Den europeiska planeringsterminen – De landsspecifika rekommendationerna tar upp viktiga frågor men behöver genomföras bättre

Sammanfattning

I

Den europeiska planeringsterminen är en årlig cykel för samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken inom EU som genomförs av kommissionen och rådet för att förbättra EU:s ekonomiska och sociala hållbarhet. Den europeiska planeringsterminen har utvecklats över tid sedan den inrättades 2010.

II

Den europeiska planeringsterminen ger kommissionen, medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter möjlighet att föra en ständig dialog med varandra. Landsrapporterna bygger på fördjupade informationsutbyten med regeringar, nationella myndigheter och berörda parter på både teknisk och politisk nivå. Den europeiska planeringsterminen påverkar också medlemsstaternas budgetmässiga och ekonomipolitiska beslut. I detta sammanhang använder kommissionen sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att identifiera de viktigaste utmaningarna i varje medlemsstat.

III

Kommissionen har en samordnande roll, och rådet är ytterst ansvarigt för att ge medlemsstaterna vägledning. Processens output består i landsspecifika rekommendationer som rådet riktar till varje medlemsstat baserat på förslag från kommissionen. Kommissionen övervakar genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna.

IV

Den här rapporten kommer i slutet av Europa 2020-strategins tioårsperiod och i början av en ny strategisk horisont. Den är den tredje i en serie rapporter från revisionsrätten om den europeiska planeringsterminen. År 2018 offentliggjorde vi två rapporter som rörde två aspekter av den europeiska planeringsterminen: stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet vid makroekonomiska obalanser (MIP). Tillsammans ger dessa en samlad bild av ändamålsenligheten i den politiska samordningen på EU-nivå.

V

Vi undersökte om kommissionen på ett ändamålsenligt sätt genomförde den europeiska planeringsterminens förfaranden för att stärka övervakningen av medlemsstaternas politik i enlighet med förordning (EG) nr 1466/97 (nedan kallad förordningen). I den här revisionen sammanställs lärdomar som dragits av framstegen mot Europa 2020-målen och de landsspecifika rekommendationernas genomförande, formulering och uppföljning.

VI

Framstegen mot sex av Europa 2020-strategins åtta fastställda mål fram till 2020 – på centrala områden såsom sysselsättning, utbildning och energi – har varit positiva, och dessa mål förväntas uppnås fullt ut. Men framstegen har varit långsamma när det gäller fattigdomsbekämpning och forskning och utveckling.

VII

De landsspecifika rekommendationerna efterlyser viktiga strukturreformer. Kommissionens fleråriga bedömningar visar att medlemsstaterna har genomfört 26 % av de landsspecifika rekommendationerna till avsevärd del eller fullständigt och omkring 44 % med åtminstone ”vissa framsteg” från 2011 till 2018. När det gäller resterande 30 % av de landsspecifika rekommendationerna har ”begränsade framsteg” eller ”inga framsteg” gjorts.

VIII

Vi gick igenom dokument som producerats inom ramen för den europeiska planeringsterminen och konstaterade att de landsspecifika rekommendationerna i allmänhet tar upp de problem som identifierats i landsrapporterna och följer prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten och i de integrerade riktlinjerna. I de landsspecifika rekommendationerna anges även politikområden där åtgärder behövs, men ofta utan närmare förklaring av varför vissa reformer bör prioriteras framför andra. Kommissionens landsrapporter identifierar i allmänhet betydande risker och fungerar bra som underlag för formuleringen av landsspecifika rekommendationer.

IX

De nationella reformprogrammen innehåller medlemsstaternas egna riskbedömningar och politiska åtgärder. Vi fann dock ett antal fall där de nationella reformprogrammen inte innehöll tillräcklig information om vilka prioriteringar och mål som de föreslagna åtgärderna var inriktade på. Kommissionen lämnade inga skriftliga synpunkter på informationsluckor i enskilda nationella reformprogram.

X

Utifrån våra granskningsresultat rekommenderar vi kommissionen att stärka

1. fokus på den sociala dimensionen och forskningsaspekter i den europeiska planeringsterminen,
2. övervakningen av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna,
3. kopplingen mellan EU-medel och landsspecifika rekommendationer,
4. kvaliteten på formuleringen av landsspecifika rekommendationer,
5. sina bedömningar av de nationella reformprogrammen.

Inledning

Den europeiska planeringsterminen

01

Den europeiska planeringsterminen är en årlig cykel för samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken inom EU som genomförs av kommissionen och rådet för att förbättra EU:s ekonomiska och sociala hållbarhet och hantera strukturella utmaningar, såsom EU:s finanspolitik, makroekonomiska obalanser och strukturreformer kopplade till långsiktig tillväxt, sysselsättning och andra sociala frågor.

02

Den europeiska planeringsterminen inrättades som en del av EU:s svar på den ekonomiska och finansiella krisen i Europa från 2010¹. Den europeiska planeringsterminen ska synkronisera tidtabellerna för fastställda förfaranden för att bättre samordna nationella budget-, tillväxt- och sysselsättningspolitiska mål i efterdyningarna av finanskrisen (se bilaga I). Den europeiska planeringsterminen sammanför flera förfaranden som omfattar komplexa politikområden med flera samordningsmoment: stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del, förfarandet vid makroekonomiska obalanser (MIP) och Europa 2020-strategin för sysselsättning och tillväxt (se tabell 1)

03

Den europeiska planeringsterminen ger kommissionen, medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter möjlighet att föra en ständig dialog med varandra. För att främja ett förstärkt nationellt egenansvar på medlemsstatsnivå sker fördjupade informationsutbyten mellan kommissionen och nationella regeringar, myndigheter och berörda parter. Den europeiska planeringsterminen påverkar medlemsstaternas budgetmässiga och ekonomipolitiska beslut. I detta sammanhang använder kommissionen sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att identifiera de viktigaste utmaningarna i varje medlemsstat.

04

Europa 2020-strategin för sysselsättning och tillväxt² (Europa 2020-strategin) antogs den 17 juni 2010 under den finansiella och ekonomiska krisen. Den var efterföljaren till Lissabonstrategin. Europa 2020 är en tioårig strategi som ska hjälpa EU att övervinna krisen och som har som mål att göra EU till en smart och hållbar ekonomi för alla. I ruta 1 beskrivs Europa 2020-strategins mål. De framsteg som gjorts för att uppnå målen i Europa 2020-strategin bedöms inom den europeiska planeringsterminen. Medlemsstaterna uppmanas att rapportera om framstegen mot målen i sina nationella reformprogram³.

05

Kommissionen och medlemsstaterna har utvecklat den europeiska planeringsterminen med tiden, och utöver dess främsta finanspolitiska och socioekonomiska fokus diskuteras även en ökad inriktning på miljömässig hållbarhet och rättsstatsprincipen. EU:s årliga tillväxtöversikt för 2020 visar en omorientering av unionens strategi för hållbar tillväxt. Att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling fastställs som ett centralt mål, den europeiska gröna given framhålls som den nya tillväxtstrategin och 2020 ska rapporterna innehålla en förstärkt analys och övervakning av målen för hållbar utveckling⁴. I ett separat meddelande undersöker kommissionen hur makroekonomisk övervakning kan hjälpa till att identifiera och hantera rättsstatliga utmaningar⁵.

06

Den europeiska planeringsterminen omfattar följande dokument (se bilaga II):

• De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna, gemensamt kallade de integrerade riktlinjerna. Dessa riktlinjer föreslås av kommissionen och antas av rådet och ska vägleda medlemsstaternas politik på dessa områden. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken har ingen specificerad giltighetstid (de senaste antogs 2015), medan sysselsättningsriktlinjerna uppdateras och antas på nytt varje år. Även om riktlinjerna inte är bindande eller tvingande för medlemsstaterna utgör de grunden för kommissionens utfärdande av landsspecifika rekommendationer. Vidare ska kommissionen enligt förordningen övervaka och kontrollera deras genomförande.
• Den årliga tillväxtöversikten är ett meddelande som utarbetas av kommissionen och presenteras som en del av ”höstpaketet” i november. Den beskriver de största utmaningarna för EU och euroområdet, anger EU:s allmänna ekonomiska och sociala prioriteringar och ger medlemsstaterna politiska riktlinjer på EU-nivå för det följande året. Prioriteringarna i den årliga tillväxtöversikten bygger på andra rapporter i höstpaketet eller andra relevanta dokument. Exempelvis anges att 2018 års tillväxtöversikt ”bygger på kommissionsordförande Jean-Claude Junckers tal om tillståndet i unionen 2017, den europeiska pelaren för sociala rättigheter, vitboken om EU:s framtid och de fem efterföljande diskussionsunderlagen. I översikten beaktas diskussionerna med Europaparlamentet, rådet, övriga EU-institutioner, nationella parlament och arbetsmarknadens parter”.
• Höstpaketet innefattar, förutom den årliga tillväxtöversikten, rapporten om förvarningsmekanismen inför förfarandet vid makroekonomiska obalanser och utkastet till gemensam sysselsättningsrapport. Sedan 2015 ingår ett meddelande som sammanfattar kommissionens bedömning av utkasten till det påföljande årets budgetplaner som lämnats av medlemsstaterna i euroområdet och rekommendationer för euroområdet.
• Landsrapporter är arbetsdokument som presenteras av kommissionen i februari varje år sedan 2015 (före 2015 utfärdade kommissionen ett arbetsdokument i maj som innehöll en bedömning av det nationella reformprogrammet, och de fördjupade granskningarna utfärdades separat i april). Landsrapporterna innehåller en bedömning av varje medlemsstats ekonomiska situation, framstegen mot att uppnå målen i Europa 2020-strategin och genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna.
• Stabilitets- och konvergensprogram och nationella reformprogram lämnas in av medlemsstaterna i april varje år. Enligt förordningen ska stabilitets- och konvergensprogrammen innehålla finanspolitiska planer som beaktar olika problem med finansiella och makroekonomiska obalanser. Medlemsstaterna ska också presentera nationella reformprogram som beskriver deras planer med beaktande av de olika formerna av flerårig och årlig vägledning som tillhandahålls på EU-nivå, exempelvis frågor som rör förfarandet vid makroekonomiska obalanser, unionens strategi för tillväxt och sysselsättning (Europa 2020-strategin), de integrerade riktlinjerna (de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna) och den årliga tillväxtöversikten. Kommissionen utfärdar också årligen särskilda riktlinjer för de nationella reformprogrammens format och innehåll i ett brev som skickas till medlemsstaterna varje år.
• Kommissionens arbetsdokument för den förebyggande delen utarbetas av kommissionens avdelningar i maj varje år och presenterar deras analys av stabilitets- och konvergensprogrammen. De innehåller alla identifierade finanspolitiska risker och rapporterar om finanspolitiska utvecklingar och förenligheten med det finanspolitiska regelverket för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del.
• Landsspecifika rekommendationer läggs fram av kommissionen för rådet i maj för godkännande i juli varje år. Kommissionen följer sedan upp genomförandet av rekommendationerna, bedömer framstegen och rapporterar om detta i landsrapporterna för påföljande år. Om inga framsteg gjorts eller om en försämring skett beslutar rådet, baserat på en rekommendation från kommissionen, huruvida ytterligare verkställighetsåtgärder är nödvändiga (t.ex. sanktioner eller andra åtgärder, såsom beslut om begränsning av EU-finansiering).
• Uppföljningsrapporter: Länder med identifierade makroekonomiska obalanser omfattas också av särskild övervakning av framstegen med den politiska agendan och MIP-relaterade landsspecifika rekommendationer. Detta sker under november och december. Kommissionens övervakningsrapporter diskuteras i rådets kommittéer och offentliggörs också. Rådet utfärdar slutsatser om det övergripande förfarandet i januari påföljande år.

07

I bilaga III presenteras de viktigaste förändringarna i tidtabellen för den europeiska planeringsterminen under perioden 2011–2018.

08

Sedan 2011 har totalt fyra medlemsstater(Irland, Portugal, Cypern och Grekland) under perioder inte omfattats av den europeiska planeringsterminen, då de genomgått makroekonomiska anpassningsprogram. Därmed undviks en dubblering av rekommendationer om åtgärder som ingår i sådana program.

Ansvaret för den europeiska planeringsterminen delas av kommissionen och medlemsstaterna

09

Rådet har det yttersta ansvaret för att förse medlemsstaterna med riktlinjer baserat på kommissionens rekommendationer. Vilka specifika åtgärder som behöver vidtas avgörs av nationella myndigheter. Denna bestämmanderätt är nödvändig för att behålla det politiska egenansvaret på medlemsstatsnivå (nationell, regional eller lokal nivå).

