt cirkelformat nät med en ram i över- och underkanten. Underkanten har ringar genom vilka det löper en ståltråd eller ett rep som används för att ”snörpa” ihop underkanten av nätet och fånga fisken. Det brukar vara det effektivaste redskapet för att fiska i öppet vatten en bit ovanför bottnen.

Drivgarn består av en rad nät som hålls mer eller mindre vertikala med flöten i överkant (”överteln”) och sänken i underkant (”underteln”). Näten driver med strömmen, vanligtvis nära ytan eller i medeldjupt vatten, och fångar fisk som fastnar i nätmaskorna när de simmar in i näten. Drivgarnen kan fästas på båten eller lämnas kvar för att driva fritt och hämtas in senare.

En långrev består av en lång huvudlina och flera jämnt fördelade tafsar försedda med krokar i ändarna. Den kan antingen sättas nära bottnen eller, vilket är mer ovanligt, driva i medeldjupt vatten eller nära ytan. Långreven kan vara från några hundra meter lång vid kustfiske till mer än 50 km lång vid storskaligt mekaniserat fiske. Med en flytande långrev sätts huvudlinan nära ytan eller på ett visst djup med hjälp av flöten som fästs med jämna mellanrum.

Bilaga II – Utvalda marina skyddsområden

Marina delregioner: Biscayabukten och kusterna kring Iberiska halvön (BIC); det makaronesiska området (MAC); västra Medelhavet (WM)
År: År då området föreslogs som område av gemenskapsintresse

SPANIEN

Marint skyddsområde inom Natura 2000 Delregion År Havsareal (hektar)
ES1200055 Cabo Busto-Luanco BIC 2004 7 712
ES1110006 Complexo húmido de Corrubedo BIC 1997 7 410
ES6200048 Valles submarinos del Escarpe de Mazarrón WM 2000 154 082
ES0000020 Delta de l’Ebre WM 2006 35 972
ES7020017 Franja marina Teno-Rasca MAC (Kanarieöarna) 1999 69 490

FRANKRIKE

Marint skyddsområde inom Natura 2000 Delregion År Havsareal (hektar)
FR5400469 Pertuis Charentais BIC 1999 456 027
FR7200811 Panache de la Gironde et plateau rocheux de Cordouan (Système Pertuis-Gironde) BIC 2008 95 256
FR9402013 Plateau du Cap Corse WM 2008 178 265
FR9301613 Rade d’Hyères WM 2002 44 958
FR9301602 Calanques et îles marseillaises, Cap Canaille et massif du Grand Caunet WM 2003 39 512

ITALIEN

Marint skyddsområde inom Natura 2000 Delregion År Havsareal (hektar)
IT5160002 Isola di Gorgona - area terrestre e marina WM 1995 14 611
ITB010082 Isola dell’Asinara WM 2002 11 862
IT5160018 Secche della Meloria WM 2011 8 727
ITA010026 Fondali dell’isola dello Stagnone di Marsala WM 1995 3 442
IT1344270 Fondali Punta Mesco - Rio Maggiore WM 1995 546
IT1332674 Fondali Monte Portofino WM 1995 544

PORTUGAL

Marint skyddsområde inom Natura 2000 Delregion År Havsareal (hektar)
PTCON0062 Banco Gorringe BIC 2015 2 292 778
PTCON0012 Costa Sudoeste BIC 1997 163 870
PTCON0056 Peniche/Stª Cruz BIC 1998 5 474
PTDES0001 Ilhas Desertas MAC (Madeira) 1995 10 060
PTMIG0021 Reserva Natural Marinha do Banco D. João de Castro (Canal Terceira - S. Miguel) MAC (Azorerna) 1997 1 648

Akronymer, förkortningar och förklaringar

AKFM: Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet.

EEA: Europeiska miljöbyrån.

EEZ: exklusiv ekonomisk zon.

EHFF: Europeiska havs- och fiskerifonden.

EU: Europeiska unionen.

EUF-fördraget: fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

FAO: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.

FN: Förenta nationerna.

GFP: gemensamma fiskeripolitiken.

Ices: Internationella havsforskningsrådet.

IUCN: Internationella naturvårdsunionen.

MSY: maximal hållbar avkastning.

NEAFC: Nordostatlantiska fiskerikommissionen.

STECF: vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen.

Ordlista

beståndets biomassa: den sammanlagda vikten av alla enskilda fiskar i ett bestånd som har förmåga att reproducera.

biologiskt bestånd: en grupp individer som tillhör en art inom ett specificerat område.

bottenlevande fisk: arter eller grupper av fisk som lever större delen av sin livstid på eller nära havsbottnen.

EHFF: EU:s finansieringsinstrument för havs- och fiskeripolitik sedan 2014.

ekosystembaserad strategi för fiskeriförvaltning: en integrerad strategi som tar hänsyn till hela ekosystemet; målet är att ekosystemen ska vara friska, rena, giftfria, produktiva och motståndskraftiga för att säkerställa att vinsten med levande marina resurser är stor, samtidigt som fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen är liten och inte skadlig för ekosystemen i framtiden.

exklusiv ekonomisk zon (EEZ): havsområde omedelbart utanför ett kustlands territorialvatten, där det landet har vissa rättigheter och skyldigheter enligt FN:s havsrättskonvention.

fiskeansträngning: ett mått på fiskeverksamhet som tar hänsyn till ett fartygs eller en flottas kapacitet och antalet dagar som fartyget eller flottan fiskar.

fiskeansträngningsordning: en strategi för att förvalta fiskbestånd genom att införa begränsningar av fiskeansträngningen.

Förenta nationernas havsrättskonvention: multilateralt avtal som ingicks 1982 under FN:s överinseende, om nationernas rättigheter och skyldigheter i fråga om deras användning av världshaven och om fastställande av riktlinjer för miljön och förvaltningen av marina naturresurser.

Interreg, europeiskt territoriellt samarbete: denna uppsättning program finansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden och stöder samarbete över gränserna genom projektfinansiering; den syftar till att gemensamt ta itu med gemensamma utmaningar och hitta gemensamma lösningar på olika områden, bland annat miljön.

konventionen om biologisk mångfald: multilateralt avtal som ingicks 1992 under FN:s överinseende, om bevarande av biologisk mångfald, ett hållbart nyttjande av dess beståndsdelar och rimlig och rättvis fördelning av vinster från utnyttjande av genetiska resurser.

konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen): multilateralt avtal som ingicks 1979 under överinseende av Europarådet, om bevarande av vilda växt- och djurarter samt deras naturliga miljö, särskilt hotade eller sårbara arter.

konventionen om skydd av flyttande vilda djur (Bonnkonventionen): multilateralt avtal som ingicks 1979 under FN:s överinseende, om bevarande av flyttande arter i alla områden där de lever.

