EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien

Sammanfattning

I

Människohandel är ett mycket lönsamt brott, en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett globalt säkerhetshot. Även om kampen mot människohandel fortfarande är medlemsstaternas ansvar har EU också åtagit sig att utrota människohandeln och vidtagit flera åtgärder för att stödja medlemsstaterna.

II

Människohandel är ett globalt problem som alla länder kan drabbas av, men EU är särskilt utsatt eftersom offer från en lång rad länder gärna vill komma hit. Många offer för regionöverskridande människohandel kommer från Asien, som är världens folkrikaste område. Människohandel kan inte isoleras från fattigdom, tillgång till utbildning och hälsovård, könsdiskriminering och diskriminering av minoriteter. Det är allmänt erkänt att fattigdom, könsdiskriminering och konflikter är bland de viktigaste orsakerna till människohandel.

III

När Lissabonfördraget trädde i kraft stärktes kommissionens samordnande och ledande roll i EU:s insatser. Ett direktiv antogs 2011 och kort därefter en strategi mot människohandel (strategin mot människohandel 2012–2016). Denna strategi kompletteras med en rad anda policydokument som tillsammans lägger fast EU:s strategi för att bekämpa människohandel. Någon strategi för tiden efter 2016 har ännu inte presenterats.

IV

I denna rapport undersöker vi hur ändamålsenligt EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien har varit. Vi granskade hur övergripande EU:s strategi hade varit när det gällde att bekämpa människohandel i de regionerna och huruvida EU:s projekt mot människohandel i Syd- och Sydostasien under perioden 2009–2015 på ett ändamålsenligt sätt hade bidragit till kampen mot människohandel.

V

Att stoppa människohandeln är med nödvändighet ett långsiktigt arbete. Man måste åtgärda en rad grundorsaker (t.ex. ojämlikhet mellan könen, fattigdom, minoriteters rättigheter, utbildning och hälsa) och stoppa de kriminella nätverkens verksamhet. Människohandeln är till sin natur en dold brottslighet som det sällan finns tillräckliga och jämförbara statistiska uppgifter om. Med hänsyn till det komplexa sammanhanget, de många olika prioriterade områdena och de begränsade resurserna kom vi fram till att EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien delvis hade varit ändamålsenligt.

VI

Den politiska ramen för EU:s åtgärder mot människohandel omfattar en övergripande strategi mot människohandel, men några aspekter är ännu inte helt färdigutvecklade eller relevanta för Syd- och Sydostasien. Kommissionen och utrikestjänsten använder en rad olika verktyg i kampen mot människohandel, antingen direkt eller indirekt: människorättsdialoger är särskilt värdefulla, medan exempel på andra verktyg är bilaterala dialoger och stöd till regionala forum (dvs. Asean och Asem i Asien). Hittills har inga nya särskilda partnerskap för att bekämpa människohandel ingåtts mellan EU och något av länderna i Syd- och Sydostasien.

VII

Trots vissa brister gav de flesta granskade projekten i Syd- och Sydostasien en del positiva resultat i kampen mot människohandel, men det var osäkert om de skulle bli hållbara. Sedan 2009 har kampen mot människohandel förbättrats generellt, men det finns stora skillnader mellan länder och det är svårt att koppla den generella utvecklingen till de resultat som har uppnåtts genom enskilda EU-insatser. Ramen för att välja ut projekt bidrog inte till den övergripande strategin, och projektutformningen hade brister, särskilt formuleringen av mål och indikatorer. Genomförandet hindrades också av lokala begränsningar och förseningar.

VIII

Utifrån iakttagelserna i denna rapport rekommenderar vi att kommissionen tillsammans med utrikestjänsten

• vidareutvecklar strategin mot människohandel och anpassar den bättre till förhållandena i Syd- och Sydostasien),
• optimerar projektens inverkan genom att införliva dem i en övergripande ram.

Inledning

Bakgrundsinformation om människohandel

01

Människohandel är ett allvarligt brott och en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna. Offren utnyttjas av människohandlare i sina hemländer och utomlands. Alla länder kan drabbas av människohandel, som ursprungsland, transitland och/eller destinationsland för offren. Människohandel har blivit ett globalt säkerhetshot enligt bedömningar av EU, FN och USA¹.

02

Det råder bred enighet om att människohandeln måste stoppas. 170 länder² har ratificerat tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet som antogs 2000 (Palermoprotokollet). Palermoprotokollet var det första rättsligt bindande instrumentet med en gemensam definition av människohandel.

03

Människohandel innebär att personer rekryteras, transporteras, överförs, inhyses eller tas emot genom användning av våld, bedrägeri eller tvång, i syfte att utnyttjas³. Människohandel har en tydlig könsdimension (dvs. de flesta offren är kvinnor och flickor). Det måste beaktas när stödåtgärder utformas. Tvångsarbete och sexuell exploatering är den vanligaste typen av utnyttjande globalt sett. Andra typer av exploatering av människor är barnarbete, avlägsnande av organ och tvångsäktenskap.

04

Människohandel är liksom andra brott en dold verksamhet som är svår att observera och mäta. När människohandel sker över gränserna är det ofta från utvecklingsländer till mer utvecklade länder. De flesta offer för människohandel drabbas inom det egna landets (42 %) eller den egna regionens (36 %) gränser. Offer och människohandlare kommer ofta från samma ställe och talar ofta samma språk eller har samma etniska bakgrund. Människohandel kan inte isoleras från fattigdom, tillgång till utbildning och hälsovård, könsdiskriminering eller diskriminering av minoriteter. Det är allmänt erkänt att fattigdom, könsdiskriminering och konflikter är bland de viktigaste bakomliggande orsakerna till problemet.

05

Människohandeln har underlättats av globaliseringen av ekonomin. Den stora marknaden för billig arbetskraft och billiga produkter ökar människohandlarnas möjligheter att dra fördel av att utnyttja utsatta offer. Globaliseringen har alltså ökat sannolikheten för ett indirekt samband mellan konsumenter av varor och tjänster och människohandel, till exempel när det gäller barn som tvingas sy fotbollar, migranter som tvingas arbeta som fiskare under slavlika förhållanden och tonåringar som rymmer hemifrån och blir offer för sexhandel nära turistdestinationer.

06

Dessa faktorer förklarar den uppmärksamhet som problemet med människohandel får i medierna över hela världen. År 2016 gick Pulitzerpriset i kategorin public service till en grupp journalister som gjorde en internationell undersökning av fiskenäringen i Sydostasien som ledde till att mer än 2 000 slavar befriades. Den fisk och de skaldjur som de fångade kunde spåras till livsmedelsbutiker och försäljare av foder för sällskapsdjur i utvecklade länder.