10

Kommissionen har en samordnande roll, med befogenhet att besluta om sanktioner endast inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet vid makroekonomiska obalanser, och förväntas följa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Den ansvarar också för den årliga tillväxtöversikten, landsrapporterna och utkasten till landsspecifika rekommendationer, Europa 2020-strategin, arbetsdokumenten för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del, utkastet till gemensam sysselsättningsrapport, den fördjupade granskningen och rapporten om förvarningsmekanismen samt eventuell övervakning och uppföljningsrapportering. Kommissionen ansvarar också för att se över processen vart femte år och, om så krävs, rekommendera justeringar⁶.

11

Kommissionens generalsekretariat ansvarar för att övervaka och samordna den europeiska planeringsterminen och styr kärngruppen av generaldirektorat bestående av GD Ekonomi och finans, GD Inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag och GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Generaldirektoratens deltagande i kärngruppen kan ändras i enlighet med den europeiska planeringsterminens prioriteringar. Landsteamen består av teamledare från generalsekretariatet och tjänstemän från olika generaldirektorat samt tjänstemän med ansvar för den europeiska planeringsterminen från EU:s representationer i medlemsstaterna.

12

Rådet ansvarar för att ge medlemsstaterna vägledning. Rådet förväntas följa kommissionens rekommendationer och förslag eller förklara sin ståndpunkt offentligt om det inte samtycker⁷.

13

Konceptet med nationellt egenansvar är centralt för den europeiska planeringsterminen. Det bygger på de åtaganden och framsteg som krävs från medlemsstaternas sida för att säkerställa en närmare samordning av den ekonomiska politiken och varaktig konvergens mellan deras ekonomiska resultat i enlighet med artiklarna 120, 121 och 148 i EUF-fördraget och förordningens bestämmelser. Konceptet har vidareutvecklats över tid genom olika råds- och kommissionsmeddelanden och genom förordningen (se ruta 2).

Revisionens inriktning och omfattning samt revisionsmetod

14

Den övergripande revisionsfrågan gällde huruvida kommissionen på ett ändamålsenligt sätt hade samordnat den ekonomiska politiken och strukturpolitiken i enlighet med förordning (EG) nr 1466/97 om den europeiska planeringsterminen (nedan kallad förordningen). Vi undersökte kommissionens genomförande av förordningen. Vi tittade på ramen för den europeiska planeringsterminen och på Europa 2020-strategin med tillhörande nödvändiga strukturreformer för att förbättra den sociala och ekonomiska hållbarheten.

15

Den här rapporten är den sista i en serie på tre rapporter från revisionsrätten om den europeiska planeringsterminen. De första två dimensionerna av den europeiska planeringsterminen, stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet vid makroekonomiska obalanser, var föremål för två särskilda rapporter som offentliggjordes 2018¹³. Mer specifikt ställde vi följande revisionsfrågor:

1. Har tillräckliga framsteg gjorts mot Europa 2020-målen och har strategin samordnats ändamålsenligt inom ramen för den europeiska planeringsterminen?
2. Baseras de landsspecifika rekommendationerna på de prioriteringar som angetts i den årliga tillväxtöversikten och de integrerade riktlinjerna, och har medlemsstaterna genomfört sina landsspecifika rekommendationer helt eller delvis?
3. Har kommissionen gjort en noggrann övergripande övervakning av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna och fått fram korrekt information?
4. Har kommissionen formulerat landsspecifika rekommendationer och utarbetat sin rekommendation till rådet baserat på sina bedömningar i landsrapporterna och sina bedömningar av medlemsstaternas nationella reformprogram?

16

Vi granskade den europeiska planeringsterminen på nära håll i ett urval av sex medlemsstater (Österrike, Belgien, Finland, Ungern, Italien och Nederländerna) med avseende på åren 2011–2018. (se bilaga IV angående urvalet av medlemsstater). Där det ansågs relevant tittade vi även på andra medlemsstater.

17

Våra revisionskriterier hade sitt ursprung i

1. den rättsliga ramens krav, särskilt förordning (EG) nr 1466/97 avseende den europeiska planeringsterminen,
2. Europa 2020-strategin och kommissionens egna översyner av processen eller dess föregångare, Lissabonstrategin,
3. kommissionens interna riktlinjer till de landsansvariga enheterna eller till medlemsstaterna om framtagningen av olika bedömningar och rapporter,
4. dokument som utfärdats av ett antal EU-institutioner och andra internationella organisationer eller som framkommit vid undersökningar för att kartlägga bästa praxis.

18

Vi gjorde granskningar av hela dokumentkedjan (dvs. årlig tillväxtöversikt, landsrapporter, nationella reformprogram, landsspecifika rekommendationer och uppföljningsrapportering) över två cykler (2014 och 2016) för varje medlemsstat i urvalet för att förstå hur processen fungerar och om/hur olika dokument ger underlag för varandra på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

19

Våra främsta motparter var kommissionens generalsekretariat, som i huvudsak ansvarar för samordningen av processen, och kärngruppen av generaldirektorat (GD Ekonomi och finans, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering och GD Inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag).

20

Vårt revisionsarbete slutfördes före covid-19-pandemins utbrott, och därför tar den här rapporten inte hänsyn till politisk utveckling och andra förändringar till följd av pandemin.

Iakttagelser

Övergripande framsteg mot målen i Europa 2020-strategin

Sex av de åtta Europa 2020-målen kommer sannolikt att uppnås, men målen för fattigdomsbekämpning och forskning och utveckling kommer inte att nås

21

Europa 2020-strategin anger åtta mål för medlemsstaterna. Framstegen mot att uppnå målen i Europa 2020-strategin har varit allmänt positiva för EU som helhet och blandade för medlemsstaternas del (se bilaga V). På EU-nivå kommer målen när det gäller sysselsättning, energi och utbildning sannolikt att uppnås 2020. Framstegen mot målen för fattigdomsbekämpning har dock påverkats av finanskrisen 2008, och framstegen i medlemsstaterna mot utgiftsmålen för forskning och utveckling (FoU) har varit begränsade (se figur 1 och bilaga V).

22

Antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning ökade under åren direkt efter krisen (från 116 miljoner 2008 till 122 miljoner 2012) och började minska efter 2012 i takt med den allmänna ekonomiska återhämtningen (från 122 miljoner 2012 till 109,2 miljoner 2018)¹⁴. Men Europa 2020-målet var att lyfta 20 miljoner människor ur fattigdom eller social utestängning från utgångsläget 2008 ner till 96,1 miljoner senast 2020.

23

När det gäller FoU var det mål som sattes 2000 enligt Lissabonstrategin att FoU-utgifterna skulle ökas till 3 % av BNP i varje medlemsstat och att EU skulle bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. Detta mål nåddes aldrig. I Europa 2020-strategin sattes samma mål på 3 %, men för EU som helhet, vilket innebar att medlemsstaterna kunde specificera sina egna nationella mål. De nationella målen varierar avsevärt, såsom visas i figur 2.

24

Under de tio åren 2000–2010 steg nivån till 1,93 % av BNP, en ökning med bara 0,16 procentenheter. Under de följande åtta åren av Europa 2020-strategin ökade utgifterna till 2,12 % av BNP 2018, en ytterligare ökning med bara 0,19 procentenheter (se figur 3).

Kommissionen gav inte tillräckliga rekommendationer om satsningar på fattigdomsbekämpning och forskning i vissa medlemsstater

25

Mellan 2011 och 2016 utfärdade kommissionen landsspecifika rekommendationer till 14 medlemsstater som direkt rörde fattigdomsbekämpning. Vid vår analys fann vi dock fall där den inte hade gjort det, trots en försämrad situation. Exempelvis framgår av tabell 2 att inga landsspecifika rekommendationer med särskilt avseende på fattigdom hade utfärdats för elva av 18 medlemsstater där antalet personer som levde i fattigdom och social utestängning hade ökat (i olika grad) jämfört med nivåerna före krisen.

26

Kommissionen utfärdade ett antal landsspecifika rekommendationer med koppling till fattigdomsbekämpning på områden som sysselsättning, kompetensutveckling, livslångt lärande, barnomsorg och integrering av tidigare marginaliserade medborgare på arbetsmarknaden. Men enligt vår uppfattning borde de angivna målen i Europa 2020-strategin och inverkan av finanskrisen på framstegstakten ha föranlett fler landsspecifika rekommendationer med fokus på direkta åtgärder för fattigdomsbekämpning.

27

För att bemöta den höga arbetslösheten införde kommissionen flera viktiga åtgärder som finansierades genom EU:s budget och som riktades exempelvis till regioner med hög ungdomsarbetslöshet. Trots dessa ansträngningar skedde mellan 2008 och 2018 en kraftig ökning av skillnaderna mellan åldersgrupper när det gäller fattigdomstalet mätt enligt indikatorn ”fattigdomsrisk”. Fattigdomsrisken ökade avsevärt för åldersgruppen 18–24 år och minskade avsevärt för generationen 65+. Det gjorde att fattigdomsklyftan mellan dessa åldersgrupper blev så stor som 7,0 procentenheter 2018, jämfört med bara 1,0 procentenheter 2008¹⁵ (se figur 4). Eurostat definierar indikatorn som andelen personer med en ekvivalerad disponibel inkomst under gränsen för fattigdomsrisk, som fastställts till 60 % av den nationella ekvivalerade disponibla medianinkomsten (efter sociala transfereringar)¹⁶.

28

Ett antal händelser vid tiden för revisionen fortsätter att öka fokus på både sysselsättnings- och fattigdomsfrågor:

• 2017 antogs den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som innehåller 20 principer som godkänts av Europaparlamentet, rådet och kommissionen¹⁷.
• Inom ramen för FN:s mål för hållbar utveckling fram till 2030 har EU:s ledare åtagit sig att minst halvera andelen personer som lever i fattigdom sett till alla dess dimensioner, vid sidan av andra hållbarhetsmål (som rör klimatförändringar)¹⁸.
• I sin agenda för Europa angav kommissionens ordförande att hon vill förena ”den sociala aspekten med marknadsaspekten” genom att lägga fram en ”handlingsplan för att fullständigt genomföra den europeiska pelaren för sociala rättigheter”, och att hon avser att ”göra den europeiska planeringsterminen till ett instrument som integrerar FN:s mål för hållbar utveckling”¹⁹.

29

Den europeiska planeringsterminen har potential som en viktig politisk samordningsprocess för att bekämpa fattigdom på ett flerdimensionellt sätt: genom att se till att det finns en lämplig finanspolitisk buffert för att ge stöd under och omedelbart efter en kris, genom att ge rekommendationer till alla länder där fattigdomsnivåerna är höga eller ökar och genom att ytterligare stärka kopplingen mellan de landsspecifika rekommendationerna och budgetstöd för att främja reformer.

30

När det gäller forskning och utveckling fann vi att kommissionen inte riktade landsspecifika rekommendationer till alla medlemsstater som inte närmade sig sina nationella utgiftsmål på detta område. Till exempel fick 17 sådana medlemsstater inga rekommendationer om detta 2017 (se tabell 3 i bilaga VI).

31

Globalt sett ligger EU efter andra utvecklade ekonomier, såsom Förenta staterna, Japan och Sydkorea. Kina har snabbt kommit i kapp när det gäller forskning och utveckling (se figur 5). I den nuvarande kontexten med ökad konkurrens från andra globala aktörer behöver mer göras på detta område både inom ramen för och utöver den europeiska planeringsterminen. Medlemsstaterna har hållit fast vid sina offentliga utgifter för FoU, men näringslivet ligger efter när det gäller FoU-satsningar och det är där potentialen är störst för framtida ökningar²⁰.

Den europeiska planeringsterminen har börjat rikta om fokus mot målen för hållbar utveckling

32

Kommissionen har börjat övervaka nationella politiska strategiers framsteg mot att uppnå målen för hållbar utveckling genom att lägga till en ny bilaga (”E”) med en statistisk bedömning av trender när det gäller målen för hållbar utveckling i medlemsstaterna under de senaste fem åren baserat på Eurostats uppsättning EU-indikatorer för hållbarhetsmålen. Kommissionen har också börjat utfärda landsspecifika rekommendationer där man hänvisar till målen för hållbar utveckling. Dessa landsspecifika rekommendationer från senare tid omfattades inte av vårt revisionsarbete.

33

Vi fann likaså ett begränsat antal fall där landsrapporterna tar upp problem som rör rättsstatsprincipen, såsom rättsväsendets oberoende, korruption, intressekonflikter och mediefrihet. Dessa är bra exempel på hur den europeiska planeringsterminen kan bidra till att främja rättsstatsprincipen.