Life: EU:s finansieringsinstrument för miljö- och klimatåtgärder sedan 1992.

marint skyddsområde: havsområde som enligt lag eller på annat sätt är avsett för skydd och bevarande av biologisk mångfald, naturresurser och kulturarvsplatser.

maximal hållbar avkastning (MSY): den största mängd fisk som kan fångas fortlöpande under rådande förhållanden utan att det leder till utfiskning.

pelagiska arter: marina organismer som tillbringar större delen av sin tid i öppet hav, fritt från kustvatten och bottenskikt.

regionala fiskeriförvaltningsorganisationer: internationella organisationer som bildats av länder med fiskeintressen i ett område; de förvaltar såväl långvandrande arter (t.ex. Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten) som fisk i ett geografiskt område (t.ex. NEAFC).

regionala havskonventioner: samarbetsstrukturer som syftar till att skydda den marina miljön och som upprättas mellan medlemsstater och grannländer som delar marina vatten; de fyra europeiska regionala havskonventionerna är Ospar (konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten), Helcom (konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö), Barcelonakonventionen (konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion) och Bukarestkonventionen (konventionen om skydd av Svarta havet).

system för inträde/utträde: rättslig ram för att styra storleken på EU:s fiskeflotta i linje med angivna tak, bland annat genom att se till att medlemsstaterna inte kan lägga till nya fartyg utan att ta hänsyn till den kapacitet som dragits tillbaka.

säkra biologiska gränser: en uppsättning parametrar som, om de iakttas vid förvaltningen av ett fiskbestånd, garanterar en låg risk för att beståndet ska kollapsa men som är mindre restriktiva än maximal hållbar avkastning (MSY).

total tillåten fångstmängd (TAC): den största kvantitet fisk som får fångas ur ett fiskbestånd varje år enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

Kommissionens svar

Sammanfattning

I

Det anses verkligen ofta att fisket står för ett av de största trycken på EU:s hav, tillsammans med andra tryck som skador på havsbottnen (som sannolikt kommer att öka genom utvecklingen av annan marin verksamhet än fiske), föroreningar (från olika typer av verksamhet, genom näringsberikning och främmande ämnen, marint avfall, däribland plast och mikroplast, undervattensbuller osv.) och spridning av främmande arter. De övriga trycken härrör från andra sektorer än fisket, såsom sjöfarts-, energi-, turism-, jordbruks- och industrisektorn. Genom den tekniska utvecklingen uppstår nya möjligheter för befintlig och ny marin verksamhet, vilket leder till en ökad konkurrens om havsutrymmet, vilket också är en källa till betydande tryck på den marina miljön.
Genom stigande havsnivå, syrebrist, försurning och havsuppvärmning har slutligen klimatförändringarna en allmänt negativ inverkan på haven, den biologiska mångfalden, kustens och havets ekosystem samt ekosystemtjänsterna. Det är skälet till att endast ett integrerat helhetsperspektiv som omfattar alla verksamheter och tar itu med alla tryck genom förbättrat samarbete och samordning samt förbättrad styrning, inom och utanför EU, kan leda till förändring. Det bör dock också noteras att haven även är en viktig källa till hälsosam mat som är viktig för människorna och ekonomin.

III

Kommissionen erkänner betydelsen av arbetet inom ramen för konventionen om biologisk mångfald och understryker att den globala ramen för biologisk mångfald efter 2020 är avgörande samt framhäver behovet av högt ställda och realistiska mål samt pådrivande åtgärder, även med avseende på biologisk mångfald i hav och kustnära områden.

IV

Se kommissionens svar på punkt I.

V

Kommissionen utgår från att ”EU:s åtgärder” även omfattar medlemsstaternas åtgärder och deras ansvar att genomföra miljö- och fiskerilagstiftningens bestämmelser.

Se även kommissionens svar på punkterna IV och VI.b.

Jämte de stora framstegen i Nordostatlanten framhäver kommissionen insatserna och resultaten i Medelhavet under senare tid.

På liknande sätt ger modellbaserade indikatorer för hållbart fiske (den beräknade utvecklingen av beståndens biomassa och bedömda bestånd där den fiskedödlighet som ger maximal hållbar avkastning överskrids) en förbättrad bild för Nordostatlanten, medan data för andra EU-vatten som Medelhavet eller Svarta havet ännu inte är tillräckligt tillförlitliga för att kunna beaktas i övervakningen.

När det gäller Europeiska havs- och fiskerifonden noterar kommissionen att det är upp till medlemsstaterna att rikta in/utnyttja tillgängliga EU-medel.

VI
  1. Som nämns i den nyligen framlagda rapporten om genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi (COM(2020) 259) och i kontrollen av fågel- och habitatdirektivens ändamålsenlighet är de största utmaningarna med att uppnå god miljöstatus/bevarandestatus luckor i genomförandet och brist på ambition och resurser, snarare än större problem i den politiska ramen.
  2. Se kommissionens svar på punkterna 16 och 20 i rapporten.

    Kommissionen håller på att inleda en utvärdering och eventuell översyn av ramdirektivet om en marin strategi och ska undersöka om det finns luckor i politiken.

    Kommissionen håller med om att de marina skyddsområdena måste bli ändamålsenligare och nätverket av dessa områden mer sammanhängande. Detta är ett av huvudmålen i den nya strategin för biologisk mångfald.

  3. Kommissionen noterar att det har skett stora framsteg i Nordostatlanten och att fiskbeståndens tillstånd avsevärt har förbättrats. År 2009 hade vi endast 5 hållbara TAC-gränser (total tillåten fångstmängd) fastställda i överensstämmelse med maximal hållbar avkastning (MSY), vilket antal 2020 hade ökat till 62 TAC-gränser.
  4. Endast ett fåtal bestånd är fortfarande överfiskade. I samarbete med Internationella havsforskningsrådet (Ices) strävar kommissionen efter en fullständigare vetenskaplig bild av dessa bestånd för att förbättra förvaltningen av dem.

  5. Även om beståndens tillstånd i Medelhavet påverkas av intensivt fiske måste man ta hänsyn till det större sammanhanget, särskilt mot bakgrund av det nya politiska initiativ som lanserades genom 2017 års förklaring om MedFish4Ever och det stora antalet nya förvaltningsåtgärder på havsområdesnivå genom Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Dessa åtgärder har dock vidtagits nyligen, och det krävs mer tid för att de ska omvandlas till förbättrade fiskbestånd.
  6. Även om beståndens tillstånd i Medelhavet påverkas av intensivt fiske måste man ta hänsyn till det större sammanhanget, särskilt mot bakgrund av det nya politiska initiativ som lanserades genom 2017 års förklaring om MedFish4Ever och det stora antalet nya förvaltningsåtgärder på havsområdesnivå genom Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Dessa åtgärder har dock vidtagits nyligen, och det krävs mer tid för att de ska omvandlas till förbättrade fiskbestånd.
  7. Begränsningar av fiskeansträngningen är en del av fiskeriförvaltningen i Medelhavet, men inte den enda. Särskilt i Medelhavsförordningen finns unika bestämmelser för skydd av livsmiljöer och kustområden. Tekniska åtgärder enligt förordningen om tekniska åtgärder är också ett viktigt fiskeriförvaltningsverktyg.

  8. Kommissionen noterar att syftet med Europeiska havs- och fiskerifonden är att stödja den gemensamma fiskeripolitiken och uppnåendet av alla dess mål, dvs. att bidra till fiskets ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet. Inom detta tillämpningsområde främjar den aktivt biologisk mångfald och den marina miljön samt minskning av de skador som fiskerisektorn orsakar.
VII

Kommissionen godtar revisionsrättens rekommendationer.

Inledning

01

EU främjar också regionalt samarbete för hållbar användning av haven inom ramen för havsområdesstrategier (dvs. strategin för Atlantområdet, WestMed-initiativet och den gemensamma havsagendan för Svarta havet) och makroregionala strategier.

05

EU har visserligen exklusiv befogenhet när det gäller bevarandet av de marina biologiska resurserna, men samtidigt är kommissionens befogenheter begränsade, bland annat genom systemet av gemensamma rekommendationer som kommissionen antingen kan samtycka till eller avslå. Den gemensamma fiskeripolitiken har inte bara miljömål, utan även socioekonomiska mål.

07

Se kommissionens svar på punkt I (sammanfattning).

09

Se kommissionens svar på punkt 84.

10

Den gemensamma fiskeripolitiken är ett av unionens gemensamma politikområden. I enlighet med artikel 39.1 d och 39.2 c i EUF-fördraget är dess syfte att se till att fisket och vattenbruket är miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart på lång sikt, och att de utgör en källa till hälsosam mat för EU:s invånare.

