Genomförandet av EU-rätten i praktiken: Europeiska kommissionens tillsynsansvar enligt artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen

Sammanfattning

I

Framgången hos stora delar av Europeiska unionens politik är beroende av att medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen i praktiken i sina jurisdiktioner. Kommissionen har en skyldighet enligt artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen att övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionsrätten. Denna roll som ”fördragens väktare” är avgörande för att säkerställa EU:s övergripande resultat och redovisningsskyldighet. Kommissionens övervakningsverksamhet fokuserar på hanteringen av risken för att medlemsstaterna potentiellt begår överträdelser av EU-lagstiftningen som skulle kunna leda till formella överträdelseförfaranden i enlighet med artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

II

Som EU:s revisionsorgan kontrollerar vi vid våra granskningar huruvida medlemsstaterna främst följer EU-lagstiftningen endast där efterlevnad av EU-lagstiftningen är en förutsättning för att medlemsstaterna ska få utbetalningar från EU:s budget. Vi kan även undersöka hur kommissionen utför och redovisar sin övervakningsverksamhet. Som svar på en begäran från Europaparlamentet beslutade vi att genomföra en översiktlig analys som omfattar

• de huvudsakliga egenskaper hos EU:s rättsliga landskap som gör övervakningen av medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen till en utmaning,
• kommissionens mål, prioriteringar och resurser för sin övervakningsverksamhet,
• de huvudsakliga processer som kommissionen använder sig av för att förebygga, upptäcka och korrigera medlemsstaternas potentiella överträdelser av EU-lagstiftningen,
• kommissionens arrangemang för att säkerställa insyn i dess övervakningsverksamhet och resultaten av denna,
• på vilket sätt offentlig revision på nationell nivå och EU-nivå bidrar till att säkerställa tillämpning och övervakning av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna.

III

En översiktlig analys är ingen granskning. Den innehåller beskrivningar och analyser som baseras på offentliggjord information samt information vars offentliggörande deltagarna i vår analys samtyckte till. Våra huvudsakliga informationskällor var enkäter till representanter för kommissionens generaldirektorat (GD) och medlemsstaterna, analyser av uppgifter som tillhandahållits av kommissionen, utfrågningar av institutionella intressenter samt granskningar av granskningsrapporter.

IV

Vi fann att kommissionen står inför en komplex rättslig miljö på EU-nivå och på medlemsstatsnivå. Ett antal faktorer påverkar risken för att överträdelser sker och gör övervakningen av tillämpningen av EU-lagstiftningen till en utmaning. Det kan till exempel handla om

• omfattningen av det regelverk som ska övervakas och komplexiteten hos många rättsliga instrument,
• särdragen hos olika politikområden, inbegripet tillgången på EU-medel och alternativ till överträdelseförfarandet,
• vissa utmärkande drag hos medlemsstaternas lagstiftnings- och övervakningsarrangemang, inbegripet lagstiftningsförfarandets längd, preferenser för införlivande och administrativ kapacitet.

V

I vår översiktliga analys belyser vi hur kommissionen hittills har hanterat dessa utmaningar genom att

• fastställa prioriteringar för efterlevnadsåtgärder och riktmärken för hantering av medborgarnas klagomål och misstänkta överträdelser,
• organisera sin övervakning efter politikområde och införliva den i den vidare agendan för bättre lagstiftning,
• systematiskt kontrollera införlivande, utnyttja medborgares klagomål och genomföra utredningar för att fastställa misstänkta fall av bristande efterlevnad,
• förstärka samarbetet och informationsutbytet med medlemsstaterna genom en uppsättning verktyg för främjande av efterlevnad,
• kommunicera direkt med intressenter och rapportera offentligt om sin övervakningsverksamhet på en mängd olika sätt, inbegripet en särskild årsrapport.

VI

Vi ger även exempel på det arbete som medlemsstaternas högre revisionsorgan och revisionsrätten har utfört när det gäller efterlevnad och övervakning på nationell nivå och på EU-nivå.

VII

Sammanfattningsvis lämnar vi några synpunkter på hur kommissionen skulle kunna ta itu med de återstående utmaningarna när det gäller dess övervakningsansvar. I synnerhet uppmanar vi kommissionen att överväga att ytterligare förstärka sin övervakningsfunktion genom att

• tillämpa strategin för bättre lagstiftning på sin policy för efterlevnadsåtgärder och göra en lägesanalys av sparsamheten, effektiviteten och ändamålsenligheten i sin övervakningsverksamhet,
• utveckla en mer samordnad strategi för alla sina avdelningar avseende utnyttjandet av EU:s budget för att bidra till att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen,
• uppmana sina avdelningar på olika politikområden att dela medlemsstaternas kunskaper och expertis, inbegripet resurser, där så är lämpligt,
• främja efterlevnad på ett sätt som är mer inriktat på enskilda medlemsstaters behov och mer konsekvent på olika politikområden,
• utveckla fastställda prioriteringar och riktmärken för efterlevnadsåtgärder när det gäller handläggning av ärenden i en övergripande ram för hantering av övervakningsverksamhet,
• tillhandahålla mer aggregerad information och analys för intressenter i sin årsrapport om handläggningen av ärenden, inbegripet om ärendenas varaktighet och anledningarna till att ärenden avslutas.

VIII

Avslutningsvis belyses i denna översiktliga analys revisionsrättens utrymme för att utföra arbete beträffande kommissionens av övervakning hur EU-lagstiftningen tillämpas av medlemsstaterna, till exempel

• hur EU:s budget bidrar till att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen i praktiken,
• hur kommissionens övervakningsstruktur ser ut på specifika EU-politikområden,
• aspekter av kommissionens handläggning av klagomål och överträdelseärenden,
• vilken kvalitet kommissionens rapportering av övervakningsverksamhetens resultat har.

Inledning

Genomförandet av EU-rätten i praktiken

01

Genomförandet av EU-rätten i praktiken är avgörande för att leverera resultat till medborgarna och skydda deras rättigheter och friheter. Medlemsstaterna måste uppfylla sina skyldigheter enligt EU-lagstiftningen, inbegripet att införliva relevanta EU-rättsakter i nationell lag (”genomförande”) samt tillämpa dem i sin jurisdiktion (”tillämpning”)¹. EU:s rättsliga instrument är de nyckelredskap som EU använder för att uppnå sina mål, och rättsstatens principer är ett av EU:s kärnvärden² som alla medlemsstater och EU-institutioner måste värna om.

02

EU:s lagar gäller direkt eller indirekt beroende på vilken typ av lag det handlar om³. Fördragen, förordningar och beslut blir automatiskt bindande i hela EU det datum de träder i kraft, medan medlemsstaterna måste införliva EU-direktiv i sin nationella lagstiftning senast ett angivet datum innan de tillämpas. I själva verket har medlemsstaterna ett avsevärt utrymme att avgöra hur de ska genomföra och tillämpa EU-lagstiftningen. Kommissionen ansvarar för att övervaka medlemsstaternas genomförande och tillämpning av EU-lagstiftningen (”efterlevnad”) i enlighet med artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

03

Kommissionen strävar efter att förebygga, upptäcka och korrigera medlemsstaters bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen. Den gör det genom att övervaka medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen och vidta åtgärder för att främja och verkställa efterlevnaden (”övervakningsverksamhet”). Kommissionens övervakningsverksamhet fokuserar specifikt på att identifiera och agera i ärenden som rör bristande efterlevnad som skulle kunna leda till verkställande genom överträdelseförfarandet enligt artiklarna 258 och 260 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) (”potentiella överträdelser”). I ruta 1 identifieras de fyra huvudtyperna av potentiella överträdelser.

04

Inte alla typer av bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen från medlemsstaternas sida ger upphov till överträdelseförfaranden. På vissa politikområden tillhandahåller EU:s rättsliga instrument andra former av finansiella eller icke-finansiella sanktioner. Kommissionen behandlar inte sådana ärenden som om de faller inom ramen för dess övervakningsverksamhet enligt artikel 17.1 i EU-fördraget.

Översikt över kommissionens övervakningsverksamhet

05

Kommissionen använder ett antal metoder (”verktyg”) för att övervaka och verkställa efterlevnad (dvs. upptäcka och korrigera efterlevnad). För nya direktiv övervakar kommissionen efterlevnad genom att kontrollera huruvida medlemsstaterna har anmält sina nationella genomförandeåtgärder innan tidsfristen löper ut (”anmälan”), till fullo införlivat bestämmelserna i direktivet i nationell lagstiftning (”införlivande”) och på ett korrekt sätt återspeglat samtliga bestämmelser i direktivet (”överensstämmelse”).

06

När det gäller identifiering av de andra typerna av potentiella överträdelser handlägger kommissionen klagomål från enskilda eller organisationer och genomför utredningar på eget initiativ av potentiella överträdelser. Kommissionen handlägger klagomål med hjälp av ett särskilt it-system (CHAPs) och har möjlighet att undersöka potentiella överträdelser med hjälp av en onlinedatabas och ett kommunikationsverktyg (”EU Pilot”). EU Pilot är ett verktyg för att samla in och utbyta information om potentiella överträdelser med medlemsstater som, i vissa fall, kan användas för att uppnå efterlevnad. I figur 1 visas antalet klagomål och potentiella överträdelser som kommissionen behandlade under perioden 2010–2016⁴.

07

Kommissionen har enligt artikel 258 i EUF-fördraget befogenhet att efter eget omdöme inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater som den anser har begått överträdelse av EU-lagstiftningen. Förfarandet bemyndigar kommissionen att väcka talan mot en medlemsstat vid Europeiska unionens domstol och begära att den senare ålägger en ekonomisk påföljd enligt artikel 260 i EUF-fördraget. I ruta 2 fastställs de viktigaste stegen i det formella överträdelseförfarandet.

08

Utöver övervakning och verkställande har kommissionen även utvecklat ett antal andra verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att tillämpa EU-lagstiftningen korrekt och i rätt tid (”verktyg för att främja efterlevnaden”) för att undvika (”förebygga”) eller lösa överträdelseärenden innan talan väcks vid domstolen (”korrigera”).

Ett behov av insyn, redovisningsskyldighet och revision

09

För att värna om legitimiteten och förtroendet måste medborgarna och andra intressenter se att medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen i praktiken. Detta innebär säkerställande av insyn, redovisningsskyldighet och offentlig revision när det gäller medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen och kommissionens övervakningsverksamhet. Som vi har noterat⁵ utgör EU-politik som förlitar sig på instrument utanför budgeten en särskild utmaning vad gäller redovisningsskyldighet. Som EU:s revisionsorgan granskar vi för det mesta huruvida medlemsstaterna följer EU-lagstiftningen där efterlevnad av den är en förutsättning för att medlemsstaterna ska få utbetalningar från EU:s budget eller är avgörande för att resultat ska nås. Vi kan även undersöka hur kommissionen utför och redovisar sin övervakningsverksamhet.

Analysens inriktning och omfattning samt analysmetod

10

Kommissionens övervakning av medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen är ett komplext ämne som omfattar många av EU:s politikområden. Som svar på en begäran från Europaparlamentet beslutade revisionsrätten att genomföra en översiktlig analys. Syftet med den översiktliga analysen är att beskriva och analysera EU:s arrangemang för att övervaka medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen.

11

Vår undersökning fokuserade på kommissionens övervakningsverksamhet i dess roll som ”fördragens väktare” enligt artikel 17.1 i EU-fördraget när det gäller överträdelseförfarandet. Vi täckte in de av EU:s politiska områden där medlemsstaterna måste tillämpa EU-lagstiftningen i sina jurisdiktioner och den övervakningsverksamhet som bedrivs av kommissionens generaldirektorat (GD) som ansvarar för dessa områden (se bilaga I). Vi täckte inte in andra EU-institutioners övervakningsverksamhet.

12

En översiktlig analys är ingen granskning. Den innehåller beskrivningar och analyser som baseras på offentligt tillgänglig information. Denna översiktliga analys inbegriper även information vars offentliggörande deltagarna i undersökningen samtyckte till för analysens syfte. Vår analys omfattade en analys av uppgifter som kommissionen tillhandahållit om sin övervakningsverksamhet, en enkät bland generaldirektoraten, en enkät bland medlemsstaterna, utfrågningar av viktiga intressenter inom institutionerna samt en undersökning av revisionsrättens och medlemsstaternas högre revisionsorgans relevanta granskningsrapporter (se bilaga II).