Medlemsstaterna uppvisar avsevärda framsteg eller fullständigt genomförande endast för en liten andel landsspecifika rekommendationer, och kommissionens övervakning är inte alltid fullständig

För mer än två tredjedelar av de landsspecifika rekommendationerna har åtminstone ”vissa framsteg” gjorts i genomförandet, men andelen rekommendationer som medlemsstaterna genomfört fullständigt eller där avsevärda framsteg gjorts är liten

34

Kommissionen har upprättat en intern databas kallad Cesar som innehåller olika generaldirektorats bedömningar av genomförandestatusen för landsspecifika rekommendationer. Enligt Cesar klassades under perioden 2011–2017 1,6 % av de landsspecifika rekommendationerna som ”fullständigt genomförda” inom ett år från utfärdandet, och ”avsevärda framsteg” hade uppnåtts för 4,6 % av rekommendationerna (se figur 6 och ruta 3). Merparten av de landsspecifika rekommendationerna faller inom kategorierna ”vissa framsteg” (50,9 %) eller ”begränsade framsteg” (35,5 %). De landsspecifika rekommendationerna faller ofta inom kategorin ”vissa framsteg” efter att åtgärder eller reformer antagits av nationella parlament eller genom ministerbeslut.

35

Detta utgör ett viktigt steg mot att genomföra rekommendationerna, men kommissionen bedömer med rätta att mycket arbete återstår för medlemsstaterna. Det tyder på att den europeiska planeringsterminen utgör en bra plattform för samordnad övervakning av framstegen, men att medlemsstaterna inte har genomfört de landsspecifika rekommendationerna i tillräcklig grad för att åtgärda de strukturella problem som identifierats.

36

I maj 2017 införde kommissionen en flerårig bedömning där man tittar på genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna i ett längre tidsperspektiv. Den fleråriga bedömningen fångar upp de rekommendationer som håller på att genomföras men där genomförandet har tagit mer än ett år. Under perioden 2011–2018 visade den fleråriga bedömningen att 9 % av de landsspecifika rekommendationerna var ”fullständigt genomförda”, medan ”avsevärda framsteg” hade uppnåtts för 17 % (se figur 7).

37

Om en medlemsstat, vid tidsfristens utgång, inte i tillräcklig grad har rättat sig efter rådets politiska rekommendation eller har utvecklat politik som strider mot den får kommissionen varna medlemsstaten²¹. Dessutom har kommissionen möjlighet att lämna ytterligare rekommendationer om särskilda åtgärder om medlemsstaterna inte följer de landsspecifika rekommendationerna²². För det urval av landsspecifika rekommendationer som vi granskade har kommissionen inte rekommenderat några särskilda åtgärder, trots att ett antal landsspecifika rekommendationer har upprepats under flera år eftersom medlemsstaterna har genomfört dem långsamt eller bara delvis.

Kommissionen har inte dokumenterat sin övervakning av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna på ett fullständigt sätt

38

Vi bedömde den information som registrerats i Cesar, för att fastställa kvaliteten och tillförlitligheten i den övervakningsprocess som ligger till grund för kommissionens rapporter. Vi konstaterade att de berörda generaldirektoraten i ett fåtal fall i vårt urval (19 av 202 fleråriga bedömningar) inte hade dokumenterat sina bedömningar i Cesar eller inte hade tagit med information för vissa ingående delar i de landsspecifika rekommendationerna. (Med ingående delar avses olika avsnitt av de enskilda rekommendationerna.) Cesar är ett användbart verktyg i övervakningen av genomförandet av landsspecifika rekommendationer, men för att maximera användbarheten är det viktigt att informationen är fullständig.

39

Vår granskning av övervakningen av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna i efterföljande landsrapporter och andra rapporter från kommissionen visar att man ofta omgrupperat de ingående delarna i de landsspecifika rekommendationerna. Det gör det svårt att jämföra framstegen i genomförandet från år till år.

40

Cesar är en intern databas som inte är lämplig för publiceringsändamål, och även om kommissionen offentliggör en flerårig översikt finns det ingen allmänt tillgänglig konsoliderad databas där man enkelt kan hitta de landsspecifika rekommendationerna för alla år och deras respektive genomförandestatus olika år.

Otillräcklig koppling mellan EU:s budgetutgifter och genomförandet av landsspecifika rekommendationer

41

Enligt de gemensamma bestämmelserna för de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna)²³, ska användningen av dessa fonder kopplas till den europeiska planeringsterminens mål och, framför allt, till de landsspecifika rekommendationerna. En studie som utfördes för kommissionen 2018²⁴ visar i vilken utsträckning ESI-fonderna har bidragit till genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna (se ruta 4).

42

Ansatsen att stödja genomförandet av strukturreformer genom ekonomiska incitament från EU-budgeten går tillbaka till 1997 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (med avseende på arbetsmarknadsreformer). Alla relevanta landsspecifika rekommendationer har beaktats i programplaneringen för ESI-fonderna 2014–2020 genom förhandsvillkor och/eller riktade investeringar. Sedan 2016 har landsrapporterna gett information om EU-budgetens bidrag till att lösa strukturella utmaningar. Eftersom genomförandet fortfarande pågår kommer resultaten av dessa investeringar att ta längre tid att bedöma.

43

I ett yttrande över de gemensamma bestämmelserna för de sammanhållningspolitiska fonderna²⁵ gav vi rekommendationer om hur EU-budgetens stöd till genomförandet av landsspecifika rekommendationer skulle kunna bli ändamålsenligare i framtiden. Framför allt rekommenderade vi att de landsspecifika rekommendationerna måste vara tydliga, otvetydiga och operativa för att bestämmelserna i artikel 15 i förslaget till förordning om gemensamma bestämmelser skulle tillämpas på vederbörligt sätt. Vi rekommenderade också att kommissionen skulle införliva bestämmelser om bedömning av uppfyllandet av kriterier i linje med tillhörande landsspecifika rekommendationer med hänvisning till artikel 11.2 och 11.4 i förslaget.

44

En stödtjänst för strukturreformer inrättades i juli 2015 för att ge medlemsstaterna tekniskt stöd vid utformningen och genomförandet av deras strukturreformer. Kommissionen föreslog 2017 att ekonomiska incitament för att främja strukturreformer skulle införas²⁶, och 2018 föreslog den att 25 miljarder euro i den fleråriga budgetramen 2021–2027 skulle ingå som en del i ett nytt reformstödsprogram. Kommissionens förslag var under behandling vid tiden för revisionen, och integreringen av det föreslagna reformstödsprogrammet skulle kunna bidra till ett ökat genomförande av de landsspecifika rekommendationerna.

De landsspecifika rekommendationerna tar upp relevanta risker men utan närmare förklaring av varför vissa reformer bör prioriteras framför andra

Antalet landsspecifika rekommendationer och deras ingående delar har minskat sedan 2015

45

Kommissionens beslut att rationalisera de landsspecifika rekommendationerna 2015 resulterade i att det genomsnittliga antalet ingående delar i de landsspecifika rekommendationerna till medlemsstaterna minskade från 20 2014 till 12,5 2019. Trots föresatsen på senare år att ge de landsspecifika rekommendationerna ökat fokus genom att minska deras antal, har vi noterat att enskilda rekommendationer rör ett antal olika politiska dimensioner eller spänner över flera politikområden (se figur 8 och ruta 5).

De integrerade riktlinjerna bidrar till att fastställa prioriteringar, men kommissionen rapporterar inte om genomförandet av dem

46

Vi fann att de prioriteringar som angavs i den årliga vägledningen till medlemsstaterna i form av den årliga tillväxtöversikten och de landsspecifika rekommendationerna generellt hänvisade till de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna, gemensamt kallade de integrerade riktlinjerna. En generell hänvisning görs i skälen till de landsspecifika rekommendationerna, men i de enskilda landsspecifika rekommendationerna görs inga förhandshänvisningar till vilka prioriteringar i den årliga tillväxtöversikten eller de integrerade riktlinjerna som de avser att åtgärda (se figur 9).

47

Det har inte gjorts någon efterhandsbedömning av i vilken utsträckning medlemsstaterna, i genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna och i all relevant nationell politik, har följt de prioriteringar som anges i de integrerade riktlinjerna, såsom krävs enligt förordningen²⁷. En sådan efterhandsutvärdering skulle ge värdefull återkoppling om genomförandet av prioriteringarna i de integrerade riktlinjerna.

De landsspecifika rekommendationerna återspeglar risker som identifierats i landsrapporterna, men prioriteringarna förklaras inte tydligt

48

I landsrapporterna tar man upp de viktigaste makroekonomiska och strukturella risker och brister som identifierats av landsteamen och rapporterar om politiska åtgärder som övervägs av medlemsstaterna. De utgör i allmänhet ett bra underlag för formuleringen av landsspecifika rekommendationer.

49

I början av varje landsspecifik rekommendation finns en ingress där man redogör för skälen till att rekommendationen ges. Vi undersökte skälen i vårt urval av landsspecifika rekommendationer och fann följande:

1. Det gavs ingen förklaring till prioriteringsgrunden för att ta med vissa frågor och heller ingen motivering till att man inte tagit med andra frågor som tidigare identifierats i landsrapporterna. Det gavs heller ingen förklaring till att man inte tagit med tidigare års landsspecifika rekommendationer som ännu inte genomförts fullständigt.
2. Det finns ingen hänvisning till några bekräftelser eller åtaganden från medlemsstaternas sida i deras nationella reformprogram om specifika reformer eller rekommendationer.
3. Det förklaras inte hur de landsspecifika rekommendationerna samspelar med varandra (om de står i konflikt med eller är ömsesidigt beroende av varandra).

50

Förslagen till landsspecifika rekommendationer formuleras genom en intern process som samordnas av generalsekretariatet efter ett åsiktsutbyte med medlemsstaterna i olika frågor. Trots att kommissionen genomför omfattande analyser och diskussioner med medlemsstaterna kunde vi inte se vilka kriterier som legat till grund för att vissa frågor prioriterats och tagits upp i de landsspecifika rekommendationerna men andra inte. Kriterierna och skälen till valet av de föreslagna landsspecifika rekommendationerna var inte tydligt dokumenterade.

51

Vidare är de landsspecifika rekommendationernas genomförbarhet beroende av en realistisk tidsram för genomförandet. I kommissionens riktlinjer anges att landsspecifika rekommendationer förväntas genomföras inom 12–18 månader, men i de enskilda rekommendationerna anges inga exakta tidsramar inom vilka medlemsstaterna förväntas agera. Vi konstaterade att vissa landsspecifika rekommendationer tar längre tid att genomföra än standardfristen 12–18 månader, vilket leder till att ett antal landsspecifika rekommendationer upprepas under flera år.

52

Hur genomförbara rekommendationerna är kan också bero på om de stöds av tillräckliga finansiella medel för genomförandet på nationell nivå. Vi fann ett antal fall där de landsspecifika rekommendationerna inte innehöll någon uppgift om vilka finansiella resurser som skulle krävas för att genomföra dem (se ruta 6).

Nationella reformprogram ger inte alltid återkoppling om EU:s prioriterade mål eller hur nationella berörda parter har involverats

53

Enligt förordningen ska medlemsstaterna lämna in sina nationella reformprogram och stabilitets- och konvergensprogram, och kommissionen ska bedöma båda²⁸. Kommissionen granskar de inlämnade programmen innan den färdigställer de landsspecifika rekommendationerna, vilket också anges i skälen till de landsspecifika rekommendationerna. Vi fann dock att kommissionen inte bedömde i vilken utsträckning de landsspecifika rekommendationerna hade genomförts enligt medlemsstaternas rapportering, eller hur medlemsstaterna avsåg att bemöta viktiga ekonomiska utmaningar och sysselsättningsproblem eller brister i förhållande till Europa 2020-målen.

54

Dessutom var lokala och regionala myndigheters deltagande i den europeiska planeringsterminen, inklusive i utformningen och genomförandet av de nationella reformprogrammen, inte obligatoriskt eller formellt organiserat av medlemsstaterna. De lokala och regionala myndigheterna betraktas inte som partner i processen, trots att de måste spela en aktiv roll för att en betydande andel av de landsspecifika rekommendationerna ska kunna genomföras fullt ut. Till exempel ansvarar de lokala och regionala myndigheterna för mer än hälften av de offentliga investeringarna i EU²⁹. Kommissionen kommenterade dock i allmänhet inte avsaknaden av samråd med lokala och regionala myndigheter och andra berörda parter.

55

Vid vår granskning av de nationella reformprogram som lämnats in 2014 och 2016 identifierade vi dessutom fall där de nationella reformprogrammen inte innehöll den information som krävs enligt kommissionens riktlinjer (se ruta 7).

56

Vid vår granskning fann vi ingen dokumentation av kommissionens bedömning av de nationella reformprogrammen. Kommissionen ger dessutom inte medlemsstaterna någon formell skriftlig återkoppling angående information som saknas i deras nationella reformprogram.

Slutsatser och rekommendationer

57

Den europeiska planeringsterminen är en viktig politisk samordningsprocess som tillhandahåller sunda ekonomiska analyser för alla medlemsstater och relevanta ekonomiska och socialpolitiska EU-riktlinjer, årliga prioriteringar och landsspecifika rekommendationer. Den omfattar en rad olika finanspolitiska, ekonomiska, sociala och hållbarhetspolitiska dimensioner och tillhörande förfaranden.