11

Kommissionen vill understryka följande:

  1. För att fiskeriförvaltningsbeslut ska bygga på bästa tillgängliga vetenskapliga råd krävs omfattande datainsamling. I detta avseende ska medlemsstaterna samla in data genom datainsamlingsramen. På grundval av dessa uppgifter utfärdar därefter vetenskapliga rådgivande organ vetenskapliga råd som underlag för kommissionens förslag, bland annat för att fastställa årliga fiskemöjligheter.
  2. Forskarna kan ännu inte ge MSY-utlåtanden för alla bestånd. För ett begränsat antal bestånd beror detta på en brist på tillräckliga uppgifter (särskilt för djuphavsarter eller i Medelhavet), och delvis på problem med den vetenskapliga bedömningen i sig, vilket ofta står i samband med begränsade expertresurser. Situationen har förbättrats avsevärt under de senaste åren, men ytterligare förbättringar eftersträvas med finansiering från Europeiska havs- och fiskerifonden.
  3. En efterhandsutvärdering av om fiskedödlighet som ger maximalt hållbart uttag (Fmsy) hade uppnåtts för alla bestånd 2020 går endast att göra på grundval av de slutliga fångstuppgifterna för 2020.
  4. Över 99 procent av landningarna vid Östersjön, Nordsjön och Atlanten, som helt förvaltas av EU, kommer att ha fiskats på hållbara nivåer 2020.
  5. Det finns en rad bestånd där maximal hållbar avkastning inte kan uppnås för 2020, och vilka delas med andra länder. Där bestånden delas med tredjeländer är det särskilt svårt att uppnå maximal hållbar avkastning, eftersom det kräver att dessa länder har samma mål och syn på hur dessa mål ska uppnås.
13

På EU-nivå bygger fiskeriförvaltningen i Medelhavet ofta på fiskeansträngningsordningar snarare än TAC-gränser, även om TAC-gränser gäller för en del viktigt fiske (t.ex. tonfisk). I 2019 års fleråriga förvaltningsplan för demersalt fiske i västra Medelhavet, som är EU:s första fleråriga plan i Medelhavet, rekommenderas fiskeansträngningsordningar.

Det är också viktigt att erkänna särdragen i EU:s fiskerilagstiftning för Medelhavet, Medelhavsförordningen (MedReg), som ger skydd för kustområden och känsliga livsmiljöer, jämfört med andra havsområden.

16

I kontrollen av fågel- och habitatdirektivens ändamålsenlighet drogs slutsatsen att de förblir högst relevanta och är ändamålsenliga. För att deras mål ska kunna uppnås till fullo krävs dock stora förbättringar av genomförandet i medlemsstaterna och av samarbetet med intressenterna. På grundval av dessa slutsatser har kommissionen genomfört en ”handlingsplan för naturen, människorna och näringslivet”, som syftade till att ta itu med de brister som identifierades under utvärderingen och förbättra direktivens överensstämmelse med större socioekonomiska mål. Strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2030, som antogs i maj 2020, förväntas ge ny fart åt genomförandet av fågel- och habitatdirektiven.

20

Med ramdirektivet om en marin strategi har EU en holistisk och övergripande havspolitik som genomför den ekosystembaserade metoden för hantering av mänsklig verksamhet i Europas hav i praktiken. Ramdirektivet om en marin strategi ger en ram för upprättandet av nödvändiga marina strategier för god miljöstatus i EU:s marina vatten, däribland bevarande av biologisk mångfald i alla marina ekosystem. Medlemsstaterna fastställde ambitionsnivån och sätten att uppnå det målet. De vidtagna åtgärderna och ambitionsnivån i medlemsstaternas strategier skulle kunna finjusteras.

24

Kommissionen noterar att syftet med Europeiska havs- och fiskerifonden är att stödja den gemensamma fiskeripolitiken och uppnåendet av alla dess mål, dvs. att bidra till fiskets ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet. Inom detta tillämpningsområde främjar den aktivt biologisk mångfald och den marina miljön samt minskning av de skador som fiskerisektorn orsakar.

Revisionens omfattning och inriktning samt revisionsmetod

25

Se kommissionens svar på punkt 84.

Iakttagelser

30

När det gäller rubriken anser kommissionen att skyddet av den marina miljön skulle vinna på en förbättring av ”genomförandet” av EU:s politik, vilket redan har nämnts bland annat i rapporten om genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi eller i kontrollen av fågel- och habitatdirektivens ändamålsenlighet. I den nyligen antagna strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2030 efterlyses faktiskt ett fullständigt genomförande av miljö- och fiskeripolitiken.

Kommissionen noterar dessa iakttagelser med tanke på den kommande utvärderingen av ramdirektivet om en marin strategi.

31

Kommissionen anser att upprättande och ändamålsenlig förvaltning av nätverk med marina skyddsområden bidrar till att bevara en rik och ofta unik marin biologisk mångfald. Kommissionen är medveten om att nätverket med marina skyddsområden i EU:s vatten för närvarande inte är ekologiskt representativt.

En ändamålsenlig förvaltning av marina skyddsområden och deras utvidgning för att upprätta ett verkligt sammanhängande nätverk i EU är ett av huvudmålen för strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2030.

32

Upprättandet av marina skyddsområden behöver inte leda till att mänsklig verksamhet begränsas helt, utan snarare till att ändamålsenliga förvaltningsåtgärder införs i enlighet med områdenas bevarandemål och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga råd. Det får endast leda till att fiskeverksamheten begränsas om det är nödvändigt för att uppfylla de ekologiska kraven för de delar av naturen som ska skyddas.

Kommissionen betonar att marina skyddsområden kan omfatta många fler bevarandeåtgärder som inte är kopplade till fiske.

34

Se kommissionens svar på punkt 32.

36

Se kommissionens svar på punkt 32.

Marina skyddsområden är ett sätt att öka ekosystemens motståndskraft mot stressfaktorer, däribland klimatförändringar. Väl avgränsade, förvaltade och tillämpade marina skyddsområden kan öka beståndens biomassa och den biologiska mångfalden. Dessutom är socioekonomisk hållbarhet och övervägande allmänintresse viktiga faktorer vid beslut om verksamheten.

Ruta 3 – Marina skyddsområden och skydd mot fiske

Se kommissionens svar på punkterna 32 och 36.

39

Bevarandeåtgärderna i marina skyddsområden kan innebära fiskebegränsningar om detta krävs för att uppnå bevarandemålen. Se kommissionens svar på punkterna 32 och 36.

41

Den gemensamma fiskeripolitiken gör det möjligt att vidta de fiskerirelaterade åtgärder som krävs för att fullgöra miljöskyldigheterna. Enligt den gemensamma fiskeripolitiken är det också möjligt att exempelvis upprätta återhämtningsområden för fiskbestånd.

42

Kommissionen anser att den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken omfattar de verktyg som krävs för att medlemsstaterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt miljölagstiftningen.

För det första påminner kommissionen om att medlemsstaterna på grundval av artikel 20 i GFP-förordningen får anta bevarandeåtgärder som berör deras fiskefartyg och bevarandeåtgärder som kan påverka andra medlemsstaters fiskefartyg inom tolvmilsgränsen.

Dessutom kan medlemsstaterna också inrikta sig på en regional gemensam rekommendation. Vi inser att antagandet av en sådan rekommendation kan vara komplicerat, antingen på grund av brist på kapacitet från medlemsstaternas sida eller problem vid samråden mellan nationella förvaltningar. För att underlätta detta arbete har kommissionen utfärdat ett riktlinjedokument, hållit workshoppar och ökat medvetenheten på politisk nivå.

Kommissionen understryker också att artikel 11 framgångsrikt har genomförts i Östersjön och Nordsjön.