07

Människohandel är verkligen ett mycket lönsamt brott. Europeiska polisbyrån (Europol) uppskattar de årliga inkomsterna från människohandel till över 29 miljarder euro⁴. Även om det är svårt att ta reda på hur omfattande människohandeln är eftersom det saknas tillförlitlig statistik uppskattas att 46 miljoner människor är fångna i olika former av modernt slaveri⁵.

08

I Asien, världens folkrikaste område, finns uppskattningsvis två tredjedelar av det totala antalet människor som lever i modernt slaveri. Många offer för regionöverskridande människohandel kommer också från Asien⁶. Mediebevakningen av människohandel har främst handlat om den kamp mot människohandel som nationella regeringar, internationella organisationer, civilsamhället och givare bedriver.

09

Att komma åt människohandeln kräver långsiktiga insatser. Det förutsätter ändrade attityder, tillämpning av rättsstatsprincipen och ett starkt civilsamhälle. Det är alltid svårt att få människorättsprojekt att bli hållbara eftersom det ofta krävs fortlöpande stöd från givarna och ett nationellt åtagande att upprätthålla de resultat som uppnåtts. Människohandelsflödena och metoderna är dessutom dynamiska och anpassas till skärpningar av lagstiftningen. Liksom för andra människorättsfrågor är det bara på lång sikt som man kan bedöma om de insatser som har gjorts har bidragit till att stoppa människohandeln.

EU:s roll och aktörer i kampen mot människohandel bortom EU:s gränser

10

En strategisk ram för EU:s arbete mot människohandel i tredjeländer infördes 2009 när rådet antog det åtgärdsinriktade dokumentet om förstärkning av EU:s yttre dimension när det gäller åtgärder mot människohandel⁷. I dokumentet efterlyste man en samordnad insats från EU och medlemsstaterna för att förebygga och bekämpa människohandel tillsammans med tredjeländer, regioner och organisationer på internationell nivå. Den strategin bekräftades i det bredare fleråriga programmet för perioden 2010–2014 om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet)⁸.

11

Genom Lissabonfördraget utökades EU:s metod till områden som tidigare ingick i pelaren för polissamarbete och straffrättsligt samarbete⁹ vilket gav kommissionen en viktigare roll i kampen mot människohandel. I direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer¹⁰ (direktivet) efterlystes på nytt en övergripande EU-strategi för både den inre och den yttre dimensionen. I direktivet uppmanas medlemsstaterna att underlätta utförandet av uppgifterna för samordnaren för kampen mot människohandel för att ”bidra till en samordnad och sammanhållen unionsstrategi”.

12

År 2012 antog kommissionen EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016 (strategin mot människohandel). I strategin angavs den övergripande politiska ramen och identifierades fem prioriteringar som EU bör fokusera på: skydda offer, förebygga utnyttjande av utsatta personer, lagföra människohandlare, förbättra samordningen och samarbetet och sprida kunskap. Strategin mot människohandel innefattade 40 åtgärder som skulle genomföras av EU-institutionerna och medlemsstaterna. En strategi mot människohandel för perioden efter 2016 ska presenteras (situationen i april 2017).

13

Det finns inget EU-finansieringsinstrument som specifikt är inriktat på människohandel. Det innebär att åtgärderna finansieras genom en mängd olika instrument, alltifrån program som är inriktade på säkerhet till renodlade utvecklingsinstrument. Alla instrument har olika rättsliga grunder. I några instrument ingår kampen mot människohandel som ett specifikt mål medan det i andra fall handlar om allmännare frågor som kampen mot organiserad brottslighet, tillämpning av rättsstatsprincipen eller illegal invandring.

14

Generellt sett betyder det att det är svårt att få fram fullständiga uppgifter om EU:s totala finansiering av åtgärder mot människohandel¹¹. I en rapport från kommissionen från 2016 om framsteg i kampen mot människohandel¹² står det att generaldirektorat för internationellt samarbete och utveckling (GD Internationellt samarbete och utveckling) finansierade 53 projekt mellan 2011 och 2013 med ungefär 37 miljoner euro. Den innehåller dock ingen information om projekt som förvaltades av generaldirektoratet för grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar (GD Grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar) eller tjänsten för utrikespolitiska instrument eller om huruvida den finansiering som förvaltas av generaldirektoratet för migration och inrikes frågor kom tredjeländer till godo.

15

När det gäller Syd- och Sydostasien är GD Internationellt samarbete och utveckling huvudansvarigt för förvaltningen av utvecklingsbiståndet. De viktigaste instrumenten i GD Internationellt samarbete och utvecklings arbete till stöd för projekt mot människohandel är finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI) och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDMR).

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

16

EU:s insatser mot människohandel kan ta sig många uttryck, till exempel ekonomiskt stöd, policydialog eller multilaterala åtgärder¹³. EU kan därför utnyttja en bred uppsättning verktyg, instrument och resurser för att göra sina yttre åtgärder i kampen mot människohandel mer sammanhängande, ändamålsenliga och strategiska. Detta kallas EU:s övergripande strategi, som också behandlar EU-institutionernas och medlemsstaternas delade ansvar¹⁴.

17

Vi beslutade oss för att fokusera revisionen på Syd- och Sydostasien på grund av människohandelns utbredning där och de prioriteringar som rådet har fastställt. I Global Slavery Index 2016 konstaterades att antalet offer för människohandel i världen uppgår till nästan 46 miljoner personer, varav nära två tredjedelar bor i eller kommer från Asien. I Syd- och Sydostasien¹⁵ finns ett relativt stort antal länder som rådet har identifierat som prioriterade när det gäller människohandel.

18

Vi granskade huruvida EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien har varit ändamålsenligt. För att kunna göra den bedömningen försökte vi besvara följande delfrågor:

1. Hade EU en övergripande strategi för människohandel i Syd- och Sydostasien?
2. Bidrog EU:s projekt på ett ändamålsenligt sätt till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien?

19

Vi identifierade och granskade alla projekt som gällde människohandel och som hade genomförts i Syd- och Sydostasien under perioden 2009–2015 (se bilaga I) med en total finansiering på 31 miljoner euro. År 2009 var det år då den första strategiska ramen för EU:s arbete mot människohandel i tredjeländer antogs (det åtgärdsinriktade dokumentet, se punkt 10). Kommissionen gav oss en lista över projekt mot människohandel i Syd- och Sydostasien (22 projekt på totalt 13 miljoner euro) som vi kompletterade med ytterligare projekt i regionen med en tydlig koppling till människohandel (ytterligare 13 projekt på totalt 18 miljoner euro). De 35 projekten omfattade tio av de 19 länderna i de aktuella områdena¹⁶.

