Europa på 12 lektioner
av Pascal Fontaine
Vad är syftet med EU? Varför har EU egentligen bildats – och hur har det gått till? Hur fungerar EU? Vad har EU gjort för medborgarna så här långt och vilka nya utmaningar står unionen inför i dag?
Kan EU konkurrera med andra stora ekonomier och samtidigt behålla sin samhällsstandard i vår globaliserade värld? Hur kan vi hantera invandringen? Vilken roll kommer EU att spela i världen under kommande år? Var kommer EU:s gränser att gå? Och hur ser framtiden ut för euron?
Det är bara några av alla de frågor som EU-experten Pascal Fontaine behandlar i denna utgåva från 2017 av den populära skriften Europa på 12 lektioner. Pascal Fontaine har varit assistent till Jean Monnet och professor vid Institut d’Études Politiques i Paris.
Synpunkterna i denna broschyr är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis kommissionens officiella åsikt.
Ett enat Europa var något som filosofer och visionärer drömde om långt innan det blev ett konkret politiskt mål. En av dem var Victor Hugo, som tänkte sig ett Europas förenta stater med fred och humanistiska ideal som ledstjärna. Men drömmen krossades av de fruktansvärda världskrig som härjade på kontinenten under första hälften av 1900-talet.
I ruinerna efter andra världskriget väcktes ändå förhoppningar om något annat. De som hade stått emot totalitarismen under kriget var fast beslutna att sätta stopp för nya motsättningar mellan länderna i Europa. De ville i stället skapa förutsättningar för en varaktig fred. Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän – däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi och Winston Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era. Tanken var att det skulle skapas en ny organisation i Västeuropa som grundades på gemensamma intressen och avtal som garanterade rättsstatsprincipen och jämlikhet mellan länderna.
Den franske utrikesministern Robert Schuman förde Jean Monnets idéer vidare och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en europeisk kol- och stålgemenskap. Att länder som en gång hade fört krig mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam myndighet, den så kallade höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning.
I dag råder det fred i EU-länderna och invånarna lever i demokratier som respekterar rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna. Dessutom har länderna i det forna Jugoslavien, som krigade mot varandra så sent som på 1990-talet, antingen gått med i EU eller är på väg att göra det.
Men freden kan aldrig tas för given. Under de senaste årens ekonomiska och sociala kris har vi sett ett uppsving för populistiska, extremistiska och nationalistiska strömningar som hotar demokratin och den europeiska integrationen. Många rörelser är skeptiska till de befintliga institutionerna, både på nationell och europeisk nivå. Det återstår att se om ny ekonomisk tillväxt baserad på gemensamma lösningar kan minska spänningarna.
Efter Berlinmurens fall 1989 gav EU sitt stöd till Tysklands återförening. När Sovjetimperiet sönderföll 1991 blev länderna i Central- och Östeuropa – som under årtionden hade levt bakom ”järnridån” – åter fria att välja sitt eget öde. Många beslutade att skapa sig en framtid bland Europas demokratiska nationer. Åtta av länderna anslöt sig till EU 2004, ytterligare två gick med 2007 och Kroatien blev medlem 2013. Medelhavsländerna Cypern och Malta har också varit medlemmar sedan 2004.
Utvidgningsprocessen fortsätter och sju länder håller på att förbereda sig inför ett eventuellt EU-medlemskap. Med tanke på den svåra ekonomiska situationen i Europa är det dock inte troligt att fler länder ansluter sig till EU inom en överskådlig framtid.
Samtidigt höll Storbritannien en folkomröstning i juni 2016, där en majoritet av väljarna röstade för att lämna EU.
Den 29 mars 2017 meddelade Storbritannien Europeiska rådet att man tänkte lämna Europeiska unionen, i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen. Förhandlingarna om utträdet inleddes den 19 juni 2017.
Även under 2000-talet är säkerheten en viktig fråga för Europa.
I söder ökar den religiösa fanatismen och leder ofta till terrorism. Terroristattacker i Europa av den så kallade Islamiska staten (IS) har fått EU-länderna att utbyta fler uppgifter och underrättelser.
I öster försöker Ryssland öka sin makt under ledning av president Vladimir Putin. Den ryska annekteringen av Krim 2014 och krigen i östra Ukraina utspelar sig nära EU:s gränser. Särskilt de EU-länder som själva drabbats av förtryck i Sovjetunionen räknar med att EU ska ställa upp för Ukraina.
Invånarna förväntar sig att EU på ett effektivt sätt garanterar säkerheten för sina medlemsländer. Det krävs därför ett konstruktivt samarbete med EU:s grannregioner, det vill säga Balkan, Nordafrika, Kaukasus och Mellanöstern. Men EU måste också skydda sina militära och strategiska intressen genom att samarbeta med sina allierade, framför allt inom Nato, och genom att utveckla en verklig gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik.
Inre och yttre säkerhet är två sidor av samma mynt. För att kunna bekämpa terrorism och organiserad brottslighet måste medlemsländernas polismyndigheter ha ett nära samarbete. Arbetet med en gemensam asyl- och invandringspolitik har stått högt på EU:s dagordning sedan 2015, då antalet människor som flyr från krig, diktatur och svält ökade rekordartat.
För att EU ska bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där alla har lika tillgång till rättslig prövning krävs det också ett nära samarbete mellan medlemsländernas regeringar. Andra organ kan också spela en aktiv roll, till exempel Europol (Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning) och Eurojust (Europeiska enheten för rättsligt samarbete mellan åklagare, domare och polistjänstemän i olika EU-länder).
EU bildades för att nå politiska mål, och vägen dit skulle gå genom ekonomiskt samarbete.
Befolkningen i Europa ökar inte lika mycket som i andra delar av världen. EU-länderna måste därför fortsätta att hålla samman för att säkra sin ekonomiska tillväxt och för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Inget EU-land är tillräckligt starkt för att kunna påverka politiska beslut om världsekonomin. För att få stordriftsfördelar och hitta nya kunder behöver de europeiska företagen en bredare bas än bara den nationella hemmamarknaden, och det kan EU:s inre marknad erbjuda. För att se till att så många människor som möjligt drar fördel av den europeiska marknaden med mer än 510 miljoner konsumenter försöker EU undanröja handelshinder och minska byråkratin för företagen.
Men den fria konkurrensen inom EU måste balanseras med en lika omfattande solidaritet. Det innebär uppenbara fördelar för människor i EU: om de till exempel drabbas av översvämningar och andra naturkatastrofer får de stöd från EU-budgeten. Genom de så kallade strukturfonderna, som förvaltas av kommissionen, kan EU främja och komplettera satsningar som görs av nationella och regionala myndigheter för att minska skillnaderna mellan olika delar av EU. Budgetmedel från EU och lån från Europeiska investeringsbanken används för att förbättra transportinfrastrukturen inom EU (t.ex. motorvägar eller järnvägar för höghastighetståg), förbättra kommunikationerna med avlägsna regioner och främja handeln inom alla delar av EU.
Den globala finanskrisen 2008 ledde till den största ekonomiska nedgången hittills i EU:s historia. Regeringar och EU-institutioner måste agera snabbt för att rädda banker, och EU gav ekonomiskt stöd till de värst drabbade länderna. Stödprogrammen för Irland, Spanien, Cypern och Portugal har fungerat väl och länderna har efter tuffa nationella reformer kunnat avsluta programmen, de flesta under 2014. Grekland hade svårast att genomföra nödvändiga strukturreformer av sin offentliga sektor, och komplicerade förhandlingar om landets statsskuld ledde sommaren 2015 till nya avtal om reformer.
Trots den speciella situationen i Grekland kunde euroområdet tack vare den gemensamma valutan skyddas mot spekulation och devalvering under krisen. EU och medlemsländerna gjorde en samlad insats för att minska statsskulden. Den stora utmaningen för EU-länderna de närmaste åren blir att ta sig ur lågkonjunkturen och samtidigt skapa nya varaktiga jobb, särskilt inom it och miljöteknik.
© Europeiska unionen
Ekonomisk och social sammanhållning är ett av de grundläggande målen för EU och kommissionen, som leds av Jean-Claude Juncker.
Europas postindustriella samhällen blir alltmer komplexa. Levnadsstandarden har hela tiden förbättrats, men det finns fortfarande stora klyftor mellan fattiga och rika. Klyftorna kan komma att öka till följd av till exempel lågkonjunktur, omlokalisering av industrier, befolkningens åldrande och problem med de offentliga finanserna. Det är viktigt att EU-länderna samarbetar för att ta itu med de här svårigheterna.
Men att samarbeta är inte detsamma som att utplåna de enskilda ländernas kulturella eller språkliga identitet. Tvärtom kan EU:s verksamhet ofta främja en ekonomisk tillväxt som bygger på unika regionala särdrag och våra många europeiska traditioner och kulturer – från regional gastronomi till turism och kultur. Digital teknik kan gynna den kulturella mångfalden, eftersom det blir enklare rent tekniskt att sprida lokala kulturprodukter.
© Highwaystarz/Adobe Stock
Förenade i mångfalden: samarbete ger bättre resultat.
Sextiofem år av europeisk integration har visat att helheten är mycket större än summan av delarna. EU har en mycket större ekonomisk, social, teknisk, kommersiell och politisk tyngd än vad medlemsländerna hade kunnat åstadkomma var och en på sitt håll. Det finns ett extra värde i att dra åt ett och samma håll.
Andra mäktiga länder som Kina och USA försöker påverka globala ekonomiska regler. Det är därför viktigare än någonsin att EU-länderna går samman och når en ”kritisk massa”, så att de kan behålla sitt inflytande i världen. EU spelar till exempel en viktig roll i internationella förhandlingar om handelsregler. EU-länderna har enats om flera principer och tekniska regler som påverkar människors vardag och som många andra delar av världen nu tar efter. Det gäller bland annat normer för hälsa och säkerhet, stöd till förnybara energikällor, ”försiktighetsprincipen” i fråga om livsmedelssäkerhet och etiska aspekter på ny teknik. EU går också fortfarande i främsta ledet för världens insatser mot den globala uppvärmningen.
Europeiska värderingar märks också runtom i världen i form av utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd från EU.
Det gamla ordspråket ”Enighet ger styrka” är alltså fortfarande lika aktuellt.
EU verkar för humanistiska värderingar och sociala framsteg. Människan ska kontrollera och inte vara ett offer för globaliseringen. Den moderna människans behov kan inte tillgodoses av enbart marknadskrafterna eller av enskilda länder som vidtar ensidiga åtgärder.
EU står för en människouppfattning och en samhällsmodell som stöds av det stora flertalet medborgare. Européerna känner starkt för sina djupt rotade värderingar, bland annat mänskliga rättigheter, social sammanhållning, fritt företagande, rättvis fördelning av välståndet, rätt till en skyddad miljö, respekt för kulturell, språklig och religiös mångfald och en harmonisk blandning av traditioner och utveckling.
EU:s stadga om grundläggande rättigheter antogs i Nice i december 2000 och är rättsligt bindande. I stadgan fastställs alla de rättigheter som i dag erkänns av EU:s medlemsländer och deras medborgare. Gemensamma rättigheter och värderingar kan skapa en känsla av samhörighet mellan människor. Alla EU-länder har till exempel avskaffat dödsstraffet.
© Europeiska unionen
Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag.
Europas politiska struktur förändrades i grunden när Berlinmuren föll 1989, vilket ledde till Tysklands återförening i oktober 1990 och demokratiseringen av länderna i Central- och Östeuropa som hade lösgjort sig från det sovjetiska blocket. Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991.
Under tiden förhandlade medlemsländerna fram ett nytt fördrag, som antogs av ländernas stats- och regeringschefer i Maastricht i december 1991. Genom fördraget tillkom mellanstatligt samarbete (t.ex. i fråga om utrikespolitik och rättsliga och inrikes frågor) och Europeiska unionen (EU) bildades. Fördraget trädde i kraft den 1 november 1993.
Ytterligare tre länder – Österrike, Finland och Sverige – anslöt sig till EU 1995, så att antalet medlemmar blev femton. Europa stod då inför globaliseringens allt större utmaningar. Den tekniska utvecklingen och den ständigt ökande internetanvändningen moderniserade ekonomierna men gav också upphov till en del sociala och kulturella spänningar.