Ruta 4 – Exempel på svårigheterna med att tillämpa artikel 11 i GFP-förordningen

Kommissionen medger att det kan ta tid att enas om en gemensam rekommendation. Ansvaret för att anta bevarande- och skyddsåtgärder är dock inte begränsat till medlemsstaten vid kusten eller medlemsstaten med marina skyddsområden. Även utan tidsfrist måste de övriga medlemsstaterna samarbeta vid fullgörandet av sådana skyldigheter, i linje med principen om lojalt samarbete.

43

Se kommissionens svar på punkt 42.

46

Kommissionen följde förfarandet enligt artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi. Andra åtgärder har dock inte föreslagits sedan dess (t.ex. för den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen eller enligt artikel 11 i GFP-förordningen).

Det måste noteras att detta är det enda fall då artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi har åberopats. Översynen av ramdirektivet om en marin strategi kommer att vara inriktad på möjliga brister i just detta förfarande.

48

Även om en art inte finns med i bilagorna till direktiven täcker Natura 2000-nätverket genom sin ”paraplyeffekt” en stor del av arterna av bevarandebetydelse utöver dem som tas upp i bilagorna. Dessa direktiv måste dessutom jämföras med ramdirektivet om en marin strategi, vars bestämmelser gör det möjligt för medlemsstaterna att skydda alla marina arter och livsmiljöer utan hänvisning till enskilda arter.

Fågel- och habitatdirektiven har genomgått en grundlig Refit-utvärdering som 2016 drog slutsatsen att de är ändamålsenliga men att genomförandet av dem måste förbättras, särskilt när det gäller antagandet av platsspecifika bevarandemål och förvaltningsplaner.

Det är skälet till att strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2030 bland annat är inriktad på att förbättra genomförandet av direktiven och utvidga nätverket med marina skyddsområden.

49

Fågel- och habitatdirektivens skydd av marina ekosystem måste dock jämföras med ramdirektivet om en marin strategi.

51

På grund av de olika geografiska situationerna och de olika typerna av fiske där anser kommissionen att alla jämförelser mellan olika havsområden bör göras med försiktighet. Det får inte så stora socioekonomiska följder att stänga ett stort havsområde där det inte förekommer någon näringsverksamhet. Det är medlemsstaternas ansvar att upprätta och förvalta marina skyddsområden, och marina skyddsområden är inte det enda sättet att skydda arter eller livsmiljöer – ibland är övergripande åtgärder ändamålsenligare, särskilt för långvandrande arter som hajar. Den gemensamma fiskeripolitiken ger olika verktyg för bevarande och förvaltning av marina arter, däribland hajar.

52

När det gäller avsnittets rubrik anser kommissionen att det har gjorts stora framsteg i Atlanten och att avsevärda insatser görs i Medelhavet.

Kommissionen håller med revisionsrätten om att det för ett hållbart fiske är ytterst viktigt att det finns ett ändamålsenligt system för fiskerikontroll. I detta syfte har kommissionen lagt fram ett förslag (COM(2018) 368) för att ytterligare stärka fiskerikontrollen och tillsynen, vilket för närvarande diskuteras av medlagstiftarna.

54

Kommissionen påminner om att det har gjorts stora framsteg i Nordostatlanten och att fiskbestånden avsevärt har förbättrats. Det förväntas att mer än 99 procent av landningarna vid Östersjön, Nordsjön och Atlanten, vilka är helt i EU:s regi, kommer att ha fiskats på hållbara nivåer 2020.

När det gäller tecknen på framsteg i Medelhavet påminner kommissionen om den 2017 antagna ambitiösa strategin, som inleddes med MedFish4Ever-förklaringen och som medförde att ett stort antal åtgärder vidtogs av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) och att den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet antogs. Dessa åtgärder har dock ännu inte lett till någon kvantifierad förbättring av fiskbestånden, eftersom de har vidtagits nyligen.

55

Kommissionen tar hänsyn till att antalet TAC-gränser som fastställts i enlighet med MSY-utlåtanden har ökat från 5 (2009) till 62 (2020).

58

Iakttagelsen i denna punkt avser bestånd som är bifångster i annat fiske som sker på hälsosam nivå. Både i den grundläggande GFP-förordningen och i de fleråriga planerna för de västliga vattnen och Nordsjön fastställs det att så kallade choke-situationer, där hälsosamt fiske stoppas eftersom det har bifångster av annan fisk för vilken Ices rekommenderar en lägre fångstnivå eller nollfångster, bör undvikas. Det var därmed i detta mycket specifika sammanhang som kommissionen föreslog TAC-gränser som låg över de vetenskapliga rekommendationerna.

Ruta 9 – Vissa studier har varit kritiska mot de fångstbegränsningar som fastställts i Atlanten

Se kommissionens svar på punkt 58.

59

När det gäller rubriken till detta avsnitt anser kommissionen att det fortfarande kommer att ta tid innan de många initiativ som inletts i Medelhavet under de senaste åren yttrar sig i förbättrade siffror för beståndens biologiska tillstånd.

Den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet illustrerar denna situation, eftersom 2020 är det första hela år då planen genomförs. Det kommer att ta några år innan dess åtgärder förbättrar beståndens storlek.

Exemplet med den blåfenade tonfisken i Medelhavet visar att återhämtning tar tid: Iccat antog en återhämtningsplan 2006 som ledde till att beståndet helt hade återhämtat sig 2017.

60

Gemensamt svar på punkterna 60 och 61.

Se kommissionens svar på punkt 13.

STECF (PLEN-17-02) noterade dessutom att det fortfarande är svårt att genomföra TAC-gränser i Medelhavet, eftersom de tillgängliga uppgifterna inte är tillräckligt tillförlitliga på grund av att fiskeinformationen ofta är partisk och ofullständig och inhämtad under relativt kort tid. Det finns ytterligare problem med genomförandet av en förvaltningsordning som bygger på fångstkontroller (TAC-gränser) i Medelhavet. Huvudproblemet är svårigheten att övervaka och kontrollera de många flottornas fångster. Demersalt fiske är inriktat på en blandning av arter, ofta utan en klart dominerande art. Landningarna äger rum i ett mycket stort antal hamnar och landningsplatserna och fisket domineras av det småskaliga fiske vars fångster är svåra att kvantifiera.

62

När det gäller tillgången på uppgifter strävar kommissionen efter att i högre grad samarbeta med relevanta slutanvändare, däribland regionens fiskeriförvaltningsorganisationer, för att säkerställa tillräcklig forskningssamordning och förbättrad vetenskaplig rådgivning.

I samarbete med medlemsstaterna i Medelhavsområdet strävar kommissionen efter att ytterligare förbättra datainsamlingen, datakvaliteten, bedömningen av bestånd och den vetenskapliga rådgivningen.

Kommissionen genomförde nyligen en rad revisioner i Medelhavsområdet för att bedöma medlemsstaternas fångstdeklarationssystem. Efter dessa revisioner utarbetade kommissionen och de berörda medlemsstaterna handlingsplaner för att stärka fångstdeklarationssystemen och därmed förbättra uppgifternas tillförlitlighet. Kommissionen övervakar regelbundet genomförandet av dessa handlingsplaner. En revision av medlemsstaternas förvaltningsordningar för fiskeverksamhet i Medelhavet planeras 2021.

När det gäller STECF:s yttrande från 2017 om uppgifternas tillgänglighet och kvalitet bör det noteras att denna analys byggde på uppgifter från 2016. Sedan dess har ytterligare tre års uppgifter samlats in, vilket gör tidsserien längre (2017–2019). Rådgivningen har dessutom stadigt förbättrats (även enligt AKFM:s årsrapport SoMFi), även om vissa utmaningar återstår.