20

Vårt revisionsarbete bestod av en skrivbordsgranskning av kommissionens och Europeiska utrikestjänstens dokumentation, intervjuer med personal vid kommissionen och Europeiska utrikestjänsten och ett revisionsbesök i Thailand som är huvudcentrum för FN:s verksamhet i Asien och Stillahavsområdet. Syftet med besöket var att samla in ytterligare information och intervjua personal vid EU-delegationen, företrädare för nationella myndigheter, stödmottagare, andra givare och civilsamhällesorganisationer. Vi besökte även företrädare för de berörda FN-organens regionala högkvarter.

Iakttagelser

EU:s åtgärder mot människohandel omfattar en övergripande strategi mot människohandel, men några aspekter är ännu inte helt färdigutvecklade eller relevanta för Syd- och Sydostasien

EU:s politiska ram för åtgärder mot människohandel har fastställts i ett antal med varandra sammanhängande dokument

21

I detta avsnitt granskar vi huruvida EU har grundat sin strategi på relevanta och tillförlitliga uppgifter om människohandel, fastställt mål och tydliga och relevanta prioriteringar när det gäller straffrättsliga aspekter och människorättsaspekter och prioriterat människohandel i de nationella strategierna för mänskliga rättigheter.

Strategin mot människohandel är ett högnivådokument som ger begränsad vägledning om den yttre dimensionen av kampen mot människohandel

22

När strategin mot människohandel utarbetades saknades tillräckliga och jämförbara statistiska uppgifter. Förutom att det är svårt att inhämta uppgifter om all brottslig verksamhet¹⁷, förekommer det inte heller något informationsutbyte med länderna i Syd- och Sydostasien.

23

Strategin omfattar 40 åtgärder som är fördelade på fem prioriteringar (skydda offer, förebygga människohandel, lagföra människohandlare, förbättra samordningen och samarbetet och sprida kunskap). Bara en av de 40 åtgärderna handlar om den yttre dimensionen av kampen mot människohandel. I april 2017 hade kommissionen inte offentliggjort någon övergripande utvärdering av de resultat som uppnåtts inom strategin mot människohandel eller presenterat en politisk ram för åtgärder mot människohandel efter 2016¹⁸.

24

Strategin mot människohandel innehöll inga specifika mål eller målvärden, vilket hade varit värdefullt när riktade åtgärder på fältet skulle utarbetas och de uppnådda resultaten utvärderas. I strategin mot människohandel angavs också följande: ”En förteckning över prioriterade tredjeländer och regioner för framtida partnerskap bör utarbetas. Samarbetsmekanismer i EU:s delegationer på området människohandel skulle kunna övervägas för prioriterade tredjeländer och regioner 2013 för att stärka samarbetet, inrätta partnerskap och förbättra samordning och samstämmighet.”

25

I december 2012 enades rådet om en sådan förteckning över prioriterade regioner och länder på grundval av ett förslag från kommissionen¹⁹. När vi tittade på den begränsade finansieringen konstaterade vi att den geografiska prioriteringen inte var tillräckligt specifik som vägledning för insatserna, eftersom de flesta utvecklingsländer fanns med på förteckningen antingen enskilt eller som en del av en geografisk region. Dessutom följdes resultaten av detta tillvägagångssätt inte upp. Det gjordes inte några regelbundna uppdateringer och bekräftades inte heller huruvida de geografiska prioriteringarna var fortsatt relevanta. Vad beträffar Syd- och Sydostasien omfattar de geografiska prioriteringarna Vietnam, länderna längs Sidenvägen²⁰ (särskilt Indien) och länder i Sydostasien (särskilt Thailand, Laos, Kambodja och Filippinerna).

Strategin mot människohandel kompletteras av andra policydokument

26

Människohandel är ett komplext fenomen som kan angripas från olika håll. När det gäller människorättsperspektivet är relevanta dokument som kompletterar EU:s strategi mot människohandel den europeiska migrationsagendan, den europeiska säkerhetsagendan, EU:s åtgärdsplan mot smuggling av migranter (2015–2020), EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati (2015–2019), den nya ramen för EU:s verksamhet för jämlikhet mellan könen och kvinnors egenmakt i EU:s yttre förbindelser 2016–2020 och EU:s strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2019.

27

EU har åtagit sig att främja mänskliga rättigheter på alla områden för sina yttre åtgärder utan undantag²¹. Vid samarbete med bilaterala partner föredrar EU att utveckla skräddarsydda tillvägagångssätt som återspeglas i lokala landstrategier för mänskliga rättigheter²². Dessa strategier ska integreras av EU och medlemsstaterna i all politik och alla åtgärder, fungerar som utgångspunkt för människorättsdialogen och följs regelbundet upp av EU:s delegationer och huvudkontor i årliga lägesrapporter och granskningar.

28

EU har tagit fram strategier för mänskliga rättigheter för alla de länder som omfattas av revisionen. Medlemsstaterna har bidragit aktivt till dem, från förberedelse- till godkännandestadiet. Medlemsstaterna medverkade bland annat genom att vara företrädda i rådets arbetsgrupp för Asien och Oceanien och arbetsgruppen för de mänskliga rättigheterna, vilka är de arbetsgrupper som arbetar med Asien eller med mänskliga rättigheter i allmänhet²³. Deltagandet i de båda arbetsgrupperna garanterade regional och tematisk konsekvens.

29

Människohandelsfrågor ingår i regel i strategier för mänskliga rättigheter på det sätt som Europeiska utrikestjänsten anser är lämpligast och bäst för EU och motpartslandet och så att en effektiv balans mellan människohandel och andra prioriterade frågor säkerställs. De strategier för mänskliga rättigheter som vi granskade tog på ett adekvat sätt upp relevanta människohandelsfrågor i de avsnitt som behandlade kvinnors, barns eller minoriteters rättigheter.

30

Kampen mot människohandel som brott behandlades framför allt i rapporten från EU:s hotbildsbedömning avseende grov och organiserad brottslighet 2013, där människohandel identifierades som ett allvarligt hot mot EU (en bedömning som bekräftades 2017²⁴). Det ledde till att rådet antog en särskild flerårig strategisk plan mot människohandel och årliga operativa handlingsplaner. Dessa dokument tar upp människohandeln från ett brottsperspektiv, vilket strategin mot människohandel inte gör. De är inriktade på brottsbekämpningsaspekten av kampen mot människohandel i Europa och innefattar därför endast ett begränsat antal åtgärder i tredjeländer. Inga av dessa åtgärder gäller dock länder i Syd- eller Sydostasien.

EU:s politiska ram stöds av många olika verktyg: Människorättsdialoger är särskilt värdefulla, medan andra verktyg skulle kunna användas mer för att bekämpa människohandel i Syd- och Sydostasien

31

I detta avsnitt undersöker vi huruvida användningen av olika verktyg (bland annat programplanering, samordning och människorättsdialog) främjade övergripande insatser. Vi bedömer även huruvida partnerskap mot människohandel upprättades med tredjeländer, regioner och internationella organisationer i Syd- och Sydostasien.