13

Resultaten av vår översiktliga analys rapporteras i avsnitt som belyser

• de viktigaste utmärkande dragen hos EU:s komplexa efterlevnadsmiljö som gör övervakningen av medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen till en utmaning,
• kommissionens strategi för att använda de befogenheter, verktyg och resurser som står till dess förfogande för att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen,
• hur kommissionen förvaltar sin övervakningsverksamhet och säkerställer insyn,
• hur offentlig revision kan bidra på nationell nivå och på EU-nivå till att säkerställa effektiv och ändamålsenlig tillämpning och övervakning av EU-lagstiftningen.

14

Avslutningsvis uppmärksammar vi vissa utmaningar och möjligheter när det gäller den fortsatta utvecklingen av övervakningen och granskningen av hur EU-lagstiftningen tillämpas.

Övervakning av tillämpningen av EU-lagstiftningen

En komplex efterlevnadsmiljö att övervaka

Många och skiftande EU-lagar att övervaka

15

Kommissionen måste övervaka tillämpningen av en stor mängd rättsakter av olika slag med bestämmelser som gäller för medlemsstaterna. EU:s regelverk ändras också över tid eftersom EU:s politik och befogenheter utvecklas och EU antar och ändrar de lagar som medlemsstaterna måste tillämpa. Potentiellt alla brott mot bestämmelser i EU-lagstiftningen som gäller medlemsstaterna kan leda till ett överträdelseförfarande. Potentialen för överträdelser – och den övervakningsverksamhet som kommissionen bedriver – beror på vilken typ av lag det handlar om (se ruta 2). Exempelvis utlöser direktiv särskild övervakningsverksamhet när det gäller deras anmälan och införlivande i nationell lagstiftning.

16

Kommissionen offentliggör ingen uppskattning av det totala antalet rättsliga instrument som den övervakar. Alla direktiv skapar skyldigheter för medlemsstaterna. För många andra rättsliga instrument gäller dock enbart vissa bestämmelser medlemsstaterna. Till följd av detta är det i princip svårt att göra en uppskattning av antalet EU-lagar som skulle kunna leda till överträdelseärenden baserat på det offentliga registret över EU-lagstiftning⁶.

17

I vår enkät bad vi de generaldirektorat som ansvarar för de relevanta politikområdena att redogöra för det antal EU-lagar de övervakar. Sammantaget rapporterade de att de övervakar omkring 5 600 lagar, varav ungefär en fjärdedel är direktiv, en tredjedel förordningar och resten andra typer av rättsakter (se figur 2). Även om siffrorna för direktiv och förordningar är relativt jämförbara mellan politikområdena är siffrorna för andra rättsakter svårare att ta fram på ett konsekvent sätt.

18

Ett antal utmärkande drag hos EU:s lagar kan öka risken för bristande efterlevnad. I våra enkäter uppgav både generaldirektoraten och medlemsstaterna att följande utmärkande drag var problematiska när det gällde genomförandet eller tillämpningen av EU-lagstiftningen:

• Sakfrågans komplexitet och tekniska natur och
• EU-lagstiftningens tydlighet.

19

Medlemsstaterna rapporterade även på olika sätt ett antal andra faktorer som bidrar till de svårigheter de upplever med att på ett korrekt sätt och i rätt tid tillämpa EU-lagstiftningen, i synnerhet

• betydande brist på anpassning mellan nya EU-krav och befintlig lagstiftning på nationell eller regional nivå,
• skillnader i tolkningen av bestämmelser i EU-lagstiftningen mellan dem och kommissionen,
• antalet tillgängliga alternativ på deras nivå vid tillämpningen av direktivet.

20

I själva verket medför varje EU-rättsakt sina egna särskilda utmaningar för medlemsstaterna när det gäller en korrekt tillämpning i rätt tid.

Varje politikområde har sina egna särdrag

21

Antalet och typen av rättsakter som övervakas av generaldirektoraten varierar betydligt mellan politikområdena (se figur 3). I vår enkät hör närmare en tredjedel av rättsakterna med bestämmelser eller skyldigheter för medlemsstaterna till området hälsa och livsmedelssäkerhet (SANTE), och mer än en fjärdedel av direktiven hör till området miljö. När det gäller balansen mellan användningen av förordningar och direktiv rapporterade generaldirektoraten för åtta politikområden att de mestadels använder förordningar, sju generaldirektorat rapporterade att de använder en jämn blandning av direktiv och förordningar och tre generaldirektorat rapporterade att de mestadels använder direktiv. Medlemsstaterna rapporterade att den största svårigheten låg i att säkerställa korrekt tillämpning i rätt tid av EU-lagstiftningen på politikområdena miljö (ENV), transport och rörlighet (MOVE), energi (ENER), finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen (FISMA) samt inre marknaden, industri, entreprenörskap samt små och medelstora företag (GROW). Dessa hör till de områden som har det högsta antalet EU-lagar att övervaka och det högsta antalet överträdelseärenden som rör införlivande.

22

Det är även stor variation mellan EU:s politikområden när det gäller i vilken utsträckning de blandar lagstiftnings- och budgetinstrument. Medan nio politikområden mestadels inbegriper lagstiftningsverksamhet⁷ inbegriper de övriga nio antingen en balans mellan lagstiftnings- och budgetinstrument eller mestadels förvaltning av EU-utgifter. Det finns även avsevärda skillnader i storleken på de medel som förvaltas och används på de olika politikområdena samt i de regler för ekonomisk förvaltning som gäller. I vissa politikområden får medlemsstaterna ansöka om EU-medel för EU-program eller EU-projekt som skulle kunna förenkla deras tillämpning av EU-lagarna. Medlemsstaterna får exempelvis föreslå att de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) används till att stödja viktiga infrastrukturprojekt som krävs för att uppfylla EU:s miljönormer eller ansöka om bidrag för tekniskt bistånd till åtgärder för att stärka deras rättssystem.

23

Kommissionens befogenheter att upptäcka och korrigera medlemsstaternas bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen varierar också mellan politikområdena och är i många fall kopplade till de tillgängliga EU-medlen. I vår enkät rapporterade de flesta av generaldirektoraten (13 av 18) att de har vissa särskilda utredningsbefogenheter att upptäcka bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen för åtminstone vissa delas av sitt politikområde⁸. Strax över en tredjedel av generaldirektoraten (sju av 18) ansåg att ökade befogenheter rörande inspektion eller utredning sannolikt skulle bidra till att förbättra efterlevnaden av EU-lagstiftningen. De flesta av dessa generaldirektorat ansåg redan att de har relativt stora utredningsbefogenheter (fyra av sju).

24

Över en tredjedel av generaldirektoraten (sju av 18) rapporterade att de har särskilda sanktionsbefogenheter eller korrigerande befogenheter gentemot medlemsstaterna utöver överträdelseförfarandet. Den huvudsakliga korrigerande befogenhet som generaldirektoraten rapporterade (fem av sju) knöt an till områden som inbegriper EU:s utgifter. Enligt de förordningar som reglerar EU-medel har generaldirektoraten förvaltnings- och kontrollsystem som hjälper till att upptäcka fall av bristande efterlevnad och göra finansiella korrigeringar (se figur 4). På exempelvis jordbruksområdet upptäcker AGRI⁹ bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen genom mekanismen för granskning av överensstämmelse och använder avslutandet av räkenskaperna för att övertyga medlemsstaterna att anpassa sina förvaltnings- och kontrollsystem och undvika att finansiella korrigeringar görs. Liknande arrangemang finns med avseende på ett antal andra fonder med delad förvaltning¹⁰.

25

Dessutom har kommissionen rätt att kräva tillbaka olagligt statligt stöd från mottagarna. Om medlemsstaten inte rättar sig i tid kan kommissionen besluta att föra ärendet vidare till domstolen utan att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 258 i EUF-fördraget. Vidare får kommissionen, inom ramen för den europeiska planeringsterminen¹¹, rekommendera att en medlemsstat vidtar åtgärder för att stärka sitt rättssystem. Om den inte gör det kan EU-medel hållas inne.

26

I själva verket har varje politikområde en unik profil när det gäller antalet och typerna av gällande lagstiftningsinstrument och huruvida särskilda befogenheter finns för att utreda eller utdöma påföljder för medlemsstaternas bristande efterlevnad av vissa EU-lagar. Den tillit kommissionen sätter till överträdelseförfarandet för att se till att EU-lagstiftningen följs varierar därför på ett betydande sätt mellan politikområdena.

Betydande skillnader föreligger mellan medlemsstaterna

27

Det finns betydande skillnader mellan medlemsstaternas politiska, rättsliga och konstitutionella arrangemang vilka inverkar på hur de tillämpar EU-lagstiftningen i praktiken. I våra enkäter rapporterade generaldirektoraten och medlemsstaterna hur faktorer med anknytning till medlemsstaternas rättssystem, finansiella och administrativa kapacitet samt nationella övervakningsarrangemang kan inverka på deras efterlevnad av EU-lagstiftningen samt kommissionens förmåga att övervaka den.

Strukturer och strategi för lagstiftning

28

Medlemsstaterna rapporterade betydande skillnader när det gäller deras lagstiftningsförfaranden, de berörda myndighetsnivåerna och den strategi som föredras för att säkerställa införlivandet och tillämpningen av EU-lagstiftningen. Dessa skillnader bidrar till att fastställa antalet, typen av och valet av tidpunkt för nationella genomförandeåtgärder.

29

Våra enkäter till generaldirektoraten och medlemsstaterna tyder på att längden på en medlemsstats lagstiftningsförfarande är en viktig avgörande faktor för den tid det tar att införliva direktiv. Flera medlemsstater (tio av 27) och generaldirektorat (åtta av 17) uppgav att problem med avseende på lagstiftningsprocessen ofta utgör en del av problemen med införlivandet eller tillämpningen av EU-lagstiftningen. Flera medlemsstater (åtta av 26) rapporterade att regionala myndigheter i åtminstone vissa fall spelade en roll i lagstiftningsprocessen. Förseningar i antagandet av nationella genomförandeåtgärder förekommer även om de flesta av medlemsstaterna (23 av 27) rapporterade att de vid behov har en mekanism för prioritering av införlivande av direktiv eller påskyndande av rättsprocessen.

30

Risken för ett sent införlivande beror i viss utsträckning på direktivets komplexitet och tidsfristen för genomförandet. Dessa tidsfrister har överenskommits som en del av en EU-lagstiftningsprocess som inbegriper EU-institutionerna och medlemsstaterna. I vår enkät ansåg de flesta av medlemsstaterna att tidsfristerna för införlivande är tillräckligt långa för väl avgränsade direktiv med ett måttligt antal rättsliga skyldigheter på områden som inte är starkt reglerade på nationell nivå. De flesta av medlemsstaterna ansåg dock även att tidsfristerna för införlivande sällan var tillräckligt långa för direktiv med ett stort antal rättsliga skyldigheter, ett vitt tillämpningsområde eller inverkan på många nationella lagar. Medlemsstaternas svar tyder på att förseningar i införlivandet av direktiv delvis kan tillskrivas den mängd samordning eller samråd som krävs i medlemsstaten för att införliva direktivet.

31

Medlemsstaterna har även olika preferenser för införlivande. Genomförandet av direktiv kan för medlemsstaternas del inbegripa att välja mellan att ändra och/eller anta ny nationell lagstiftning. Samtidigt som ett fåtal medlemsstater uttryckte en preferens för att ändra nationell lagstiftning, där så är möjligt, rapporterade de flesta av medlemsstaterna att de föredrar att hitta en balans mellan de två strategierna. Medlemsstaterna rapporterade på olika sätt att valet berodde på sådana faktorer som det berörda direktivets karaktär, den gällande nationella lagens karaktär och huruvida införlivandet av direktivet var en del av större nationella reformer som äger rum på det berörda politikområdet.

32

Det varierade även mellan medlemsstaterna när det gäller vilka typer av lagstiftningsinstrument som de använder för att införliva EU-direktiven i sin rättsordning. Medlemsstaternas uppskattningar för perioden 2014–2016 av förhållandet mellan lagstiftning på hög nivå (t.ex. parlamentariska beslut) och lagstiftning på lägre nivå (dvs. delegerad/underordnad lagstiftning) varierade betydligt. Samtidigt som de flesta av medlemsstaterna rapporterade en högre andel lagstiftning på lägre nivå rapporterade mer än en fjärdedel en högre andel primärrätt. Uppskattningarna för lagstiftning på hög nivå varierade mellan 5 % och 80 % och för lagstiftning på lägre nivå mellan 20 % och 90 %.

33

Det finns även en betydande variation mellan medlemsstaterna när det gäller antalet nationella genomförandeåtgärder och deras omfattning för ett visst EU-direktiv. I vår dataanalys noterade vi en korrelation mellan antalet nationella genomförandeåtgärder och antalet överträdelseärenden som inletts under perioden 2014–2016 för ett visst direktiv (se figur 5). I vår enkät uppgav flera medlemsstater att antalet nationella genomförandeåtgärder som krävs är en viktig avgörande faktor för den tid det tar att införliva direktiv.