EU arbetade samtidigt med sitt dittills mest ambitiösa projekt – att skapa en gemensam valuta för att underlätta för företag, konsumenter och resenärer. Den 1 januari 2002 ersatte euron de gamla valutorna i tolv EU-länder, som tillsammans bildade euroområdet. Euron är sedan dess en av världens stora valutor.
I mitten av 1990-talet inleddes förberedelserna för EU:s hittills största utvidgning. Ansökningar om medlemskap kom från de sex gamla östblocksländerna (Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien), de tre baltiska länderna som en gång hade tillhört Sovjetunionen (Estland, Lettland och Litauen), ett land i före detta Jugoslavien (Slovenien) samt två Medelhavsländer (Cypern och Malta).
EU såg det här som en möjlighet att skapa stabilitet i Europa och att låta de unga demokratierna ta del av den europeiska integrationens fördelar. Förhandlingarna inleddes i december 1997 och tio av kandidatländerna anslöt sig till EU den 1 maj 2004. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Kroatien gick med 2013, och EU fick därmed 28 medlemmar.
För att kunna ta sig an 2000-talets komplexa utmaningar behövde det utvidgade EU en enklare och effektivare beslutsprocess. Nya regler hade föreslagits i utkastet till en konstitution för Europa, som undertecknades i oktober 2004 och skulle ha ersatt alla befintliga fördrag. Men den texten avvisades vid folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna 2005.
Konstitutionen ersattes därför av Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009. Det fördraget innebär att de tidigare fördragen blir kvar, dock med de flesta av de ändringar som fanns med i konstitutionen. Exempelvis får Europeiska rådet en ständig ordförande, och posten som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättas (EU:s utrikesrepresentant).
© Robert Maass/Corbis
Berlinmurens fall 1989 ledde till att den tidigare uppdelningen av Europa gradvis försvann.
Valet till Europaparlamentet i maj 2014 innebar en förändring av hur EU:s institutioner arbetar, eftersom de politiska partierna fick föreslå kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande. Europeiska rådet utsåg sedan kandidaten från den partigrupp som fick flest röster, i enlighet med Lissabonfördraget. Det blev luxemburgaren Jean-Claude Juncker från Europeiska folkpartiet (PPE). Han godkändes av en bred proeuropeisk koalition i Europaparlamentet med de socialistiska och liberala grupperna.
I valet 2014 gick också EU-skeptiska partier fram och fick 100 av de 751 platserna. De röstar ofta helt emot den politiska linje som dominerar i EU:s institutioner och är vanligen skeptiska till EU:s integration och högljudda motståndare till invandring.
En global finansiell och ekonomisk kris startade 2008. Den ledde till att nya EU-mekanismer infördes för att säkra bankernas stabilitet, minska offentliga skulder och samordna medlemsländernas ekonomiska politik, särskilt inom euroområdet. Nu flera år senare har strukturreformer och bättre offentliga finanser börjat bära frukt i form av ny ekonomisk tillväxt.
Den ekonomiska politiken i euroområdet håller på att stramas upp under ledning av kommissionen och rådet, som nu har nya rättsliga instrument för att genomdriva ländernas avtal och säkra sunda offentliga finanser. Europeiska centralbanken ökar likviditeten och håller nere räntorna. EU främjar också nya investeringar genom fonden för strategiska investeringar, särskilt i offentlig-privata partnerskap.
Den europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process, öppen för alla europeiska länder som är beredda att ansluta sig till fördragen och genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt Lissabonfördraget (artikel 49) får varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och rättsstaten ansöka om EU-medlemskap.
När de före detta kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU bestämde Europeiska rådet 1993 att länderna måste uppfylla tre kriterier för att kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha
Medlemskapsförhandlingarna (anslutningsförhandlingarna) förs mellan varje enskilt kandidatland och EU-kommissionen, som företräder EU. Efter förhandlingarna är det upp till de befintliga medlemsländerna att i rådet besluta om landet i fråga ska få gå med i EU. Beslutet måste vara enhälligt. Europaparlamentet ska också godkänna medlemskapet med absolut majoritet. Anslutningsfördraget måste sedan ratificeras av medlemsländerna och kandidatlandet enligt ländernas egna konstitutionella förfaranden.
Under förhandlingsperioden får kandidatländerna normalt sett ett så kallat föranslutningsstöd från EU, så att de lättare kommer i kapp ekonomiskt. De har vanligen också stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Det innebär att EU direkt övervakar de ekonomiska och administrativa reformer som kandidatländerna måste genomföra för att få gå med i EU.
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att låta tolv nya länder ansluta sig till EU innebar inte bara att EU skulle flytta fram sina geografiska gränser och få fler invånare – det innebar också slutet på den splittring som delat Europa i två delar sedan 1945. Europeiska länder som inte på årtionden haft demokratisk frihet kunde äntligen ansluta sig till familjen av demokratiska europeiska nationer. Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och Slovakien blev EU-medlemmar 2004, tillsammans med Medelhavsöarna Cypern och Malta. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Kroatien ansökte om medlemskap 2003 och gick med i EU 2013.
© Craig Campbell/Moodboard/Corbis
”Adriatiska havets pärla” – Dubrovnik i Kroatien, EU:s nyaste medlemsland.
Natomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte om EU-medlemskap redan 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inleddes till sist anslutningsförhandlingarna. Vissa EU-länder är tveksamma till Turkiets eventuella EU-medlemskap. De föreslår en annan lösning, ett så kallat privilegierat partnerskap. Förhandlingarna väcktes till liv 2015, då Turkiet lovade att hjälpa till att minska och kontrollera antalet asylsökande som tar sig till EU via landet. EU vill förbli en referenspunkt för Turkiet när det gäller politiska reformer och grundläggande rättigheter, och betonar att respekten för dessa värderingar inte kan förhandlas bort från anslutningsvillkoren.
De flesta länderna på västra Balkan var tidigare en del av Jugoslavien och vänder sig nu också till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra sina ömsesidiga förbindelser (som länge var märkta av etniska och religiösa krig) och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU har gett Albanien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien status som kandidatländer. Bosnien och Hercegovina lämnade in sin ansökan 2016. Kosovo (denna beteckning påverkar inte ståndpunkter om Kosovos status och är i överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och med Internationella domstolens utlåtande om Kosovos självständighetsförklaring) förklarade sig självständigt 2008 och har också möjlighet att bli kandidatland när de pågående förhandlingarna om landets framtid har avslutats.
Formella förhandlingar om EU-medlemskap har inletts med Montenegro och Serbien.
Island, som drabbades hårt av finanskrisen 2008, ansökte om EU-medlemskap 2009. Anslutningsförhandlingarna avbröts 2013 på begäran av landet självt. Islänningarna var inte längre lika intresserade av ett EU-medlemskap när landets ekonomi vände uppåt.
I sitt installationstal i Europaparlamentet 2014 meddelade Jean-Claude Juncker att det inte skulle bli några nya anslutningar under hans ordförandeskap som varar till 2019.
Offentliga debatter om EU:s framtid visar att frågan om var EU:s gränser ska dras väcker oro hos många européer. Många frågar sig också vad den europeiska identiteten innebär. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna och Polen har velat se Ukraina som EU-medlem, men konflikten mellan Ukraina och Ryssland med den ryska annekteringen av Krim har lett till geopolitiska spänningar som gör det orealistiskt. Moldaviens strategiska geografiska position lyfter dessutom fram motsättningarna mellan västvärlden och Ryssland som vill stärka sitt inflytande i regionen.
Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren men är ändå inte med i EU, eftersom folket är emot ett medlemskap.
Opinionen i EU-länderna är i olika utsträckning delad i frågan om EU:s slutgiltiga gränser. Om enbart geografiska kriterier tillämpades, utan hänsyn till demokratiska värderingar, skulle EU – i likhet med Europarådet (som inte är ett EU-organ) – till slut kunna ha 47 medlemsländer.
Ett rimligt synsätt är att varje europeiskt land har rätt att ansöka om EU-medlemskap om det kan genomföra hela EU:s lagstiftning och är berett att införa euron. Den europeiska integrationen är en kontinuerlig process som pågått sedan 1950, och ett försök att en gång för alla fastställa EU:s gränser skulle strida mot den processen.
Genom utvidgningarna 2004 och 2007 flyttades EU:s gränser längre österut och söderut, och då uppstod frågan om hur EU skulle hantera förbindelserna med sina nya grannländer. Det finns stabilitets- och säkerhetsproblem i grannområdena, och EU ville förhindra nya skiljelinjer mellan unionen och de angränsande områdena. Fler insatser har behövts mot nya säkerhetshot som olaglig invandring, avbrott i energiförsörjningen, miljöförstöring, organiserad internationell brottslighet och terrorism. EU utarbetade därför en ny europeisk grannskapspolitik för förbindelserna med grannländerna i öster och sydost (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland), och i söder (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, det ockuperade palestinska territoriet, Syrien och Tunisien).
Sedan 2004 har nästan alla dessa länder ingått bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal eller associeringsavtal med EU. Avtalen innebär att de åtar sig att respektera gemensamma värderingar (t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen) och att arbeta för marknadsekonomi, hållbar utveckling och minskad fattigdom. EU erbjuder å sin sida finansiellt, tekniskt och makroekonomiskt bistånd, visumlättnader och en rad åtgärder för att bidra till ländernas utveckling.
Den senaste tidens geopolitiska utveckling har dock förändrat situationen radikalt.
I öster ledde den auktoritära regeringens fall i Ukraina till att en ny president valdes i maj 2014 – Petro Porosjenko – som mer följer västerländska värderingar. Ukraina och EU kunde därför ingå ett associeringsavtal i september 2014. Den svåra ekonomiska situationen och de militära sammanstötningar mellan ukrainska styrkor och separatistgrupper som stöds av Ryssland har fört in landet i en svår situation som emellertid inte hindrar starkare band med EU. Mellan 2014 och 2015 anslog EU mer än 7 miljarder euro i ekonomiskt stöd till Ukraina, förutsatt att landet genomför politiska och demokratiska reformer.
Den arabiska våren 2011 medförde stora politiska förändringar i södra Medelhavsområdet och Mellanöstern. Exempel är nya regimer i Tunisien och Egypten, inbördeskriget i Syrien, kaoset i Libyen efter att Gaddafis regim störtats och terrorgruppen Islamiska staten (IS) som tagit över stora områden i Syrien och Irak genom terrordåd.
Vissa EU-länder deltar militärt i kampen mot IS, samtidigt som EU hanterar den stora strömmen av migranter som flyr undan krig, religiös förföljelse eller ekonomisk misär i Syrien, Afrikas horn och Afrika söder om Sahara. År 2015 försökte omkring en miljon människor ta sig över Medelhavet från Libyen och Turkiet i båtar som kriminella människohandlare ordnat fram. Inför denna humanitära katastrof håller EU på att se över sin gemensamma asyl- och invandringspolitik (se kapitel 10 ”Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa”).
© josef/kubes/Adobe Stock
EU ger ekonomiskt stöd för att bygga upp ekonomin i sina grannländer.
EU är mer än bara ett statsförbund, men ändå ingen federal stat. Det är i själva verket en organisation som inte kan klassificeras som någon form av traditionell rättslig enhet. EU är unikt i historien, och dess system för beslutsfattande har utvecklats kontinuerligt under de senaste 60 åren.
Fördragen (primärrätten) ligger till grund för en omfattande sekundärrätt som direkt påverkar EU-medborgarnas vardag. Sekundärrätten består framför allt av förordningar, direktiv och rekommendationer som EU-institutionerna har antagit.
Den här lagstiftningen, liksom EU:s politiska åtgärder i allmänhet, är ett resultat av de beslut som fattas av Europaparlamentet (som företräder folket), rådet (som företräder medlemsländernas regeringar) och EU-kommissionen (ett verkställande organ som är oberoende av EU-ländernas regeringar och företräder EU:s gemensamma intressen). Andra institutioner och organ är också inblandade och beskrivs nedan.