58

Kommissionen utför ett omfattande arbete och använder sitt omdöme för att identifiera det som enligt vår mening i regel är de viktigaste utmaningarna i varje medlemsstat. Trots det omfattande arbete som EU och medlemsstaterna utför inom ramen för den här samordningsprocessen är vår slutsats att andelen landsspecifika rekommendationer som medlemsstaterna genomför fullständigt eller där de gör avsevärda framsteg i genomförandet är liten. Vi drar också slutsatsen att kommissionen inte har använt sig av alla tillgängliga bestämmelser i förordningen för att inskärpa sina landsspecifika rekommendationer i fall där inga avsevärda framsteg gjorts på flera år för vissa rekommendationer.

59

Framstegen mot att uppnå målen i Europa 2020-strategin har varit allmänt positiva för EU som helhet och blandade för medlemsstaternas del. På EU-nivå kommer sex av åtta mål, inbegripet ett om sysselsättning, tre om energi och två om utbildning sannolikt att uppfyllas till 2020, men inte målen om fattigdomsbekämpning och forskning och utveckling. Samtidigt fann vi att kommissionen inte tillräckligt underströk behovet av åtgärder i de landsspecifika rekommendationerna till medlemsstater som inte närmade sig målen på dessa områden (se punkterna 21–31). Att problem som rör miljömässig hållbarhet och rättsstatsprincipen i framtiden ska beaktas inom ramen för den europeiska planeringsterminen är en viktig utveckling (se punkterna 32–33).

Rekommendation 1 – Lägga stort fokus på den sociala dimensionen och forskningsaspekter i den europeiska planeringsterminen

Kommissionen bör fokusera på

1. fattigdomsbekämpning inom ramen för den europeiska planeringsterminen, genom en balanserad kombination av direkt fattigdomsbekämpning och sysselsättningsrelaterade landsspecifika rekommendationer,
2. forskning och utveckling, genom att utfärda relevanta landsspecifika rekommendationer för alla medlemsstater som inte gjort framsteg i detta avseende.

Tidsram: Från och med 2021 års landsspecifika rekommendationer.

60

Ett antal medlemsstater har inte genomfört sina landsspecifika rekommendationer fullständigt. Den fleråriga bedömningen visar att medlemsstaterna genomförde 26 % de landsspecifika rekommendationerna till avsevärd del eller fullständigt under perioden 2011–2018. Medlemsstaterna gjorde inte tillräckliga ansträngningar för att fullständigt genomföra omkring 44 % av de landsspecifika rekommendationerna där vissa framsteg redan hade noterats. Den fleråriga bedömningen av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna ger en bättre bild än de årliga bedömningarna eftersom den fångar upp genomförandet under alla år efter utfärdandet av en landsspecifik rekommendation. Kommissionen använde sig dock inte tillräckligt av sina befogenheter att rekommendera särskilda åtgärder om medlemsstaterna inte följer de landsspecifika rekommendationerna (se punkterna 34–37).

61

Vi bedömde databasen Cesar som används för övervakning av genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna. I ett fåtal fall i vårt urval (19 av 202) hade vissa generaldirektorat inte dokumenterat sina bedömningar i databasen. Med fullständig information skulle databasen vara mer användbar. Att man ofta omgrupperat de ingående delarna gör övervakningen av en viss landsspecifik rekommendation och/eller dess ingående delar svårare att jämföra från år till år (se punkterna 38–40).

Rekommendation 2 – Stärka genomförandet och övervakningen av de landsspecifika rekommendationerna

Kommissionen bör

1. se till att alla berörda generaldirektorat dokumenterar sina bedömningar i Cesar,
2. inrätta en allmänt tillgänglig flerårig databas över alla landsspecifika rekommendationer och deras genomförandestatus,
3. överväga att rekommendera särskilda åtgärder i de fall där medlemsstater inte följt den vägledning de fått under tidigare år (artikel 2-a.3 a i förordning (EG) nr 1466/97).

Tidsram: För a och c med start från 2021, för b med start från 2022.

62

Landsrapporterna beskriver noggrant risker och brister i medlemsstaterna och rapporterar övergripande om politiska åtgärder som övervägs av medlemsstaterna. De ligger i allmänhet till grund för urval och formulering av landsspecifika rekommendationer, men kopplingen mellan användningen av EU-medel som stöd till reformer och de landsspecifika rekommendationerna är inte tillräckligt utvecklad (se punkterna 29 och 41–44).

Rekommendation 3 – Stärka kopplingen mellan EU-medel och landsspecifika rekommendationer

Kommissionen bör stärka kopplingen mellan EU-medel till stöd för reformprocesser i medlemsstaterna och de landsspecifika rekommendationerna. De landsspecifika rekommendationerna bör beaktas i budgetprocessernas olika skeden.

Tidsram: Från och med 2021 års landsspecifika rekommendationer.

63

Vi konstaterade att kommissionens samordning inom ramen för den europeiska planeringsterminen var adekvat när det gällde att identifiera relevanta risker i landsrapporterna och de landsspecifika rekommendationerna. I allmänhet är de landsspecifika rekommendationerna inriktade på prioriteringar som finns angivna i den årliga tillväxtöversikten och de integrerade riktlinjerna, men i vissa fall innehöll de landsspecifika rekommendationerna en blandning av problem och var otydliga i fråga om tidsramar och kostnader. De landsspecifika rekommendationerna återspeglar risker som identifierats i landsrapporterna, men prioriteringarna förklaras inte tillräckligt tydligt. Ändamålsenligheten i den europeiska planeringsterminen beror också på det nationella egenansvarets omfattning och medlemsstaternas åtaganden om att genomföra de landsspecifika rekommendationerna inom rimliga tidsramar (se punkterna 45–52).

Rekommendation 4 – Förbättra formuleringen av landsspecifika rekommendationer

Kommissionen bör säkerställa att enskilda landsspecifika rekommendationer behandlar en gemensam politisk utmaning i taget och innehåller mätbara mål och realistiska tidsramar (årliga eller fleråriga) samt lämna en fullständigt dokumenterad motivering till varför dessa rekommendationer prioriterats framför andra problem som inte tas upp i de landsspecifika rekommendationerna.

Tidsram: Från och med 2021 års landsspecifika rekommendationer.

64

Vi konstaterade att de nationella reformprogrammen ofta inte förklarar det exakta innehållet i de åtgärder som planeras av myndigheterna, med förväntade tidsramar, etappmål för genomförandet samt uppskattningar av kostnader och effekter, utan åtgärderna beskrivs ofta bara mycket allmänt. Trots att förordningen kräver att kommissionen ska bedöma de nationella reformprogrammen konstaterade vi att kommissionen inte dokumenterade sin bedömning av de nationella reformprogrammens kvalitet och fullständighet (se punkterna 53–56).

Rekommendation 5 – Göra en tydlig bedömning av de nationella reformprogrammen

Kommissionen bör

1. i sin vägledning om nationella reformprogram kräva en redogörelse för medlemsstaternas politiska svar på prioriteringar och mål på EU-nivå och tydliga beskrivningar av hur medlemsstaterna avser att genomföra varje landsspecifik rekommendation, med information om tidsramar och kostnader,
2. dokumentera bedömningen av kvaliteten och fullständigheten i informationen i de nationella reformprogrammen och kräva ytterligare information i de fall brister identifierats.

Tidsram: Från och med 2021 års nationella reformprogram.

Denna rapport antogs av revisionsrättens avdelning IV, med ledamoten Alex Brenninkmeijer som ordförande, vid dess sammanträde i Luxemburg den 30 juni 2020.

Bilagor

Bilaga I – Hur processen för samordning av den ekonomiska politiken har utvecklats sedan 1993

Bilaga II – Den europeiska planeringsterminens viktigaste delar sedan 2015

Bilaga III – Tidtabellen för den europeiska planeringsterminen – de viktigaste förändringarna under perioden 2011–2018

Bilaga IV – Urvalet av medlemsstater för granskning

01

Revisionen av förfarandena för den europeiska planeringsterminen inriktades på sex medlemsstater (fem i euroområdet och en utanför euroområdet). Det är samma urval som användes för revisionen av den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten.

02

Medlemsstater som under hela den granskade perioden omfattades av ett förfarande vid alltför stora underskott eller ett anpassningsprogram eller som ingick i revisionerna av förfarandet vid alltför stora underskott, Grekland eller förfarandet vid makroekonomiska obalanser, uteslöts (med undantag för Italien³⁰). Bland kvarvarande medlemsstater valde vi ut dem som längst hade omfattats av den förebyggande delen, som nyligen hade fått försämrat strukturellt saldo eller som hade störst avstånd till det medelfristiga budgetmålet (se tabell 1).

Bilaga V – Europa 2020-strategins överordnade indikatorer för EU-28

Ämne	Överordnad indikator	2008	2009	2010	2011	2012	2013	2014	2015	2016	2017	2018	Mål
Syssel­sättning	Sysselsättningsgrad i åldersgruppen 20–64 år, totalt (% av befolkningen)	70,30	69,00	68,50	68,60	68,40	68,40	69,20	70,10	71,10	72,20	73,20	75,00
	• Sysselsättningsgrad i åldersgruppen 20–64 år, kvinnor (% av befolkningen)	62,80	62,30	62,00	62,20	62,40	62,60	63,50	64,30	65,30	66,50	67,40	:
	• Sysselsättning i åldersgruppen 20–64 år, män (% av befolkningen)	77,90	75,70	75,00	75,00	74,60	74,30	75,00	75,90	76,90	78,00	79,00	:
FoU	Nationella bruttoutgifter till FoU¹ (% av BNP)	1,84	1,94	1,93	1,97	2,01	2,02	2,03	2,04	2,04	2,06	2,12	3,00
	• Affärsdrivande företag	1,16	1,19	1,19	1,24	1,27	1,28	1,30	1,31	1,32	1,36	1,41	:
	• Offentlig sektor	0,24	0,26	0,25	0,25	0,25	0,25	0,24	0,24	0,23	0,23	0,23	:
	• Högre utbildning	0,42	0,46	0,47	0,46	0,47	0,47	0,47	0,47	0,47	0,46	0,46	:
	• Privat icke-vinstdrivande	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	0,02	:
Klimatförändringar och energi	Utsläpp av växthusgaser² (index 1990 = 100)	90,60	83,80	85,70	83,00	82,10	80,40	77,50	78,10	77,80	78,30	:	80,00
	Andelen förnybar energi i den slutliga energianvändningen (brutto) (%)	11,10	11,90	12,50	13,10	14,40	15,20	16,20	16,70	17,00	17,50	:	20,00
	Primär energiförbrukning (miljoner ton oljeekvivalenter)	1 693,00	1 595,00	1 654,00	1 593,00	1 585,00	1 571,00	1 511,00	1 537,00	1 547,00	1 562,00	:	1 483,00
	Slutlig energiförbrukning (miljoner ton oljeekvivalenter)	1 180,00	1 108,00	1 160,00	1 105,00	1 106,00	1 108,00	1 066,00	1 088,00	1 110,00	1 123,00	:	1 086,00
Utbildning	Personer med högst grundskoleutbildning, totalt³ (% av befolkningen i åldersgruppen 18–24 år)	14,70	14,20	13,90	13,40	12,70	11,90	11,20	11,00	10,70	10,60	10,60	<10,00
	• Personer med högst grundskoleutbildning, kvinnor³ (% av befolkningen 18–24 år)	12,70	12,30	11,90	11,50	10,90	10,20	9,60	9,50	9,20	8,90	8,90	:
	• Personer med högst grundskoleutbildning, män³ (% av befolkningen 18–24 år)	16,70	16,10	15,80	15,30	14,50	13,60	12,70	12,40	12,20	12,10	12,20	:
	Personer med högskoleutbildning, totalt³ (% av befolkningen 30–34 år)	31,20	32,30	33,60	34,80	36,00	37,10	38,00	38,70	39,20	39,90	40,70	>=40,00
	• Personer med högskoleutbildning, kvinnor³ (% av befolkningen 30–34 år)	34,30	35,70	37,20	38,60	40,20	41,40	42,30	43,40	43,90	44,90	45,80	:
	• Personer med högskoleutbildning, män³ (% av befolkningen 30–34 år)	28,00	28,90	30,00	31,00	31,80	32,80	33,60	34,00	34,40	34,90	35,70	:
Fattigdom och social utestängning	Personer som riskerar fattigdom eller social utestängning, EU-27⁴, ⁷ (miljoner)	116,10	114,50	117,00	119,60	122,20	121,60	120,80	117,80	116,90	111,84	109,23	96,10
	Personer som riskerar fattigdom eller social utestängning, EU-28⁴, ⁷ (miljoner)	:	:	:	121,00	123,60	122,80	122,00	119,00	118,10	113,00	:	:
	Personer som riskerar fattigdom eller social utestängning, EU-28⁴, ⁶, ⁷ (% av befolkningen)	23,70	23,30	23,70	24,30	24,70	24,60	24,40	23,80	23,50	22,40	:	:
	• Personer som bor i hushåll med mycket låg arbetsintensitet, EU-28⁶, ⁷ (% av befolkningen 0–59 år)	9,20	9,10	10,10	10,40	10,50	11,00	11,30	10,70	10,50	9,50	:	:
	• Personer som riskerar fattigdom, efter sociala transfereringar, EU-28⁶, ⁷ (% av befolkningen)	16,60	16,40	16,50	16,80	16,80	16,70	17,20	17,30	17,30	16,90	:	:
	• Personer som lever i allvarlig materiell fattigdom, EU-28⁶, ⁷ (% av befolkningen)	8,50	8,20	8,40	8,90	9,90	9,60	8,90	8,10	7,50	6,60	6,00	:

Anm.:
1) Totala utsläpp, inklusive utsläpp från internationell luftfart och indirekta koldioxidutsläpp, men inte utsläpp från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF).
2) Avbrott i tidsserien 2014 (övergång från ISCED 97 till ISCED 2011).
3) Indikatorn ”personer som riskerar fattigdom eller social utestängning” motsvarar summan av personer som: riskerar fattigdom efter sociala transfereringar, lever i allvarlig materiell fattigdom eller bor i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. Personer räknas bara en gång även om de ingår i flera delindikatorer.
4) EU:s övergripande mål är att lyfta minst 20 miljoner människor ur risken för fattigdom eller social utestängning fram till 2020. Av skäl som rör tillgången till uppgifter har målet utvärderats endast för EU‑27.
5) Uppgifter för EU‑27 för 2008.
6) Uppgifterna för 2018 är uppskattningar.