EU gav ekonomiskt stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien, men programplaneringen innefattade inte en övergripande logisk grund och inriktning och utnyttjades inte till sin fulla potential

32

Det finns inget EU-finansieringsinstrument som specifikt är inriktat på människohandel. Det betyder att man måste använda befintliga instrument på ett samordnat sätt för att finansiera aktiviteter på området. De granskade projekten finansierades genom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI) och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDMR) som kan finansiera aktiviteter med koppling till människorättsdimensionen av människohandel i Syd- och Sydostasien. Kommissionen ser för närvarande över dessa externa finansieringsinstrument (halvtidsutvärderingar av DCI och EIDMR) och beräknas vara klar med det arbetet i mitten av 2017.

33

Kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna fastställer stödstrategier, prioriteringar och anslag från finansieringsinstrument genom programplaneringsprocessen. I alla de granskade länderna fanns det åtminstone ett strategidokument som hade antagits efter strategin mot människohandel. Programdokumenten för de tio länder som ingår i revisionen innehöll inga hänvisningar till strategin mot människohandel eller rådets geografiska prioriteringar.

34

Det saknas dessutom fullständiga uppgifter om EU:s ekonomiska stöd till kampen mot människohandel under perioden 2009–2015²⁵. Kommissionen underhåller en databas över projekt mot människohandel (databasen på webbsidan mot människohandel). Vi konstaterade emellertid att databasen inte var fullständig som källa till information om finansiering. Därför kan den inte på ett effektivt sätt hjälpa beslutsfattare och aktörer på fältet att fastställa prioriteringar och rikta insatser. Det beror på att det saknas tydliga kriterier som definierar vad som utgör en åtgärd mot människohandel (se bilaga III)²⁶. Vi kan därför inte bedöma huruvida fördelningen av medel mellan regioner följer rådets prioriteringar.

35

Merparten av EU:s ekonomiska stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien ges som EU-bidrag (se punkt 46). År 2014 anmodade kommissionen formellt EU-delegationerna att höja den lägsta bidragsnivån i nationella inbjudningar att lämna förslag för att minska antalet kontrakt²⁷. Kommissionen räknar med att samarbetet med större och mer professionella icke-statliga organisationer kommer att leda till bättre förvaltning och utformning. Men det beslutet tar inte full hänsyn till att antalet icke-statliga organisationer som är aktiva i kampen mot människohandel varierar mellan länder och till att det kan vara svårt i vissa länder att bilda grupper som har den erfarenhet som krävs.

Människorättsdialog har visat sig vara ett användbart verktyg i kampen mot människohandel

36

Instrument för utvecklingsbistånd kan bekämpa människohandel från ett människorättsperspektiv. Ett av EU:s viktigaste verktyg för att främja mänskliga rättigheter är regelbundna dialoger med partnerländer. Dialogerna är diplomatiska verktyg som främjar en diskussion om känsliga människorättsfrågor. Hur ändamålsenliga människorättsdialogerna är beror på deras förmåga att påverka andra politikområden, såsom utvecklingssamarbete och handel, och politiska dialoger på högre nivå.

37

En policydialog kan underlättas genom konkret stöd från de tekniska biståndsinstrumenten: Byrån för tekniskt bistånd och informationsutbyte och enheten för stöd till policydialog.

38

EU för människorättsdialoger med över 40 länder, bland annat de tio länder i Syd- och Sydostasien som ingår i revisionen. Dialogerna upprättas i enlighet med EU:s riktlinjer för dialoger om mänskliga rättigheter, som ger EU-delegationerna en viktig roll i förberedelse-, genomförande- och kommunikationsfaserna. Med de tio länder som ingår i revisionen har människorättsdialoger hållits med jämna mellanrum och gett EU möjligheter att ta upp relevanta människohandelsfrågor. Den interna rapporteringen om de diskussioner som förts i dialogen om mänskliga rättigheter används av utrikestjänsten som en referens för programplanering inom ramen för EIDMR.

39

Före varje dialog fastställs EU:s ståndpunkt av de avdelningar vid utrikestjänsten som ansvarar för respektive region och mänskliga rättigheter. Ofta innebär det att ämnen måste rangordnas. I samtliga tio länder fanns det minst en dialog med minst en aspekt med koppling till människohandel. Vi konstaterade att de multilaterala människohandelsinitiativen stämde bättre överens med EU:s strategiska människorättsmål för länder i Syd- och Sydostasien när människorättsavdelningar från utrikestjänstens huvudkontor medverkade.

EU har gett stöd till regionala initiativ på högsta nivå men ännu inte ingått särskilda partnerskap för att bekämpa människohandel med något av länderna i Syd- och Sydostasien

40

En viktig partner för EU i regionen är Sydostasiatiska nationers förbund (Asean) som rådet anser ”bidrar i stor utsträckning till stabiliteten i Asien och Stillahavsområdet”²⁸. I detta sammanhang har EU tidigare gett sitt stöd till utvecklingen av Aseans mekanism för mänskliga rättigheter och inrättandet av Aseans mellanstatliga kommission för mänskliga rättigheter. Asean antog en rättsligt bindande konvention mot handel med människor, särskilt kvinnor och barn, vid sitt 27:e toppmöte 2015²⁹. Sedan konventionen hade ratificerats av det lägsta erforderliga antalet länder (sex)³⁰ trädde den i kraft i mars 2017.

41

Baliprocessen är ett initiativ för att försöka komma till rätta med specifika frågor som rör människosmuggling, människohandel och irreguljär migration i regionen. Den styrs av Indonesien och Australien och har över 48 medlemmar, inbegripet FN:s flyktingkommissarie, Internationella organisationen för migration (IOM) och UNODC. Kommissionen och tolv EU-medlemsstater deltar som observatörer. Även om Baliprocessen främst har varit inriktad på migrationsfrågor (den har experter på migration men inte på människohandel knutna till sig) har en arbetsgrupp mot människohandel tillsatts som sammanträdde första gången i mars 2015.

42

Avsaknaden av en stark grupp av experter på kampen mot människohandel har påverkat främjandet av kunskapsutbyte. Kommissionen har upprättat en förteckning över kontaktpunkter för människohandel³¹ men den var inte fullständig (Indonesien, Myanmar/Burma, Nepal, Pakistan och Thailand ingick inte). Personalen vid dessa kontaktpunkter fick endast grundläggande utbildning och informationspaket. EU-delegationerna utnyttjade de befintliga strukturerna vid kontaktpunkter för mänskliga rättigheter. Det var lämpligt från effektivitetssynpunkt men innebar att den specialiserade sakkunskapen på människohandelsområdet blev mindre.