Europaparlamentet är en folkvald institution som företräder EU-medborgarna. Parlamentet utövar tillsyn över EU:s verksamhet och godkänner EU-lagstiftning tillsammans med rådet. Sedan 1979 hålls allmänna och direkta parlamentsval vart femte år.
År 2017 valdes italienaren Antonio Tajani (Europeiska folkpartiets grupp – kristdemokrater) till parlamentets talman för två och ett halvt år.
© Europeiska unionen
Europaparlamentet – här kan du göra din röst hörd.
| Belgien | 21 |
| Bulgarien | 17 |
| Cypern | 6 |
| Danmark | 13 |
| Estland | 6 |
| Finland | 13 |
| Frankrike | 74 |
| Grekland | 21 |
| Irland | 11 |
| Italien | 73 |
| Kroatien | 11 |
| Lettland | 8 |
| Litauen | 11 |
| Luxemburg | 6 |
| Malta | 6 |
| Nederländerna | 26 |
| Österrike | 18 |
| Polen | 51 |
| Portugal | 21 |
| Rumänien | 32 |
| Slovakien | 13 |
| Slovenien | 8 |
| Spanien | 54 |
| Storbritannien | 73 |
| Sverige | 20 |
| Tjeckien | 21 |
| Tyskland | 96 |
| Ungern | 21 |
| Totalt | 751 |
Parlamentet håller sina huvuddebatter vid de sammanträden (plenarsammanträden) som äger rum varje månad och där i princip alla ledamöter deltar. Plenarsammanträdena hålls normalt i Strasbourg och eventuella extra möten i Bryssel. Det förberedande arbetet sker vanligen i Bryssel, där talmanskonferensen (dvs. de politiska gruppernas ordförande tillsammans med parlamentets talman) fastställer dagordningen för plenarsammanträdena, och 20 parlamentsutskott utarbetar de förslag till lagändringar som ska diskuteras. Parlamentets dagliga administrativa arbete sköts av generalsekretariatet, som ligger i Luxemburg och Bryssel. Varje politisk grupp har också sitt eget sekretariat.
Parlamentet medverkar i EU:s lagstiftningsarbete på två sätt:
Europaparlamentet och rådet ansvarar också gemensamt för att anta EU:s budget (som föreslås av kommissionen). Parlamentet kan förkasta budgetförslaget, vilket redan har hänt flera gånger. Det innebär att budgetförfarandet måste börja om. Parlamentets budgetbefogenheter innebär att det har stort inflytande över EU:s politik.
Europaparlamentet står också för den demokratiska kontrollen av EU och särskilt av EU-kommissionen.
Europaparlamentet väljs vart femte år i direkta val. I det åttonde valet som hölls den 22–25 maj 2014 röstade 42,5 procent av de 380 miljoner röstberättigade väljarna. Valdeltagandet var ungefär lika högt som i valet 2009.
Valet 2014 var första gången som Europaparlamentets partigrupper utsåg sin kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande, en möjlighet som infördes genom Lissabonfördraget. Europeiska folkpartiet fick flest röster, och Europeiska rådet beslutade med kvalificerad majoritet att utse partiets kandidat till kommissionsordförande: Jean-Claude Juncker, tidigare premiärminister i Luxemburg. Parlamentet röstade för honom med stor majoritet (422 röster ”för”, 250 ”mot” och 47 nedlagda röster).
Parlamentet höll sedan utfrågningar med de 27 föreslagna kommissionärerna (en från varje land) innan man godkände kommissionen som helhet.
Parlamentet kan när som helst kräva att hela kommissionen avgår genom att ställa misstroendevotum. I så fall krävs det två tredjedels majoritet. Parlamentet ansvarar också för en kontinuerlig tillsyn av hur EU:s politik genomförs genom att ställa muntliga och skriftliga frågor till kommissionen och rådet.
Europaparlamentet samarbetar ofta med de nationella parlamenten. Samarbetet bedrivs inom de politiska grupperna och genom särskilda samarbetsorgan. Sedan 2009 finns de nationella parlamentens roll i EU beskriven i fördraget. De kan yttra sig om alla nya lagar som kommissionen föreslår och därmed se till att subsidiaritetsprincipen följs. Denna princip innebär att EU endast ska agera när det är mer effektivt med EU-åtgärder än med nationella eller regionala åtgärder.
De politiska grupperna i Europaparlamentet
Europeiska rådet är EU:s främsta politiska institution. Det består av alla EU-länders stats- och regeringschefer – presidenter och premiärministrar – plus EU-kommissionens ordförande. Rådet samlas normalt fyra gånger om året på toppmöten i Bryssel. Det har en ständig ordförande som har till uppgift att samordna arbetet och säkra kontinuiteten. Den ständiga ordföranden väljs (av en kvalificerad majoritet av medlemmarna) för två och ett halvt år och kan väljas om en gång. Polens tidigare premiärminister Donald Tusk har varit ordförande sedan den 1 december 2014.
Europeiska rådet fastställer EU:s mål och anger hur de ska nås. Rådet ger impulser till EU:s viktigaste politiska initiativ och fattar beslut i besvärliga frågor där ministerrådet inte kan enas. Europeiska rådet hanterar även aktuella internationella frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – en mekanism för samordning av EU-ländernas utrikespolitik.
Rådet (även kallat ministerrådet) består av ministrar från EU-ländernas regeringar. Medlemsländerna turas om att inneha ordförandeskapet under sex månader. Vid rådets möten deltar en minister från varje EU-land. Vilken minister som deltar beror på vilka frågor som står på dagordningen: utrikespolitik, jordbruk, industri, transport, miljö osv.
| År | Januari–juni | Juli–december |
|---|---|---|
| 2017 | Malta | Estland |
| 2018 | Bulgarien | Österrike |
| 2019 | Rumänien | Finland |
| 2020 | Kroatien | Tyskland |
| 2021 | Portugal | Slovenien |
Möten mellan utrikesministrarna leds av EU:s utrikesrepresentant, som också är vice ordförande för kommissionen. Federica Mogherini, tidigare utrikesminister i Italien har varit EU:s utrikesrepresentant sedan november 2014.
Rådets huvuduppgift är att godkänna EU-lagar, ett ansvar som normalt delas med Europaparlamentet. Rådet och parlamentet ansvarar också gemensamt för att anta EU:s budget. Dessutom sluter rådet internationella avtal som har förhandlats fram av kommissionen.
Rådet fattar sina beslut med enkel majoritet, med kvalificerad majoritet eller enhälligt, beroende på vilken fråga beslutet gäller.
Rådet måste fatta enhälliga beslut i särskilt viktiga frågor, till exempel beskattning, fördragsändringar, ny EU-politik eller anslutning av ett nytt medlemsland.
Annars används oftast kvalificerad majoritet. Det innebär att rådets beslut endast kan fattas med så kallad ”dubbel majoritet”. Ett beslut antas om 55 procent av medlemsländerna är för (16 av 28 länder) och om dessa länder har minst 65 procent av EU:s befolkning (cirka 332 miljoner invånare av totalt 510 miljoner).
När euron infördes inrättades ett nytt organ inom rådet – Eurogruppen – där ekonomi- och finansministrarna i de 19 euroländerna deltar.
Kommissionen är en central EU-institution. Det är bara kommissionen som har rätt att lägga fram förslag till ny EU-lagstiftning, som sedan diskuteras och antas av rådet och parlamentet.
Kommissionens ledamöter utses av medlemsländerna i samförstånd, och ska godkännas av Europaparlamentet (se ovan). Deras mandatperiod är fem år. Kommissionen är ansvarig inför Europaparlamentet och måste avgå i sin helhet om parlamentet ställer misstroendevotum.
© Europeiska unionen
Kommissionen är EU:s verkställande organ och måste hela tiden lyssna på vad människorna vill, bland annat genom så kallade medborgardialoger som pågår här.
Det finns en kommissionär från varje EU-land, inklusive kommissionens ordförande och EU:s utrikesrepresentant som är en av de vice ordförandena. Den nuvarande kommissionen tillträdde den 1 november 2014 med Jean-Claude Juncker som ordförande. Han utsåg sju vice ordförande som ska samordna kommissionärernas arbete och se till att det inriktas på prioriterade områden som jobb och tillväxt, den digitala inre marknaden, energi- och klimatfrågor och den ekonomiska och monetära unionen. Frans Timmermans är förste vice ordförande med ansvar för bättre lagstiftning och kontakter mellan institutionerna och ska särskilt se till att kommissionen koncentrerar sig på de viktigaste prioriteringarna och respekterar subsidiaritetsprincipen.
Kommissionen är i hög grad oberoende då den utövar sina befogenheter. Den ska företräda EU:s gemensamma intressen och får inte ge efter för påtryckningar från medlemsländernas regeringar. Kommissionen brukar kallas ”fördragens väktare” och ska se till att rådets och Europaparlamentets förordningar och direktiv genomförs i medlemsländerna. I annat fall kan kommissionen väcka talan vid EU-domstolen.
Kommissionen är ett verkställande organ som genomför rådets beslut, till exempel om den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har stora befogenheter inom den gemensamma politiken och budgetansvar för till exempel forskning och teknik, utvecklingsbistånd och regionalpolitik.
Till sin hjälp har kommissionärerna en förvaltning som finns främst i Bryssel och Luxemburg. Dessutom finns ett antal byråer som sköter särskilda uppgifter för kommissionens räkning. De flesta av dem ligger i andra europeiska städer.
Europeiska unionens domstol ligger i Luxemburg. Domstolen består av en domare från varje EU-land och elva generaladvokater. De utses av medlemsländernas regeringar i samförstånd. Mandattiden är sex år och därefter kan mandatet förlängas. Såväl domare som generaladvokater är helt oavhängiga. Domstolen ska se till att EU-lagstiftningen följs och att fördragen tolkas och tillämpas korrekt.
Europeiska centralbanken (ECB) ligger i Frankfurt och ansvarar för förvaltningen av euron och EU:s penningpolitik (se kapitel 7 ”Euron”). Styrelsen består av sex direktörer och cheferna för de nationella centralbankerna i de 19 länderna i euroområdet. ECB har som sina främsta uppgifter att upprätthålla prisstabiliteten och att utöva tillsyn över bankerna i euroområdet. Mario Draghi, tidigare chef för Italiens centralbank, har varit centralbankens chef sedan 2011.
Europeiska revisionsrätten i Luxemburg inrättades 1975 och består av en ledamot från varje EU-land. Ledamöterna utses för en mandatperiod på sex år efter gemensamt beslut av medlemsländerna och samråd med Europaparlamentet. Revisionsrätten kontrollerar att EU:s inkomster har kommit in, att alla utgifter är lagenliga och riktiga och att EU:s budget har förvaltats på ett korrekt sätt.
Innan rådet och kommissionen fattar beslut inom olika områden samråder de med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Kommitténs ledamöter företräder olika ekonomiska och sociala intressegrupper som tillsammans utgör det organiserade civilsamhället och utses av rådet för en mandatperiod på fem år.
Regionkommittén består av representanter för regionala och lokala organ. De utses av rådet för fem år i taget, efter förslag från medlemsländerna. Rådet och kommissionen ska samråda med kommittén i en rad frågor som är av intresse för regionerna, och kommittén får även yttra sig på eget initiativ.
Europeiska investeringsbanken (EIB) finns i Luxemburg och beviljar lån och garantier för att stödja EU:s mindre utvecklade områden och hjälpa företagen att bli mer konkurrenskraftiga.
Ombudsmannen väljs av Europaparlamentet för en period på fem år som kan förnyas. Ombudsmannens uppgift är att utreda klagomål om dålig förvaltning i EU-institutionerna. Invånare och företag i EU kan lämna in klagomål. Irlands tidigare ombudsman Emily O’Reilly har varit EU-ombudsman sedan 2013.
© belahoche/Adobe Stock
EU-domstolen ser till att EU:s lagstiftning följs. Den har till exempel slagit fast att det är förbjudet att diskriminera arbetstagare med funktionsnedsättningar.
EU påverkar människors vardag genom att arbeta med många av samhällets stora utmaningar, till exempel miljöskydd, folkhälsa, teknisk utveckling och energi.