Källa: Eurostat, Smarter, greener, more inclusive?, 2015–2019 års utgåvor.

Bilaga VI – Bedömning av framstegen mot målen i Europa 2020-strategin

01

En analys av den antagna uppsättningen av nio överordnade indikatorer visar EU:s framsteg mot de övergripande målen fram till 2020 inom de fem områdena sysselsättning, forskning, energi, utbildning och fattigdomsbekämpning (se tabell 1 och figur 4). Detta döljer dock hur enskilda medlemsstaters resultat och positioner avviker från EU-genomsnittet.

Viktiga fakta och hinder för framsteg i fattigdomsbekämpningen

02

Europa 2020-strategins mål för fattigdomsbekämpning är baserat på den överordnade indikatorn ”personer som riskerar fattigdom eller social utestängning” (även kallad AROPE – at risk of poverty or social exclusion³¹). Det är en sammansatt indikator som täcker in tre aspekter av fattigdom: 1) inkomstfattigdom efter sociala transfereringar³², 2) allvarlig materiell fattigdom³³ och 3) hushåll med mycket låg arbetsintensitet³⁴.

03

Ett av målen i Europa 2020-strategin är att lyfta 20 miljoner människor ur fattigdom eller social utestängning³⁵ jämfört med nivåerna före krisen 2008. Trots det befann sig 109 miljoner människor, nästan en fjärdedel (22 %) av befolkningen i EU‑27, fortfarande år 2018 i riskzonen enligt AROPE-indikatorn efter en begränsad förbättring för 6,9 miljoner människor³⁶. Finanskrisen ledde till en betydande försämring av den överordnade indikatorn personer som riskerar fattigdom eller social utestängning (AROPE) under 2009–2012 följt av en gradvis förbättring fram till 2018 (se figur 1).

04

Trots en generell förbättring av den sammansatta indikatorn, varierar framstegen avsevärt mellan medlemsstaterna, i synnerhet där antalet personer som riskerar att drabbas av fattigdom är som störst. Figur 2 visar den ackumulerade skillnaden i medlemsstaternas befolkning som anses riskera fattigdom eller social utestängning (i tusental) under 2018 jämfört med 2008. Sammantaget har antalet personer ökat i tolv av 27 medlemsstater under den perioden.

05

Dessutom syns tydligare skillnader mellan länderna när det gäller vissa delindikatorer än vad som framgår av en enkel jämförelse av andelen personer i fattigdomsrisk. Exempelvis var allvarlig materiell fattigdom praktiskt taget obefintlig i vissa medlemsstater 2018 medan det berörde omkring en femtedel av befolkningen i andra medlemsstater (se tabell 2). Dessutom syns tydligare skillnader mellan länderna när det gäller vissa delindikatorer än vad som framgår av en enkel jämförelse av andelen personer i fattigdomsrisk.

06

Utvecklingen på arbetsmarknaden har spelat en viktig roll när det gäller fattigdom och social utestängning. Efter en avsevärd nedgång på grund av den ekonomiska recessionen (2009–2013) var 73,2 % av EU:s befolkning i åldern 20–64 år i sysselsättning 2018 (jämfört med 70,3 % 2008, se figur 3). Detta var den högsta andelen sedan 2002 med en märkbar minskning av klyftan mellan könen (11,6 % 2018 jämfört med 15,1 % 2008). Den ökade sysselsättningen hänger dock i praktiken samman med en gradvis ökning av deltidsarbete (18,5 % 2018 jämfört med 16,8 % 2008)³⁷.

07

För att ytterligare utveckla den sociala dimensionen inom EU undertecknades i november 2017 den europeiska pelaren för sociala rättigheter, med en förteckning över principer inom 20 områden som är avsedda att garantera och förbättra gemenskapens regelverk. Dess framgång är beroende av genomförande och åtaganden på nationell nivå. Det är ännu alltför tidigt för att vi i den här granskningen ska kunna fastställa huruvida detta skulle leda till någon förbättring av den europeiska planeringsterminens svaga resultat i det här avseendet.

Viktiga fakta och hinder för framsteg i fråga om FoU-utgifter

08

Utgifterna för forskning och utveckling i förhållande till BNP i EU har stagnerat på strax över 2 % under de senaste åren, och målet på 3 % kommer sannolikt inte att nås (se figur 4).

09

När det gäller forskning och utveckling konstaterade vi att det i de landsspecifika rekommendationerna ägnades liten uppmärksamhet åt medlemsstater med låg eller till och med negativ tillväxt i sina FoU-utgifter (se tabell 3).

10

Dessutom kvarstår de stora skillnaderna i FoU-utgifter mellan EU:s medlemsstater (2017 varierade de från 0,50 % av BNP i Rumänien upp till 3,33 % i Sverige). Skillnaderna i FoU-investeringar, särskilt det faktum att näringslivets finansiering av FoU är högre i länderna i norra och västra EU, återspeglar vanligen skillnader i industriella strukturer, kunskapsintensitet och forskningskapacitet.

Akronymer och förkortningar

Cesar: kommissionens databas för övervakning av genomförandet av landsspecifika rekommendationer.

GD: kommissionens generaldirektorat.

ESI-fonderna: de europeiska struktur- och investeringsfonderna.

Europa 2020: EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning.

de integrerade riktlinjerna: de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen.

MIP: förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

FoU: forskning och utveckling.

Ordförklaringar

de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken: gemensamma prioriteringar och mål för EU-ländernas ekonomiska politik som godkänns av rådet på grundval av kommissionens förslag; de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken förutses i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och avser makroekonomisk politik och strukturpolitik, både för EU som helhet och för enskilda medlemsstater.

den fleråriga budgetramen: sjuårig ram som reglerar EU:s budget; den fastställs i en förordning som antas genom enhälligt beslut i rådet efter Europaparlamentets godkännande; i budgetramen fastställs högsta utgiftsbelopp för varje år inom breda politikområden (”rubriker”) och ett årligt tak för åtagandebemyndiganden och betalningar.

Europa 2020-strategin: EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning som antogs 2010 för en tioårsperiod fram till 2020; den fokuserar på tre prioriteringar: smart tillväxt, hållbar tillväxt och tillväxt för alla, med ett eller flera mål (åtta totalt) för varje prioritering, inom fem tematiska områden (sysselsättning; forskning och utveckling; klimatförändringar och energi; utbildning samt fattigdom och social utestängning); strategin innehåller också sju tematiska huvudinitiativ.

fördjupad granskning: ett analytiskt dokument som utarbetas av kommissionen inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser; syftet är att identifiera makroekonomiska obalanser och bedöma hur allvarliga de är; sedan 2015 ingår de fördjupade granskningarna i den europeiska planeringsterminens landsrapporter.

förfarandet vid alltför stora underskott: den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, som anger hur länder bör agera om deras statsskuld eller budgetunderskott bedöms vara alltför stort, i enlighet med bestämmelserna i artikel 126 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

förfarandet vid makroekonomiska obalanser (MIP): övervakningsmekanism som syftar till att upptäcka, förhindra och hantera uppkomsten av potentiellt skadliga makroekonomiska obalanser som kan inverka negativt på den ekonomiska stabiliteten i en viss medlemsstat, euroområdet eller EU som helhet; sedan 2012 ingår MIP som en del i den europeiska planeringsterminen.

landsspecifika rekommendationer: politiska riktlinjer som formuleras årligen av kommissionen om hur medlemsstaterna ska upprätthålla sunda offentliga finanser; kommissionen lägger sedan fram dem för godkännande i rådet i juli inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

målen för hållbar utveckling: Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs av det internationella samfundet i september 2015, är en agenda för att svara på globala trender och utmaningar; kärnan i Agenda 2030 är de 17 målen för hållbar utveckling och tillhörande delmål som ska uppnås fram till 2030; det internationella samfundet har en ambitiös ny ram för alla länders samarbete kring gemensamma utmaningar; för första gången har målen för hållbar utveckling allmän giltighet i alla länder, och EU har åtagit sig att genomföra dem.

spridningseffekter: effekter som händelser i ett land kan ha på ekonomierna i andra länder; även om det finns positiva spridningseffekter används termen oftast för negativa konsekvenser av händelser i ett land för andra delar av världen.

stabilitets- (eller konvergens)program: ett dokument som utarbetas årligen av medlemsstaterna i (respektive utanför) euroområdet, där man presenterar sin politik och sina åtgärder för att säkerställa en hållbar finanspolitik och upprätthålla sin finansiella ställning vid, eller över, det medelfristiga målet, eller för att följa en bana mot att uppnå det medelfristiga målet, samtidigt som man säkerställer lämpliga skuldminskningsinsatser för att efterleva skuldkriteriet och referensvärdet i fördraget på 60 %.

stabilitets- och tillväxtpakten: en överenskommelse som är bindande för alla EU:s medlemsstater sedan 1997 (ändrad 2005 och 2011) när det gäller tillämpningen av Maastrichtfördragets bestämmelser om hållbarheten i medlemsstaternas finanspolitik och som i allt väsentligt handlar om att det offentliga underskottet och statsskulden ska hållas på acceptabla nivåer.

sysselsättningsriktlinjerna: gemensamma prioriteringar och mål för EU-ländernas sysselsättningspolitik som formuleras av rådet på förslag av kommissionen; de förutses också i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt; de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna utgör tillsammans de integrerade riktlinjerna.

Kommissionens svar

Sammanfattning

Den europeiska planeringsterminen skapades som del av EU:s svar på den ekonomiska och finansiella kris som drabbade Europa för tio år sedan. Sedan dess har den utvecklats kontinuerligt av Europeiska kommissionen och medlemsstaterna genom rådet för att på ett samordnat sätt hantera socioekonomiska frågor, bland annat produktivitet, konkurrenskraft och företagsklimat, samt de ekonomiska och sociala aspekterna av mer övergripande utmaningar kopplade till klimat, energi och hållbarhet.

Den europeiska planeringsterminen är avsedd att vara anpassningsbar och dess omfattning och inriktning justeras kontinuerligt.

Det plötsliga utbrottet av covid-19-pandemin (nedan kallad krisen) och dess kraftigt omstörtande inverkan är en chock som har skakat samtliga medlemsstater. Krisen har orsakat enorma kortsiktiga skador med långsiktiga efterverkningar, och för att bemöta den är samordnade åtgärder absolut nödvändiga. Kommissionen har svarat och skräddarsytt sina metoder för att hantera krisen på det hälsomässiga, sociala och ekonomiska planet, samtidigt som den lägger stor vikt vid återhämtningen efter krisen. Den europeiska planeringsterminen har visat sig ovärderlig för att sörja för att skadan på ekonomin och sysselsättningen tacklas med samordnade särskilda åtgärder på såväl EU-nivå som nationell nivå. Kommissionen och rådet har enats om att tillämpa den flexibilitet som medges i reglerna så att regeringarna både kan stödja ekonomisk verksamhet och erbjuda ett socialt skyddsnät för EU:s medborgare. De landsspecifika rekommendationerna för 2020 tar upp den aktuella krisens hälsomässiga och sociala effekter och de strukturella utmaningar som måste hanteras i återhämtningsfasen. I fasen efter covid-19-utbrottet kommer kommissionen och medlemsstaterna att arbeta ännu närmare för att se till att reformer är samordnade och genomförs bättre.