43

Alla länder i Syd- och Sydostasien är parter i Palermoprotokollet (se punkt 2), utom Bangladesh, Bhutan, Laos och Nepal³². Strategin mot människohandel pekar på behovet av att partnerskap används för att bekämpa människohandel utanför EU:s gränser. EU har sedan många år förbindelser och partnerskap med Asean och Asien-Europa-mötet (Asem) och för dessutom bilaterala dialoger. EU använder dessa forum som strukturer för att bekämpa människohandel. Hittills har inga nya särskilda partnerskap för att bekämpa människohandel ingåtts mellan EU och något av länderna i Syd- och Sydostasien.

Trots identifierade brister gav de flesta projekten mot människohandel positiva resultat, men det var osäkert om de skulle bli hållbara

Ramen för att välja ut projekt bidrog inte till den övergripande strategin, och projektutformningen hade brister, särskilt formuleringen av mål och indikatorer.

44

I detta avsnitt undersöker vi huruvida projekten överensstämde med prioriteringarna och åtgärderna i EU:s politiska strategi, huruvida projekten hade lämpliga mål och indikatorer³³ och huruvida brister i utformningen åtgärdades av kommissionen i god tid.

Projekten överensstämde med den övergripande strategin mot människohandel men de behandlades som engångsföreteelser

45

Vi konstaterade att alla de 35 projekt mot människohandel som vi granskade överensstämde med strategin mot människohandel (som godkändes 2012), EU:s aktuella landstrategi och människorättsstrategi för landet samt programplaneringsdokument för specifika stödinstrument. Projekten var framför allt inriktade på människorättsaspekter och betonade genomgående kvinnors och barns rättigheter och välfärd.

46

Projekten valdes huvudsakligen ut genom inbjudningar att lämna förslag (32 av de 35 projekten). Förslagen bedömdes och jämfördes med andra förslag i samma inbjudan. Jämförelsemekanismen syftade till att välja ut det bästa projektförslaget i varje inbjudan men den tog inte hänsyn till eventuella synergieffekter och samverkan med andra projekt eller verktyg.

47

I och med att projekt valdes ut genom inbjudningar att lämna förslag var varje urval en engångsföreteelse där kommissionen hade begränsade möjligheter (i fråga om tid och vägledning³⁴) att se till att dess portfölj av projekt täckte alla de fem prioriteringarna i strategin mot människohandel (se punkt 22). Vi konstaterade att inget av projekten i urvalet i första hand var inriktat på lagföring eller kunskapsutbyte och att merparten var inriktad på förebyggande och/eller skydd (31 projekt totalt sett). Endast ett projekt³⁵ gällde brottsaspekten av människohandel, bland annat aktiviteter för att ge tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter befogenhet att bekämpa människohandelsbrott genom att upptäcka och stoppa kriminella nätverk.

Många projekt hade bristfälliga mål och/eller indikatorer

48

Många projekt (23) hade problem med att definiera sina mål och/eller indikatorer³⁶. Målen var ofta inte tillräckligt specifika eller mätbara (14 respektive åtta projekt). Indikatorerna var särskilt bristfälliga när det gällde soliditet, trovärdighet och användarvänlighet, och de hade ibland kvantifierats på ett sätt som inte var meningsfullt.

49

För 21 projekt planerades referensstudier men deras ändamålsenlighet och mervärde varierade. I två fall var referenserna oanvändbara för det interna övervakningssystemet eller för att förbättra den logiska ramen för insatsen eftersom de fanns tillgängliga för sent, inte var tillräckligt detaljerade eller inte överensstämde fullt ut med projektindikatorerna³⁸. För fyra projekt (Bangladesh1, Bangladesh3, Nepal2 och Nepal3) var dock referenserna klara i början av projektet och fungerade som en bra utgångspunkt för övervakning och utvärdering av projektresultaten.

Vissa brister i projektutformningen korrigerades inte av kommissionen i god tid, närmare bestämt innan bidragsavtalet undertecknades

50

Risker och lärdomar som dragits återspeglades i utformningen av merparten av projekten, men i endast sju projekt bedömdes scenarier för risksannolikhet (dvs. sannolikheten för att de skulle inträffa och effekterna av dem)³⁹. I flera projekt noterades brister i den logiska ramen av utvärderarna⁴⁰ på förslagsstadiet, men de beaktades inte fullt ut när projektet genomfördes.

1. I fallet med Indonesien1 uppmärksammade en av utvärderarna av förslaget i dess helhet bristfälliga indikatorer, men det återspeglades inte i utvärderingsrapporten och indikatorerna ändrades inte.
2. Utvärderarna av projektet Filippinerna2 kommenterade att formuleringen av specifika mål var bristfällig (”bara en uppsjö av aktiviteter, mycket lika förväntade resultat”), men detta åtgärdades inte innan bidragsavtalet undertecknades.
3. Utvärderaren av Nepal3 noterade att det ”inte fanns någon referensstudie eller riktmärkning” och att ”den logiska ramen borde göras om med adekvata kvantitativa indikatorer”. I detta fall gjordes referensstudien som en projektverksamhet, och den logiska ramen ändrades vid tidpunkten för den andra delrapporten. Vissa indikatorer var dock alltjämt icke kvantifierbara och subjektiva⁴¹.

51

I ett fall (projektet Bangladesh5) tog EU:s delegation upp den bristfälliga logiska ramen medan projektet genomfördes och bad stödmottagaren korrigera den. Men ändringarna gjordes bara sex månader innan projektet avslutades i april 2016, vilket innebar att delegationen agerade för sent (projektet pågick i tre år).

52

De förväntade resultaten för merparten av projekten var tämligen realistiska i utformningsskedet⁴². Det fanns dock undantag:

1. I Bangladesh1 visade det sig under diskussionerna med kommissionen om en förlängning av projektet att projektutformningen var alltför ambitiös, särskilt med avseende på användningen av en databas. Eftersom projektet genomfördes i avlägsna områden utgjorde avsaknaden av el och problem med internetuppkopplingen allvarliga hinder för ett framgångsrikt genomförande av projektaktiviteterna, ett faktum som hade underskattats när projektet utformades.
2. Flera inställda aktiviteter som ingick i projektet Indien1 var alltför ambitiösa i utformningsskedet: projektet syftade till att granska förväntade lagändringar som redan hade skjutits upp vid upprepade tillfällen (sedan 2004) och som inte antogs under projektgenomförandet (2011–2014).

Projektgenomförandet hindrades av lokala begränsningar och förseningar

53

I detta avsnitt undersöker vi bland annat huruvida kommissionen övervakade projekten på ett tillfredsställande sätt och reagerade snabbt på oväntade förändringar och huruvida projekten genomfördes planenligt (tid, budget och aktiviteter).