Forskare har sedan 1960-talet varnat för att jordens temperatur håller på att stiga. De politiska ledarna dröjde med att agera, men 1988 inrättade FN sin klimatpanel. Den här expertpanelen har riktat världens uppmärksamhet mot de potentiellt katastrofala konsekvenserna av den globala uppvärmningen som orsakas av utsläpp av växthusgaser – främst från förbränning av fossila bränslen som innehåller kolväten.
© Westend61/gettyimages
EU går i främsta ledet när det gäller att motverka klimatförändringar och främja hållbar utveckling.
År 2008 gjorde EU en viktig insats i kampen mot klimatförändringarna. Europeiska rådet enades om att EU till 2020 skulle minska sina utsläpp med minst 20 procent (jämfört med 1990 års nivåer), öka andelen förnybar energi till 20 procent och minska energiförbrukningen med 20 procent. År 2014 enades man om att göra ännu mer och minska utsläppen med minst 40 procent till 2030, jämfört med 1990. EU-länderna agerade också kraftfullt för att FN:s klimatkonferens i Paris i december 2015 skulle leda till ett bindande avtal mellan 195 länder där man enades om ett tvågradersmål för den globala uppvärmningen. De fattigaste länderna i världen behöver ekonomiskt stöd för att minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna. Därför kommer EU mellan 2014 och 2020 att bidra med minst 14 miljarder euro från Europeiska utvecklingsfonden. Den 4 oktober 2016 godkände Europaparlamentet EU:s ratificering av Parisavtalet så att det kunde träda i kraft.
EU-länderna har enats om bindande lagstiftning för att minska de skadliga utsläppen i EU. En stor del av arbetet handlar om att investera i ny teknik, vilket också skapar ekonomisk tillväxt och sysselsättning. EU:s system för utsläppshandel ska bidra till att utsläppsminskningen görs på ett effektivt sätt.
EU hanterar också en rad andra miljöfrågor: buller, avfall, skydd av naturliga livsmiljöer, avgaser, kemikalier, arbetsskador och rent badvatten. Dessutom arbetar man för att förhindra naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor, till exempel oljeutsläpp och skogsbränder.
EU förbättrar ständigt sin lagstiftning för att bättre skydda folkhälsan. Exempelvis har EU:s kemikalielagstiftning omarbetats och det tidigare lappverket av regler har ersatts med en enda rättsakt – Reachförordningen om registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier. Till Reach hör också en central databas vid Europeiska kemikaliemyndigheten i Helsingfors. Syftet är att förhindra föroreningar av luft, vatten, mark och byggnader, bevara den biologiska mångfalden, förbättra människors hälsa och säkerhet och samtidigt bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft.
Europas framtida välstånd är beroende av att vi kan hålla oss långt framme i den tekniska utvecklingen. Redan när EU grundades var man väl medveten om de enorma fördelarna med gemensam europeisk forskning. Vid sidan av Europeiska ekonomiska gemenskapen bildades därför Euratom 1958 – Europeiska atomenergigemenskapen. Syftet var att EU-länderna tillsammans skulle utveckla den civila användningen av kärnkraften, med hjälp av ett gemensamt forskningscentrum som består av sju forskningsinstitutioner.
Men för att hålla jämna steg med den ökande globala konkurrensen har det blivit nödvändigt att diversifiera forskningen, hitta sätt att samordna olika nationella forskningsprogram och främja så mycket tvärvetenskaplig forskning som möjligt. Forskarna måste få hjälp med att hitta nya industriella tillämpningar.
Den gemensamma EU-forskningen är tänkt att komplettera de nationella forskningsprogrammen. Fokus ligger på projekt som involverar många olika forskningsenheter i flera EU-länder. Stöd ges både till grundforskning – till exempel inom kontrollerad termonukleär fusion (som kan bli framtidens outtömliga energikälla) – och till forskning och teknisk utveckling inom den strategiskt viktiga elektronik- och dataindustrin, som utsätts för hård internationell konkurrens från länder utanför Europa.
EU:s mål är att 3 procent av BNP ska läggas på forskning. EU-forskningen finansieras framför allt genom ett antal olika ramprogram. Horisont 2020 är det åttonde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling och omfattar perioden 2014–2020. Budgeten är på mer än 80 miljarder euro och merparten ska gå till forskning om hälsa, livsmedel och jordbruk, it, nanovetenskap, energi, miljö, transport, säkerhet, rymden och samhällsvetenskap. Till detta kommer program för internationellt samarbete inom spjutspetsforskning och stöd till forskare och deras karriärmöjligheter.
EU importerar över hälften av sin energi och är därmed världens största energiimportör. Det gör EU-invånarna mer sårbara för leveransavbrott eller prishöjningar på grund av internationella kriser. EU försöker minska förbrukningen av fossila bränslen för att motverka den globala uppvärmningen.
Man har vidtagit olika åtgärder för att till exempel spara energi genom en mer intelligent energianvändning, utveckla alternativa energikällor (framför allt förnybara) och öka det internationella samarbetet. Bättre isolerade byggnader är viktigt, eftersom de står för 40 procent av energiförbrukningen och orsakar 36 procent av utsläppen av växthusgaser och andra skadliga gaser. FoU-satsningarna på energi i Europa är främst inriktade på solenergi, vindkraft, biomassa och kärnkraft.
En viktig prioritering för energipolitiken är att bättre koppla samman energi- och transportnäten i Europa. Det kan leda till effektivare energianvändning, både av tekniska skäl och tack vare gemensamma marknader. De flesta projekt som får stöd via investeringsplanen för Europa, som Jean-Claude Juncker lanserade 2014, främjar effektiv, ren och förnybar energi. Det kan handla om att koppla samman de spanska och portugisiska energinäten med de franska näten eller att koppla samman nät runt Östersjön.
EU agerar också på det internationella planet, särskilt med Ryssland och Mellanöstern, för att garantera störningsfria energileveranser.
© sergbob/fotolia
Energinäten måste sammanlänkas bättre inom Europa för att ge oss säkrare och effektivare energi.
För att den inre marknaden (se kapitel 6 ”Den inre marknaden”) ska fungera på rätt sätt måste obalanser på marknaden rättas till. Det är syftet med EU:s solidaritetspolitik som ska stödja underutvecklade regioner och krisande branscher. EU bidrar också till en omstrukturering av industrier som har drabbats av den snabbt ökande internationella konkurrensen.
Inom EU:s budget för 2014–2020 kommer EU:s sammanhållningspolitik att investera 325 miljarder euro (34 procent av EU-budgeten) i medlemsländerna och deras regioner och städer för att främja EU:s mål att skapa tillväxt och sysselsättning och motverka klimatförändringar, energiberoende och social utestängning.
Dessa mål finansieras genom särskilda EU-fonder, som kompletterar eller stimulerar investeringar från den privata sektorn och från nationella och regionala myndigheter.
I Romfördraget från 1957 angavs flera mål för den gemensamma jordbrukspolitiken: att ge bönderna en skälig levnadsstandard, stabilisera marknaderna, ge konsumenterna skäliga priser och modernisera jordbrukets infrastruktur. Dessa mål har nu i stor utsträckning nåtts. Dessutom har konsumenterna fått en säker livsmedelsförsörjning till stabila priser som inte påverkas av svängningar på världsmarknaden. Jordbrukspolitiken finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.
© Europeiska unionen
Anna från Lublin i Polen driver ett eget dagis delvis tack vare ett projekt för kvinnliga företagare som stöds av Europeiska socialfonden.
Men jordbrukspolitiken har också blivit offer för sin egen framgång. Produktionen har ökat snabbare än konsumtionen, vilket har blivit betungande för EU:s budget. För att komma till rätta med det här problemet blev man tvungen att reformera jordbrukspolitiken. Reformerna har gett resultat – produktionen hålls tillbaka.
Lantbrukarna har fått en ny roll: att säkerställa en viss grad av ekonomisk verksamhet i alla landsbygdsområden, skydda mångfalden och bidra till en hållbar landsbygd. Mångfalden och den levande landsbygden – ett sätt att leva i harmoni med naturen – är en viktig del av Europas identitet. Det europeiska jordbruket spelar också en viktig roll för att bekämpa klimatförändringar, skydda vilda djur och växter och förse världen med mat.
Det finns också olika märkningssystem som ska främja och skydda namnen på lokala och regionala jordbruksprodukter och livsmedel av hög kvalitet i EU.
EU har också reformerat sin fiskeripolitik. Regler för hur man ska hantera fiskeflottans kapacitet och bevara fiskbestånden fastställs på EU-nivå.
Syftet med EU:s socialpolitik är att rätta till de mest uppenbara obalanserna i samhället. Europeiska socialfonden inrättades 1961 för att ge arbetstagarna möjlighet till sysselsättning, omskolning och geografisk rörlighet.
EU:s socialpolitik bedrivs inte enbart genom ekonomiskt stöd. Det skulle inte räcka för att lösa alla problem som orsakas av ekonomisk tillbakagång eller påskynda den sociala utvecklingen i vissa regioner. De dynamiska effekter som tillväxten ger måste framför allt stimulera till sociala framsteg. Detta går hand i hand med en lagstiftning som garanterar vissa minimirättigheter. Några av rättigheterna slås fast i fördragen, bland annat kvinnors och mäns rätt till lika lön för lika arbete. Andra rättigheter fastställs i arbetsmiljödirektiven och grundläggande säkerhetsföreskrifter.
I EU:s stadga om grundläggande sociala rättigheter, som införlivades i fördraget 1997, fastställs de rättigheter som bör gälla på EU:s arbetsmarknad, till exempel fri rörlighet, skälig lön, bättre arbetsvillkor, social trygghet, rätten att ansluta sig till fackföreningar och sluta kollektivavtal, rätten till yrkesutbildning, lika behandling av män och kvinnor, arbetstagares rätt till information, samråd och medbestämmande, arbetsmiljö samt skydd av barn, äldre och personer med funktionsnedsättning.
Nu pågår diskussioner om hur det sociala skyddet ska utformas på en framtida arbetsmarknad som i allt högre grad påverkas av ny teknik och globalisering.
EU:s politik finansieras med hjälp av en årlig budget som 2017 uppgick till över 157 miljarder euro. Det motsvarar ungefär 1 % av medlemsländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI).
Budgeten finansieras med EU:s så kallade egna medel. Dessa medel kommer framför allt från
I 2017 års budget fördelar sig utgifterna på följande sätt:
Varje årlig budget ingår i en sjuårig budgetcykel, en så kallad flerårig budgetram. Den utarbetas av EU-kommissionen och måste godkännas enhälligt av medlemsländerna samt förhandlas fram och avtalas med Europaparlamentet. Den fleråriga budgetramen för 2014–2020 antogs 2013. Utgiftströskeln sänktes med cirka 3 procent i reala termer jämfört med perioden 2007–2013.
Målet för utgiftsplanen är ökad tillväxt och sysselsättning, ett hållbart jordbruk och ett mer miljömedvetet Europa. Utgifterna har ökats för forskning och innovation, utbildning och yttre förbindelser. Särskilda medel avsätts för kampen mot brottslighet och terrorism och för migrations- och asylpolitiken. Klimatutgifterna väntas utgöra minst 20 procent av EU:s utgifter under 2014–2020.
Tio prioriteringar för EU
Sedan november 2014 arbetar kommissionen, under ledning av Jean-Claude Juncker, med följande tio prioriteringar:
En nysatsning på jobb, tillväxt och investeringar
En sammankopplad digital inre marknad
En störningstålig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik
En mer integrerad och rättvis inre marknad med en stärkt industribas
En fördjupad och rättvisare ekonomisk och monetär union
Ett rimligt och balanserat frihandelsavtal med USA
Ett område för rättvisa och grundläggande rättigheter som bygger på ömsesidigt förtroende
En ny migrationspolitik
En starkare global aktör
En union i demokratisk förändringVem gör vad? Ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsländerna
Med fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) från 1957 blev det möjligt att avskaffa tullarna mellan medlemsländerna och införa en gemensam tulltaxa för varor från länder utanför EEG. Det här målet uppnåddes den 1 juli 1968.
Men tullar är bara en aspekt av protektionism. Under 1970-talet var det i stället andra handelshinder som låg i vägen för den gemensamma marknaden. Tekniska standarder, normer för hygien och säkerhet, valutakontroller och nationella bestämmelser om rätten att utöva vissa yrken – allt detta begränsade den fria rörligheten för personer, varor och kapital.