63

STECF drog slutsatsen att många nationella förvaltningsplaner inte var i linje med den gemensamma fiskeripolitikens MSY-mål och att de antagligen inte skulle skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå maximal hållbar avkastning 2020. Kommissionen är medveten om att vissa av dessa nationella förvaltningsplaner behöver bli ambitiösare och anpassade till den gemensamma fiskeripolitikens mål. Inspirerade av förklaringen om MedFish4Ever strävar kommissionen efter dessa förbättringar tillsammans med medlemsstaterna, vilket har lett till vissa anmärkningsvärda framgångar (t.ex. att den italienska planen för demersalt fiske omarbetades 2019 på kommissionens begäran, med stora begränsningar av fiskeansträngningen som följd).

När det gäller anmärkningen att det i vissa fall hade begärts undantag i samband med de nationella förvaltningsplanerna bör det noteras att detta är ett krav från Medelhavsförordningen. Inget undantag från exempelvis förbudet mot fiske i kustområden kan beviljas utan en förvaltningsplan.

64

Medelhavsförordningen är inte den enda rättsliga grunden för upprättande av skyddsområden, eftersom relevanta delar av den nya fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet (i form av fredningstider/fredningsområden) och bestämmelser kopplade till områden med fiskebegränsningar eller till begränsningstider/begränsningsområden som antagits inom ramen för AKFM (t.ex. området med fiskebegränsningar i Lionbukten) också måste beaktas.

Det är också viktigt att notera att det enligt Medelhavsförordningen är rådet som ska godkänna områden med fiskebegränsningar baserat på information från medlemsstaterna. Med detta som utgångspunkt får naturligtvis medlemsstaterna upprätta ytterligare områden med fiskebegränsningar.

65

Ett av målen med den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet är att förbättra datainsamlingen och de vetenskapliga råden på området. Detta förbättrade vetenskapliga underlag kommer att underlätta utvärderingen av planen under 2024.

67

Denna treårsrapport ska innehålla en utvärdering av i vilken omfattning tekniska åtgärder, både regionalt och på unionsnivå, har bidragit till att uppnå denna förordnings övergripande (artikel 3) och särskilda (artikel 4) mål. Med tanke på att det övergripande syftet med denna förordning är att möjliggöra en bottom-up-strategi med hänsyn till de tekniska särdragen på regional nivå och samtidigt se till att gemensamma mål uppnås är denna rapportering väsentlig för genomförandet av förordningen. Därför krävs ett system som övervakar framstegen och främjar korrigerande åtgärder om framstegen i riktning mot förordningens särskilda och övergripande mål är otillräckliga.

Om det i ovanstående rapport konstateras att förordningens övergripande och särskilda mål inte har uppnåtts på regional nivå ska medlemsstaterna i den aktuella regionen, enligt artikel 31.3, inom tolv månader efter det att rapporten lämnats in, lägga fram en plan som anger vilka åtgärder som kommer att vidtas för att bidra till att uppnå dessa övergripande och särskilda mål.

69

Ett ändamålsenligt kontrollsystem är verkligen avgörande för att EU:s fiske ska förvaltas på ett hållbart sätt. Kommissionens förslag om en omarbetning av systemet för fiskerikontroll omfattar åtgärder som stärker systemen för fiskeriuppgifter, däribland helt digitaliserad rapportering av fångster som gäller för alla fiskefartyg i EU (däribland fartyg under tolv meter), ett elektroniskt spårningssystem för alla fartyg, nya vägningsförfaranden för fiskeriprodukter och striktare spårbarhetsbestämmelser.

71

Det är mycket viktigt att erkänna betydelsen av att förvalta fisket i Medelhavet tillsammans med tredjeländer. Detta beror i grunden på att de flesta bestånd är delade, vilket kräver ett samstämt svar av alla Medelhavsländer. Det är i denna anda som EU har intensifierat sin verksamhet på AKFM-nivå sedan förklaringen om MedFish4Ever undertecknades 2017.

72

Överkapaciteten är en av många orsaker till överfisket i Medelhavet.

Där det finns en fiskeansträngningsordning är det i huvudsak fiskarnas bristande efterlevnad som gör att överkapaciteten orsakar överfiske. Fiskeansträngningsordningar som den inom ramen för den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet möjliggör ett maximalt antal fiskedagar per år, per land och per fartygskategori (enligt storlek). Det totala antalet dagar i en fiskeansträngningsordning är inte beroende av antalet fartyg som delar på dem.

Kommissionen ägnar särskild uppmärksamhet åt genomförandet av den fleråriga planen för att säkerställa tillräcklig efterlevnad. Den övervakar också minskningen av fiskekapaciteten.

74

Enligt registret över unionens fiskeflotta hade exempelvis Italien i juli 2020 uppnått 95 procent av sitt tak för både maskinstyrka och bruttodräktighet. Enligt kommissionen utgör därför taket i detta fall ett incitament för att styra kapaciteten och hålla den under taket.

75

Kommissionens avdelningar slutförde nyligen en utvärdering av systemet för inträde/utträde (SWD(2019) 311). Slutsatsen i utvärderingen var att systemet som sådant är ändamålsenligt, men att medlemsstaternas genomförande har vissa svagheter. Systemet för inträde/utträde och de kapacitetstak som anges i GFP-förordningen avser kapaciteten i enskilda medlemsstater snarare än på havsområdets nivå. Dessutom mäts fiskekapaciteten i fartygens bruttodräktighet och maskinstyrka utan hänsyn till olika typer av fiskemetoder. De senare regleras genom andra rättsakter, däribland rådets förordning om fiskemöjligheter, AKFM:s rekommendationer eller 2019 års förordning om tekniska åtgärder.

I förklaringen om MedFish4Ever åtog sig Medelhavsländerna att ta itu med fiskekapaciteten genom antagandet av en fiskekapacitetsplan. Kommissionen funderar för närvarande över det bästa sättet att fullgöra detta åtagande inom ramen för AKFM.

77

EHFF:s villkor är viktiga för att den ska fungera som politiskt verktyg.

Under genomförandet ställer EHFF villkor för stödmottagarna före och efter ansökan och slutförandet av projektet, för vilka åtgärder som får genomföras, för den förvaltande myndigheten och medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem och framför allt för medlemsstaternas fiskeripolitik och hur den genomförs. Genom dessa villkor ser EHFF inte bara till att dess stöd inte leder till strukturella kapacitetsökningar, utan även att planer för justering av flottans kapacitet genomförs för obalanserade flottor (t.ex. WestMAP).

Verksamhet som ökar ett fartygs fiskekapacitet har inte rätt till stöd från EHFF.

78

Kommissionen noterar att 5,75 miljarder euro av det totala EHFF-stödet för perioden 2014–2020 gick till medlemsstater som delar förvaltningen av fisket.

79

EHFF ger inte bara stöd till den marina miljön. Den stöder den gemensamma fiskeripolitiken och uppnåendet av samtliga dess mål, dvs. att bidra till fiskets och vattenbrukets ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet samt kustutveckling. Inom detta tillämpningsområde främjar den aktivt biologisk mångfald och den marina miljön samt minskning av de skador som fiskerisektorn orsakar. De operativa programmens innehåll fastställs i samarbete med medlemsstaterna inom ramen för delad förvaltning.

81

Kommissionen konstaterar att medlagstiftarna har lagt fram en rad ändringsförslag som skulle införa EHFF-stöd till ökad fiskekapacitet. Kommissionen är starkt kritisk till sådana ändringar.