34

Samtidigt som flera medlemsstater (tio av 26) rapporterade att de har en policy eller ett rättsligt krav för att undvika ”nationell överreglering” av EU-direktiv¹² erkände de flesta av medlemsstaterna att de ibland lägger till ytterligare bestämmelser vid införlivandet av direktiv för att tillgodose nationella behov eller intressen. De berörda medlemsstaterna förklarade att detta kunde göras för att minimera ändringarna i den nationella lagstiftningen eller om införlivandet av ett EU-direktiv utgjorde en del av en större reform av politikområdet på nationell nivå. Medlemsstaterna uppmanas att informera kommissionen om eventuella överregleringsåtgärder¹³ via kommissionens elektroniska verktyg för anmälan av nationella genomförandeåtgärder¹⁴.

35

Vissa medlemsstater och generaldirektorat noterade även att politiska överväganden på medlemsstatsnivå i vissa fall har bidragit till att EU-rättsakter inte genomförts eller tillämpats korrekt eller i tid. Dessa inbegriper fall där medlemsstaterna

• har andra politiska prioriteringar än kommissionen,
• eventuellt inte har samtyckt till lagstiftningen eller vissa bestämmelser i den,
• har betydande inhemska särdrag eller nationella intressen,
• eller där deras valcykel eller politiska stabilitet har inverkat på antagandet av lagstiftningen.

Administrativ och finansiell kapacitet

36

Tillräcklig administrativ kapacitet spelar en viktig roll i att säkerställa att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt och i rätt tid. I våra enkäter framkom följande:

• Flera medlemsstater (åtta av 19) ansåg att administrativ kapacitet är en viktig avgörande faktor för de nationella genomförandeåtgärdernas överensstämmelse med EU-lagstiftningen.
• De flesta av medlemsstaterna (13 av 22) klassificerade det lagstiftningsarbete som krävs för att införliva EU-lagstiftning i den nationella rättsordningen som väldigt utmanande med tanke på de personalresurser och den kompetens som finns tillgänglig.
• De flesta av medlemsstaterna (14 av 22) och generaldirektoraten (13 av 14) uppgav även att bristfällig administrativ kapacitet åtminstone ibland var en del av de problem som medlemsstaterna stöter på vid införlivandet eller tillämpningen av EU-lagstiftningen.
• Generaldirektoraten med ansvar för politikområdena sysselsättning, transport och rättsliga frågor betonade att den administrativa kapaciteten var ett problem för särskilda grupper av medlemsstater.

37

Otillräcklig finansiell kapacitet kan också spela en roll i medlemsstaternas bristande efterlevnad av vissa bestämmelser i EU-lagstiftningen. Detta gäller exempelvis i fall där det krävs avsevärda investeringar för att uppfylla EU:s normer. I sådana fall kan ESI-fonderna eller andra av EU:s utgiftsprogram stå tillgängliga för medlemsstaterna.

Medlemsstaternas egna övervakningsstrukturer

38

Eftersom medlemsstaterna ansvarar för att tillämpa EU-lagstiftningen i praktiken inrättar de sina egna strukturer för övervakning av införlivandet av direktiven, säkerställande av att EU-lagarna tillämpas korrekt och för handläggningen av överträdelseärenden. Även om strukturerna varierar tenderar de flesta medlemsstater att ha en högre grad av centralisering för övervakning av införlivandet av direktiv och handläggning av överträdelseärenden än de har för övervakning av att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt.

39

Nästan alla medlemsstater (21 av 22) rapporterade att ministeriet som ansvarar för ett särskilt politikområde också ansvarar för införlivandet av EU-direktiv på det området, i vissa fall samordnat med berörda regionala myndigheter som deltar i lagstiftningsprocessen. Nästan alla medlemsstater (25 av 27) rapporterade även att de har ett särskilt organ som ansvarar för samordning av införlivandet av direktiv. I de flesta fall är detta organ även ansvarigt för kontroll av överensstämmelse med EU-lagstiftningen. I ett fåtal fall är dess roll dock begränsad till att tillhandahålla vägledning och stöd. Dessutom rapporterade nästan alla medlemsstater att de har inrättat centraliserade strukturer för övervakning av införlivandet av direktiv, och vissa medlemsstater använder it-system som tillhandahåller påminnelser och meddelanden om kommande tidsfrister.

40

Nästan alla medlemsstater (21 av 22) rapporterade att huvudansvaret för övervakning av tillämpningen av EU-lagstiftning ligger på det ministerium som ansvarar för det berörda politikområdet. Flera medlemsstater (12 av 27) rapporterade att de har ett särskilt organ som ansvarar för att övervaka tillämpningen av EU-lagstiftningen. På ett liknande sätt rapporterade de flesta av medlemsstaterna (15 av 27) att huvudansvaret för handläggning av överträdelseärenden ligger på fackministeriet eller myndigheten inom det berörda politikområdet. Ett fåtal medlemsstater (tre av 27) rapporterade att detta ansvar var centraliserat. Samtliga medlemsstater (27 av 27) rapporterade att de har ett organ på central nivå som ansvarar för samordning av och tillsyn över överträdelseärenden.

41

De flesta av de nationella samordningsorganen eller centrala myndigheterna med ansvar för EU-lagstiftning faller inom ansvarsområdet för ministerierna för utrikesfrågor eller EU-frågor, och några hör till justitieministeriet och några till staten (t.ex. premiärministerns, förbundskanslerns eller generalsekreterarens kansli). Även om nästan alla medlemsstater rapporterade att de har någon form av centraliserad övervakning av införlivanden och överträdelseförfaranden är det få som rapporterar resultaten offentligt. I de flesta medlemsstaterna tar de ansvariga myndigheterna fram icke-offentliga rapporter för antingen regeringen eller parlamentet.

42

I själva verket har varje medlemsstat sin egen särskilda metod för att säkerställa att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt och i rätt tid i deras jurisdiktion.

Kommissionens strategi: prioriteringar, organisation och resurser

Mål och prioriteringar för övervakningsverksamhet

43

Kommissionens strategi för att övervaka tillämpningen av EU-lagstiftningen är utformad med hänsyn till de utmaningar som storleken och karaktären på EU:s regelverk innebär, särdragen för de olika politikområden där överträdelser kan förekomma och medlemsstaternas specifika system för lagstiftning och övervakning.

44

Mot bakgrund av denna komplexa efterlevnadsmiljö har kommissionen utvecklat sin strategi för att övervaka tillämpningen av EU-lagstiftningen under många år i enlighet med ett antal meddelanden som utfärdades 2002¹⁵, 2007¹⁶ och 2016¹⁷. När vi gick igenom dessa meddelanden identifierade vi ett antal centrala principer, mål och utmärkande drag i kommissionens strategi för övervakning av EU-lagstiftningen enligt artikel 17.1 i EU-fördraget. De främsta underliggande principerna för den nuvarande strategin, som i de flesta fall utgår från EU:s rättsliga ram, är följande:

• Det är en förutsättning att EU-lagstiftningen upprätthålls för alla rättigheter och skyldigheter som följer av fördragen.
• Det finns en systematisk risk för att bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen leder till att EU:s politiska mål inte uppnås.
• Medlemsstaterna bär det största ansvaret för att säkerställa att EU-lagstiftningen tillämpas och att enskilda medborgare får tillgång till domstolsprövning.
• Medlemsstaterna är skyldiga att samarbeta lojalt för att utreda misstänkta överträdelser.
• Kommissionen har befogenhet att efter eget omdöme inleda och avsluta överträdelseförfaranden och begära att domstolen förelägger påföljder.
• Informationsutbytet med medlemsstaterna ska behandlas konfidentiellt under det administrativa förfarandet vid överträdelser.
• Kommissionen är skyldig att följa god förvaltningssed vid handläggning av klagomål från medborgare om påstådda överträdelser.

45

Dessa principer är fast förankrade i kommissionens övervakningssystem. Inom ramen för dessa principer har kommissionen utvecklat en strategi för att förebygga, upptäcka och korrigera överträdelser av EU-lagstiftningen. De huvudsakliga målen för strategin är att

• göra EU-lagar lättare att genomföra, tillämpa och verkställa,
• göra det möjligt för medborgarna att övervaka och hävda sina rättigheter,
• stärka förbindelserna och samarbetet med medlemsstaternas myndigheter för att identifiera och lösa överträdelserelaterade problem,
• skyndsamt och beslutsamt hantera allvarliga överträdelser samtidigt som utnyttjande av överträdelseförfaranden i onödan undviks,
• säkerställa insyn i medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen och kommissionens övervakningsverksamhet.

46

För att uppnå dessa mål har kommissionen även konstaterat att det finns ett antal specifika risker som man behöver gardera sig mot vid hanteringen av potentiella överträdelser. Dessa risker är framför allt följande:

• Medborgarna har orealistiska förväntningar när det gäller hur överträdelseförfarandet är beskaffat å ena sidan och möjligheten att få tillgång till domstolsprövning eller ersättning i enskilda fall å andra sidan.
• Medlemsstaterna förhalar skeendet genom att använda sig av förfarandeåtgärder till att utreda och handlägga ärenden för att få ytterligare tid till att genomföra och tillämpa specifika rättsliga instrument eller förhala ekonomiska påföljder så länge som möjligt.

47

För att nå målen och hantera riskerna har kommissionen utvecklat en strategi som omfattar ett antal centrala funktioner och verktyg. Vad gäller själva EU-lagarna har kommissionen sedan 2002 införlivat övervakningspolitiken i sin mer omfångsrika strategi för bättre lagstiftning. Ett huvudmål för bättre lagstiftning är att främja tydliga och enkla EU-lagar. Kommissionen har utvecklat specifika verktyg för bättre lagstiftning för att se till att hänsyn tas till frågor som rör tillämpning och genomförande i varje skede av den politiska cykeln, inbegripet utvärderingsskedet.

48

Vad gäller att öka medborgarnas inflytande sätter kommissionen stor tillit till klagomål som en viktig informationskälla för att upptäcka överträdelser. För att uppmuntra till klagomål förser kommissionen medborgarna med information om deras rättigheter enligt europeisk och nationell lagstiftning. Det finns även ett antal förfarandegarantier för klagomål gällande handläggningen av deras klagomål. Kommissionen ger även medborgarna råd om tillgång till domstolsprövning på nationell nivå. Kommissionen har dessutom utvecklat ett antal mekanismer för alternativ tvistlösning för hantering av enskilda ärenden som avser bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen från medlemsstaternas sida. Till exempel har EU i anslutning till den inre marknadens funktion inrättat mekanismen ”Solvit” för att hjälpa medlemsstaterna att själva lösa ärenden där enskilda medborgares eller företags rättigheter enligt EU-lagstiftningen i en medlemsstat har kränkts av offentliga myndigheter i en annan medlemsstat.

49

Beträffande samarbetet med medlemsstaterna har kommissionen utvecklat ett antal verktyg för att främja efterlevnad, i syfte att förutse och lösa problem med att genomföra och tillämpa EU-lagstiftningen samt hantera överträdelser. Kommissionen uppmanar även medlemsstaterna att i förekommande fall ansöka om ekonomiskt stöd från EU:s budget för att öka den administrativa kapaciteten och finansiera den infrastruktur som krävs för att tillämpa vissa bestämmelser och direktiv. Genom den europeiska planeringsterminen kan en medlemsstat beviljas medel från EU:s budget på villkor att den genomför strukturreformer för att stärka sitt rättssystem.

50

Vad gäller inriktningen på allvarliga överträdelser ingår en förteckning över prioriterade överträdelser i kommissionens meddelanden (se ruta 3). I dessa meddelanden förklaras även kommissionens tillvägagångssätt beträffande begäran till domstolen att ålägga medlemsstaterna påföljder vid överträdelser enligt artikel 260.2 och 260.3 i EUF-fördraget. Kommissionen har också utvecklat riktmärken för att handlägga klagomål och hantera överträdelser på ett skyndsamt sätt.

51

Kommissionen har under flera år utarbetat årsrapporter om resultaten av sin övervakningsverksamhet som ett viktigt sätt att skapa insyn. Kommissionen avger även offentliga svar på framställningar och frågor från Europaparlamentet i ärenden som rör misstänkta överträdelser och undersökningar av Europeiska ombudsmannen om hanteringen av klagomål. Dessutom för kommissionen ett offentligt register över alla överträdelsebeslut och offentliggör information om beslut och domstolens domar genom pressmeddelanden.