Kommissionen övervakade projekten på ett tillfredsställande sätt, men genomförandet påverkades av ett begränsat egenansvar på nationell nivå, ändringar som partner gjorde av aktiviteternas ordningsföljd och förseningar

54

Vi konstaterade att projekten övervakades på ett tillfredsställande sätt av kommissionen som gjorde fältbesök på 26 projekt och resultatinriktad övervakning⁴³ av fyra projekt. I regel vidtog kommissionen snabba korrigerande åtgärder så att projekten skulle kunna genomföras på ett smidigt sätt⁴⁴. Vi konstaterade dock att den pågående bedömningen av hållbarheten för 14 projekt var bristfällig (se punkt 66), vilket, åtminstone i vissa fall, var uppenbart redan i utformningsskedet.

55

I juli 2016 hade 27 av de 35 projekten slutförts. Genomförandeperioden för tio projekt⁴⁵ förlängdes med mellan tre och tolv månader. Hälften av förlängningarna berodde på externa faktorer som sena godkännanden av myndigheter, politisk oro och säkerhetsproblem, medan den andra hälften förklarades av interna projektbegränsningar som hängde samman med partnernas kapacitet.

56

I åtta projekt ändrades den logiska ordningsföljden för aktiviteterna. Ändringarna påverkade verkställandet av relaterade aktiviteter, vilket innebar att man inte kunde utnyttja potentialen för synergieffekter fullt ut. Vi konstaterade att referensstudier och referensbedömningar inte fanns tillgängliga när de behövdes, att utbildningsverksamhet ägde rum för sent och att prioritetsordningen för relaterade aktiviteter inte var idealisk.

57

I tio av de fall⁴⁶ som vi granskade hade vissa viktiga aktiviteter inte genomförts som planerat. Det berodde på bristande engagemang, antingen från regeringen (fem fall), genomförandepartnern (fyra fall) eller båda (ett fall), se ruta 3.

Budgetgenomförandet hindrades av de lokala partnernas begränsade kapacitet

58

Vi konstaterade sju fall av betydande underutnyttjande och fem andra fall där tidsfristen för utnyttjandet av budgeten måste förlängas⁴⁷. I bidragskontrakt fastställs EU:s maximala bidrag, och underutnyttjande är inte nödvändigtvis negativt, särskilt inte om alla förväntade resultat uppnås. Men när budgeten för ett utvalt projekt har överskattats kraftigt, och det inte korrigeras innan ett kontrakt upprättas, kan kommissionen inte dra full nytta av inbjudan att lämna förslag (och tillgängliga medel) och stödja andra förslag. I en del fall konstaterade vi att de ursprungliga förslagen från partnerna var orealistiska (alltför ambitiösa/överskattade) jämfört med deras kapacitet. Till exempel följande:

1. I ett projekt (Regional1) användes endast 65 % av den ursprungliga budgeten. Huvudgenomförandepartnern höll med om att många budgetposter ursprungligen hade överskattats (särskilt när det gällde utrustning och kampanjutgifter)⁴⁸.
2. Närmare halva kontraktsvärdet för projektet Indien3 hade inte utnyttjats vid det ursprungliga slutdatumet för projektet, delvis på grund av att kostnaderna för aktiviteter avseende långsiktigt stöd till offer täcktes genom potentiellt attraktivare (långsiktigare och mer målinriktad) statlig finansiering.
3. Projektet Regional2 behövde två förlängningar av tidsfristen (från 36 till 48 månader) för att förbruka 90 % av det planerade EU-bidraget⁴⁹.

Projekten ledde till en del positiva resultat i kampen mot människohandel, men hållbarheten var ett problem

59

I detta avsnitt undersöker vi huruvida den planerade outputen levererades/levereras i tid och inom budgeten, projekten har bidragit positivt till att utrota människohandeln och projektresultaten är hållbara.

Projekten ledde till en del positiva resultat när det gällde människohandel, men det är svårt att påvisa ett samband mellan dem och de generella framstegen i kampen mot människohandel i regionen

60

Sedan 2009 har kampen mot människohandel i de regioner som ingår i revisionen generellt sett förstärkts, även om skillnaderna är stora mellan olika länder, varav endast två uppfyller de högsta standarderna fullt ut. Enligt uppgifter i en amerikansk rapport om människohandel (se tabell 1) har det skett förbättringar i Bangladesh, Kambodja, Indien, Filippinerna och Pakistan, är situationen oförändrad i fyra länder (Indonesien, Nepal, Myanmar/Burma och Vietnam) och försämrades situationen i endast ett land (Thailand) under den period som revisionen avser.

Tabell 1

Ansträngningar av länderna i urvalet att bekämpa människohandel enligt den amerikanska rapporten om människohandel

Land	2009		2010		2011		2012		2013		2014		2015		2016
Kambodja	2BL		2		2		2		2BL		2BL		2BL		2
Indonesien	2		2		2		2		2		2		2		2
Nepal	2		2		2		2		2		2		2		2
Myanmar/Burma	3		3		3		2BL		2BL		2BL		2BL		3
Thailand	2		2BL		2BL		2BL		2BL		3		3		2BL
Vietnam	2		2BL		2BL		2		2		2		2		2
Indien	2BL		2BL		2		2		2		2		2		2
Filippinerna	2BL		2BL		2		2		2		2		2		1
Pakistan	2BL		2		2		2		2		1		1		1
Bangladesh	2BL		2BL		2BL		2		2		2		2		2

Anm.: I den amerikanska rapporten om människohandel delas länder in i följande fyra kategorier: Grupp 1 (uppfyller standarderna fullt ut), Grupp 2 (uppfyller inte standarderna fullt ut men stora ansträngningar görs), Grupp 2 bevakningslista (2BL, samma som grupp 2 men effekterna blir sämre beroende på antalet offer, underlåtenhet att förete bevis för ökande ansträngningar eller åtaganden som inte respekteras) och Grupp 3 (uppfyller inte standarderna).

Källa: Trafficking in Persons Report (rapport om människohandel) från USA:s utrikesministerium, 2016.

61

Vi konstaterade att vi i fråga om samtliga granskade projekt kunde identifiera vissa positiva projektresultat på människohandelsområdet som bidrar till kampen mot människohandel. Vi konstaterade även att EU:s stöd, särskilt riktad EIDMR-finansiering, har hjälpt till att stärka lokala icke-statliga organisationer som bekämpar människohandel. Det går dock inte att påvisa ett samband mellan dessa resultat och de generella framstegen i kampen mot människohandel i de berörda regionerna. Dessutom är det svårt att identifiera effekten av människorättsbaserade initiativ, eftersom de stöder långsiktiga förändringar som till sin karaktär ofta är svåra att mäta.