Ruta 10 – EU-finansiering kan göra skillnad

Kommissionen betonar att många EHFF-projekt stöder förvaltningen av Natura 2000-områden. Ett exempel är projektet INTERMARES i Spanien, där EHFF bidrog med elva miljoner euro till ett Life-integrerat projekt för att stödja genomförandet av den prioriterade åtgärdsplanen i det spanska marina Natura 2000-nätverket och se till att Spanien efter slutförandet har ett effektivt förvaltat konsoliderat nätverk av marina Natura 2000-områden, med intressenternas aktiva deltagande.

Slutsatser och rekommendationer

Se kommissionens svar på punkterna IV, V och VI.

Kommissionen understryker att skyddet av den marina miljön kräver en övergripande strategi för att ta itu med alla tryck i och utanför Europa. Fisket är ett av de viktigaste trycken på den marina miljön som bör beaktas i detta sammanhang. Se punkt 36.

Kommissionen utgår från att ”EU:s åtgärder” omfattar medlemsstaternas åtgärder och deras ansvar att genomföra miljö- och fiskerilagstiftningens bestämmelser.

84

Jämte de stora framstegen i Nordostatlanten är det också viktigt att erkänna insatserna och resultaten i Medelhavet under senare tid.

När det gäller Europeiska havs- och fiskerifonden är det viktigt att notera att det är upp till medlemsstaterna att rikta in/utnyttja tillgängliga EU-medel.

När det gäller tecknen på framsteg i Medelhavet påminner kommissionen om den 2017 antagna ambitiösa strategin, som inleddes med MedFish4Ever-förklaringen och som medförde att ett stort antal åtgärder vidtogs av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) och att den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet antogs. Denna strategi har dock ännu inte lett till kvantifierad förbättring av fiskbestånden, men det är oundvikligt med tanke på att dessa förändringar har antagits nyligen.

85

Se kommissionens svar på punkt VI.

Kommissionen håller med om att de marina skyddsområdena måste bli ändamålsenligare och nätverket av dessa områden mer sammanhängande. Detta är ett av huvudmålen i den nya strategin för biologisk mångfald.

87

Kommissionen medger att framstegen enligt artikel 11 i GFP-förordningen har gått långsammare än önskat. Det är dock viktigare att notera att den förbättrade GFP-förordningen har en mycket starkare miljödimension och för första gången innehåller ett verktyg (artikel 11) som gör att medlemsstaterna kan föreslå fiskeriförvaltningsåtgärder i Natura 2000-områden för att fullgöra sina skyldigheter enligt fågel- och habitatdirektiven. Medlagstiftarna har uttalat sig för regionalisering, vilket skulle möjliggöra en mer regional strategi för att ta hänsyn till regionala särdrag. Brist på framsteg beror mycket ofta också på faktorer utanför GFP-förordningens tillämpningsområde, såsom kapacitetsbrist i medlemsstaternas förvaltningar samt svårigheter i samråden mellan nationella förvaltningar. Även om medlemsstaterna hävdar att det är komplicerat att tillämpa artikel 11 har de en rättslig skyldighet och de verktyg som krävs för att göra detta. Artikel 11 bör göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder enligt GFP-förordningen för att fullgöra sina miljöskyldigheter, och den framgångsrika användningen av artikel 11 i Östersjön och Nordsjön visar att det går. Kommissionen har offentliggjort relevanta riktlinjer för att göra det lättare för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder inom Natura 2000 och enligt ramdirektivet om en marin strategi. Med tanke på kommissionens initiativrätt vid fall som rör artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi ska kommissionen sträva efter att hjälpa medlemsstaterna att uppnå direktivets mål inom unionsrättens råmärken.

88

Se kommissionens svar på punkterna 48 och 49.

Rekommendation 1 – Identifiera de administrativa och rättsliga ändringar som krävs för att skydda känsliga arter och livsmiljöer

Kommissionen godtar rekommendationen.

Första ledet – Kommissionen inleder utvärderingen av ramdirektivet om en marin strategi och ska rapportera hur GFP-förordningen fungerar 2022. Kommissionen ska som uppföljning till strategin för biologisk mångfald också offentliggöra en handlingsplan om bevarande av fiskeresurser och skydd av marina ekosystem. Kommissionen ska ta hänsyn till rekommendationen i detta sammanhang.

Medlemsstaterna har en viktig uppgift när det gäller att förbättra genomförandet av EU:s lagstiftning, däribland artikel 11 i GFP-förordningen och artikel 15 i ramdirektivet om en marin strategi. Kommissionen noterar att bättre genomförande och tillsyn kan vara viktigare än lagstiftningsändringar.

Andra ledet – Kommissionen påminner om att alla marina arter och livsmiljöer är skyddade av ramdirektivet om en marin strategi och att det är upp till medlemsstaterna att genomföra lämpliga bevarandeåtgärder på plats för att säkerställa god miljöstatus.

Kommissionen förespråkar aktivt att medlemsstaterna i högre grad använder en regionaliserad strategi för att enas om fler gemensamma rekommendationer om bevarandeåtgärder.

89

Kommissionen beaktar att det har gjorts stora framsteg i Nordostatlanten och att fiskbestånden avsevärt har förbättrats.

Kommissionen utgår från att iakttagelsen i denna punkt av rapporten avser bestånd som är bifångster i annat fiske som sker på en hälsosam nivå. Både i GFP-förordningen och i den fleråriga planen för de västliga vattnen och Nordsjön fastställs det att så kallade choke-situationer, där hälsosamt fiske stoppas eftersom det har bifångster av annan fisk för vilken Ices rekommenderar en lägre fångstnivå eller nollfångster, bör undvikas. Det var därmed i detta sammanhang som kommissionen föreslog TAC-gränser som låg över de vetenskapliga rekommendationerna.

Det finns en rad bestånd där maximal hållbar avkastning inte kan uppnås för 2020, och vilka delas med andra länder. Där bestånden delas med tredjeländer är det särskilt svårt att uppnå maximal hållbar avkastning, eftersom det kräver att dessa länder har samma mål och syn på hur dessa mål ska uppnås.

90

Kommissionen anser att det har gjorts många framsteg i detta havsområde på senare tid (t.ex. den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet och många åtgärder inom ramen för AKFM).

Se kommissionens svar på punkt 84.

91

Kommissionen noterar att det är medlemsstaternas ansvar att upprätta marina skyddsområden inom sin behörighet eller suveränitet samt vidta nödvändiga bevarandeåtgärder. I Medelhavsförordningen läggs bördan för att upprätta fiskeskyddade områden i allt väsentligt på medlemsstaterna. Medlemsstaterna har upprättat sådana ”skyddsområden” genom nationell lagstiftning. Medelhavsförordningen är unik i den meningen att den är det enda verktyget i den gemensamma fiskeripolitiken som föreskriver fiskebegränsningar i kustområden (trålförbud inom 3 nautiska mil från kusten / 50 m isobat) och över vissa livsmiljöer (t.ex. posidoniabankar).

Även om kommissionens förslag till flerårig plan för västra Medelhavet (COM(2018) 115) var helt i linje med målet att uppnå maximal hållbar avkastning 2020, bör det understrykas att det var EU:s medlagstiftare (Europaparlamentet och rådet) som beslutade att skjuta fram målet att uppnå maximal hållbar avkastning till den 1 januari 2025.

94

Som nämns i kommissionens svar på punkt 75 måste det påminnas om att kommissionens avdelningar nyligen slutförde en utvärdering av systemet för inträde/utträde (SWD(2019) 311). Slutsatsen i utvärderingen var att systemet som sådant är ändamålsenligt, men att medlemsstaternas genomförande har vissa svagheter. Systemet för inträde/utträde och de kapacitetstak som anges i GFP-förordningen avser kapaciteten i enskilda medlemsstater snarare än på havsområdets nivå. Dessutom mäts fiskekapaciteten i fartygens bruttodräktighet och maskinstyrka utan hänsyn till olika typer av fiskemetoder. De senare regleras genom andra rättsakter, däribland rådets förordning om fiskemöjligheter, AKFM:s rekommendationer eller 2019 års förordning om tekniska åtgärder.