Fördelning av ansvar och resurser för övervakningsverksamhet

52

Kommissionen är indelad i generaldirektorat som har ansvar för olika specifika politikområden. Generalsekretariatet har en central roll när det gäller att samordna kommissionens lagstiftningsverksamhet. Kommissionens övervakningsfunktion ingår i denna struktur. Det generaldirektorat som utarbetar ett lagstiftningsförslag ansvarar även för att övervaka tillämpningen av den lag som det resulterar i. Om fler än ett generaldirektorat är involverade i att utarbeta ett lagstiftningsförslag anges vilket generaldirektorat som har ”huvudansvar” i kommissionens årliga arbetsprogram.

53

För sin lagstiftning har varje ansvarigt generaldirektorat till uppgift att

• utföra kontroller av införlivandet och överensstämmelsen när det gäller medlemsstaternas genomförandeåtgärder,
• handlägga klagomål och ärenden som inleds på eget initiativ,
• utreda ärenden genom samarbete och informationsutbyte med medlemsstaterna,
• föreslå huruvida överträdelseförfaranden ska inledas och följa upp ärenden,
• främja medlemsstaternas efterlevnad med hjälp av en uppsättning verktyg.

54

Det ansvariga generaldirektoratet har även i uppgift att registrera sin övervakningsverksamhet i tre it-system som är gemensamma för hela kommissionen (se figur 6):

• CHAPs – en databas för registrering och uppföljning av klagomål som inkommit från enskilda medborgare och organisationer.
• EU Pilot – en plattform för kommissionens och medlemsstaternas samarbete och informationsutbyte om misstänkta överträdelser av EU-lagstiftningen, som i vissa fall kan användas för att åstadkomma efterlevnad.
• NIF – databasen för handläggning av formella överträdelseärenden och registrering av kommissionens beslut beträffande de olika stegen i det formella överträdelseförfarandet (se ruta 2).

55

Det finns avsevärda skillnader mellan generaldirektoratens övervakningsfunktioner. De flesta generaldirektoraten har integrerat viss övervakningsverksamhet i politiska direktorat. I omkring en tredjedel av generaldirektoraten är de politiska direktoraten även ansvariga för övervakning och efterlevnadsåtgärder. I de övriga generaldirektoraten utförs övervakning och kontroll av efterlevnad av en särskild rättstjänst inom generaldirektoratet eller en särskild enhet inom ett direktorat som inte deltar i lagstiftningsarbetet. Nästan alla generaldirektorat organiserar sin handläggning av klagomål, EU Pilot-förfaranden och överträdelseärenden efter politisk sektor, rättsligt instrument eller medlemsstat. I hälften av generaldirektoraten handläggs ärenden om potentiellt bristande efterlevnad av de politiska tjänstemän som har störst ansvar för lagstiftningen i fråga. I en tredjedel av generaldirektoraten har juridiska tjänstemän det främsta ansvaret för handläggning av ärendena.

56

Där lagstiftning och övervakningsfunktioner inbegriper avdelningar från olika direktorat säkerställer generaldirektoraten intern samordning genom arbetsgrupper, nätverk eller tillfälliga arbetsstrukturer. Alla generaldirektorat utser samordnare för handläggning av överträdelseärenden, och mer än en tredjedel av generaldirektoraten har utsett samordnare för direktiv. Kommissionen säkerställer övergripande samordning av sin övervakningsverksamhet genom en särskild enhet vid generalsekretariatet och ett internt nätverk. Varje generaldirektorat har en kontaktperson för överträdelser som fungerar som kontaktperson för generalsekretariatet och företräder generaldirektoratet i nätverket. Nätverket handlägger alla förvaltningsärenden som rör övervakning och verkställande av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna, främjar samstämmighet och överensstämmelse mellan generaldirektoraten och sammanträder två gånger om året. De generaldirektorat som har gemensamma resurser (dvs. hör till samma ”familj”) har undergrupper inom nätverket.

57

Kommissionen har viss centraliserad övervakningsverksamhet. En enhet inom generalsekretariatet ansvarar för att övervaka att medlemsstaterna anmäler införlivandeåtgärder, att generaldirektoraten slutför sina kontroller av införlivande och överensstämmelse samt att generaldirektoraten handlägger klagomål, EU Pilot-ärenden och överträdelseförfaranden (bland annat kontrolleras att generaldirektoraten har registrerat informationen korrekt i de relevanta it-systemen). Kommissionens juridiska avdelning ger rådgivning i ärenden under det administrativa förfarandet och sköter förbindelserna med domstolen under rättsprövningen. BUDG ansvarar för att uppbära påföljder som domstolen ålagt medlemsstaterna.

58

Eftersom generaldirektoraten organiserar sina övervakningsfunktioner på olika sätt finns det inga lättillgängliga uppgifter om hur stora personalresurser som är involverade. Enligt beräkningar från 13 av de 18 generaldirektoraten är mellan 15 och 20 % av den personal som arbetar vid kommissionen inom politikområden som kräver att medlemsstaterna ska tillämpa EU-lagstiftningen involverade i övervakningsverksamhet. Det finns dock avsevärda skillnader mellan dessa generaldirektorat vad gäller det absoluta antalet anställda som arbetar med dessa frågor och den andel av personalen som varje generaldirektorat avsätter till övervakningsverksamhet. Exempelvis är cirka 550 anställda (54 %) involverade i övervakningsverksamhet inom SANTE, vilket kan jämföras med färre än tio anställda vid CLIMA (5 %). Inga generaldirektorat planerade att öka sina personalresurser på kort sikt mot bakgrund av kommissionens nuvarande personalpolitik och flödet av lagstiftningsförslag.

59

På det hela taget hör större delen av den personal som är involverad i övervakningsverksamhet till generaldirektorat med hög ärendebalans. I vår enkät stod de tre generaldirektorat som tillhandahöll högst beräkningar för över 60 % av den totala andelen involverad personal.

Övervakning och samordning på kommissions- och generaldirektoratsnivå

60

Kommissionen leder och samordnar sin övervakningsverksamhet centralt och på generaldirektoratsnivå. Under årens lopp har kommissionen fastställt ett antal riktmärken för de generaldirektorat som handlägger klagomål, EU Pilot-ärenden och överträdelser (se ruta 4). Generalsekretariatet kontrollerar generaldirektoratens arbete i förhållande till dessa riktmärken som en del av de förfaranden som utförs två gånger och syftar till att säkerställa samstämmighet.

61

I vår enkät uppgav de flesta generaldirektorat (15 av 18) att de systematiskt övervakar sin handläggning av klagomål, EU Pilot-ärenden och överträdelseärenden för att kunna analysera arbetsbelastningen, kontrollera utvecklingen eller utarbeta planeringar. Endast tre generaldirektorat med väldigt få ärenden uppgav att de inte systematiskt övervakar sina ärenden (ECFIN, CLIMA och COMP). Generaldirektoraten rapporterar om handläggning av ärenden till sina respektive kommissionsledamöter som en del av kommissionens månatliga cykel för överträdelser. De flesta avdelningar som ansvarar för att övervaka ärenden (13 av 18) rapporterar regelbundet till sin generaldirektör. Andra generaldirektorat rapporterar bara på generaldirektoratsnivå när det behövs, exempelvis för att lyfta fram ärenden som kräver ytterligare styrning. I de flesta rapporter redovisas antalet ärenden och deras utfall samt resultaten av förfarandet för samstämmighet och allmänna frågor som rör efterlevnadsåtgärder. Ett fåtal generaldirektorat rapporterade även information om sina centrala resultatindikatorer och om hur personalresurserna används.

62

Eftersom endast vissa generaldirektorat övervakar medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen kräver kommissionen inte att generaldirektoraten systematiskt ska redogöra för sin övervakningsverksamhet i sina årliga verksamhetsrapporter. Hälften av generaldirektoraten i vår enkät (nio av 18) uppgav att de fastställer resultatindikatorer för sin handläggning av kontroller av införlivande, klagomål, EU Pilot-ärenden och överträdelseärenden. I de flesta fall använder sig dessa generaldirektorat av vissa eller samtliga av de riktmärken som fastställts av kommissionen (se ruta 4). Vår granskning av de årliga verksamhetsrapporterna för perioden 2014–2016 visade att olika generaldirektorat väljer att inrikta sig på olika aspekter av sin övervakningsverksamhet. De rapporterade indikatorerna inbegrep följande:

• Införlivande – andel mottagna anmälningar i procent från medlemsstaterna före utgången av tidsfristen (FISMA), medlemsstaternas införlivandegrad eller brist på införlivande med avseende på direktiv (GROW, MOVE, JUST och MARKT) och antal direktiv för vilka kommissionens kontroller av överensstämmelse inte avslutats inom ett år (JUST).
• Klagomål – totalt antal klagomål som handlagts under året (EMPL och JUST), andel klagomål i procent som avslutats inom ett år (JUST) och antal månader i genomsnitt som krävts för att handlägga ett ärende (FISMA).
• EU Pilot – antal ärenden som inletts och avslutats under året (ENV och TAXUD).
• Överträdelser – andel ärenden i procent avseende underlåtenhet att anmäla åtgärder som handlagts av kommissionen inom respektive tidsfrist (MOVE och FISMA), andel ärenden i procent som antingen avslutats eller hänskjutits till domstolen inom en viss tidsperiod (JUST), antal inledda, avslutade eller pågående ärenden (TAXUD, ENV och SANTE), antal ärenden som pågått i över tre år (MOVE), andel ärenden i procent avseende bristande överensstämmelse som avslutats inom respektive tidsfrist (FISMA), andel ärenden i procent som lagts fram för beslut av kommissionen, uttryckt som andel i procent av det totala antalet pågående ärenden (TAXUD) och överträdelseärendets längd (GROW).

63

De flesta generaldirektorat (elva av 18) uppgav att de har inrättat strukturer för utbyte av erfarenheter inom generaldirektoratet mellan ansvariga personer för övervakning och efterlevnadsåtgärder och ansvariga personer för EU-politik och lagstiftning. Dessa strukturer är antingen organisatoriska (fem av 11) eller utgörs av särskilda grupper, sammanträden eller utbildningstillfällen (sex av 11). På liknande sätt uppgav nästan hälften av alla generaldirektorat (åtta av 18) att erfarenheter utbyts med de personer som ansvarar för utvärdering och kontroll av ändamålsenligheten, antingen genom organisatoriska strukturer (fyra av åtta) eller särskilda grupper, sammanträden eller utbildningstillfällen (fyra av åtta). På central nivå säkerställer kommissionen samordning genom att generalsekretariatets enhet för tillämpning av EU-rätten är placerad inom generalsekretariatets direktorat för smart lagstiftning och arbetsprogrammet, tillsammans med enheterna för utvärdering, lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat samt för konsekvensbedömning.

64

Vad gäller utvärdering och internrevision har kommissionen hittills inte gjort någon övergripande utvärdering av sin övervakningsstrategi eller övervakningsverksamhet, även om det har gjorts vissa undersökningar på generaldirektoratsnivå. Kommissionens tjänst för internrevision (IAS) utför revision av generaldirektoratens strukturer för övervakning och åtgärder för att se till att EU-lagstiftningen följs. Sedan 2014 har tjänsten för internrevision utfört flera revisioner av generaldirektorat med ett stort antal direktiv eller överträdelseärenden som en del av ett revisionsprogram som ska genomföras i detta hänseende.

Förvaltning: övervakning, verkställande och främjande av efterlevnad

Kontroll av genomförandet av nya eller ändrade EU-direktiv

65

Ett nytt eller ändrat direktiv (se figur 7) kräver att medlemsstaterna anmäler de åtgärder som vidtagits för att genomföra direktivet i den nationella rättsordningen till kommissionen. Medlemsstaterna måste göra denna anmälan senast ett visst datum (vanligtvis två år efter det att direktivet antagits) och underrätta kommissionen om nationella genomförandeåtgärder.

66

Om en medlemsstat inte anmäler genomförandeåtgärder till kommissionen inom utsatt tidsfrist stämmer generalsekretariatet av ärendet med det ansvariga generaldirektoratet innan en underrättelse om underlåtenhet att göra anmälan utarbetas som kommissionen antar och skickar till medlemsstaten. De flesta överträdelseärenden som inleds av kommissionen avser sent införlivande av direktiv (se figur 8).

67

När kommissionen har fått in anmälningar bedömer den om medlemsstaterna har genomfört EU-direktiven fullt ut och på rätt sätt med hjälp av en tvåstegsstrategi som innefattar kontroller av införlivande och överensstämmelse. När kommissionen kontrollerar införlivandet undersöker den om medlemsstatens anmälan innehåller nationella genomförandeåtgärder för varje skyldighet som ingår i EU-direktivet (fullständighet). Vid en kontroll av överensstämmelsen jämför kommissionen bestämmelserna och skyldigheterna i EU-direktivet artikel för artikel med texten i de nationella genomförandeåtgärderna (korrekthet).