I juni 1985 publicerade kommissionen och dess dåvarande ordförande Jacques Delors en vitbok där man fastslog följande mål: alla fysiska, tekniska och skattemässiga hinder mot den fria rörligheten inom EEG skulle vara avskaffade inom sju år. Syftet var att stimulera ökad handel och industriell verksamhet på den inre marknaden – ett stort, enhetligt ekonomiskt område som kunde mäta sig med den amerikanska marknaden.
Förhandlingar mellan medlemsländernas regeringar resulterade i ett nytt fördrag – den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft i juli 1987. Där föreskrevs bland annat följande:
Alla gränskontroller för varor inom EU har avskaffats, liksom tullkontrollerna av personer, men polisen genomför fortfarande stickprovskontroller som ett led i kampen mot brottslighet och droger.
I juni 1985 undertecknade fem av de tio medlemsländerna Schengenavtalet. Enligt avtalet skulle ländernas polisstyrkor samarbeta, och en gemensam asyl- och visumpolitik infördes. Det innebar att personkontrollerna vid gränserna mellan Schengenländerna helt kunde avskaffas (se kapitel 10 ”Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa”). I dag består Schengenområdet av 26 europeiska länder, däribland fyra som inte är EU-medlemmar (Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz).
EU-länderna har kommit överens om att erkänna varandras regler om försäljning av de flesta produkter. Sedan EU-domstolens avgörande dom 1979 i målet ”Cassis de Dijon” ska varje produkt som lagligen tillverkas och säljs i ett medlemsland också få saluföras i alla andra EU-länder.
När det gäller tjänster har EU-länderna enats om att ömsesidigt erkänna eller samordna sina nationella bestämmelser om rätten att utöva yrken på områden som juridik, medicin, turism, bank- och försäkringssektorn. Den fria rörligheten för personer är ändå långt ifrån genomförd. Trots direktivet från 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer finns det fortfarande hinder som gör det svårt att flytta till ett annat EU-land eller utföra vissa slags arbeten där. Det blir dock allt lättare för kvalificerade personer (oavsett om de är jurister eller läkare, snickare eller rörmokare) att utöva sitt yrke var som helst i EU.
EU-kommissionen har med olika initiativ försökt förbättra den fria rörligheten för arbetstagare, framför allt genom ömsesidigt erkännande av examensbevis eller yrkeskvalifikationer.
En del arbetstagare jobbar tillfälligt i ett annat EU-land, till exempel om ett byggföretag har ett projekt i ett annat EU-land än där företaget är etablerat. Enligt EU:s regler har dessa utstationerade arbetstagare rätt till samma arbetsvillkor som arbetstagarna i det land där arbetet utförs.
Skattehindren har minskats genom att EU-ländernas momssatser har blivit mer enhetliga. Länderna har enats om gemensamma regler och minimiskattesatser för att undvika att konkurrensen snedvrids över gränserna i EU.
Offentlig upphandling är en viktig del av ekonomin och står för 19 procent av BNP. Offentliga upphandlingar i alla EU-länder är nu öppna för anbudsgivare från hela EU tack vare EU-direktiven om tjänster, varor och arbeten inom bland annat vatten-, energi- och telekomsektorn.
Den inre marknaden innebär fördelar för alla konsumenter. Öppnandet av de nationella tjänstemarknaderna har till exempel lett till att telefonsamtal nu kostar en bråkdel av vad de kostade för tio till femton år sedan. Konkurrenstrycket har också lett till stora prisfall på flygresor i Europa.
I kölvattnet efter bolånekrisen i USA 2008 skakades världens banksystem och ekonomier av en omfattande finanskris, och 2009 sjönk EU ned i en lågkonjunktur. EU reagerade med att inrätta en bankunion för att reformera bank- och finansbranschen och öka insynen och redovisningsskyldigheten. Nya EU-regler ger bättre skydd för bankbesparingar, kräver att bankerna har större kapital för att göra dem mer stabila, reglerar komplicerade finansiella produkter och begränsar bankchefernas bonusar. För bankerna i euroområdet finns ett gemensamt tillsynssystem under ledning av Europeiska centralbanken. Det har också införts regler för hur man avvecklar banker i kris. En särskild fond ska se till att kostnaderna för avvecklingen betalas av bankerna och inte av skattebetalarna.
EU arbetar också med att stärka den inre marknaden för kapital. Syftet är att göra det lättare för små och medelstora företag att hitta finansiering och att locka investeringar till Europa.
Reformer av bolagsbeskattningen diskuteras också. Tanken är att EU-länderna ska enas om gemensamma regler för att beräkna företagens skattebas. Länderna får fortfarande ha olika skattesatser, men gemensamma regler gör det mycket billigare för företagen att bedriva verksamhet över gränserna och minskar skatteflykten. Det blir också omöjligt för enskilda länder att erbjuda företagen skatteförmåner för att locka till sig investeringar från utlandet.
© Rolf Bruderer/Corbis
EU har öppnat telekommarknaden för konkurrens, vilket gett betydligt lägre priser.
EU:s produkter måste skyddas mot pirattillverkning och förfalskning. Kommissionen bedömer att dessa brott kostar EU tusentals arbetstillfällen varje år. Därför arbetar kommissionen och de nationella regeringarna med att utvidga det upphovsrättsliga och patenträttsliga skyddet.
EU:s åtgärder har inriktats på friheten att tillhandahålla landtransporttjänster. Det har framför allt gällt den fria tillgången till den internationella transportmarknaden och rätten för transportföretag från ett EU-land att bedriva verksamhet i alla andra EU-länder. EU arbetar också för att åstadkomma rättvis konkurrens inom vägtransportsektorn, till exempel genom att harmonisera bestämmelserna om arbetstagarnas kompetens, marknadstillträde, frihet att etablera företag och tillhandahålla tjänster, körtider och trafiksäkerhet.
Den europeiska luftfarten dominerades tidigare av nationella flygbolag och statligt ägda flygplatser. Den inre marknaden har gjort att det nu ser helt annorlunda ut. Alla flygbolag i EU kan bedriva flygtrafik på vilken sträcka som helst inom EU och sätta vilka priser de vill. Det har lett till att man flyger på många nya sträckor, och priserna har sjunkit drastiskt. Det har gynnat både resenärer, flygbolag, flygplatser och anställda.
På samma sätt leder den ökade konkurrensen mellan järnvägsbolag till fördelar för resenärerna.
Sjöfarten omfattas av EU:s konkurrensregler – oavsett om den bedrivs av företag i EU-länderna eller av fartyg som går under andra länders flagg. På så vis vill man bekämpa illojal prissättning (bekvämlighetsflagg) och hjälpa den europeiska varvsindustrin.
EU har finansierat ambitiösa nya tekniska projekt som satellitnavigeringssystemet Galileo, det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg, och Sesar, ett program för modernisering av flygnavigationssystemen. Trafiksäkerhetsreglerna (om t.ex. fordonsunderhåll, transport av farligt gods och vägarnas säkerhet) har skärpts betydligt. Passagerarna skyddas också bättre tack vare en rad rättigheter för alla färdmedel: buss, flyg, tåg och båt. Alla passagerare i EU har rätt att få korrekt och tillgänglig information i god tid, hjälp och i vissa fall kompensation vid inställda avgångar eller stora förseningar. Investeringar i transportinfrastruktur är en huvudprioritering i EU:s investeringsplan för Europa som lanserades 2014.
© Image Broker/Belga
Med ”bankunionen” har EU infört skärpta regler för bankernas verksamhet.
Tack vare EU:s konkurrenspolitik är konkurrensen på Europas inre marknad inte bara fri utan också rättvis. Politiken genomförs av kommissionen, som tillsammans med EU-domstolen ansvarar för att reglerna följs.
Syftet är att säkra att alla företag konkurrerar på rättvisa och lika villkor på den inre marknaden. Detta gynnar konsumenterna, företagen och den europeiska ekonomin i stort.
De berörda företagen eller organisationerna måste anmäla eventuella överenskommelser som omfattas av fördragets bestämmelser till kommissionen. Fusioner eller övertaganden som kan leda till att ett företag får en dominerande ställning på en viss marknad måste också anmälas till kommissionen. Om ett företag bryter mot konkurrensbestämmelserna eller inte gör den anmälan som krävs kan kommissionen utfärda böter direkt. Det gjordes till exempel i fallet med Microsoft, som 2008 fick böta 900 miljoner euro. År 2017 dömde kommissionen sökmotorn Google till 2,42 miljarder euro i böter för att företaget missbrukat sin dominerande ställning på marknaden. Google har lyft upp sin egen tjänst för prisjämförelser i sökresultaten och flyttat ned sina konkurrenters tjänster.
Om ett EU-land beviljar olagligt stöd, eller om stödet inte anmäls, kan kommissionen kräva att det ska betalas tillbaka. Skatteförmåner som länderna beviljar enskilda företag kan också anses utgöra olagligt statligt stöd. I augusti 2016 drog kommissionen till exempel slutsatsen att Irland hade beviljat Apple otillbörliga skattefördelar värda 13 miljarder euro.
EU-lagstiftningen på de här områdena ska ge alla människor samma konsument- och hälsoskydd oavsett var de bor, vart de reser eller var de handlar i EU. Behovet av EU-regler hamnade i fokus i slutet av 1990-talet när galna ko-sjukan härjade och vi började oroa oss för hur säker maten var. För att lagstiftningen om säkra livsmedel ska bygga på en god vetenskaplig grund inrättades Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet 2002.
EU-regler för konsumentskydd behövs också på många andra områden. Därför finns det flera EU-direktiv om säkerhet för bland annat kosmetiska produkter, leksaker och fyrverkerier. Europeiska läkemedelsmyndigheten inrättades för att hantera ansökningar om godkännande för försäljning av läkemedel. Ingen medicin får säljas i EU utan godkännande.
EU vill också skydda konsumenterna från falsk och missvisande marknadsföring, defekta produkter och missbruk när det gäller konsumentkrediter och försäljning per postorder eller på nätet.
År 1971 bestämde sig USA för att avskaffa den fasta kopplingen mellan dollarn och det officiella guldpriset, som hade gett monetär stabilitet världen över efter andra världskriget. Det utgjorde slutpunkten för systemet med fasta växelkurser. Cheferna för EEG-ländernas centralbanker bestämde sig för att begränsa valutafluktuationerna mellan sina valutor till högst 2,25 procent. På så sätt skapades Europeiska monetära systemet, som började användas i mars 1979.
Vid Europeiska rådets möte i Madrid i juni 1989 antog EU-ledarna en trestegsplan för Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Denna plan ingick i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, som Europeiska rådet antog i december 1991.
Den första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, omfattade följande:
Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994:
Den tredje etappen var införandet av euron. Mellan den 1 januari 1999 och den 1 januari 2002 infördes euron som gemensam valuta för de deltagande EU-länderna (Belgien, Tyskland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland). EMI ersattes av Europeiska centralbanken (ECB) som fick ansvaret för penningpolitiken. Denna politik utarbetades och genomfördes nu i den nya valutan.
Tre länder (Danmark, Sverige och Storbritannien) beslutade av politiska och tekniska skäl att inte införa euron. Slovenien anslöt sig till euroområdet 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011, Lettland 2014 och Litauen 2015.
Det innebär att 19 EU-länder ingår i euroområdet. Övriga medlemsländer väntas ansluta sig så snart de har uppfyllt de nödvändiga villkoren, utom om de har fått undantag genom fördraget.
Varje EU-land måste uppfylla de fem konvergenskriterierna för att kunna ansluta sig till euroområdet:
© mastermilmar/Shutterstock
Sedan 1999 har EU en gemensam valuta, euron, som gör att konsumenter och företag lättare kan jämföra priser.
I juni 1997 antog Europeiska rådet på toppmötet i Amsterdam en stabilitets- och tillväxtpakt. Den innebar ett ständigt åtagande för budgetstabilitet och gjorde det möjligt att bestraffa länder i euroområdet om deras budgetunderskott överskred 3 procent av BNP. Idéen förstärktes ytterligare 2012 när regeringarna i 25 EU-länder undertecknade ett internationellt avtal – fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Avtalet kallas också finanspakten, och tvingar de deltagande länderna att införa regler om en balanserad budget i den nationella lagstiftningen.