Rekommendation 2 – Förbättra skyddsåtgärderna i Medelhavet

Första ledet – Kommissionen godtar denna rekommendation. Det befintliga regelverket omfattar de nödvändiga verktygen, både på EU-nivå (Medelhavsförordningen och den fleråriga förvaltningsplanen för västra Medelhavet) och internationell nivå (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet – AKFM). Upprättandet av områden med fiskebegränsningar i EU:s vatten hör huvudsakligen till den nationella behörigheten.

Kommissionen och medlemsstaterna undersöker för närvarande möjligheterna att föreslå nya områden med fiskebegränsningar i AKFM. De undersöker också sätt att rationalisera förvaltningen av dessa områden i Medelhavsområdet.

Andra ledet – Kommissionen godtar denna rekommendation.

Kommissionen övervakar mycket noga genomförandet av den fleråriga planen, särskilt ur vetenskaplig synvinkel, och kommer inte att tveka att föreslå korrigerande åtgärder i linje med vetenskapliga råd och i enlighet med den fleråriga planens och GFP-förordningens bestämmelser, bland annat genom meddelandet om fiskemöjligheter.

Rekommendation 3 – Öka möjligheterna med EU-finansiering

Kommissionen godtar rekommendationen.

Det är viktigt att notera att det är medlemsstaterna som väljer hur de ska använda tillgängliga medel i de nationella anslagen, inom de gränser som fastställs i EHFF-förordningen.

I samband med programplaneringen för EHFF 2021–2027 ska dock kommissionen uppmuntra medlemsstaterna att öka sina EHFF-utgifter för åtgärder som skyddar den marina miljön. EHFF ska fortsätta att främja den gemensamma fiskeripolitikens mål samt skyddet och återställandet av biologisk mångfald i hav och kustnära områden samt ekosystem som är nyckeln till friska hav. Fonden ska även stödja åtgärder för att uppnå eller upprätthålla god miljöstatus i den marina miljön, i enlighet med direktivet om en marin strategi, för genomförandet av geografiska skyddsåtgärder som fastställts enligt det direktivet, för förvaltning, återställande och övervakning av Natura 2000-områden och för skyddet av arter inom ramen för habitat- och fågeldirektiven.

Det är dock för tidigt att dra några slutsatser om i hur hög grad EHFF kommer att bidra till skyddet av den marina miljön, eftersom medlemsstaterna kommer att lägga fram sina framtida program 2021, 2022 och möjligen (men troligen inte) 2023.

Slutligen är det viktigt att ha klart för sig att EHFF inte bara finansierar den marina miljön.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra revisioner av EU:s politik och program eller av förvaltningsteman som är kopplade till specifika budgetområden. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller prestation eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella intäkterna eller utgifterna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsrättens avdelning I hållbar användning av naturresurser, där ledamoten Samo Jereb är ordförande. Revisionen leddes av ledamoten João Figueiredo med stöd av Colm Friel (förstechef) och Michela Lanzutti och Antonella Stasia (revisorer). Michael Pyper gav språkligt stöd. Marika Meisenzahl bidrog med grafiskt stöd.

Slutnoter

1 Artiklarna 7 och 11 i EUF-fördraget.

2 Artikel 3 i EUF-fördraget. ”1. Unionen ska ha exklusiv befogenhet på följande områden: Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.”

3 Artikel 4 i EUF-fördraget. ”2. Unionen och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter på följande huvudområden: […] e) Miljö.”

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi). EUT L 164, 25.6.2008.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 26.1.2010, s. 7) respektive rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7).

6 EEA, State of Europe’s Seas, 2015.

7 EEA rapport nr 17/2019, Marine messages II, Navigating the course towards clean, healthy and productive seas through implementation of an ecosystem‑based approach, 2020.

8 EEA, rapport 17/2019,Marine messages II figur 4.1.

9 IPBES 2019,The global assessment report on biodiversity and ecosystem services.

10 Se FAO:s studie: Ecosystem Effects of Fishing in the Mediterranean: An Analysis of the Major Threats of Fishing Gear and Practices to Biodiversity and Marine Habits, 2004.

11 IUCN, European Red List of Marine Fishes, 2015.

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken. EUT L 354, 28.12.2013. Denna förordning är den grundläggande rättsakten för politiken och kompletteras av flera andra rättsakter. För enkelhets skull hänvisar vi till denna förordning som ”GFP-förordningen”.

13 Artikel 2 i GFP-förordningen.

14 Artikel 2.1 och 2.2 i GFP-förordningen.

15 EEA, Status of marine fish and shellfish stocks in European seas, 2019.

16 Artikel 5 GFP-förordningen.

17 För fiskemöjligheter 2020, se rådets förordning (EU) 2020/123 av den 27 januari 2020 om fastställande för 2020 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten, EUT L 25, 30.1.2020.

18 Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, EUT L 409, 30.12.2006.

19 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1343/2011 av den 13 december 2011 om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet), EUT L 347, 30.12.2011.

20 Enligt artikel 2 i AKFM-avtalet är syftet med avtalet att säkerställa bevarande och hållbart nyttjande, på biologisk, social, ekonomisk och miljömässig nivå, av levande marina resurser i AKFM:s tillämpningsområde.

21 Ministerkonferens om hållbarheten i Medelhavsfisket 2017, Malta, ministerförklaringen om MedFish4ever. Egypten undertecknade inte förklaringen.

22 COM(2007) 575 final, 10.10.2007, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, En integrerad havspolitik för Europeiska unionen.

23 Artikel 1 i ramdirektivet om en marin strategi.

24 COM(2018) 562 final, 31.7.2018, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Bedömning av medlemsstaternas åtgärdsprogram enligt ramdirektivet om en marin strategi.

25 COM(2018) 562 final, 31.7.2018, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Bedömning av medlemsstaternas åtgärdsprogram enligt ramdirektivet om en marin strategi.

26 COM(2020) 259 final, 25.6.2020, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi.

27 COM(2011) 244, 3.5.2011, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Vår livförsäkring, vårt naturkapital – en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020.

28 COM(2015) 478 final, 2.10.2015, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, Halvtidsöversyn av strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2020.

29 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/89/EU av den 23 juli 2014 om upprättandet av en ram för havsplanering.

30 COM(2015) 481 final, 1.10.2015, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om hur arbetet med att upprätta marina skyddsområden har fortskridit (i enlighet med artikel 21 i ramdirektivet om en marin strategi 2008/56/EG).

31 Artikel 13.4.

32 EEA, Marine Protected Areas: Designed to conserve Europe’s marine life, marine protected areas are a globally recognised tool for managing and enhancing our marine ecosystems, 2018.

33 Marine Protected Areas Economics, Management and Effective Policy Mixes https://www.oecd.org/environment/resources/Marine-Protected-Areas-Policy-Highlights.pdf.

34 WWF, Protecting Our Ocean - Europe’s Challenges to Meet the 2020 Deadlines, 2019.

35 EEA, Marine messages II, ruta 3.2, 2020.

36 Dureuil m.fl., ”Elevated trawling inside protected areas undermines conservation outcomes in a global fishing hot spot”, Science, Vol. 362, utgåva 6421, s. 1403–1407, 2018.

37 EEA, EU reaches the Aichi target of protecting ten percent of Europe’s seas, 2018.

38 EEA, Marine Protected Areas, 2018.

39 COM(2020) 380 final, 20.5.2020, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska sociala kommittén samt Regionkommittén, EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030Ge naturen större plats i våra liv.