Revisionsrätten har noterat att ”begränsade framsteg” eller ”inga framsteg” gjordes för 30 % av de landsspecifika rekommendationerna mellan 2011 och 2018. Uppdaterade uppgifter om genomförandet av rekommendationerna 2011–2019 visar att medlemsstaterna genomförde 22 % av dem till avsevärd del eller fullständigt, 46 % med åtminstone ”vissa framsteg” och återstående 32 % med ”begränsade framsteg” eller ”inga framsteg”. För att genomförandet ska anses vara framgångsrikt i den europeiska planeringsterminen måste nästan 70 % av rekommendationerna ha genomförts med åtminstone ”vissa framsteg”. Detta visar hur strikt kommissionen övervakar reformerna, men det berättigar även kommissionens pågående satsningar för att förbättra genomförandet ytterligare. Kommissionen har även arbetat med att i) utöka hållbarhetsanalysen i dokumenten inom ramen för den europeiska planeringsterminen, ii) fortsätta att utveckla kopplingen mellan användningen av EU-medel och rekommendationerna inom planeringsterminen, iii) integrera reformstödprogrammet och iv) sammanställa sin kvalitativa bedömning av uppföljningen av de landsspecifika rekommendationerna.

Till följd av krisen, som har gett upphov till mycket likartade problem i alla medlemsstater, kommer kommissionen att arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att främja reformagendan i ännu högre grad.

Revisionsrätten noterar att även om sex av de åtta Europa 2020-målen sannolikt kommer att uppnås fullt ut har framstegen varit långsamma när det gäller fattigdom och forskning och utveckling.

Kommissionen tar fattigdomsbekämpning på största allvar. Den har stärkt sitt fokus på sociala frågor genom att integrera den europeiska pelaren för sociala rättigheter och den sociala resultattavlan i den europeiska planeringsterminen. Den övervakar dessutom utvecklingar och faktorer som påverkar fattigdom i sin årsrapport om sysselsättning och sociala utvecklingar i Europa. Under årens lopp har ett stort antal landsspecifika rekommendationer utfärdats med koppling till sysselsättning, kompetensutveckling, vuxenutbildning, barnomsorg och integrering av de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Allt detta är avgörande för att bekämpa fattigdom.

När det gäller forskning och utveckling (FoU) var vissa medlemsstater mycket snabbare än andra. Tyskland och Danmark nådde sina mål före 2020. På EU-nivå ökade FoU-intensiteten från 1,81 % år 2000 till 2,19 % år 2018. Även om EU överlag inte har uppfyllt sin investeringsambition inom FoU har målet på 3 % haft en tydlig mobiliserande effekt. Ökningen av offentliga utgifter för FoU och av offentligt stöd till FoU-verksamhet under åren av kraftig finanspolitisk konsolidering efter finanskrisen 2008 skulle aldrig ha skett utan politiskt fokus på FoU:s roll för den ekonomiska tillväxten.

Till följd av den nuvarande krisen understryker kommissionen att medlemsstaterna bör agera på båda dessa fronter, dvs. prioritera såväl fattigdomsminskning som forskning och innovation för en återhämtningsstrategi.

Revisionsrätten påpekar att kommissionen inte ger medlemsstaterna skriftliga synpunkter på de nationella reformprogrammen. Kommissionen anser att en riktad dialog med de relevanta myndigheterna i medlemsstaterna är mer effektiv än allmänna skriftliga synpunkter på programmen. I de fall brister identifieras kontaktar kommissionen myndigheterna för att få den information som saknas. Kommissionen använder även andra källor (t.ex. informationsuppdrag, bilaterala diskussioner med medlemsstaterna, ansvariga för den europeiska planeringsterminen) för att skaffa sig en komplett och balanserad bild.

Den europeiska planeringsterminen är ett starkt partnerskap mellan kommissionen, rådet och medlemsstaterna. Europaparlamentet är också en central aktör i och med dess deltagande i ekonomiska dialoger. I den europeiska planeringsterminen inriktas medlemsstaternas och Europeiska unionens prioriteringar på att utföra strukturreformer och samtidigt investera i en grön och hållbar framtid. Kommissionen betonar även att rekommendationerna godkänns av Europeiska rådet och att de antas av rådet efter noggranna granskningar av olika rådskommittéer.

Kommissionen har beaktat revisionsrättens iakttagelser och rekommendationer. Kommissionen är öppen för möjliga förbättringar i den europeiska planeringsterminen, men den delar inte uppfattningen att tillräcklig uppmärksamhet inte har ägnats åt den sociala dimensionen och forskningsaspekter i planeringsterminen.

Inledning

Punkterna 01–08 – Den europeiska planeringsterminen

Kommissionen identifierar de viktigaste utmaningarna som medlemsstaterna ställs inför i evidensbaserade analyser som ingår i landsrapporterna. Dessa rapporter offentliggörs och är allmänt tillgängliga. Den europeiska planeringsterminen utvecklas över tid, och utöver den ursprungliga inriktningen på finanspolitiska, sysselsättningsrelaterade och sociala aspekter inriktas den nu även på FN:s mål för hållbar utveckling, i den utsträckning de omfattas av planeringsterminens rättsliga grunder. Dessa analyser presenterades redan i landsrapporterna för 2020. Krisen har medfört vissa omedelbara hälsomässiga, sociala och ekonomiska behov som måste hanteras. För återhämtningen efter krisen blir dock hållbarhet ett centralt tema i planeringsterminen och kommer att vägleda alla investeringar. Europa har en unik möjlighet att utveckla färdigheter, forskning och innovation samt infrastruktur för att främja en ekonomisk modell baserad på miljömässig hållbarhet och klimatneutralitet.

Kommissionen är villig att diskutera möjliga politiska lösningar och erbjuder tekniskt stöd på begäran. Kommissionen överlåter åt medlemsstaterna att besluta vilka politiska åtgärder som är lämpligast för att hantera de identifierade prioriteringarna. Med tanke på den korta årliga cykeln och möjligheten att reformbehov återkommer år efter år har det ännu inte ansetts nödvändigt att blanda sig i ett politikområde där medlemsstaterna anses ha företrädesrätt. Hjälp med reformer har möjliggjorts genom kommissionens program inom ESI-fonderna och tekniskt bistånd som tillhandahålls genom GD Stöd för strukturreformer.

Rättsstatsmekanismen är ett instrument som är åtskilt från den europeiska planeringsterminen. Diskussioner pågår för att öka fokus på rättsstatsprincipen genom införande av en ny rättsstatsmekanism.

Punkterna 09–19 – Ansvaret för den europeiska planeringsterminen delas av kommissionen och medlemsstaterna

Kommissionen har vidtagit flera åtgärder för att säkerställa regelbundna dialoger och informationsutbyten med medlemsstaterna under den europeiska planeringsterminen.

Iakttagelser

Punkterna 21–31 och punkt 59 – Två av de åtta Europa 2020-målen kommer sannolikt inte att nås. Kommissionen gav inte tillräckliga rekommendationer om satsningar på fattigdomsbekämpning och forskning i vissa medlemsstater. Ytterligare frågor, såsom rättsstatsprincipen.

Kommissionen noterar att uppnåendet av sysselsättnings- och utbildningsmålen är ett första steg för att uppnå lägre nivåer av fattigdom och högre nivåer av forskning och utveckling. Omstruktureringen och reformerna efter finanskrisen inriktades på finanssektorn och på de akuta problemen med ungdomsarbetslöshet och ungdomar som slutar skolan i förtid. Detta visade sig vara effektivt då det ledde till rekordhöga sysselsättningsnivåer och minskade andelen ungdomar som slutar skolan i förtid, vilket även påverkade fattigdomsminskningen.

Kommissionen tar fattigdomsbekämpning på största allvar. I sitt instrument React-EU, som infördes som del av EU:s återhämtningsplan, föreslog kommissionen att de ytterligare resurser som ska anslås till Europeiska socialfonden ska prioriteras för bland annat åtgärder för att bekämpa barnfattigdom. Det ändrade förslaget om Europeiska socialfonden+ i den föreslagna fleråriga budgetramen 2021–2027 innehåller ett krav på att varje medlemsstat ska anslå 5 % av sina resurser inom Europeiska socialfonden+ för åtgärder för bekämpning av barnfattigdom. Dessa resurser kommer också att bidra direkt till genomförandet av det framtida politiska barngarantiinstrumentet, till vilket kommissionen kommer att lägga fram förslag år 2021.

Kommissionen har stärkt inriktningen på sociala frågor genom att integrera den europeiska pelaren för sociala rättigheter och den sociala resultattavlan i den europeiska planeringsterminen. Kommissionen understryker att rekommendationer inte utfärdas ”automatiskt” till medlemsstater där en indikator har försämrats. Kommissionen beaktar social utveckling, medlemsstaternas pågående åtgärder samt framsteg i relevanta reformer. Under årens lopp har ett stort antal landsspecifika rekommendationer dessutom utfärdats med koppling till sysselsättning, kompetensutveckling, vuxenutbildning, barnomsorg och integrering av de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Allt detta är avgörande för att bekämpa fattigdom. Till följd av detta har avsevärda framsteg gjorts i att minska fattigdom sedan den ekonomiska och finansiella krisen nådde sin kulmen 2012, och andelen personer som riskerar fattigdom eller social utestängning har minskat till klart under nivån före denna kris. År 2018 var antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning i EU-28 110 miljoner – 13,9 miljoner färre jämfört med kulmen 2012 och 7,5 miljoner färre än nivån före finanskrisen (2008). Dessutom finns uppgifter från 2019 för åtta medlemsstater (Österrike, Bulgarien, Danmark, Lettland, Ungern, Polen, Rumänien och Finland) som visar att detta antal fortsätter att minska.

Utgifterna för forskning och utveckling låg på mycket olika nivåer i medlemsstaterna, och detta har fortsatt beroende på varje lands utgångspunkt. Tyskland och Danmark uppnådde sina mål före 2020 och har stärkt sitt övertag inom innovation. För de andra medlemsstaterna går det långsammare när de försöker generalisera forskning och innovation i den akademiska världen och i näringslivet.

Revisionsrättens bedömning att kommissionen inte gav tillräckliga rekommendationer om satsningar på fattigdomsbekämpning och forskning i vissa medlemsstater strider mot dess erkännande att kommissionen har utfärdat ett stort antal landsspecifika rekommendationer för fattigdomsminskning på områden såsom sysselsättning, kompetensutveckling, livslångt lärande, barnomsorg och integrering av de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Revisionsrätten erkänner även arbetet med den europeiska pelaren för sociala rättigheter och FN:s mål för hållbar utveckling. Detta visar kommissionens inriktning på de grundläggande orsakerna till fattigdom: tillträde till arbetsmarknaden, kompetens och barnomsorg. Till följd av den nuvarande krisen lägger kommissionen starkt tonvikt på inkomststöd och åtgärder för direkt fattigdomsminskning. Detta framgår redan av de landsspecifika rekommendationerna för 2020. I sina rekommendationer för 2020 till rådet satsar kommissionen även på investeringar i forskning och utveckling, för att dra nytta av de möjligheter som ges av miljöanpassningen av ekonomin och Europas åtagande för klimatneutralitet.

I sina analyser av företagsklimatet i medlemsstaterna överväger kommissionen andra aspekter där det finns en makroekonomisk koppling. Vad gäller upprätthållandet av rättsstatsprincipen, som är en av Europeiska unionens centrala värderingar, kommer kommissionen att offentliggöra en rapport om rättsstatsprincipen årligen, med kapitel ägnade åt de enskilda medlemsstaterna.

Punkterna 34–40, punkt 58 och punkt 61 – Kommissionens fleråriga bedömningar av medlemsstaternas genomförande av de landsspecifika rekommendationerna

Revisionsrätten noterar att medlemsstaterna uppvisar avsevärda framsteg eller fullständigt genomförande endast för en liten andel landsspecifika rekommendationer och att kommissionens övervakning inte alltid är fullständig.

Kommissionen arbetar tillsammans med medlemsstaterna för att förbättra andelen fullständigt genomförande eller avsevärda framsteg. Sedan den europeiska planeringsterminen inleddes 2011 har dock mer än två tredjedelar av de landsspecifika rekommendationerna genomförts med åtminstone ”vissa framsteg”, vilket visar att viktiga reformer faktiskt genomförs, även om de kan ta lång tid. En del reformer stöter på starkt politiskt och samhälleligt motstånd trots att regeringen har åtagit sig att genomföra dem.

Medlemsstaterna har gjort störst framsteg över åren inom finansiella tjänster, tillgång till finansiering, insolvensförfaranden, lagstiftning om anställningsskydd samt aktiva arbetsmarknadsåtgärder, vilket återspeglar prioriteringen att stabilisera finanssektorn efter den ekonomiska och finansiella krisen, som krävde resoluta politiska åtgärder. På samma sätt återspeglas åtgärder för att främja nya jobb med fast anställning och motverka segmenteringen på arbetsmarknaden i ett sunt genomförande av rekommendationerna på det området. Rekommendationer om finanspolitik och finanspolitisk styrning har också sett ett starkt genomförande för att återställa sunda offentliga finanser efter finanskrisen.