Efter år av ekonomisk kris har vissa euroländer fortfarande långt kvar till att uppfylla finanspaktens krav. Kommissionen och Eurogruppen fortsätter att uppmana dem att vidta fler åtgärder, särskilt när det gäller att minska statsskulden.
Eurogruppen består av finansministrarna från länderna i euroområdet. De möts för att samordna den ekonomiska politiken och övervaka ländernas budget- och finanspolitik. Eurogruppen företräder också eurons intressen i internationella forum. I januari 2013 valdes Nederländernas finansminister Jeroen Dijsselbloem till Eurogruppens ordförande och omvaldes i juli 2015 för ytterligare en mandatperiod.
Finanskrisen 2008 innebar att de flesta EU-länders statsskuld ökade kraftigt. Euron skyddade de mest sårbara ekonomierna från risken för devalvering när de tog sig igenom krisen och utsattes för spekulationsattacker på de globala finansmarknaderna.
© Danita Delimont/gettyimages
Den europeiska stabilitetsmekanismen har hjälpt de EU-länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, bland annat Grekland.
I början av krisen fick många banker problem som ledde till att de behövde undsättas av de nationella regeringarna, vilket i sin tur ledde till ökad offentlig skuldsättning. Därefter var det den offentliga skuldsättningen som uppmärksammades, och vissa hårt skuldsatta länder med ökande budgetunderskott var särskilt pressade under vintern 2009–2010. Det var därför som EU:s ledare inrättade Europeiska stabilitetsmekanismen. Mekanismen har en utlåningskapacitet på 500 miljarder euro som garanteras av euroländerna, och används för att bevara den finansiella stabiliteten i euroområdet. Mellan 2010 och 2013 ingick fem länder avtal med olika EU-organ och Internationella valutafonden om ekonomiskt stöd (Irland, Grekland, Spanien, Cypern och Portugal). Avtalen anpassades till situationen i varje land, men i allmänhet ingick reformer för att effektivisera den offentliga sektorn. Vid slutet av 2013 hade Irland som första land fullföljt det överenskomna ekonomiska anpassningsprogrammet och kunde börja låna direkt på kapitalmarknaderna igen. Spanien och Portugal har också förbättrat sin situation och EU-stödet upphörde därför 2014. Cypern följde efter 2016.
Grekland däremot har haft det svårare att genomföra strukturreformer av ekonomin för att rationalisera den offentliga sektorn, privatisera offentliga företag och skapa hållbara pensionssystem. Dessa reformer var ett villkor för två stödprogram som antogs 2010 och 2014. Stödet var på totalt 226 miljarder euro och kom från EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Långa och komplicerade förhandlingar krävdes innan man kunde ingå ett tredje avtal i juli 2015, då den grekiska regeringen lovade att förbättra sina offentliga finanser och reformera sin ekonomi.
Som en del av reaktionen på krisen började EU:s medlemsländer och institutioner också att tillämpa bestämmelser i Lissabonfördraget som ska stärka EU:s ekonomiska styrning. Genom den så kallade europeiska planeringsterminen måste länderna i oktober varje år informera kommissionen om sin preliminära budget för följande år. Om kommissionen anser att det behövs ytterligare åtgärder för att nå de överenskomna målen måste länderna ändra budgeten. Den ekonomiska och monetära styrningen av euroområdet bygger i allt större utsträckning på diskussioner om ländernas budgetplaner, övervakning av deras ekonomier, skärpta regler om konkurrenskraft och sanktioner mot länder som inte följer de finansiella reglerna.
De finansiella och ekonomiska förändringarna världen över innebär alltså att EU måste vidta tuffare åtgärder för att se till att medlemsländerna förvaltar sina budgetar på ett ansvarsfullt sätt och ger varandra finansiellt stöd. Det är det enda sättet att se till att euron behåller sin trovärdighet som gemensam valuta och att medlemsländerna tillsammans kan ta sig an globaliseringens ekonomiska utmaningar. Både kommissionen och Europaparlamentet betonar vikten av att samordna EU-ländernas ekonomiska politik och socialpolitik. På lång sikt är Europas gemensamma valuta inte livskraftig utan någon form av gemensam ekonomisk styrning.
I september 2015 lade kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker fram förslag på hur man kan stärka euroområdet. Förslagen byggde på en rapport från de fem ordförandena för de EU-institutioner som ansvarar för euron. Planen omfattar ett gemensamt system för insättningsgaranti, en gemensam företrädare för euroområdet i internationella finansinstitut som Internationella valutafonden och Världsbanken, ett mer demokratiskt och effektivt system för att övervaka nationella budgetar, samordning av finanspolitiken och en grund för socialt skydd och arbetsmarknadsregler. På sikt är det tänkbart att man inrättar en gemensam finansförvaltning för euroområdet.
Europeiska centralbanken ska också hjälpa till att få fart på ekonomin. Under 2015 genomförde banken så kallade kvantitativa lättnader som innebär att banken köper skulder, främst offentliga, för att stimulera ekonomin. Då sänks räntan, vilket främjar investeringar och bidrar till att minska den offentliga skulden. Euron försvagas också mot andra valutor, vilket är bra för exporten.
I början av 1990-talet började globaliseringen att revolutionera ekonomin och vardagen för människor i hela världen. Världens ekonomier blev alltmer beroende av varandra. Produktionen i Europa mötte hård konkurrens från tillväxtekonomierna, särskilt Kina och andra asiatiska länder som kunde konkurrera med lägre löner. Det här skakade om den europeiska samhällsmodellen som bygger på offentliga sociala tjänster och en hög levnadsstandard.
Samtidigt har teknikrevolutionen med internet och it skapat nya möjligheter för tillväxt och sysselsättning.
På senare tid har världen skakats av en stor ekonomisk och finansiell kris. Det började som en bolånekris i den amerikanska finanssektorn, men den höga skuldsättningen i Europa förvärrade situationen. Det ledde till en allvarlig ekonomisk nedgång och ökad arbetslöshet i Europa och den värsta ekonomiska krisen sedan 1929, som då ledde till andra världskriget. De sociala konsekvenserna av lågkonjunkturen – som nådde sin högsta nivå under 2010 och började minska efter en måttlig tillväxt 2014 – blev uppenbara med en dramatisk ökning av arbetslösheten, särskilt i södra Europa och bland ungdomar.
Åtgärder för att få fart på ekonomin krävdes främst i de enskilda EU-länderna. Det viktigaste var att minska statsskulden, som hade ökat kraftigt till följd av ökade utgifter för sociala tjänster under krisen. Vissa länder lyckades genom tuffa åtgärder nå målet om ett budgetunderskott på högst 3 procent medan andra behövde mer tid på sig. Det säger sig självt att de olika regeringarnas politiska val för att hantera krisen direkt påverkade människorna: skulle de gå med på en höjd pensionsålder, dyrare hälso- och sjukvård, sämre sociala tjänster och en modernisering av den offentliga förvaltningen? Hur påverkar militära utgifter deras säkerhet? Bör försvarsbudgeten minskas, hållas på en viss nivå eller ökas i tider av internationella oroligheter?
EU har också spelat en aktiv roll för att blåsa nytt liv i ekonomin. Förutom åtgärder som ska stärka den ekonomiska och monetära unionen (se kapitel 7) har kommissionen inlett flera initiativ för att öka produktiviteten och utjämna sociala skillnader.
© shock/Adobe Stock
Unga människor kan skapa fler nya företag om de kan få finansiering via en effektiv kapitalmarknad i EU.
Som ett led i strategin har EU-länderna enats om följande:
Jean-Claude Juncker tillträdde som kommissionens ordförande 2014 med ett ambitiöst program för att stimulera tillväxt, jobb och investeringar. Hans ”investeringsplan för Europa” ska öka investeringarna med 315 miljarder euro mellan 2015 och 2017 med hjälp av den nya Europeiska fonden för strategiska investeringar, och i samarbete med Europeiska investeringsbanken. Fondens första år blev en framgång och Jean-Claude Juncker föreslog i sitt tal om tillståndet i unionen i september 2016 att förlänga fonden med två år och anslå 500 miljarder euro i investeringar fram till 2020 och upp till 630 miljarder euro fram till 2022. Fonden garanterar lån till offentliga och privata investeringar som annars inte skulle ha gjorts. Fonden har en viss offentlig budget som utgångspunkt, men ska ge en multiplikatoreffekt genom att locka privata investeringar. Fonden är inriktad på infrastrukturinvesteringar, särskilt bredband, energinät och transportinfrastruktur, utbildning, forskning och innovation, förnybar energi, samt små och medelstora företag. År 2016 föreslog kommissionen också att samma system skulle användas för att främja investeringar i Afrika och EU:s grannländer.
Internet och den digitala tekniken spelar en viktig roll när det gäller att skapa nya jobb i framtiden. På vissa områden ligger Europa långt framme, men vi utnyttjar inte teknikens alla möjligheter. Bara 15 procent av EU-invånarna handlar på nätet från andra EU-länder. Företagen skulle kunna bli bättre på att använda internet för att växa. Bara 7 procent av småföretagen bedriver handel över gränserna.
© lmgorthand/iStock
Tillgång till filmer, musik och it-tjänster från andra EU-länder – det är vad vi menar med ”den digitala inre marknaden”.
Därför lade kommissionen år 2015 fram en handlingsplan för att skapa en digital inre marknad. Den går ut på att samordna reglerna för nätköp för att stärka konsumentskyddet, göra det billigare att skicka paket utomlands, stoppa geografisk blockering som innebär att vissa internettjänster inte säljs i alla länder, modernisera upphovsrättslagarna och se över reglerna för telekombolagen. Enligt kommissionen kan åtgärderna leda till en extra tillväxt på 415 miljarder euro per år och skapa 3,8 miljoner nya jobb.
EU-medborgarskapet regleras i EU-fördraget: ”Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet” (artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Men vad innebär EU-medborgarskapet i praktiken?
Som EU-medborgare har du rätt att resa, arbeta och bosätta dig överallt inom EU.
Om du har slutfört en högskoleutbildning som omfattar minst tre år kommer din examen att erkännas i alla EU-länder, eftersom de erkänner varandras utbildningssystem.
© germanacom/fotolia
EU-medborgare har rätt att bo och arbeta i vilket EU-land som helst.
Du kan arbeta inom sjukvården, utbildningsväsendet och övrig offentlig sektor (utom polisen, armén osv.) i vilket EU-land som helst. Och vad vore väl naturligare än att anställa en tysk lärare för att undervisa i tyska i Rom eller att låta en ung universitetsutbildad belgare delta i uttagningsprov till den franska förvaltningen?
Om du ska ut och resa i EU kan du beställa det europeiska sjukförsäkringskortet från din försäkringskassa. Med kortet kan du få dina sjukvårdskostnader täckta om du blir sjuk när du är i ett annat EU-land.
Som EU-medborgare är du inte bara arbetstagare eller konsument, utan du har också särskilda politiska rättigheter. Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har du, oberoende av din nationalitet, rätt att rösta och kandidera i lokala val i landet där du bor och i valen till Europaparlamentet.
Sedan 2012 har du också rätt att genom ett medborgarinitiativ uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag, om du kan få minst en miljon människor från minst sju medlemsländer att skriva under ditt initiativ.
EU:s engagemang för medborgarnas rättigheter klargjordes i Nice i december 2000 genom Europeiska rådets högtidliga tillkännagivande av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Stadgan hade utarbetats av ett konvent bestående av ledamöter från de nationella parlamenten och Europaparlamentet, nationella regeringsföreträdare samt en kommissionsledamot. Stadgan omfattar 54 artiklar uppdelade på sex kapitel – Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och Rättskipning – och fastställer EU:s grundläggande värderingar och EU-medborgarnas medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.