68

Det är det ansvariga generaldirektoratet för respektive direktiv som utför dessa kontroller av införlivande och överensstämmelse och som beslutar om kontrollernas omfattning. Nästan alla generaldirektorat uppgav att de kontrollerar införlivandet av samtliga bestämmelser eller skyldigheter i varje direktiv för samtliga medlemsstater. De flesta generaldirektorat uppgav att de även kontrollerar överensstämmelsen mellan samtliga bestämmelser i varje direktiv och de nationella genomförandeåtgärderna för samtliga medlemsstater, medan ett fåtal generaldirektorat inriktade sina kontroller enbart på de viktigaste bestämmelserna eller på den bestämmelse där överträdelserisken bedömdes vara störst. Enligt kommissionens nya strategi för efterlevnadsåtgärder, som gäller sedan 2017, måste generaldirektoraten utföra systematiska kontroller av införlivande och överensstämmelse.

69

Den viktigaste faktorn bakom respektive generaldirektorats arbetsbelastning i fråga om kontroller av införlivande och överensstämmelse utgörs av det antal direktiv som har trätt i kraft inom deras politikområde under den senaste tiden. Detta varierar avsevärt med tiden till följd av kommissionens arbetsprogram och EU:s lagstiftningsförfarande. Under tidsperioden 2014–2016 var det TAXUD, ENV, GROW, ENER och CLIMA som uppgav sig ha högst antal kontroller i vår enkät. Eftersom generaldirektoraten inte behöver registrera sina kontroller på ett enhetligt sätt i en central databas var det emellertid inte möjligt för alla generaldirektorat att ange några siffror, och de siffror som angavs är eventuellt inte helt jämförbara.

70

Kontroller av införlivande och överensstämmelse är en utmaning att utföra. Generaldirektoraten behöver omfattande kunskaper om medlemsstaternas rättssystem och språk och ska utföra kontrollerna inom vissa tidsfrister. Enligt de flesta generaldirektorat är det en utmaning att genomföra kontrollerna i tid på grund av de relativt snäva tidsfristerna i vissa fall och behovet av personal med nödvändig kompetens och expertis.

71

Hur lång tid som krävs för att genomföra dessa kontroller av införlivande och överensstämmelse beror på ett flertal faktorer. De faktorer som de flesta generaldirektorat angav var följande:

• EU-direktivens längd, komplexitet och/eller nyhetsgrad.
• Kvaliteten på informationen från medlemsstaterna om deras införlivandeåtgärder och dess punktlighet.
• De nationella genomförandeåtgärdernas antal och komplexitet.
• Tillgången till resurser (inbegripet översättningstjänster och juridisk/språklig kompetens) mot bakgrund av konkurrerande prioriteringar inom generaldirektoratet.

72

Eftersom generaldirektoraten inte behöver registrera sina kontroller på ett enhetligt sätt i en central databas finns det inga officiella uppgifter om tidsåtgången. De uppgifter som angavs av generaldirektoraten i vår enkät visade på avsevärda skillnader mellan politikområdena. Ett generaldirektorat påpekade att det kan ta cirka fyra till sex år från datumet då tidsfristen för införlivande löper ut till dess att kontrollen av överensstämmelse ska vara avslutad. Generaldirektoraten uppgav att kontroller av överensstämmelse tar betydligt längre tid att genomföra än kontroller av införlivande. Ett generaldirektorat påpekade att tvåstegsstrategin är användbar men att den försinkar den övergripande bedömningen. Generaldirektoratet i fråga föreslog att kommissionen ska överväga att göra det möjligt att inbegripa problem med bristande överensstämmelse i överträdelseärenden som avser bristande införlivande. För att påskynda förfarandet har ett annat generaldirektorat undersökt möjligheten att använda sig av språkteknik för automatiska kontroller.

73

De flesta generaldirektorat som har ett stort antal direktiv att kontrollera använder sig emellanåt av uppdragsavtal. Det främsta skäl som generaldirektoraten uppgav till att låta utföra kontroller genom uppdragsavtal var att det saknades personalresurser internt, liksom att det saknades kunskaper i de berörda medlemsstaternas språk eller rättssystem. Där uppdragsavtal förekommer uppgav generaldirektoraten att deras personal verifierar det arbete som utförts av externa entreprenörer. De flesta av generaldirektoraten var antingen tillfreds eller mycket tillfreds med det externt utförda arbetet i fråga om fullständighet, korrekthet och punktlighet. Inget generaldirektorat uppgav att det var missnöjt med resultaten av de kontroller som utförts externt. Ett generaldirektorat påpekade dock att uppdragsavtal kan medföra att det totalt sett tar längre tid att genomföra kontrollerna.

Handläggning av klagomål och identifiering av ärenden på eget initiativ

74

Kommissionen identifierar främst potentiella överträdelser som avser bristande överensstämmelse med fördrag, förordningar och beslut samt ärenden som avser bristande tillämpning av direktiv genom handläggning av klagomål och undersökningar på kommissionens eget initiativ. I vår enkät ansåg generaldirektoraten överlag att klagomål är den viktigaste informationskällan till att upptäcka dessa typer av potentiella överträdelseärenden.

75

Generaldirektoraten mottar klagomål på flera olika sätt, bland annat direkt till generaldirektoratet eller via kommissionens webbplats. Kommissionen handlägger även framställningar som lämnas till den som klagomål från Europaparlamentet. Sedan 2017 måste generaldirektoraten begära att de klagande fyller i ett standardformulär för klagomål. Detta initiativ syftar till att göra det möjligt att framöver bättre kunna kategorisera klagomålet och den klagande.

76

Kommissionen tar emot klagomål från flera olika kategorier av klagande, bland annat medborgare, företag och intressegrupper. Eftersom generaldirektoraten inte behöver kategorisera de klagande finns det inga officiella uppgifter om fördelningen av de olika kategorierna av klagande. De uppskattningar som gjordes av 13 generaldirektorat i vår enkät uppvisar avsevärda skillnader mellan politikområdena. Tio generaldirektorat uppgav att de tar emot fler klagomål från enskilda än från organisationer, medan sex generaldirektorat beräknade att 90 % eller mer av deras klagomål kommer från enskilda. Generaldirektoraten uppgav att de tog emot fler klagomål från organisationer inom områdena beskattning, energi och klimatpolitik. Baserat på ett viktat genomsnitt av generaldirektoratens uppskattningar visar vår enkät att generaldirektoraten tar emot cirka två tredjedelar av sina klagomål från enskilda och en tredjedel från organisationer.

77

Förfarandena för handläggning av klagomål fastställs i ett meddelande från kommissionen¹⁸. Generaldirektoraten måste registrera klagomålen i CHAPs-systemet. Kommissionen är skyldig att svara de klagande direkt och hålla dem underrättade om alla åtgärder som vidtas (eller inte vidtas) för att följa sina regler för god förvaltningssed och garantera insyn.

78

Det ansvariga generaldirektoratet bedömer först om ett klagomål ska undersökas. Kommissionen har fastställt kriterier för de ärenden där generaldirektoraten inte bör utreda ett klagomål. De flesta klagomål leder inte till någon undersökning i EU Pilot-systemet eller till ett överträdelseförfarande (se figur 9).

79

Kommissionen offentliggör inte några uppgifter om skälen till att den inte utreder klagomål. I vår enkät uppgav de flesta generaldirektorat (13 av 18) att de inte kontrollerade skälen. De vanligaste skäl som generaldirektoraten uppgav till varför ett klagomål inte ledde till en utredning var följande:

• Det har inte förekommit någon överträdelse av EU-lagstiftningen eller den fråga som tagits upp av den klagande hör inte till EU:s befogenheter.
• Den klagande har inte lämnat tillräckliga indikationer på allmän praxis (dvs. praxis som inte är begränsad till den klagande).
• Den klagandes problem kan lösas genom nationella domstolar eller genom en alternativ mekanism (t.ex. Solvit).
• Den klagande har inte lämnat tillräckligt med information trots uppmaningar om att göra klagomålet fullständigt.
• Klagomålet avser en medlemsstats införlivande av ett direktiv på ett allmänt sätt som genomgår kontroller av införlivande eller överensstämmelse.
• Det finns en pågående begäran om förhandsavgörande från domstolen enligt artikel 267 i EUF-fördraget i samma ärende.
• Det finns ett EU-omfattande eller nationellt lagstiftningsförslag under behandling som rör den klagandes problem.
• Det pågår en nationell rättegång i samma ärende.

80

Vad gäller de positiva aspekterna av handläggningsförfarandet för klagomål uppgav generaldirektoraten följande:

• Det utgör en direkt informationskälla om medlemsstaternas genomförande och tillämpning av EU-lagstiftningen.
• Det ger kommissionen verktyg att stödja EU-medborgarna direkt på ett transparent och användarvänligt sätt som även kan göra det möjligt för medborgarna att bättre förstå hur EU styrs och vilket ansvar EU har.
• Det är inriktat på att enbart utreda relevanta klagomål.

81

Beträffande begränsningarna beskrev generaldirektoraten flera olika faktorer som gjorde det till en utmaning att handlägga klagomål effektivt och ändamålsenligt och tillfredsställa de klagande, bland annat följande:

• Flera klagande har orealistiska förväntningar på kommissionens befogenheter och kapacitet att lösa specifika ärenden eller lämnar otillräcklig information om sina ärenden.
• Verksamheten är komplex och tidskrävande, och kräver betydande kompetens och omdömesförmåga, samtidigt som den leder till relativt få överträdelseförfaranden.
• Det sätt som kommissionen är organiserad på kan göra det svårt att handlägga många klagomål som rör samma problem eller enskilda klagomål som är relevanta för fler än en av kommissionens avdelningar.

82

Generaldirektoraten uppgav att de handlade ett mycket varierande antal klagomål under perioden 2014–2016. Till exempel uppgav TAXUD att det handlade cirka 950 ärenden per år, medan CLIMA och ECFIN handlade färre än tio ärenden per år, jämfört med ett genomsnittligt antal på ca 200 ärenden per år för samtliga generaldirektorat.

83

I fråga om ärenden på eget initiativ, för de områden där sådana förekommer, ansåg generaldirektoraten att befogenheten att inspektera, utreda eller kontrollera var den viktigaste källan till att identifiera förmodade överträdelseärenden. Omkring en tredjedel av generaldirektoraten ansåg att kontroller av ändamålsenligheten och utvärderingar samt rapporter i press och medier var viktiga informationskällor. Generaldirektoraten underströk även att ett antal andra informationskällor var mycket viktiga inom deras politikområden, bland annat nationella inspektionsrapporter (ENV), rapporter från EU:s tillsynsorgan (FISMA) och granskningsrapporter (REGIO). Generaldirektoraten på de politikområden där Solvit-mekanismen tillämpas ansåg inte att denna tillhörde de viktigaste informationskällorna för att identifiera potentiella överträdelseärenden.

84

Generaldirektoraten uppgav även att de handlade ett mycket varierande antal ärenden på eget initiativ under perioden 2014–2016. Exempelvis redovisade ENER att det under denna period handlade över 200 ärenden per år, medan REGIO, EAC och ECFIN inte handlade några alls. Likaså uppgav generaldirektoraten att de handlade mycket varierande kvoter av ärenden på eget initiativ. De flesta generaldirektoraten handlägger många fler klagomål än ärenden på eget initiativ, förutom ENER, SANTE och MARE. Dessa generaldirektorat tar emot relativt få klagomål men har utredningsbefogenheter som leder till ärenden på eget initiativ. På det hela taget handläggs fler ärenden på eget initiativ än klagomål (se figur 10).

Utredning av ärenden genom EU Pilot

85

I fråga om misstänkta överträdelser kan generaldirektoraten utreda ärendet med medlemsstaten i fråga med hjälp av mekanismen EU Pilot¹⁹. EU Pilot är ett elektroniskt verktyg för att i förtroende samla information om medlemsstaternas misstänkta överträdelser av EU-lagstiftningen. I vissa fall kan mekanismen användas för att åstadkomma efterlevnad utan att man behöver ta till det formella överträdelseförfarandet.

86

EU Pilot är ett sätt för kommissionen och medlemsstaterna att föra en strukturerad dialog inom fastställda tidsfrister. Generaldirektoraten skapar först ”ärenden” i EU Pilot för varje potentiellt överträdelseärende. Generaldirektoratet skickar därefter en förfrågan till den berörda medlemsstaten, som har tio veckor på sig att svara. Generaldirektoratet har sedan tio veckor på sig att utvärdera svaret. Beroende på hur utvärderingen utfaller beslutar generaldirektoratet att antingen avsluta ärendet, begära ytterligare information eller föreslå att kommissionen inleder ett formellt överträdelseförfarande.