Att obalanserna gradvis har förbättrats eller korrigerats under de senaste åren vittnar också i sig om ett framgångsrikt reformgenomförande.

Kommissionen utför årliga och fleråriga bedömningar av landsspecifika rekommendationer två gånger per planeringsterminscykel. Kommissionens bedömningsmetodik och tillskrivning av genomförandekategorier har förbättrats över tiden och är mycket strikt, så att pressen på medlemsstaterna att fortsätta och genomföra reformer bibehålls. För att underlätta för analyserna och göra det lättare att jämföra framstegen från år till år använder kommissionen en samlingsindikator för att bedöma framstegen med de landsspecifika rekommendationerna.

Vid ihållande bristfälligt genomförande samarbetar kommissionen aktivt med medlemsstaterna för att säkerställa att de identifierade politiska utmaningarna och prioriteringarna hanteras korrekt. Kommissionen anser inte att ytterligare rekommendationer från rådet och särskilda åtgärder gynnar en konstruktiv dialog för att hitta en lösning. Kommissionen anser i stället att detta bäst kan uppnås genom att kanalisera tillgängliga EU-medel till hanteringen av de landsspecifika rekommendationerna. De sammanhållningspolitiska fonderna har anpassats till den europeiska planeringsterminen, medan GD Stöd för strukturreformer ger medlemsstaterna tekniskt bistånd. Den nyligen föreslagna faciliteten för återhämtning och resiliens (561 miljarder euro) kommer helt och hållet att inriktas på politiska reformer kopplade till planeringsterminen.

För att öka graden av fullständigt genomförande eller avsevärda framsteg samråder kommissionen nära med medlemsstaterna, erbjuder reformstöd genom en särskild tjänst och säkerställer en bättre koppling mellan europeiska fonder och reformer.

Funktionerna hos databasen Cesar över bedömningar av landsspecifika rekommendationer förbättras kontinuerligt. Cesar är ett internt verktyg som har delats med medlemsstaterna sedan december 2019.

Punkterna 41–44 – Kopplingen mellan EU:s budget och genomförandet av landsspecifika rekommendationer

Revisionsrätten uppger att det finns en ”otillräcklig koppling mellan EU:s budgetutgifter och genomförandet av landsspecifika rekommendationer”. Kommissionen kan dock bekräfta att samtliga relevanta landsspecifika rekommendationer beaktades i programplaneringen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna 2014–2020. Man bör hålla i minnet att de europeiska struktur- och investeringsfonderna kan genomföras över en tioårsperiod under den nuvarande programperioden (på grund av regeln n + 3). Det tar naturligtvis ännu längre tid innan investeringarnas output och resultat förverkligas, och därför krävs ett långsiktigt perspektiv för att avgöra hur ändamålsenlig en viss investering är för att främja genomförande av landsspecifika rekommendationer. I den studie som revisionsrätten nämner bekräftas kopplingen mellan programdokumenten för ESI-fonderna (partnerskapsöverenskommelserna och de operativa programmen) och de landsspecifika rekommendationerna inom den europeiska planeringsterminen. Att denna koppling tenderar att vara ”brett och allmänt formulerad” beror på den allmänna karaktären hos partnerskapsöverenskommelserna, som är ramdokument och alltså inte är avsedda för särskilda genomförandekrav.

I enlighet med förordningen om gemensamma bestämmelser ska programdokumenten innehålla beaktanden av bland annat relevanta landsspecifika rekommendationer när beslut fattas om insatser. Partnerskapsöverenskommelserna och de operativa programmen är strategiska dokument för genomförande av ESI-fonderna under en sjuårsperiod, och de är inte enbart avsedda för genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna. Landsrapporterna har dock sedan 2016 rapporterat regelbundet om EU-budgetens bidrag till att lösa strukturella utmaningar. Synergin mellan den europeiska planeringsterminen och användningen av EU-medel har dessutom förstärkts avsevärt under årens lopp, och detta förväntas fortsätta under nästa fleråriga budgetram. För 2021–2027 har kommissionen föreslagit att medlemsstaterna ska bedöma hur relevanta landsspecifika rekommendationer beaktas när programdokument utarbetas. Under programperioden 2021–2027 bör medlemsstaterna regelbundet rapportera till övervakningskommittén och kommissionen om framstegen i genomförandet av program till stöd för de landsspecifika rekommendationerna. Under halvtidsöversynen bör medlemsstaterna bland annat överväga om programmen behöver justeras för att tillgodose relevanta landsspecifika rekommendationer som antagits eller justerats sedan programperiodens början.

Den 27 maj 2020 utfärdade kommissionen ett förslag till ett europeiskt återhämtningsinstrument (Next Generation EU). Den första pelaren och den viktigaste delen av återhämtningsplanen kommer att vara den nya faciliteten för återhämtning och resiliens. Faciliteten bygger på reformverktyget och ersätter budgetinstrumentet för konvergens och konkurrenskraft, vilket nyligen diskuterades med medlagstiftarna.

Kommissionen lade även fram förslag till instrumentet för tekniskt stöd, en fristående förordning, som är en fortsättning av det befintliga stödprogrammet för strukturreformer.

Punkterna 45–52 – Rationalisering av de landsspecifika rekommendationerna och prioriteringen av reformer

De olika landsspecifika rekommendationer som revisionsrätten nämner har alla ett gemensamt tema, nämligen finanspolitik, sysselsättning och socialpolitik, företagsklimat och investeringar. Rekommendationernas komponenter rör olika politikområden som medlemsstaterna förväntas svara på genom sina olika ministerier och myndigheter inom en liknande tidsram. Detta återspeglar det faktum att det krävs politiska åtgärder på olika områden för att ta itu med en särskild socioekonomisk utmaning. Vad gäller prioriteringen av reformer återspeglar kommissionens föreslagna rekommendationer kommissionens synpunkter om vilka prioriterade åtgärder som bör vidtas.

Processen i rådet säkerställer att rekommendationerna diskuteras mellan medlemsstaterna innan de fastställs. I slutändan är det rådet som antar rekommendationerna. Dessutom ligger fokus på en kontinuerlig dialog med medlemsstaterna och berörda parter för att fastställa prioriteringar och konkreta reformer. Kommissionen anser att dessa mekanismer garanterar att de rekommendationer som slutligen antas är genomförbara. Kommissionen är självfallet medveten om att vissa reformer tar längre tid än andra och har därför utvecklat en flerårig bedömning av framstegen i genomförandet.

Vad gäller hänvisningar i rekommendationerna till de integrerade riktlinjerna innehåller rekommendationsdokumenten redan omfattande hänvisningar, och varken medlemsstaterna eller kommissionen har tagit upp behovet av ännu fler. Vad gäller formuleringen av och skälen till rekommendationerna är det viktigt att notera att ett skäl samt en analys i landsrapporten anges som underlag för varje rekommendation. Mot bakgrund av de omfattande samråden mellan medlemsstaterna och kommissionen finns ingen tvetydighet i rapporteringen.

Punkterna 53–56 – Involvering av berörda parter och bedömning av de nationella reformprogrammen

Kommissionen kräver att medlemsstaterna samråder med berörda parter och gör även så själv när den utför informationsuppdrag. Vid programplaneringen av medel har kommissionen och lokala myndigheter dessutom regelbunden kontakt. De lokala och regionala myndigheterna deltar i stor utsträckning i programplaneringen och genomförandecyklerna för de sammanhållningspolitiska fonderna. Kommissionen har föreslagit att detta ska fortsätta under programperioden 2021–2027.

Beträffande de nationella reformprogrammen bekräftar kommissionen innehållets enhetlighet, men avhåller från att bland sig in i de nationella dokumenterings- och formattraditionerna. De nationella reformprogrammen har blivit mycket viktiga verktyg som underlättar medlemsstaternas samordning mellan ministerier och regioner i reformprocessen. Kommissionens förslag till rådsrekommendationer om de nationella reformprogrammen och synpunkter på stabilitets- och konvergensprogrammen i medlemsstaterna är i sig dokumentation om kommissionens bedömning av programmen. Bedömningen dokumenteras uttryckligen i ett standardskäl i den rättsliga texten till de landsspecifika rekommendationerna. Informationen i programmen beaktas dessutom vid uppdateringen av den bedömning av rekommendationerna som anges i det övergripande meddelandet från maj som utgör en del av det offentliggjorda paketet om den europeiska planeringsterminen. Innehållet i förslagen till landsspecifika rekommendationer beaktar även åtgärder som medlemsstaterna har rapporterat i sina program. Kommissionen bedömer överensstämmelsen med mallen och fokuserar på de viktigaste reformåtagandena samt bekräftelse av kommissionens egen informationsinsamling genom andra källor.

Vad gäller databasen Cesar är kommissionens interna förfaranden utformade så att alla relevanta generaldirektorat kan bidra till kommissionens övergripande bedömning av de landsspecifika rekommendationerna i Cesar. Som ett verktyg som ständigt utvecklas för att ytterligare förbättra bedömnings- och övervakningsprocessen utvecklas nya funktioner i Cesar för att bättre se till att alla relevanta generaldirektorat kan lämna in sina bedömningar i databasen.

Kommissionen håller inte med om att den regelbundna omgrupperingen av de landsspecifika rekommendationerna gör övervakningen svårare att jämföra från år till år. Bedömningen av genomförandet av rekommendationerna görs först för varje enskild del och därefter sammanlagt för alla rekommendationer. För att underlätta för analyserna och göra det lättare att jämföra framstegen från år till år använder kommissionen en samlingsindikator för att bedöma framstegen i genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna. En del ändringar har gjorts i Cesar för att bättre spåra rekommendationerna inom varje politikområde över tid.

Slutsatser och rekommendationer

59

Kommissionen instämmer inte i revisionsrättens slutsats att otillräckligt fokus lagts på fattigdomsminskning eller att det finns obalanser i kombinationen av landsspecifika åtgärder.

För att särskilt uppmärksamma frågor som rör rättsstatsprincipen har en ny rättsstatsmekanism införts. Sådana frågor tas främst upp i den europeiska planeringsterminen i fall där det finns tydliga makroekonomiska effekter.

Rekommendation 1 – Öka fokus på den sociala dimensionen och forskningsaspekter i den europeiska planeringsterminen

Kommissionen godtar denna rekommendation eftersom den kommer att fullt ut beakta de socioekonomiska konsekvenserna av covid-19-krisen. Kommissionen har åtagit sig att hjälpa människor ur fattigdom genom att ta itu med orsakerna till riskerna för fattigdom.

Kommissionen godtar delvis denna rekommendation; den kan dock inte åta sig att utfärda landsspecifika rekommendationer för alla medlemsstater som inte gjort framsteg. Mot bakgrund av den nya europeiska gröna given och den digitala omställningen förväntas forskning och innovation spela en stor roll i den europeiska planeringsterminen och i att göra EU:s ekonomi konkurrenskraftig och klimatneutral.

Rekommendation 2 – Stärka genomförandet och övervakningen av de landsspecifika rekommendationerna

Första strecksatsen – Kommissionen godtar denna rekommendation och ser nu till att alla medlemmar i landsteamen uppdaterar sina bedömningar av genomförandet i Cesar. Som ett verktyg som ständigt utvecklas för att ytterligare förbättra bedömnings- och övervakningsprocessen utvecklas nya funktioner i Cesar för att bättre se till att alla relevanta generaldirektorat kan lämna in sina bedömningar i databasen.

Andra strecksatsen – Kommissionen godtar delvis denna rekommendation. Den kommer att se till att den information som redan finns allmänt tillgänglig i landsrapporterna om de landsspecifika rekommendationerna och deras genomförandestatus även görs tillgänglig online. Detta kommer att göras efter överenskommelse med medlemsstaterna.

Tredje strecksatsen – Kommissionen godtar inte denna rekommendation. Kommissionen håller på att upprätta ett samarbete med medlemsstaterna för att identifiera och hantera utmaningar tillsammans.

Kommissionen tillämpar i själva verket redan den princip som revisionsrätten lagt fram, genom att upprepa rekommendationer från tidigare omgångar inom den europeiska planeringsterminen om dessa inte genomförts, och genom att göra dem mer precisa om det behövs. Att överväga ytterligare åtgärder enligt förordningen är därför inte ändamålsenligt.

Rekommendation 3 – Stärka kopplingen mellan EU-medel och landsspecifika rekommendationer

Kommissionen godtar delvis denna rekommendation för den fleråriga budgetramen 2021–2027. Programplaneringen av ESI-fonderna omfattar redan vissa ömsesidigt överenskomna reformvillkor. Den 27 maj 2020 föreslog kommissionen dessutom en ny facilitet för återhämtning och resiliens som kommer att ge storskaligt ekonomiskt stöd till reformer och investeringar som utförs av medlemsstaterna, vilket kommer att hjälpa medlemsstaterna att hantera de utmaningar som identifierats i den europeiska planeringsterminen. Detta kommer dock att bero på förhandlingarna i parlamentet och rådet.