De inledande artiklarna handlar om människans värdighet, rätten till liv, människans rätt till integritet, yttrandefrihet och vapenvägran. Kapitlet om solidaritet är nyskapande i fråga om de sociala och ekonomiska rättigheterna. Det gäller till exempel
Stadgan främjar också jämställdhet och fastställer för första gången rättigheter som skydd av personuppgifter, förbud mot rashygieniska metoder, förbud mot reproduktiv kloning av människor, rätt till ett gott miljöskydd, barns och äldres rättigheter samt rätt till god förvaltning.
Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, fick stadgan samma rättskraft som fördragen. Det betyder att den kan användas som grund för att få ett ärende avgjort av EU-domstolen. Det finns dock ett protokoll om tillämpningen av stadgan i Polen och Storbritannien.
Artikel 6 i Lissabonfördraget ger den rättsliga grunden för att EU ska kunna ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det skulle betyda att konventionen blir rättsligt bindande i EU-länderna i stället för att bara fungera som referenstext i EU-fördragen. Därmed skulle skyddet för de mänskliga rättigheterna i EU förbättras.
En känsla av tillhörighet och av att ha en gemensam framtid är inget som kan tvingas fram. Den kan bara uppstå om det finns en kulturell gemenskap. Därför behöver Europa fokusera inte bara på ekonomi, utan också på utbildning, medborgarskap och kultur.
EU avgör inte hur skolor och utbildning ska organiseras eller hur läroplanerna ska se ut – det bestäms på nationell eller lokal nivå. Men genom programmet Erasmus+ främjar EU utbyten så att unga kan åka utomlands för att studera, lära sig nya språk eller delta i projekt med skolor eller kollegor i andra länder. Mer än 4 miljoner personer väntas få stöd mellan 2014 och 2020. Budgeten har ökat med 40 procent jämfört med föregående period till sammanlagt 16 miljarder euro.
EU-länderna samarbetar genom Bolognaprocessen för att skapa ett europeiskt område för högre utbildning. Det betyder bland annat att universitetskurser i alla deltagande länder kommer att ge jämförbara och ömsesidigt erkända examensbenämningar (kandidat-, magister- och doktorsexamen).
På kulturområdet främjar EU-programmet Kreativa Europa samarbete mellan tv- och filmproducenter, distributörer, programföretag och kulturorgan från olika länder. På så sätt uppmuntras produktion av fler europeiska tv-program och filmer, så att det blir en jämnare balans mellan den europeiska och amerikanska produktionen.
Ett av Europas viktigaste kännetecken är den språkliga mångfalden, och att bevara den är ett viktigt EU-mål. Mångspråkigheten är faktiskt grundläggande för EU:s arbetssätt. EU-lagstiftningen måste finnas på alla 24 officiella språk, och Europaparlamentets ledamöter har rätt att använda vilket som helst av dessa språk i parlamentets debatter.
För att öka medborgarinflytandet inom EU inrättades genom fördraget en ombudsman, som väljs av Europaparlamentet för samma mandatperiod som parlamentet. Ombudsmannen har till uppgift att utreda klagomål om EU:s institutioner och organ. Alla EU-medborgare och alla fysiska och juridiska personer med hemvist i ett EU-land har rätt att vända sig till ombudsmannen.
Alla som bor i ett EU-land har också rätt att göra framställningar till Europaparlamentet.
Medborgarnas Europa är ett ganska nytt begrepp. Det finns redan några symboler för den gemensamma europeiska identiteten, till exempel det europeiska passet som har varit i bruk sedan 1985. EU har ett eget motto, ”Förenade i mångfalden”, och den 9 maj firas Europadagen.
Den europeiska hymnen (Beethovens Ode till glädjen) och EU-flaggan (en ring med tolv guldstjärnor på blå botten) antogs 1985 som EU:s viktigaste symboler. EU:s länder, myndigheter och invånare får lov att använda symbolerna.
Men människor kan inte känna att de ”tillhör” EU om de inte vet vad EU gör och förstår varför. EU:s institutioner och medlemsländer måste komma mycket närmare invånarna, som ofta tycker att EU är något avlägset och svårt att förstå.
Människor måste också få se att EU har konkret betydelse i deras vardag. Ett viktigt exempel är euron, som har använts sedan 2002. I och med att varor och tjänster är prissatta i euro kan konsumenterna också göra direkta prisjämförelser mellan olika länder.
Gränskontrollerna har avskaffats mellan de flesta EU-länderna i enlighet med Schengenavtalet, och det ger människor en känsla av att höra till ett enda, gemensamt geografiskt område.
Något som framför allt kan ge en känsla av tillhörighet är att känna sig delaktig i EU:s beslutsfattande. Alla myndiga EU-medborgare har rätt att rösta och ställa upp i val till Europaparlamentet, och det är en viktig grund för EU:s demokratiska legitimitet. Det indirekta valet av kommissionens ordförande vid valet till Europaparlamentet i maj 2014, där de politiska partigrupperna förde fram sina egna kandidater, innebar en förändring som kan komma att minska det ”demokratiska underskottet”. Samtidigt fick populister och EU-skeptiska partier fler röster, vilket bör vara en varning till EU:s institutioner.
© germanacom/fotolia
Rätten till balans mellan familjeliv och arbetsliv garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
EU bildades för att tjäna folket, och människor från alla samhällsgrupper måste delta aktivt i att utforma EU:s framtid. Det här är något som EU:s grundare var väl medvetna om. ”Vi slår inte samman stater, vi förenar människor”, sade Jean Monnet redan 1952. Att öka allmänhetens kunskaper om EU och få medborgarna att engagera sig för EU:s verksamhet är än i dag en av de största utmaningarna för såväl EU-institutionerna som nationella myndigheter och civilsamhället.
EU-medborgarna kan leva fritt i hela EU, utan att behöva frukta förföljelse eller våld. Något av det som oroar människor mest är ändå internationell brottslighet och terrorism.
Genom flera ändringar av fördragen håller EU steg för steg på att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Den senaste ändringen gjordes genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009. Innan dess hade medlemsländerna haft allt ansvar för att skapa och förvalta området med frihet, säkerhet och rättvisa. Huvudansvaret låg hos ministerrådet och kommissionen och parlamentet hade bara små roller. Det har ändrats genom Lissabonfördraget – nu fattar rådet de flesta besluten med kvalificerad majoritet, parlamentet deltar på lika villkor i beslutsfattandet och kommissionen har viss initiativrätt.
Den fria rörligheten för personer inom EU utgör ett säkerhetsproblem för medlemsländerna, eftersom de inte längre kontrollerar EU:s inre gränser. Det blir därför ännu viktigare med särskilda säkerhetsåtgärder vid EU:s yttre gränser. Och eftersom den fria rörligheten även gäller för brottslingar måste medlemsländernas polis och rättsväsende samarbeta för att bekämpa den internationella brottsligheten.
Ett av de viktigaste initiativen för att underlätta resandet i EU var det avtal som undertecknades 1985 mellan Belgien, Västtyskland, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna i Schengen, en liten gränsstad i Luxemburg. Länderna enades om att avskaffa alla personkontroller, oavsett nationalitet, vid de gemensamma gränserna, att harmonisera kontrollen vid EU:s yttre gränser och att föra en gemensam visumpolitik. Därigenom bildade de ett område utan några inre gränser, det så kallade Schengenområdet. Medborgare från länder utanför EU behöver inte alltid visum för att resa in i Schengenområdet eftersom EU har ingått avtal om visumfrihet med en rad länder. I nödsituationer kan ett land i EU återinföra gränskontroller under en begränsad period. Det gjorde man i vissa länder efter den plötsliga ökningen av asylsökande under 2015 och 2016.
Schengensystemet har numera införlivats i EU-fördragen. Samtidigt har Schengenområdet gradvis utvidgats. Sedan 2017 följs Schengenbestämmelserna av alla EU-länder utom Bulgarien, Irland, Kroatien, Cypern, Rumänien och Storbritannien. Dessutom ingår fyra länder utanför EU i Schengenområdet: Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.
© Associated Press
Den stora ökningen av antalet asylsökande i Europa under 2015 ledde till många nya EU-initiativ.
Skärpta kontroller vid EU:s yttre gränser har blivit en prioritering. EU-byrån Frontex inrättades 2014 i Warszawa och ansvarar för EU-samarbetet om säkerhet vid de yttre gränserna. Medlemsländerna kan låna ut båtar, helikoptrar och flygplan för gemensam patrullering, till exempel i känsliga delar av Medelhavet. I nödsituationer kan byrån också skicka ut enheter för snabba gränsinsatser med gränsvakter från EU-länderna. EU:s ledare beslutade 2016 att anslå fler resurser till snabba insatser vid gränserna. Enheten döptes om till den europeiska gräns- och kustbevakningen och invigdes officiellt i oktober 2016.
Europa är stolt över sin tradition att välkomna invandrare och ta emot flyktingar som söker asyl för att komma undan faror och förföljelse. Men i dag står EU:s regeringar inför den svåra uppgiften att hantera en växande ström av laglig och olaglig invandring till ett område som inte har några inre gränser.
EU-länderna har kommit överens om att harmonisera sina bestämmelser så att asylansökningar handläggs enligt vissa grundläggande principer som erkänns i hela unionen. Man har antagit gemensamma minimistandarder för asylmottagandet och beviljandet av flyktingstatus.
På senare år har många olagliga invandrare kommit till Europa, och en av EU:s viktigaste uppgifter är att ta itu med det problemet. EU-länderna samarbetar mot människosmuggling och har enats om gemensamma bestämmelser om återsändning av olagliga invandrare. Samtidigt samordnas den lagliga invandringen bättre genom EU-regler om familjeåterförening, ställningen för varaktigt bosatta och rätten för medborgare från länder utanför EU att komma till Europa för att studera eller forska.
Den kraftiga ökningen av antalet asylsökande från Mellanöstern och Afrika under 2015 och 2016, med flera tusen människor som miste livet på färden över Medelhavet, innebar stora utmaningar. Det lyfte också fram en ny dimension av asylfrågan eftersom det blir svårare att skilja på politiska och ekonomiska flyktingar. De EU-länder som tagit emot och räddat flest båtflyktingar, som Grekland och Italien, hade hoppats att andra EU-länder skulle visa solidaritet och hjälpa dem. Under 2015 fick flest politiska flyktingar asyl i Tyskland.
EU:s ledare enades därför om olika åtgärder för att ta itu med den nya situationen. Det handlade om att omplacera asylsökande från Grekland och Italien till andra EU-länder och att snabbare skicka tillbaka de flyktingar som inte har rätt till asyl. EU ingick ett särskilt avtal med Turkiet, eftersom många asylsökande passerar landet på sin väg till Europa. EU skickade experter från andra länder för att hjälpa till att ta hand om flyktingströmmar, den europeiska gräns- och kustbevakningen fick fler resurser för sök- och räddningsinsatser och åtgärder mot kriminella nätverk, och EU inledde ett militärt uppdrag i Medelhavsområdet.
Under 2015, 2016 och 2017 gav EU över 10 miljarder euro till humanitärt bistånd till flyktingar i och utanför EU.
Det krävs samordnade insatser för att bekämpa kriminella organisationer som sysslar med människohandel och utnyttjar utsatta personer, särskilt kvinnor och barn.
Den organiserade brottsligheten blir alltmer sofistikerad och är ofta uppbyggd kring europeiska eller internationella nätverk. Vi har sett hur terrororganisationer kan slå till med oerhörd brutalitet, när och var som helst i världen.
Därför infördes Schengens informationssystem (SIS). Det är en avancerad databas som polisen och rättsväsendet kan använda sig av för att utbyta uppgifter om personer när det har utfärdats en europeisk arresteringsorder eller en begäran om utlämning. Här kan de också få uppgifter om stulen egendom, till exempel fordon eller konstföremål.
Ett av de effektivaste sätten att få tag på brottslingar är att följa hur deras pengar förflyttas. Därför har EU antagit lagstiftning för att förhindra penningtvätt och stoppa finansieringen av brottslighet och terrorism.
Inrättandet av EU:s byrå för samarbete inom brottsbekämpning Europol i Haag är det viktigaste som har hänt på senare år i samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna. Här arbetar polis- och tulltjänstemän med att bekämpa den internationella brottsligheten, till exempel narkotikahandel, handel med stulna bilar, nätverk som ägnar sig åt människohandel och illegal invandring, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, barnpornografi, förfalskning, handel med nukleära och radioaktiva ämnen, terrorism, penningtvätt och förfalskning av euron.