87

I vår enkät ansåg nästan alla medlemsstater att kommissionen tillhandahåller lämplig information i EU Pilot om potentiella överträdelser. Medlemsstaterna framhöll att EU Pilots främsta positiva aspekter är att den

• bidrar till att undvika överträdelseförfaranden och främja skyndsamma lösningar för att komma till rätta med bristande efterlevnad,
• bidrar till ömsesidig förståelse av EU-lagstiftningen och medlemsstaternas genomförandeåtgärder,
• främjar en samarbetskultur mellan kommissionens generaldirektorat och nationella myndigheter,
• är ett användarvänligt sätt att strukturera kommunikation inom utsatta tidsfrister,
• bidrar till att samordna och öka medvetenheten inom medlemsstaterna om frågor som rör efterlevnad,
• ökar medborgarnas egenmakt genom att bidra till utredningar av en medlemsstats misstänkta kränkningar av deras rättigheter.

88

Vad gäller mekanismens begränsningar påpekade ett fåtal medlemsstater (5 av 27) att generaldirektoratens långsamma svar i vissa fall undergrävde EU Pilot-mekanismens ändamålsenlighet i fråga om att lösa specifika ärenden. Ett fåtal medlemsstater påpekade även att kommissionen sedan 2017 har upphört att systematiskt använda sig av EU Pilot för att handlägga vissa slags ärenden innan den inlett överträdelseförfarandet, som en del av sin nya strategi för efterlevnadsåtgärder. Dessa medlemsstater varnade för att det i slutändan kan komma att ta längre tid att lösa sådana ärenden på ett skyndsamt sätt. Vissa medlemsstater påpekade också att EU Pilot-plattformen hjälper dem att få en översikt över och handlägga ärenden på ett samordnat sätt.

89

När EU Pilot infördes 2008 ledde det till att färre nya överträdelseförfaranden inleddes under ett antal år, eftersom nya ärenden först utreddes genom plattformen. Till följd av detta sjönk även antalet pågående överträdelseärenden under några år. År 2016 översteg antalet nya överträdelseärenden antalet nya EU Pilot-ärenden (se figur 11).

Verkställande av EU-lagstiftning genom överträdelseförfarandet

90

Kommissionen åtnjuter egen bestämmanderätt i fråga om att inleda det formella överträdelseförfarandet. Så snart ett generaldirektorat har konstaterat att det finns tillräckliga bevis för en förmodad överträdelse utarbetar det ett beslut så att kommissionen kan inleda förfarandet. Artiklarna 258 och 260 i EUF-fördraget anger vilka steg som ingår i förfarandet (se ruta 2), och dessa gäller för alla slags ärenden. Varje steg i förfarandet ger dels medlemsstaten en möjlighet att uppfylla sina skyldigheter, dels kommissionen en möjlighet att avsluta ärendet.

91

Kommissionen måste godkänna varje steg i det formella överträdelseförfarandet. I samråd med kommissionens rättstjänst utarbetar generaldirektoraten förslag till kommissionens beslut i specifika ärenden. Den enhet inom generalsekretariatet som ansvarar för att övervaka EU-lagstiftningens tillämpning för upp respektive förslag på dagordningen till kommissionens sammanträden. Kommissionen fattar beslut i överträdelseärenden vid ett tiotal sammanträden varje år (dvs. varje månad med undantag för sommarmånaderna). Hur många beslut som behandlas per sammanträde varierar betydligt beroende på hur många ärenden som väntar.

92

Under det administrativa förfarandet i det formella överträdelseförfarandet (steg 1 och 2) försöker kommissionen samarbeta med medlemsstaterna för att lösa problemet och undvika att hänskjuta ärendet i onödan till domstolen. I vår enkät uppgav de flesta generaldirektoraten (15 av 18) att de kommunicerade med medlemsstaterna under det administrativa förfarandet genom ”politiska” eller administrativa skrivelser samt diskuterade oavgjorda ärenden med medlemsstaternas företrädare i ”paketmöten” eller andra forum. Ett fåtal medlemsstater påpekade att det var svårt att samordna svaren på de administrativa skrivelserna. I praktiken avslutar kommissionen de flesta ärenden under det administrativa förfarandet, innan de hänskjuts till domstolen (steg 3).

93

I fråga om utmaningar ansåg nästan alla generaldirektorat (17 av 18) att det är en utmaning att hinna handlägga överträdelseärenden i tid, och de flesta av dem (15 av 17) ansåg att den kompetens och expertis som krävs för detta är en stor bidragande faktor. Medan nästan alla medlemsstater (23 av 24) uppgav att tidsfristerna för att svara på formella underrättelser och motiverade yttranden (steg 1 och 2) i regel var tillräckliga för enkla ärenden, ansåg de flesta av dem (20 av 24) att de sällan var tillräckligt långa för mycket komplexa ärenden. De flesta medlemsstater (tolv av 23) ansåg att kommissionens underrättelser och yttranden är en lämplig grund för ett svar. Flera andra medlemsstater (elva av 23) ansåg att dessa endast var delvis lämpliga. Ett fåtal medlemsstater uppgav att kommissionens dokument ibland saknar tydlighet och att kvaliteten varierar beroende på generaldirektorat eller ärende.

94

När ett ärende väl har hänskjutits till domstolen beror det på domstolens handläggningsförfarande hur lång tid det tar innan en dom avkunnas i ärendet (steg 4). Hur lång tid ett ärende tar vid domstolen kan bero på flera faktorer, framför allt hur komplext ärendet är. Om kommissionen hänskjuter ärendet på nytt till domstolen enligt artikel 260.2 i EUF-fördraget (steg 5) kan det ta avsevärt längre tid att lösa ärendet. Hur lång det tar innan domstolen avgör om ekonomiska påföljder ska åläggas en medlemsstat beror på hur lång tid medlemsstaten har fått på sig att rätta sig efter den föregående domen, hur lång tid kommissionen tar på sig för att skicka en ny underrättelse till medlemsstaten om att denna fortsatt brister i efterlevnad samt hur lång tid det tar för domstolen att avkunna en dom.

95

Kommissionen avgör själv eller drar tillbaka många ärenden innan en dom avkunnas av domstolen (steg 4 och 5). Därmed leder endast en liten andel överträdelseförfaranden till ekonomiska påföljder för medlemsstaterna enligt artikel 260.2 i EUF-fördraget (steg 5). I dessa fall kan överträdelseförfarandet ha tagit flera år. Påföljderna är tillämpliga på daglig basis till dess att medlemsstaten anmäler att den följer domen (viten). Om en medlemsstat uppvisar efterlevnad innan en slutlig dom avkunnas kan domstolen förelägga ett standardbelopp som motsvarar den föregående tidsperioden av bristande efterlevnad. Det är BUDG som gör denna beräkning och som uppbär vitena.

96

Det ansvariga generaldirektoratet har i uppgift att övervaka alla eventuella efterföljande problem med bristande efterlevnad eller ytterligare ärenden av bristfällig tillämpning från medlemsstatens sida genom klagomål eller undersökningar på eget initiativ.

97

Vad gäller positiva aspekter underströk de flesta generaldirektoraten (13 av 18) överträdelseförfarandets roll för att utöva påtryckningar på medlemsstaterna att följa EU-lagstiftningen, avskräcka från bristande efterlevnad och belysa svårigheter med att genomföra lagstiftningen. Olika generaldirektorat underströk även det positiva med förfarandets höga nivå, strukturerade utformning och insynsvänliga beskaffenhet, kommissionens egen bestämmanderätt i fråga om att använda sig av förfarandet och resultatens synlighet. Dessutom ansåg ett antal generaldirektorat att överträdelseförfarandet är ett bra sätt för kommissionen att signalera till medlemsstaterna och medborgarna att den tar allvarligt på bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen. I vår enkät uppgav nästan alla medlemsstater (25 av 26) att de ekonomiska påföljder som föreläggs av domstolen i överträdelseärenden har en kraftigt avskräckande verkan. Under perioden 2014–2016 uppgick medlemsstaternas totala ekonomiska påföljder på grund av bristande efterlevnad av en dom från domstolen till 339 miljoner euro²⁰.

98

I fråga om begränsningar för överträdelseförfarandet underströk flera generaldirektorat (åtta av 18) förfarandets längd. Olika generaldirektorat framhöll även

• förfarandets betungande karaktär (ärenden kräver ”en hög bevisnivå”),
• behovet av betydande kunskap och kompetens,
• kommissionens långdragna och komplexa interna beslutsprocess,
• behovet av att avgöra om ärenden ska handläggas eller avslutas,
• överträdelseärendenas konfrontativa karaktär,
• svårigheterna med att handlägga politiskt känsliga ärenden och ärenden avseende delvis bristande efterlevnad,
• utmaningen att säkerställa lika behandling av medlemsstater,
• den kontraproduktiva aspekten av att inleda överträdelseförfaranden i vissa fall.

99

Beträffande kommissionens egen bestämmanderätt i fråga om det formella överträdelseförfarandet ansåg flera medlemsstater (nio av 22) att den underlättar ett ändamålsenligt genomförande av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna. Flera andra medlemsstater (tio av 22) ansåg att den endast delvis underlättar ett ändamålsenligt genomförande. Ett fåtal medlemsstater (tre av 22) ansåg att den inte underlättar ett ändamålsenligt genomförande. Den främsta oro som flera av medlemsstaterna (tio av 22) uttryckte var att kommissionen inte längre systematiskt använder sig av EU Pilot-mekanismen för informationsutbyte om vissa slags ärenden innan ett överträdelseförfarande inleds. Figur 12 visar hur många veckor det i genomsnitt tog under perioden 2014–2016 för att handlägga klagomål, utföra undersökningar genom EU Pilot och handlägga överträdelseärenden innan de avslutades. Av figuren framgår att överträdelseärenden baserade på klagomål tog cirka 140 veckor att lösa, varav omkring halva tiden gick åt till att undersöka klagomålet genom EU Pilot innan det formella överträdelseförfarandet inleddes.

Verktyg för att främja efterlevnad

100

Utöver övervaknings- och efterlevnadsåtgärder förfogar kommissionen över en uppsättning ”verktyg” som kan användas i olika skeden av den politiska cykeln för att hjälpa medlemsstaterna att tillämpa EU-lagstiftningen korrekt och i tid (”verktyg för att främja efterlevnad”). När kommissionen utarbetar förslag kan den kräva att det ansvariga generaldirektoratet ska upprätta en genomförandeplan som beskriver medlemsstaternas största utmaningar och de åtgärder som medlemsstaterna förväntas vidta. Den kan även utfärda riktlinjer för medlemsstaterna om hur de ska tolka, genomföra och tillämpa EU:s rättsliga instrument. Ett direktiv kan även kräva att medlemsstaterna ska tillhandahålla förklarande dokument som anger hur de har införlivat direktivets bestämmelser i sin nationella lagstiftning.

101

Under genomförande- och tillämpningsfaserna har kommissionen tillgång till ett antal mötesbaserade verktyg. Dessa inbegriper kommittéer som inrättats genom ett direktiv och består av företrädare för medlemsstaterna, kommissionens samordnade nätverk som består av företrädare för medlemsstaterna med ansvar för genomförande, expertgrupper som inrättats av kommissionen för att bistå med rådgivning eller arbetsseminarier som kommissionen kan genomföra med specifika medlemsstater. Inom vissa politikområden genomför generaldirektoraten även så kallade paketmöten med specifika medlemsstater för att diskutera frågor som rör genomförande och överträdelseärenden. Vid sidan av dessa mötesbaserade verktyg kan kommissionen även använda resultattavlor eller barometrar för att belysa hur väl medlemsstaterna har genomfört EU-lagstiftningen.

102

Generaldirektoraten ansvarar för att använda dessa verktyg för att bistå medlemsstaterna i fråga om de rättsliga instrumenten inom deras politikområde. Kommissionen har inget centralt register över hur alla dessa verktyg används av generaldirektoraten. I våra enkäter²¹ frågade vi generaldirektoraten och medlemsstaterna om hur de använder varje verktyg och hur ändamålsenliga dessa är, inbegripet deras positiva aspekter och begränsningar. Vi frågade även medlemsstaterna om den administrativa börda som vissa verktyg medför för dem samt deras preferenser när det gäller att använda respektive verktyg mer eller mindre ofta. Vi presenterar resultaten av vår analys för respektive verktyg i bilaga III. Figur 13 ger en översikt över hur högt generaldirektoraten och medlemsstaterna rangordnade de viktigaste verktygen.