Rekommendation 4 – Förbättra formuleringen av landsspecifika rekommendationer

Kommissionen godtar delvis denna rekommendation, när det gäller att enskilda landsspecifika rekommendationer bör behandla en enda politisk utmaning. Att enskilda rekommendationer rör flera olika problem återspeglar det faktum att det krävs politiska åtgärder på olika områden för att ta itu med en särskild socioekonomisk utmaning. Mätbara mål har funnits inom ramen för Europa 2020-strategin. Att lägga till ännu fler mål anses inte användbart. Att fastställa en tidsram anses inte heller praktiskt, eftersom kommissionen är medveten om att reformer kan behöva genomföras i olika skeden över tid. Däremot skulle det vara tänkbart med en mer detaljerad kvalitativ bedömning av medlemsstaternas genomförandeinsatser. Detta beaktas redan när kommissionen bedömer genomförandet och använder sig av olika bedömningskategorier, t.ex. begränsade framsteg, vissa framsteg osv. Kommissionen lämnar redan en tillräcklig motivering till de landsspecifika rekommendationerna i landsrapporterna och i skälen till rekommendationerna.

Rekommendation 5 – Göra en tydlig bedömning av de nationella reformprogrammen

Första strecksatsen – Kommissionen godtar delvis denna rekommendation, beroende på resultatet av de pågående förhandlingarna med medlagstiftare om den fleråriga budgetramen och faciliteten för återhämtning och resiliens.

De nationella reformprogrammen kompletterar och styrker information från andra källor. I sin nuvarande form anses programmen vara både mycket användbara för formuleringen av de landsspecifika rekommendationerna och ändamålsenliga. De innehåller redan ett flertal delar som föreslås av revisionsrätten. Samtidigt kommer kommissionen i sitt pågående samarbete med medlemsstaterna att undersöka vilka ömsesidigt fördelaktiga förbättringar som kan göras i programmen.

Mot bakgrund av kommissionens förslag till den fleråriga budgetramen 2021–2027 kan strukturen hos de nationella reformprogrammen komma att anpassas, enligt vad som är lämpligt, till den roll som föreslås för programmen inom faciliteten för återhämtning och resiliens. Inom denna facilitet kommer medlemsstaterna särskilt att kunna lägga fram sina återhämtnings- och resiliensplaner som bilagor till de nationella reformprogrammen.

Andra strecksatsen – Kommissionen godtar inte denna rekommendation.

De nationella reformprogrammen spelar en viktig roll när det gäller att få medlemsstaterna att åta sig att genomföra reformer, både inom deras egna ministerier och med berörda parter. För kommissionen är programmen ett användbart verktyg för att samla ihop och styrka den information som den samlar in via diverse andra kanaler som del av sin kontinuerliga ekonomiska övervakningsverksamhet.

Kommissionens bedömning av de nationella reformprogrammen återspeglas i förslagen till landsspecifika rekommendationer och de åtföljande skälen. Att ge en medlemsstat en uttrycklig särskild bedömning av ett nationellt program anses inte medföra något mervärde med tanke på den roll programmen har i samband med den europeiska planeringsterminen.

Slutnoter

¹ Den europeiska planeringsterminen infördes som ett nytt inslag efter en överenskommelse 2010 (se KOM(2010) 250 slutlig, kommissionens meddelande Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken respektive KOM(2010) 367 slutlig, kommissionens meddelande Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen – Verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU) och de ändringar som gjordes 2011 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1175/2011 av den 16 november 2011 av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (EUT L 306, 23.11.2011, s. 12).

² Se kommissionens meddelande Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, KOM(2010) 2020, 3.3.2010, bilaga 1, s. 30.

³ Kommissionens meddelande En genomgång av strategin Europa 2020 för smart, hållbar tillväxt för alla – COM(2014) 130 final, 5.3.2014. s. 18.

⁴ Kommissionens meddelande Årlig strategi för hållbar tillväxt, COM(2019) 650 final, 17.12.2019.

⁵ Se kommissionens meddelande Att ytterligare stärka rättsstatsprincipen inom unionen; COM(2019) 163 final, s. 9–12.

⁶ Artikel 12a i förordning (EG) nr 1466/97.

⁷ Artiklarna 2-a.3 och 2-ab.2 i förordning (EG) nr 1466/97.

⁸ Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Luxemburg den 12–13 december 1997, bilaga 1: Europeiska rådets resolution om samordning av den ekonomiska politiken under den tredje etappen av EMU och om artiklarna 109 och 109b i EG-fördraget, punkt 3.

⁹ Rådets rapport till Europeiska rådet Att förbättra genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten, Bryssel den 21 mars 2005, 7423/05, UEM 97, ECOFIN 104, s. 4 i bilagan.

¹⁰ Förordning (EU) nr 1173/2011 av den 16 november 2011 om effektiv övervakning av de offentliga finanserna i euroområdet, skäl 3 i ingressen.

¹¹ Artikel 2-a.3 andra stycket i förordning (EG) nr 1466/97.

¹² Artikel 11.1 och 11.2 i förordning (EG) nr 1466/97.

¹³ Se revisionsrättens särskilda rapporter 03/2018 Revision av förfarandet vid makroekonomiska obalanser (MIP) och 18/2018 Förverkligas det huvudsakliga målet med stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del?

¹⁴ 2008 var den ursprungliga referensperiod som målen sattes i förhållande till.

¹⁵ Se även IMF:s interna diskussionsunderlag Inequality and poverty across generations in the EU, januari 2018.

¹⁶ https://ec.europa.eu/eurostat/tgm/refreshTableAction.do?tab=table&plugin=1&pcode=tessi012&language=en.

¹⁷ Kommissionens rekommendation av den 26 april 2017 om den europeiska pelaren för sociala rättigheter, C(2017) 2600 final.

¹⁸ FN-resolution antagen av generalförsamlingen, Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1, 25 september 2015.

¹⁹ Politiska riktlinjer för nästa Europeiska kommission 2019–2024 En ambitiösare union – Min agenda för Europa av ordförande Ursula von der Leyen när hon kandiderade till posten, s. 9.

²⁰ Se figur 2 på s. 4 i Europeiska kommissionens EPSC Strategic Note nr 6/2015.

²¹ Enligt artikel 121.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

²² Enligt artikel 2-a.3 a i förordning (EG) nr 1466/97.

²³ Artiklarna 15 och 96 i förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006.

²⁴ Rapport utarbetad av Ismeri Europa för kommissionen med titeln Support of European Structural and Investment (ESI) Funds to the implementation of the Country Specific Recommendations and to structural reforms in Member States, 2018.

²⁵ Revisionsrättens yttrande nr 6/2018 över förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering, punkterna 31–34, rekommendation 4, punkterna 36–39 och rekommendation 9.

²⁶ Kommissionens Diskussionsunderlag om en fördjupad ekonomisk och monetär union, COM(2017) 291 final, 31.5.2017, s. 24.

²⁷ Enligt artikel 2-a.2 a och b i förordning (EG) nr 1466/97 krävs övervakning av genomförandet av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och granskning av genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna.

²⁸ Artikel 2-a.2 d i förordning (EG) nr 1466/97.

²⁹ Yttrande från Europeiska regionkommittén Förbättra styrningen av den europeiska planeringsterminen: en uppförandekod för de lokala och regionala myndigheternas deltagande, 123:e plenarsessionen den 11–12 maj 2017.

³⁰ Italien lämnade förfarandet vid alltför stora underskott i juni 2013 och omfattades delvis under perioden innan dess av revisionsrättens revision av förfarandet vid alltför stora underskott. Italien togs med i urvalet med tanke på den omfattande tillämpningen av flexibilitetsklausuler inom ramen för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och landets övergripande betydelse för den makroekonomiska utvecklingen i EU.

³¹ Uppgifterna om fattigdom bör tolkas med försiktighet. Den sammansatta AROPE-indikatorn påverkas särskilt av indikatorn ”risk för inkomstfattigdom efter sociala transfereringar”. Den senare är ett relativt mått på fattigdom och dess tröskelvärde varierar stort mellan medlemsstaterna. Det varierar också över tid eftersom det följer utvecklingen av den disponibla medianinkomsten i landet: i ett antal medlemsstater har tröskelvärdet sjunkit under perioden 2008–2017 (Grekland och Cypern) eller legat nästan stilla (Spanien och Italien).

³² Personer som bor i ett hushåll med en ekvivalerad disponibel inkomst efter sociala transfereringar på mindre än 60 % av den nationella medianinkomsten. Det är ett konventionellt tröskelvärde som motsvarar den inkomstnivå som anses nödvändig för att leva ett anständigt liv.

³³ Personer som inte har råd med tre eller fler av följande nio poster: att betala hyran, att betala lån och hushållsräkningar, att hålla bostaden uppvärmd, att klara av oförutsedda utgifter, att äta kött eller protein regelbundet, att resa på semester eller att ha tv, tvättmaskin, bil och telefon. EU uppdaterade förteckningen 2017, och nu innehåller den ytterligare sju poster: att byta ut slitna kläder och möbler, att ha två par skor, att kunna lägga en mindre summa pengar på egen förbrukning, att ha regelbundna fritidsaktiviteter, att gå ut och dricka eller äta en gång i månaden och att ha en internetanslutning. Avsaknaden av tvättmaskin, tv och telefon har strukits från den reviderade förteckningen eftersom det inte anses vara lämpliga mått på fattigdom.

³⁴ Personer i åldern 0–59 år som bor i hushåll där personer i arbetsför ålder (undantaget studerande under 25) arbetade mindre än 20 % av sin totala arbetspotential under det gångna året.

³⁵ Utöver Europa 2020-målen har EU-medlemsstaterna inom ramen för FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling åtagit sig att halvera fattigdomen i alla dess dimensioner senast 2030.

³⁶ På grund av bristen på jämförbara uppgifter för 2008 ingår inte Kroatien i beräkningarna (där 1,1 miljoner människor riskerade att drabbas av fattigdom eller social utestängning 2017).

³⁷ https://ec.europa.eu/eurostat/tgm/table.do?tab=table&init=1&language=en&pcode=tesem100&plugin=1.

Tidslinje

Händelse	Datum
Revisionsplanen antogs/Revisionen inleddes	19.9.2017
Den preliminära rapporten skickades officiellt till kommissionen (eller andra revisionsobjekt)	31.1.2019
Den slutliga rapporten antogs efter det kontradiktoriska förfarandet	30.6.2020
Kommissionens (eller andra revisionsobjekts) officiella svar hade tagits emot på alla språk	20.7.2020

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2020

PDF	ISBN 978-92-847-2100-9	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/12705	QJ-AB-19-027-SV-N
HTML	ISBN 978-92-847-2073-6	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/181278	QJ-AB-19-027-SV-Q

UPPHOVSRÄTT

© Europeiska unionen 2020.

Europeiska revisionsrättens policy för vidareutnyttjande av handlingar regleras av Europeiska revisionsrättens beslut nr 6-2019 om öppen datapolitik och vidareutnyttjande av handlingar.

Om inget annat anges (t.ex. i enskilda meddelanden om upphovsrätt) omfattas revisionsrättens innehåll som ägs av EU av den internationella licensen Creative Commons Erkännande 4.0 (CC BY 4.0). Det innebär att vidareutnyttjande är tillåtet under förutsättning att ursprunget anges korrekt och att det framgår om ändringar har gjorts. Vidareutnyttjas materialet får handlingarnas ursprungliga betydelse eller budskap inte förvanskas. Revisionsrätten bär inte ansvaret för eventuella konsekvenser av vidareutnyttjande.

När enskilda privatpersoner kan identifieras i ett specifikt sammanhang, exempelvis på bilder av revisionsrättens personal eller om arbete av tredje part används, måste tillstånd inhämtas med avseende på de ytterligare rättigheterna. Om tillstånd beviljas upphävs det allmänna godkännande som nämns ovan, och eventuella begränsningar av materialets användning måste tydligt anges.

För användning eller återgivning av innehåll som inte ägs av EU kan tillstånd behöva inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavarna.

Programvara eller handlingar som omfattas av immateriella rättigheter, till exempel patent, varumärkesskydd, mönsterskydd samt upphovsrätt till logotyper eller namn, omfattas inte av revisionsrättens policy för vidareutnyttjande eller av licensen.

EU-institutionernas webbplatser inom domänen europa.eu innehåller länkar till webbplatser utanför den domänen. Eftersom revisionsrätten inte kontrollerar dem uppmanas du att ta reda på vilken integritets- och upphovsrättspolicy de tillämpar.

Användning av Europeiska revisionsrättens logotyp

Europeiska revisionsrättens logotyp får inte användas utan Europeiska revisionsrättens förhandsgodkännande.

Kontakta EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor: https://europa.eu/european-union/contact_sv

Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

• Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
• Ring telefonnumret +32 22999696.
• Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-information

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).

EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer (https://op.europa.eu/sv/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1952, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu).

Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.