62

Ett bra exempel på hur EU-stöd kan bidra till en långsiktig förändring av attityder och lokalt engagement är projektet Indonesien1. Det syftade till att konsolidera en framväxande koalition av lokala icke-statliga organisationer som var verksamma i kampen mot människohandel genom att bygga upp koalitionens kapacitet och öka dess synlighet och genomslag i internationella sammanhang. Det ledde till att koalitionen kunde lämna relevanta synpunkter på utmaningarna när det gäller människohandel i samband med den FN-ledda återkommande utvärderingen av situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien⁵⁰.

63

På samma sätt var Kambodja2 och Kambodja3 projekt som genomfördes av en koalition av nationella icke-statliga organisationer. De två projekten har bidragit till att öka koalitionens synlighet, kapacitet och genomslag, vilket har fått till följd att koalitionen och dess medlemmar har förbättrat sin projektledningsförmåga och lyckats få fortsatt givarstöd för en del av sina aktiviteter.

64

Såsom beskrevs ovan (se punkt 47) gav urvalet av projekt genom inbjudningar att lämna förslag kommissionen begränsat utrymme att integrera projekt i en övergripande strategi. Vi identifierade dock ett projekt som lyckades knyta samman utvecklingsbistånd med andra av EU:s politiska instrument (se ruta 4). Andra givare försöker också bekämpa människohandel genom att anta en övergripande strategi som införlivar olika typer av stöd⁵¹.

Projektens hållbarhet säkerställdes inte systematiskt

65

Vi kunde bedöma 25 projekts utsikter att bli hållbara⁵³. När det gällde de återstående tio projekten pågick de fortfarande, hade slutrapporten ännu inte godkänts eller var slutrapporten inte tillräckligt detaljerad. Vi konstaterade att hållbarhet kan påvisas för elva projekt. Vad beträffar de återstående 14 projekten påverkas hållbarheten sannolikt av otillräckliga fortsatta bidrag från givare (åtta projekt) och otillräckligt engagemang från partnernas eller regeringens sida (sex projekt).

66

När det gällde de 14 projekt där hållbarheten var osäker konstaterade vi att de underliggande faktorer som påverkade hållbarheten hade kunnat hanteras bättre när projekten utformades. Framför allt inbegrep inte projekten en exitstrategi för överlåtelsen av projektmetoder och levererad output, såsom rekommenderas i kommissionens riktlinjer för projektcykelförvaltning⁵⁴, och yttre faktorer/hot reducerades inte tillräckligt och fanns därför kvar under genomförandefasen. Kommissionens kontinuerliga bedömning av hållbarheten hindrades också av otillräcklig dokumentation om vilka effekter förändringar under genomförandet hade fått.

67

Vi fann ett bra exempel på ett hållbart projekt som illustrerar fördelarna med att ta itu med hållbarhetsfrågor tidigt i utformningsskedet (se ruta 6).

Slutsatser och rekommendationer

68

Vi granskade hur ändamålsenligt EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien har varit. Att stoppa människohandeln är med nödvändighet ett långsiktigt arbete. Man måste åtgärda en rad grundorsaker (t.ex. ojämlikhet mellan könen, bristande respekt för minoriteters rättigheter, utbildning och hälsa) och stoppa de kriminella nätverkens verksamhet. Människohandeln är till sin natur en dold brottslighet som det sällan finns tillräckliga och jämförbara statistiska uppgifter om. Med hänsyn till det komplexa sammanhanget, de många olika prioriterade områdena och de begränsade resurserna kom vi fram till att EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien delvis hade varit ändamålsenligt.

69

Den politiska ramen för EU:s åtgärder mot människohandel omfattar en övergripande strategi mot människohandel, men några aspekter är ännu inte helt färdigutvecklade. Strategin mot människohandel (2012–2016) var ett högnivådokument som gav begränsad vägledning om den yttre dimensionen av kampen mot människohandel. I april 2017 hade kommissionen inte offentliggjort någon övergripande utvärdering av de resultat som uppnåtts inom strategin mot människohandel eller presenterat en politisk ram för åtgärder mot människohandel efter 2016.

70

Strategin mot människohandel kompletteras av andra policydokument som tillsammans behandlar de viktigaste aspekterna av människohandel. Kommissionen och utrikestjänsten använder en rad olika verktyg i kampen mot människohandel, antingen direkt eller indirekt: människorättsdialoger är särskilt värdefulla, medan exempel på andra verktyg är bilaterala dialoger och stöd till regionala forum (dvs. Asean och Asem i Asien). Hittills har inga nya särskilda partnerskap för att bekämpa människohandel ingåtts mellan EU och något av länderna i Syd- och Sydostasien (se punkterna 22–43).

Rekommendation 1 – Vidareutveckla strategin mot människohandel och anpassa den bättre till förhållandena i Syd- och Sydostasien)

Kommissionen bör i samarbete med Europeiska utrikestjänsten och med beaktande av slutsatserna av halvtidsutvärderingen av de externa finansieringsinstrumenten vidareutveckla strategin mot människohandel, särskilt genom att

• för rådet föreslå en uppdaterad förteckning över prioriteringar som bygger på hittills uppnådda resultat, människohandelns utbredning i enskilda länder/regioner och tematiska policyprioriteringar,
• se till att tillräckliga och jämförbara uppgifter om aktiviteter mot människohandel som har fått stöd finns tillgängliga för beslutsfattare och aktörer på fältet,
• fastställa tydliga mål för kampen mot människohandel för att på det viset göra det enklare att utforma relevanta, sammanhängande och omfattande åtgärder i de prioriterade länder/regioner som man kommit överens om; målen bör översättas till mer detaljerad operativ vägledning som är så tydlig att den kan styra aktiviteter på fältet, till exempel genom att man använder relevanta nationella ramar, landstrategier, programplaneringar och befintliga förvaltningsrapporter,
• identifiera och därefter utvärdera och rapportera om vilka mål som bäst uppnås genom projekt, med hjälp av andra verktyg (t.ex. människorättsdialoger, tekniska biståndsinstrument, särskilda partnerskap mot människohandel etc.) eller genom en kombination av flera verktyg.

Måldatum: mitten av 2018

71

Trots vissa brister gav de granskade projekten i Syd- och Sydostasien en del positiva resultat i kampen mot människohandel. Effekten av resultaten hade dock kunna bli större om man hade tillämpat en övergripande strategi som möjliggjort mer samverkan och fler synergieffekter mellan projekt och andra relevanta verktyg i kampen mot människohandel. Omkring två tredjedelar av projekten i urvalet hade brister i formuleringen av mål och/eller indikatorer, och en del av dem åtgärdades inte i tid, det vill säga innan bidragskontraktet undertecknades (se punkterna 45–52).