103

I allmänhet klassificerade generaldirektoraten och medlemsstaterna verktygen som ändamålsenliga (dvs. som åtminstone ”medelmåttigt” ändamålsenliga, med en poäng på ”3”). Överlag klassade generaldirektoraten främjandeverktygens ändamålsenlighet något högre än medlemsstaterna. Detta beror till stor del på att generaldirektoraten rangordnade förklarande dokument med jämförelsetabeller och paketmöten betydligt högre än medlemsstaterna.

104

Genomförandeplaner är det verktyg som används minst. Generaldirektoraten och medlemsstaterna betraktar dem även som minst ändamålsenliga av alla verktyg. Även om dessa ansågs belysa viktiga utmaningar för genomförandet, ansågs de samtidigt ha begränsad användbarhet eftersom de ofta utarbetas för tidigt i förfarandet och inte beaktar de enskilda medlemsstaternas olika särdrag.

105

Riktlinjer hör till de verktyg som används mest. Både generaldirektoraten och medlemsstaterna betraktade dem som mycket ändamålsenliga, framför allt vid komplex lagstiftning. Riktlinjer ansågs spela en viktig roll för att säkerställa en samsyn i fråga om EU-direktiven, även om de inte tillhandahåller en definitiv tolkning av EU-lagstiftningen. De flesta medlemsstater var av åsikten att riktlinjer borde användas i högre grad.

106

Förklarande dokument med jämförelsetabeller betraktades som mycket ändamålsenliga av generaldirektoraten för att underlätta kontroller av införlivande och överensstämmelse avseende nationella genomförandeåtgärder. Flera medlemsstater uppgav att de utarbetade sådana dokument för egen användning som en del av sina förfaranden för att säkerställa korrekt införlivande av EU-direktiven och rangordnade dem som mycket ändamålsenliga. De medlemsstater som inte utarbetade förklarande dokument med jämförelsetabeller uppgav däremot att de var mycket betungande att utarbeta. Flera olika generaldirektorat och medlemsstater ansåg även att förklarande dokument bidrar till rättslig säkerhet och transparens vad gäller EU-lagstiftningens genomförande i praktiken.

107

De flesta medlemsstater uppmanade kommissionen att i större utsträckning använda sig av mötesbaserade verktyg. Detta trots den stora administrativa börda som det innebär att delta i sådana forum. Några medlemsstater påpekade dock att generaldirektoratens metoder skiljer sig åt sinsemellan och att det finns utrymme för kommissionen att utveckla en mer riktad och enhetlig metod för användningen av dessa verktyg. Trots att medlemsstaterna ansåg att resultattavlor kan bidra till att uppmuntra medlemsstaterna att förbättra sin efterlevnad ville de flesta inte se en ökad användning av dem.

Säkerställande av transparens på området för efterlevnad och övervakning

108

Kommissionen har höga förväntningar på transparens på sig från medborgare och berörda intressenter vad gäller handläggningen av alla slags överträdelseärenden, medlemsstaternas efterlevnad av EU-lagstiftningen och kommissionens egen övervakningsverksamhet:

• De enskilda klagande förväntar sig att bli underrättade om vilka åtgärder som ska vidtas för att lösa deras problem och hur ärendet framskrider.
• Medlemsstaterna förväntar sig att behandlas rättvist och konsekvent vad gäller övervakning och kontroll av efterlevnad.
• EU:s lagstiftare förväntar sig att bli underrättade om medlemsstaternas genomförande och tillämpning av den EU-lagstiftning som de har antagit.
• Mer allmänt förväntar sig andra EU-institutioner, såsom Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK), Europeiska regionkommittén (ReK) och Europeiska ombudsmannen, och den breda allmänheten att bli underrättade om både medlemsstaternas efterlevnad av EU-lagstiftningen och om hur kommissionen utför sin övervakningsverksamhet.

109

Kommissionen använder sig av ett antal verktyg för att kommunicera med och rapportera till dessa olika mottagare om specifika ärenden, medlemsstaternas efterlevnadsproblem och kommissionens egen övervakningsverksamhet, samtidigt som den garanterar sekretess där så krävs.

110

Vad gäller specifika ärenden är skriftlig korrespondens den främsta metoden för att kommunicera med enskilda klagande. Syftet med korrespondensen är att hålla de klagande underrättade om kommissionens handläggning av klagomålet och förklara skälen till kommissionens beslut att inte utreda klagomålet eller att avsluta ärendet. Kommissionen har fastställt ett antal administrativa garantier för klagande (se ruta 6).

111

När kommissionen har inlett ett formellt överträdelseförfarande kan den klagande följa de efterföljande stegen i förfarandet via kommissionens offentliga register över överträdelseförfarandebeslut och relevanta pressmeddelanden. Pågående ärenden som hänskjutits till domstolen kan följas via domstolens egen webbplats.

112

Vad gäller medlemsstaternas efterlevnad av EU-lagstiftningen fastställer vissa EU-lagar i översynsklausuler att kommissionen ska upprätta genomföranderapporter²² om direktivens införlivande. Frågor som rör införlivande kan även belysas i andra former av offentliggjorda översyner i efterhand, exempelvis kontroller av ändamålsenligheten och utvärderingar.

113

För direktiv som särskilt avser den inre marknaden tillhandahåller kommissionen indikatorer och information angående en rad frågor som rör genomförande och tillämpning i resultattavlan för den inre marknaden. Denna resultattavla inbegriper ett antal indikatorer, bland annat om införlivandet av direktiv, överträdelseärenden och EU Pilot-ärenden (se ruta 7).

114

Mer allmänt kommunicerar kommissionen resultaten av sin övervakningsverksamhet och andra aspekter av sitt arbete genom årsrapporten om kontrollen av unionsrättens tillämpning. Kommissionen utarbetar denna rapport främst för Europaparlamentets räkning. Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor granskar denna rapport ingående varje år och använder den som grund för ett betänkande från Europaparlamentet. Kommissionen har under flera år haft en konsekvent strategi för årsrapportens innehåll och presentation men har lagt till ytterligare information och analyser på Europaparlamentets begäran. Inom ramen för detta har EESK uppmanat kommissionen att begära in ett yttrande över årsrapporten från kommittén för att göra det möjligt att registrera åsikter från det organiserade civilsamhället om tillämpningen av EU-lagstiftningen. EESK har även uppmanat kommissionen att fästa större vikt vid offentlig information om överträdelser i allmänhet²³. Även ReK har påpekat vikten av att öka allmänhetens tillgång till information om EU-lagstiftningens tillämpning med tanke på den viktiga roll som lokala och regionala myndigheter spelar när det gäller att genomföra EU-lagstiftningen i praktiken²⁴.

115

Under perioden 2014–2016, som vi har analyserat, bestod kommissionens årsrapporter av en välillustrerad rapport på hög nivå (ca 30 sidor) och två bilagor med utförlig information och diagram för var och en av de 28 medlemsstaterna samt varje relevant politikområde. Sammanfattningen beskriver EU:s överträdelsepolitik, understryker hur kommissionens övervakningsverksamhet bidrar till Juncker-kommissionens relevanta prioriteringar och förklarar kommissionens respektive medlemsstaternas ansvar för att EU-lagstiftningen tillämpas. Sammanfattningen innehåller även en analys av de viktigaste aspekterna av kommissionens handläggning av klagomål och överträdelseärenden och avgörandena från domstolen, inbegripet illustrerande exempel. I flera frågor av allmänt intresse för intressenter tillhandahåller kommissionen dock ingen information eller analys (se ruta 8).

116

I detta sammanhang konstaterar vi att Europeiska ombudsmannen på grundval av en strategisk undersökning 2017 föreslog att kommissionen bör ge mer information om utfallet av dess arbete med att lösa faktiska överträdelser av EU-lagstiftningen under det administrativa förfarandet – och om hur lång tid detta i genomsnitt har tagit – i sin årsrapport om kontrollen av unionsrättens tillämpning²⁵.

Offentlig revision av hur EU-lagstiftningen efterlevs

Offentlig revision på nationell nivå

117

Som en del av vår analys uppmanade vi medlemsstaternas högre revisionsorgan att kartlägga granskningsrapporter avseende tillämpningen av EU-lagstiftningen under perioden 2013–2017, för att få en överblick över de högre revisionsorganens arbete på detta område. Av 185 granskningsrapporter från 13 högre revisionsorgan analyserade vi de 62 rapporter som vi bedömde vara mest relevanta för inriktningen och omfattningen på vår översiktliga analys. Dessa granskningsrapporter återspeglade aspekter av både regelefterlevnadsrevision och effektivitetsrevision.

118

Även om de högre revisionsorganens granskningar omfattade en mängd olika politikområden avsåg de flesta av dem miljö och energi, beskattning och transport. Flera av de miljö- och energipolitiska rapporterna (24 rapporter) var inriktade på genomförandet av komplexa direktiv, exempelvis ramdirektivet för vatten eller ramdirektivet om avfall. Det näst vanligaste politikområde som togs upp var skattepolitik (nio rapporter), där mer än en rapport omfattade delsektorerna e-handel och moms. Det tredje vanligaste politikområdet var transport (åtta rapporter), som omfattade olika aspekter från järnväg till vägtransport. Av övriga politikområden förekom även ekonomiska och finansiella styrelseformer, jordbruk, regional utveckling och andra särskilda aspekter som är kopplade till den inre marknaden i rapporterna, inbegripet frågor som offentlig upphandling eller statligt stöd.

119

I ett fåtal effektivitetsrevisioner av medlemsstaternas offentliga förvaltning undersöktes orsakerna till försenat införlivande men endast inom ramen för ett enskilt politikområde eller ett specifikt rättsligt unionsinstrument. I de flesta fallen avsåg revisionsmålen utfallet av en nationell politik inom ett område där vissa bestämmelser i EU-lagstiftningen var i kraft. I dessa fall bedömde de högre revisionsorganen i första hand hur ändamålsenliga de nationella politiska åtgärderna var för att uppnå dessa mål. Granskningarna innehöll i regel inte någon bedömning av de nationella förfarandena för införlivande och genomförande av EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen.

120

Trots detta hänvisades det i ett stort antal granskningsrapporter åtminstone till tidsramarna för EU-lagstiftningens införlivande, och förseningar noterades. I ett fåtal fall analyserade de högre revisionsorganen skälen till dessa förseningar och utvärderade andra potentiella brister eller inkonsekvenser i införlivandet av EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen. I en granskningsrapport konstaterades att det fanns en risk med ett sent införlivande baserat på en analys av den nationella lagstiftningen i förhållande till åtaganden som härrörde från EU-lagstiftningen. En annan granskningsrapport innehöll en översikt över det nationella förfarandet för införlivande av EU-direktiv. Dessutom tog vissa av rapporterna upp formella överträdelseärenden eller EU Pilot-ärenden som var kopplade till temat för granskningen, och ett fåtal högre revisionsorgan tillhandahöll även en översikt över konsekvenserna av bristande efterlevnad av EU-lagstiftningen, inbegripet ekonomiska följder.

121

Ett fåtal granskningar som omfattade pågående överträdelseärenden innehöll en kvalitativ bedömning av överensstämmelsen mellan bestämmelser i den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen. En granskningsrapport innehöll en analys av den nationella genomförandeåtgärd som utarbetats för att införliva ett direktiv. En annan rapport innehöll rekommendationer som beaktades när det berörda direktivet genomfördes. I ytterligare en rapport beräknades kostnaderna för anpassningar i samband med genomförandet av kraven i ett nytt direktiv som höll på att införlivas.

122

I flera fall var granskningsrapporterna inte begränsade till staten, utan utvärderade i stället åtgärder som antagits på regional och lokal nivå för att genomföra åtaganden enligt EU-lagstiftningen.

123

Vi konstaterade att ett högre revisionsorgan i ett fall hade utfört en myndighetsövergripande effektivitetsrevision av hur ändamålsenligt EU-lagstiftningen hade genomförts av den nationella förvaltningen, där det utvärderade de bakomliggande förfaranden och faktorer som påverkade både hur punktligt och korrekt EU-lagstiftningen genomfördes (se ruta 9).

124

Slutligen tillhandahöll ett antal högre revisionsorgan översikter i årsrapporter av införlivandet av EU-lagstiftningen (vanligtvis baserat på offentlig EU-statistik) och överträdelseärenden mot medlemsstaten.

Offentlig revision på EU-nivå

125

Revisionsrätten ansvarar för revisionen av EU:s inkomster och utgifter. Detta inbegriper efterlevnad av EU:s budgetförordningar. Det innefattar även effektivitetsrevision av politik och utgiftsprogram. I detta sammanhang omfattar revisionsrättens granskningar i vissa fall frågor som rör medlemsstaternas efterlevnad av EU-lagstiftningen.