40 Se COM(2019) 274 final, 7.6.2019, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om läget för den gemensamma fiskeripolitiken och samråd om fiskemöjligheterna för 2020.

41 Se https://ec.europa.eu/fisheries/cfp/fishing_rules_sv.

42 EEA, Marine messages II, ruta 3.2, 2020.

43 COM(2018) 368 final, 30.5.2018, Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 768/2005, (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1005/2008 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 vad gäller fiskerikontroll.

44 IUCN, European Red List of Marine Fishes, 2015.

45 Artikel 19 i habitatdirektivet och artiklarna 15 och 16 i fågeldirektivet.

46 EEA, rapport 3/2015, Marine protected areas in Europe’s seas.

47 Artikel 3 i Medelhavsförordningen.

48 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder. EUT L 198, 25.7.2019.

49 COM(2009) 40 final, 5.2.2009: Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om Europeiska gemenskapens handlingsplan för bevarande och förvaltning av hajar.

50 STECF 19-17.

51 Rådets förordning (EG) nr 1185/2003 (i dess ändrade lydelse) av den 26 juni 2003 om avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg. EUT L 167, 4.7.2003.

52 Artiklarna 2 och 3 i GFP-förordningen.

53 EEA, Marine messages II, 2020, s 11.

54 EEA, Marine messages II, 2020, tabell 3.1, s. 26.

55 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, s. 9.

56 STECF: Monitoring the performance of the Common Fisheries Policy (STECF-Adhoc-19-01). Detta är en rapport från en expertgrupp till STEFC från mars 2019. Uppgifter för åren fram till 2017. Se s. 7 och 11.

57 STECF 19-01, s. 11.

58 Arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer COM(2019) 274 final, s. 7.

59 STECF-ADhoc-19-01.

60 COM(2019) 274 final, 7.6.2019.

61 EEA, Marine messages II, 2020, s. 17.

62 Se STECF:s rapporter: PLEN 17-02, PLEN 18-01, STECF 18-09 och STECF 18-13.

63 STECF:The 2018 Annual economic report on the EU fishing fleets (STECF 18-07), s. 163.

64 Se skäl 21 och artikel 59 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

65 Se STECF 17-02.

66 Se STECF PLEN 17-02.

67 Se STECF PLEN 19-01.

68 Se skäl 18 och artiklarna 5 och 6 i rådets förordning (EG) nr 1967/2006.

69 Förordning (EU) 2019/1022 av den 20 juni 2019.

70 Artiklarna 17 och 6.

71 Förordning (EU) 2019/1241.

72 Se artikel 3.2d.

73 Se t.ex. artiklarna 10.4, 12.2, 15.2, 23.1 och 23.5, 27.7 och 31.4.

74 Förordning nr 1967/2006.

75 Förordning (EU) nr 1343/2011.

76 KOM(2007) 604 slutlig, 17.10.2007: Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Destruktiva fiskemetoder på öppet hav och skydd av känsliga djuphavsekosystem.

77 STECF PLEN 17-02.

78 COM(2017) 192 final, 24.4.2017: Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Genomförande och utvärdering av förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i unionen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs i enlighet med artikel 118.

79 COM(2018) 368 final, 30.5.2018.

80 Källa: AKFM:s databas.

81 Se artikel 2.5 d i GFP-förordningen.

82 Artikel 23 i GFP-förordningen.

83 Artikel 23.2 i GFP-förordningen.

84 Artikel 2.3 i GFP-förordningen.

85 Se artikel 5 i EHFF-förordningen (förordning (EU) nr 508/2014).

86 Skäl 10 i EHFF-förordningen.

87 Artikel 6 i EHFF-förordningen.

88 Artiklarna 37–40 i EHFF-förordningen: ” Stöd till utformningen och genomförandet av bevarandeåtgärder och regionalt samarbete”, ”Begränsande av fiskets inverkan på havsmiljön och anpassning av fisket för att skydda arter”, ”Innovation kopplad till bevarandet av de marina biologiska resurserna” och ”Skydd och återställande av den marina biologiska mångfalden och av ekosystemen och kompensationssystem inom ramen för hållbart fiske”.

89 EMFF use for the protection of sensitive species, slutlig rapport, mars 2020.

90 EEA, Marine messages II, 2020, s. 53.

91 Europeiska revisionsrätten, särskild rapport 12/2011:Har EU:s åtgärder bidragit till att fiskeflottkapaciteten har anpassats till fiskemöjligheterna?

92 Artikel 5 i EHFF-förordningen.

93 Artikel 11 i EHFF-förordningen.

94 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av förordning (EU) nr 508/2014. COM(2018) 390 final, 12.6.2018, artiklarna 13 och 16.

95 Rådets slutsatser om kommissionens förslag till en ny europeisk havs- och fiskerifond, juni 2019.

96 Förordning (EU) nr 1293/2013.

97 Baserat på information från FAO:s webbplats.

Tidslinje

Händelse Datum
Revisionsplanen antogs/Revisionen inleddes 5.6.2019
Den preliminära rapporten skickades officiellt till kommissionen
(eller andra revisionsobjekt)
15.7.2020
Den slutliga rapporten antogs efter det kontradiktoriska förfarandet 28.10.2020
Kommissionens (eller andra revisionsobjekts) officiella svar hade tagits emot på alla språk 17.11.2020

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2020

PDF ISBN 978-92-847-5282-3 ISSN 1977-5830 doi:10.2865/865082 QJ-AB-20-024-SV-N
HTML ISBN 978-92-847-5458-8 ISSN 1977-5830 doi:10.2865/066760 QJ-AB-20-024-SV-Q

UPPHOVSRÄTT

© Europeiska unionen, 2020.

Europeiska revisionsrättens policy för vidareutnyttjande av handlingar tillämpas genom Europeiska revisionsrättens beslut nr 6-2019 om öppen datapolitik och vidareutnyttjande av handlingar.

Om inget annat anges (t.ex. i enskilda meddelanden om upphovsrätt) omfattas revisionsrättens innehåll som ägs av EU av den internationella licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC BY 4.0). Det innebär att vidareutnyttjande är tillåtet under förutsättning att ursprunget anges korrekt och att det framgår om ändringar har gjorts. Vidareutnyttjas materialet får handlingarnas ursprungliga betydelse eller budskap inte förvanskas. Revisionsrätten bär inte ansvaret för eventuella konsekvenser av vidareutnyttjande.

När enskilda privatpersoner kan identifieras i ett specifikt sammanhang, exempelvis på bilder av revisionsrättens personal eller om arbete av tredje part används, måste tillstånd inhämtas med avseende på de ytterligare rättigheterna. Om tillstånd beviljas upphävs det allmänna godkännande som nämns ovan, och eventuella begränsningar av materialets användning måste tydligt anges.

För användning eller återgivning av innehåll som inte ägs av EU kan tillstånd behöva inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavarna.

Programvara eller handlingar som omfattas av immateriella rättigheter, till exempel patent, varumärkesskydd, mönsterskydd samt upphovsrätt till logotyper eller namn, omfattas inte av revisionsrättens policy för vidareutnyttjande eller av licensen.

EU-institutionernas webbplatser inom domänen europa.eu innehåller länkar till webbplatser utanför den domänen. Eftersom revisionsrätten inte kontrollerar dem uppmanas du att ta reda på vilken integritets- och upphovsrättspolicy de tillämpar.

Användning av Europeiska revisionsrättens logotyp:

Europeiska revisionsrättens logotyp får inte användas utan Europeiska revisionsrättens förhandsgodkännande.

KONTAKTA EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor: https://europa.eu/european-union/contact_sv

Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

  • Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
  • Ring telefonnumret +32 22999696.
  • Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-INFORMATION

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).

EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer (https://op.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1952, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu).

Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.