72

Kommissionen övervakade projekten på ett tillfredsställande sätt, men genomförandet påverkades av ett begränsat nationellt egenansvar och brister i partnernas genomförande av aktiviteter och kapacitet. Det har gjorts generella framsteg i kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien, men det är svårt att påvisa ett samband mellan dem och specifika EU-åtgärder (både när det gäller medelstilldelning och uppnådda resultat). Även om det var för tidigt att bedöma alla projektresultats hållbarhet, konstaterade vi att hållbarheten inte säkerställdes systematiskt (14 av 25 projekt) (se punkterna 54–67).

Rekommendation 2 – Optimera projektens inverkan genom att införliva dem i en övergripande ram

Under utformningen av inbjudningarna att lämna förslag och urvals- och tilldelningsförfarandet bör kommissionen sträva efter att stödja de projekt som med störst sannolikhet bidrar till målen för kampen mot människohandel i den berörda prioriterade regionen eller det berörda prioriterade landet genom att

• använda urvalskriterier som stöder en övergripande strategi i regionen/landet, bidrar till att alla fastställda prioriteringar täcks och möjliggör en växelverkan och synergieffekter mellan projekt och andra verktyg,
• bedöma vilken typ av och storlek på bidrag som bäst matchar styrkan och kapaciteten hos civilsamhället i landet,
• se till att de utvalda projekten utformas med SMART-mål och Racer-indikatorer och att de förväntade resultaten är realistiska med avseende på tid, budget och partnernas kapacitet,
• lägga större vikt vid de förväntade projektresultatens hållbarhet, från ett tidigt skede och under projektets hela livscykel, till exempel genom att utveckla exitstrategier som tar fasta på alternativa finansieringskällor och uppmuntrar nationellt egenansvar efter det att projektet har slutförts.

Måldatum: början av 2018

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning III, med ledamoten Karel Pinxten som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 2 maj 2017.

Akronymer och förkortningar

AOP: åtgärdsinriktat dokument

Asean: Sydostasiatiska nationers förbund

Asem: Asien-Europa-mötet

DCI: finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete

direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1).

EIDMR: europeiskt instrument för demokrati och mänskliga rättigheter

Europol: Europeiska polisbyrån

Frontex: Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser

GD Grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar: generaldirektoratet för grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar

GD Internationellt samarbete och utveckling: generaldirektoratet för internationellt samarbete och utveckling

ILO: Internationella arbetsorganisationen

Palermoprotokollet: protokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, vilket fogats till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

strategin mot människohandel: EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016

UNODC: FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå

utrikestjänsten: Europeiska utrikestjänsten

Ordförklaringar

Den yttre dimensionen: EU:s inre politik och åtgärder kan få betydande effekter utanför EU:s gränser på samma sätt som yttre händelser kan påverka EU:s inre dynamik. Den yttre dimensionen av den inre politiken avser vanligtvis de situationer där de yttre aspekterna av EU:s inre politik får en allt större utrikes- och säkerhetspolitisk dimension.

Integrering: En term som används om integreringen av vissa principer/överväganden i olika strategier för och stadier av EU:s program och projekt. På området för mänskliga rättigheter handlar det om en process där de mänskliga rättigheterna formar politiken, programmen, projekten och andra insatser.

Logisk ram: En logisk ram är ett projektförvaltningsverktyg som används för att på ett systematiskt och logiskt sätt fastställa ett projekts övergripande och specifika mål och verksamheter. En logisk ram beskriver orsakssambanden mellan mål på olika nivåer, anger indikatorer som gör det möjligt att kontrollera om målen har uppnåtts och anger vilka antaganden som har gjorts.

Programplanering: En grundläggande beslutsprocess som utrikestjänsten och kommissionen använder för att bestämma strategier, prioriteringar och anslagsfördelning.

Referensundersökning: En referensundersökning ger detaljerad information om en specifik situation innan ett projekt inleds. Det är ett bra verktyg när man vill jämföra situationen före och efter genomförandet av ett projekt och bedöma andra faktorer som kan påverka de förändringar som sker under genomförandeperioden.

Yttre aspekter av rättsliga och inrikes frågor på global nivå bidrar till att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. Bristande rättssäkerhet i ett tredjeland kan skapa möjligheter för människohandlare som är verksamma i Europa att tvätta pengar som kommer från vinning av brott och göra det svårare att utreda brotten. Att främja rättsstatsprincipen i ett tredjeland kan därför få positiva effekter i hela EU.

Granskningsteam

I våra särskilda rapporter redovisar vi resultatet av våra effektivitets- och regelefterlevnadsrevisioner av särskilda budgetområden eller förvaltningsteman. För att uppnå så stor effekt som möjligt väljer vi ut och utformar granskningsuppgifterna med hänsyn till riskerna när det gäller resultat eller regelefterlevnad, storleken på de aktuella inkomsterna eller utgifterna, framtida utveckling och politiskt intresse och allmänintresse.

Denna effektivitetsrevision utfördes av revisionsavdelning III – där ledamoten Karel Pinxten är ordförande – som ansvarar för revisionen av utgiftsområdena yttre åtgärder, säkerhet och rättvisa.  Revisionsarbetet leddes av ledamoten Bettina Jakobsen. Hon fick stöd i arbetet med rapporten av Katja Mattfolk (kanslichef), Beatrix Lesiewicz (förstechef), Francisco Javier de Miguel Rodriguez (uppgiftsansvarig), Kim Hublé, Alina Milasiute och Alexandre Tan (revisorer) samt Kim Storup (attaché).

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

EU:s stöd till kampen mot människohandel i Syd- och Sydostasien
(i enlighet med artikel 287.4 andra stycket i EUF-fördraget)

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2017

PDF	978-92-872-7459-5	1977-5830	10.2865/76466	QJAB17009SVN
HTML	978-92-872-7485-4	1977-5830	10.2865/222896	QJAB17009SVQ

© Europeiska unionen, 2017

Kopiering tillåten med angivande av källan.

För all användning eller återgivning av Karta 1 måste tillstånd inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavaren.

HUR HITTAR MAN EU:S PUBLIKATIONER?

Gratispublikationer

• Ett enskilt exemplar
  • genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).
• Flera exemplar/affischer/kartor
  • hos Europeiska unionens representationer (http://ec.europa.eu/represent_sv.htm),
  • hos delegationer i länder utanför EU (http://eeas.europa.eu/delegations/index_sv.htm),
  • genom att kontakta nätverket Europe Direct (http://europa.eu/europedirect/index_sv.htm)
  • eller ringa 00 800 6 7 8 9 10 11 (gratis inom hela EU) (*).

(*) Varken informationen eller samtalen kostar i regel något (men vissa operatörer, telefonkiosker och hotell kan ta betalt för samtalen).

Avgiftsbelagda publikationer

• Genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).