126

Vi gick igenom revisionsrättens särskilda rapporter för perioden 2014–2017. Vi kunde konstatera att elva av 106 rapporter behandlade frågor med anknytning till medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen eller kommissionens övervakningsverksamhet enligt artikel 17.1 i EU-fördraget.

127

Till största delen gällde iakttagelserna i våra särskilda rapporter med anknytning till tillämpning av EU-lagstiftningen fall där EU-direktiven inte hade införlivats korrekt eller i tid, med risk för att undergräva resultaten inom ett visst politikområde. I vissa fall hade vi även gjort iakttagelser om den tid som det tog att lösa överträdelser. Vad gäller kommissionens övervakningsverksamhet innehöll en granskning en utvärdering av kontroller av införlivande och överensstämmelse som utförts av kommissionen på det energipolitiska området. Vi hade även offentliggjort en rapport som var särskilt inriktad på utfallet av kommissionens arbete med att säkerställa ett ändamålsenligt genomförande av ett direktiv²⁶.

128

Våra resultat, iakttagelser och slutsatser i dessa rapporter belyser ett antal problem som generaldirektoraten och medlemsstaterna tar upp i våra enkäter, exempelvis följande:

• EU-lagstiftningens tydlighet – Vi noterade att det i vissa fall kvarstår hinder för genomförande på grund av att tjänstedirektivet är vagt formulerat och att kommissionen har varit motvillig till att vidta överträdelseåtgärder delvis på grund av att den rättsliga grunden inte är tillräckligt gedigen²⁷.
• Nationell överreglering – Vi noterade att verksamhetsutövare och andra marknadsaktörer i olika medlemsstater kan omfattas av andra krav och regler än de som särskilt fastställs i EU-lagstiftningen eller riktlinjer för utsläppshandelssystemet²⁸.
• Medlemsstaterna har svårt att införliva direktiv i tid – Vi noterade att tidsfristen för införlivande endast iakttogs av åtta medlemsstater, medan den sista medlemsstaten slutförde sitt införlivande två år och fem månader efter denna tidsfrist²⁹.
• Effekten av medlemsstaternas ekonomiska begränsningar – Beträffande dricksvattendirektivet drog vi slutsatsen att vattenkvaliteten och tillgången till vatten hade förbättrats i tre medlemsstater, men att det fortsatt behövdes stora investeringar³⁰.
• Medlemsstaterna fortsätter att brista i överensstämmelse – I fråga om att bekämpa matsvinn konstaterade vi att det sedan lång tid tillbaka råder en motsägelse mellan EU:s och medlemsstaternas regler för vad som är lagligt att sälja när det gäller produkter med passerat bästföredatum³¹.
• Generaldirektoraten har svårt att kontrollera införlivande och överensstämmelse – Vi drog slutsatsen att kommissionens kontroller av införlivande och överensstämmelse inte garanterade ett framgångsrikt genomförande av de rättsakter som syftar till att uppnå EU:s mål³².
• Överträdelseförfaranden inleds med fördröjning – Vi konstaterade att förfarandet mot en medlemsstat inleddes fyra år efter att kontrollen av överensstämmelse hade utförts³³.
• EU Pilot-ärenden behandlas med stor fördröjning – Vi drog slutsatsen att samtidigt som EU Pilot var ett ändamålsenligt verktyg för samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen ledde det ofta till att överträdelseförfaranden inleddes med fördröjning³⁴. I de fall där bristande efterlevnad avhjälptes under utredningen noterade vi dessutom att detta inte bidrog till att fastställa en etablerad rättspraxis för EU på området i fråga³⁵.

Att gå vidare: utmaningar och möjligheter

Kommissionen har möjlighet att ytterligare stärka övervakningen i överensstämmelse med sina skyldigheter enligt fördraget

129

Kommissionen har utvecklat sin övervakning av EU-lagstiftningens tillämpning under många år för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 17.1 i EU-fördraget. Inom ramen för detta har den utvecklat en strategi för att svara mot de största utmaningarna med att övervaka och se till att EU-lagstiftningen följs i medlemsstaterna. Vi identifierade ett antal områden där vi kunde konstatera att det fortfarande finns utmaningar.

130

Kommissionen har införlivat sin övervakningsfunktion i en mer omfångsrik strategi för bättre lagstiftning. Denna kommer fortlöpande att medföra fördelar och möjligheter, så att nya och omarbetade lagar blir så enkla och lätta att tillämpa som möjligt. Inom ramen för detta skulle kommissionen kunna överväga att göra en ”lägesanalys” av övervakningspolitiken, som omfattar relevanta aspekter av övervakningsverksamhetens sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet.

131

Inom vissa politikområden kan medlemsstaterna ansöka om stöd och teknisk hjälp från EU:s budget för åtgärder som kan öka deras ekonomiska och administrativa kapacitet att genomföra och tillämpa EU-lagstiftningen korrekt och i tid. Budgetinstrumenten ger också kommissionen ytterligare möjligheter att förebygga, upptäcka och korrigera bristande efterlevnad. Kommissionen skulle kunna överväga att utveckla en konsekvent och samordnad strategi för användning av EU-medel för att öka sin förmåga att främja, övervaka och genomdriva medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen både inom och mellan olika politikområden.

132

Kommissionens övervakningsfunktion är organiserad efter politikområde, och flera generaldirektorat sammanför lagstiftningsansvar med övervakningsansvar. Detta leder till fördelar, bland annat när det gäller att hantera de inneboende risker för bristande efterlevnad som viss EU-lagstiftning är förenad med. Vår analys visar hur andra inneboende risker som påverkar mer än ett politikområde beror på specifika förhållanden på medlemsstatsnivå. Vi lyfter även fram kommissionens strukturer för utbyte av information och god praxis mellan generaldirektoraten. Dessutom belyser vår analys de utmaningar som vissa generaldirektorat har när det gäller att i tid säkerställa tillgång till kunskaper och expertis i fråga om medlemsstaterna. Kommissionen skulle kunna överväga att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra utbytet av kunskaper och expertis i fråga om medlemsstaterna mellan de olika politikområdena, bland annat genom gemensamma resurser, där så är lämpligt.

133

Kommissionen har stärkt förbindelserna och samarbetet med medlemsstaternas myndigheter genom ett antal verktyg för informationsutbyte. Bland annat har medlemsstaterna noterat att sådana verktyg hjälper dem att samordna sin egen verksamhet. Vi anser att kommissionen skulle kunna överväga att ytterligare utveckla verktygen för att säkerställa ett samordnat informationsflöde mellan kommissionen och medlemsstaterna beträffande misstänkta och faktiska överträdelseärenden för att ta hänsyn till den ändrade strategin för efterlevnadsåtgärder sedan 2017.

134

Generellt kunde vi konstatera att medlemsstaterna anser att kommissionen ska fortsätta att utveckla sina verktyg för att främja efterlevnad trots den administrativa börda som dessa medför för medlemsstaterna. Kommissionen skulle kunna överväga att förbättra samordningen mellan sina tjänster i fråga om utveckling och utnyttjande av sådana verktyg för att säkerställa ett mer riktat och konsekvent tillvägagångssätt inom de olika politikområdena som tar vederbörlig hänsyn till de bördor som detta medför för medlemsstaterna. Vi har även belyst medlemsstaternas utrymme för att tillhandahålla ännu fler och bättre förklarande dokument. Dessa dokument spelar en viktig roll för att säkerställa att medborgarna har insyn i den nationella lagstiftning som verkställer deras rättigheter enligt EU-lagstiftningen samt för att öka kommissionens förmåga att effektivt och ändamålsenligt kontrollera att medlemsstaterna har införlivat EU-lagstiftningen fullständigt och korrekt. EU:s lagstiftande myndigheter skulle kunna överväga att systematiskt kräva att medlemsstaterna ska tillhandahålla tydliga och konsekventa förklaringar av hur de har genomfört EU-direktiv.

135

Kommissionen har fastställt prioriteringar och riktmärken för handläggning av ärenden och flera generaldirektorat granskar och rapporterar redan sin övervakningsverksamhet i sina årsrapporter. Kommissionen skulle kunna överväga att utveckla dessa befintliga komponenter i en övergripande ram med indikatorer och mål för övervakningsverksamhetens sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. En sådan ram skulle kunna utgöra grunden för utveckling av ett mer strategiskt och konsekvent tillvägagångssätt för att hantera övervakningsrelaterade resurser och förfaranden över tid.

136

Kommissionen har höga förväntningar på sig i fråga om transparens. Kommissionen använder sig av många olika verktyg för att kommunicera med och rapportera till intressenter om sin övervakningsverksamhet, bland annat genom månatliga pressmeddelanden om beslut i överträdelseärenden och en årsrapport som innehåller vittomfattande och utförlig information på hög nivå. Vår analys har uppmärksammat ytterligare information som kan vara av allmänt intresse för intressenter. Kommissionen skulle kunna överväga att utveckla sin årliga rapportering ytterligare för att ta hänsyn till intressenters förväntningar, genom bland annat mer information om kommissionens övergripande handläggning av ärenden samtidigt som de klagandes och medlemsstaternas rättigheter till sekretess iakttas.

Offentlig revision av övervakningen av hur EU-lagstiftningen efterlevs

137

Vår översiktliga analys visar att medlemsstaternas högre revisionsorgan och revisionsrätten har granskat hur medlemsstaterna och kommissionen säkerställer att EU-lagstiftningen följs främst som ett led i effektivitetsrevisioner av offentliga utgifter inom särskilda politikområden. Det är emellertid få granskningar som har inriktats specifikt på de övervakningsstrukturer på nationell och europeisk nivå som syftar till att säkerställa att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt och i tid. Denna översiktliga analys belyser att det finns utrymme för revisionsrätten att granska kommissionens övervakning av medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen, till exempel

• hur EU:s budget bidrar till att hjälpa medlemsstaterna att omsätta EU-lagstiftningen i praktiken,
• hur kommissionens övervakningsstrukturer ser ut inom specifika EU-politikområden,
• hur kommissionens handläggning av klagomål och överträdelseärenden ser ut,
• vilken kvalitet kommissionens rapportering av övervakningsverksamhetens resultat har.

Akronymer och förkortningar

BUDG: Generaldirektoratet för budget

domstolen: Europeiska unionens domstol

EESK: Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

ESI-fonder: Europeiska struktur- och investeringsfonder

ETS: EU:s utsläppshandelssystem

EU: Europeiska unionen

EUF-fördraget: Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

EU-fördraget: Fördraget om Europeiska unionen

Eurlex: EU-lagstiftningens officiella offentliga register

GD: Europeiska kommissionens generaldirektorat; en fullständig förteckning över de generaldirektorat som ingår i vår undersökning finns i bilaga I

ReK: Europeiska regionkommittén

revisionsrätten: Europeiska revisionsrätten

Teamet bakom den översiktliga analysen

Denna översiktliga analys gjordes av revisionsavdelning V – där ledamoten Lazaros S. Lazarou är ordförande – som är specialiserad på EU:s finansiering och förvaltning.

Arbetet med analysen leddes av ledamoten Leo Brincat med stöd av Neil Kerr (kanslichef) och Annette Farrugia (attaché), Alberto Gasperoni (förstechef), James McQuade (uppgiftsansvarig) och Michael Spang, Attila Horvay-Kovacs och Jitka Benesova (revisorer).

Kontakt

EUROPEISKA REVISIONSRÄTTEN
12, rue Alcide De Gasperi
1615 Luxemburg
LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1
Frågor: eca.europa.eu/sv/Pages/ContactForm.aspx
Webbplats: eca.europa.eu
Twitter: @EUAuditors

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2018

PDF	ISBN 978-92-847-0662-4	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/225224	QJ-01-18-807-SV-N
HTML	ISBN 978-92-847-0705-8	ISSN 1977-5830	doi:10.2865/943754	QJ-01-18-807-SV-Q

© Europeiska unionen, 2018

För all användning eller återgivning av foton eller annat material som Europeiska unionen inte har upphovsrätten till måste tillstånd inhämtas direkt från upphovsrättsinnehavaren.

KONTAKTA EU

Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor på https://europa.eu/european-union/contact_sv

Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:

• Ring det avgiftsfria telefonnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (en del operatörer kan ta betalt för samtalet).
• Ring telefonnumret +32 22999696.
• Mejla via webbplatsen (https://europa.eu/european-union/contact_sv).

EU-INFORMATION

På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).

EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer från EU Bookshop (http://op.europa.eu/eubookshop). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (http://europa.eu/contact).

EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1951, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv).

Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (http://data.europa.eu/euodp/sv/home?) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.