Europa har blivit ett mål för islamistisk terrorism av grupper som är kopplade till al-Qaida och IS. De har chockat världen genom att attackera symboler för religionsfrihet, yttrandefrihet och andra grundläggande europeiska värderingar. Till exempel utsattes personalen på satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris för en attack i januari 2015 och hundratals människor har dödats i flera attacker över hela Europa. Européer står inför en oförutsägbar fiende, ofta med ekonomisk och militär bas i Mellanöstern och Afrika, och överväger därför både ett ökat samarbete mellan europeiska underrättelsetjänster och politiska och militära insatser utanför EU.
Kommissionen har bland annat föreslagit ett europeiskt expertcentrum mot radikalisering, samarbete mellan underrättelsetjänster för ekonomisk brottslighet för att stoppa terroristernas tillgång till finansiering och fler insatser mot it-brottslighet och spridningen av extremistpropaganda på nätet.
Andra åtgärder som införts är att flygbolagen ska ha bättre koll på vilka som reser in i och ut ur EU. Flygbolagen måste nu registrera passageraruppgifter, som enligt vissa regler kan användas av polisen i hela Europa för att bekämpa terrorister.
För närvarande finns det många olika rättssystem inom EU som används parallellt, inom respektive nationella gränser. Men internationell brottslighet och terrorism stannar inte vid nationella gränser. Det är därför EU behöver en gemensam ram för kampen mot terrorism, narkotikahandel och förfalskning, så att medborgarna garanteras ett gott skydd och det internationella samarbetet på området förstärks. För att samarbetet mellan domstolar i olika länder inte ska försvåras av olikheter i brottsrubriceringar behöver EU också en gemensam kriminalpolitik.
© Europeiska unionen
EU:s ledare har avsatt fler resurser till en europeisk gräns- och kustbevakning för att skydda EU:s yttre gränser.
Det främsta initiativet när det gäller det praktiska samarbetet på detta område är Eurojust, en central samordningsenhet som inrättades i Haag 2003. Syftet med Eurojust är att åstadkomma ett närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter i brottsutredningar med förgreningar i flera EU-länder. Med utgångspunkt i Eurojusts erfarenheter har rådet beslutat att utse en europeisk offentlig åklagare, som ska utreda brott som skadar EU:s ekonomiska intressen.
Ett annat verktyg för det praktiska samarbetet över gränserna är den europeiska arresteringsordern, som gäller sedan januari 2004. Den ersätter långdragna utlämningsförfaranden.
På det civilrättsliga området har EU antagit lagstiftning som ska göra det lättare att verkställa domstolsbeslut i mål där flera länder är inblandade, till exempel när det gäller skilsmässa, separation, vårdnad om barn samt underhållsanspråk. Syftet är att se till att domar från ett land kan verkställas i ett annat. EU har infört gemensamma förfaranden som ska förenkla och påskynda en förlikning vid internationella mål som gäller mindre och obestridda civilrättsliga skadeståndsanspråk, som indrivning av skulder och konkurser.
Ekonomiskt, kommersiellt och valutamässigt har EU blivit en stormakt. Ibland sägs det att EU har blivit en ekonomisk jätte men fortfarande är en politisk dvärg. Det är lite väl tillspetsat. EU har stort inflytande i internationella organisationer som Världshandelsorganisationen WTO och olika FN-organ och är en stark röst vid toppmöten om miljö- och utvecklingsfrågor.
Men det stämmer att det fortfarande krävs en hel del, politiskt och diplomatiskt, innan EU och medlemsländerna kan tala med en röst i viktiga internationella frågor. Det militära försvaret – hörnstenen i den nationella suveräniteten – styrs av ländernas regeringar som är bundna av sina allianser med till exempel Nato.
EU:s huvuduppgifter på det utrikespolitiska området fastställs i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, som infördes genom Maastrichtfördraget (1992), Amsterdamfördraget (1997) och Nicefördraget (2001). Fördragen bildade EU:s så kallade andra pelare, ett politiskt område som domineras av mellanstatliga samråd och där kommissionen och Europaparlamentet spelar en underordnad roll. Besluten på det här området fattas med enhällighet, men enskilda länder kan lägga ned sin röst. Med Lissabonfördraget avskaffades visserligen EU:s pelarstruktur, men säkerhets- och försvarsfrågor avgörs fortfarande på samma sätt. Politiken har också förstärkts genom EU:s nya utrikesrepresentant.
Sedan 2014 är det Federica Mogherini som har denna post. Hon är också en av kommissionens vice ordförande. Hennes uppgift är att företräda EU:s gemensamma ståndpunkt och agera i EU:s namn i internationella sammanhang. Under henne finns de tjänstemän inom EU och i medlemsländerna som ingår i Europeiska utrikestjänsten – EU:s diplomatkår.
Målet för EU:s utrikespolitik är att åstadkomma trygghet, stabilitet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, inte bara i den närmaste omgivningen, som Balkan, utan även i andra oroshärdar världen över, till exempel i Afrika, Mellanöstern och Kaukasus. Det viktigaste verktyget är ”mjuk makt” i form av valövervakningsuppdrag, humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Under 2015 gav EU mer än 1,5 miljarder euro i humanitärt bistånd, och ytterligare 5 miljarder euro har anslagits för att hjälpa fördrivna människor sedan kriget i Syrien bröt ut. EU står för 60 procent av världens utvecklingsbistånd och hjälper de mest behövande länderna att bekämpa fattigdom, se till att människor får mat, förhindra naturkatastrofer, få tillgång till dricksvatten och bekämpa sjukdomar. Samtidigt uppmanar EU aktivt de här länderna att respektera rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, stödja civilsamhället och öppna sina marknader för internationell handel. Kommissionen och Europaparlamentet är noga med att se till att stödet ges på ett ansvarsfullt sätt och att det förvaltas och utnyttjas korrekt.
Kan och vill EU gå längre än den ”mjuka maktens” diplomati? Det är den stora utmaningen under kommande år. Ett viktigt konkret resultat inom diplomatin var den avgörande roll som EU spelade i överenskommelsen 2015 mellan Iran och stormakterna om Irans kärntekniska program och avskaffandet av de långvariga ekonomiska sanktionerna mot landet.
EU har också varit en aktiv aktör i de internationella förhandlingarna om inbördeskriget i Syrien.
Men många menar att Europeiska rådets gemensamma uttalanden och ståndpunkter i viktiga internationella frågor ofta bara ger uttryck för en minsta gemensam nämnare. Under tiden fortsätter de stora medlemsländerna att spela sina egna roller i diplomatin. Men det är när EU agerar gemensamt som det ses som en global aktör. EU:s trovärdighet och inflytande ökar när dess ekonomiska och kommersiella styrka kombineras med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik som införs gradvis.
Sedan 2003 har EU haft kapacitet att genomföra krishanteringsuppdrag i och med att medlemsländerna frivilligt ställer en del av sina egna styrkor till EU:s förfogande.
Flera militärpolitiska organ ansvarar för insatserna: kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, militära kommittén, kommittén för de civila aspekterna av krishantering och EU:s militära stab. Dessa organ är ansvariga inför rådet och ligger i Bryssel.
Det är de här verktygen som ger den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken dess innehåll. De gör att EU kan utföra de uppgifter man beslutat om, nämligen humanitära insatser och fredsskapande eller fredsbevarande uppdrag. För att undvika dubbelarbete har Nato och EU enats om de så kallade Berlin plus-arrangemangen. De går ut på att EU får tillgång till Natos logistiska resurser (för detektering, kommunikation, kommendering och transport).
Sedan 2003 har EU inlett över 30 militära operationer och civila uppdrag. Den första var i Bosnien och Hercegovina, där EU-trupper ersatte Natos styrkor. Dessa uppdrag och operationer under EU-flaggan utförs eller har utförts i tre världsdelar. Exempel är Atalantainsatsen mot somaliska pirater i Adenbukten, uppdraget för att hjälpa Kosovo att införa rättsstatsprincipen, militärutbildningsuppdraget i Mali och insatsen Sophia mot människosmugglare i Medelhavsområdet.
Den militärtekniska utrustningen blir alltmer avancerad och allt dyrare att tillverka. Det gör det allt viktigare för EU-länderna att samarbeta om krigsmateriel, särskilt nu när länderna försöker minska sina offentliga utgifter för att ta sig igenom finanskrisen. För att EU-ländernas väpnade styrkor ska kunna genomföra gemensamma operationer utanför Europa måste deras militära materiel och system också vara kompatibla och i viss mån standardiserade. Europeiska rådet beslutade därför år 2003 att inrätta Europeiska försvarsbyrån.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker anser att det på lång sikt behövs en verklig europeisk försvarspolitik. Hans synsätt kan gradvis vinna mark allteftersom fler européer inser att deras gemensamma säkerhetsintressen bör kopplas till försvaret av deras värderingar och strategiska intressen. Inga länder, varken stora eller små, kan på egen hand ha den militära makt som krävs för att garantera den egna befolkningens säkerhet i en instabil värld.
EU har behörighet att avgöra handelsfrågor på medlemsländernas vägnar. EU:s betydelse som handelsmakt medför ett stort internationellt inflytande. EU tror också starkt på det regelbaserade systemet inom WTO, där 164 länder samarbetar. Systemet ger en viss grad av rättslig klarhet och insyn i den internationella handeln. WTO fastställer villkor som innebär att medlemmarna kan försvara sig själva mot illojala konkurrensmetoder som dumpning – att sälja till lägre pris än tillverkningskostnaden – som exportörer använder mot sina konkurrenter. Systemet omfattar också ett tvistlösningsförfarande som används vid tvister mellan två eller flera handelspartner.
EU:s handelspolitik är nära kopplad till dess utvecklingspolitik. Enligt det allmänna preferenssystemet har unionen beviljat tullfrihet eller förmånstillträde till sin marknad till kraftigt sänkta tullar för den största delen av importen från utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier. När det gäller de 49 fattigaste länderna i världen går EU till och med ett steg längre. All export från dessa länder – med vapen som enda undantag – kommer att kunna föras in tullfritt på EU:s marknad.
EU har däremot inga särskilda handelsavtal med sina största handelspartner bland de utvecklade länderna, som USA och Japan. I de fallen har handelsförbindelserna hanterats via WTO:s mekanismer, men förhandlingar pågår om bilaterala överenskommelser. EU och Kanada ingick 2014 ett övergripande avtal om ekonomi och handel, som de undertecknade i oktober 2016.
Under 2013 inledde EU och USA förhandlingar om ett omfattande frihandelsavtal som kallas ”TTIP-avtalet”. Det omfattar tullhinder, harmonisering av standarder, tillgång till offentliga marknader, erkännande av ursprungsbeteckning och tvistlösning. EU och USA står tillsammans för 40 procent av världshandeln med 800 miljoner konsumenter. Handelsavtalet ska också se till att de standarder som används över hela världen i framtiden inte bestäms av andra konkurrenter, som Kina. EU vill ha stränga normer när det gäller livsmedelssäkerhet, socialt skydd, datasäkerhet och kulturell mångfald. Om avtalet träder i kraft väntas det bidra till att öka den ekonomiska tillväxten i EU-länderna.
EU har ökat handeln med nya aktörer i andra delar av världen, vilket omfattar allt från Kina och Indien till Central- och Sydamerika. I handelsavtalen med dessa länder ingår även tekniskt och kulturellt samarbete. Kina har blivit EU:s näst största handelspartner (efter USA) och det land som vi importerar mest varor från. EU är Rysslands viktigaste handelspartner och dess största källa till utländska investeringar. I protest mot annekteringen av Krim 2014 införde EU dock sanktioner mot Ryssland som har lett till stora störningar i handelsutbytet och investeringsflödena.
© Andy Aitchison/In Pictures/Corbis
EU främjar öppnare marknader och ökad handel i hela världen.
Europa har sedan gammalt förbindelser med de afrikanska länderna söder om Sahara. I och med Romfördraget 1957 blev medlemsländernas dåvarande kolonier och utomeuropeiska territorier associerade parter till gemenskapen. Med avkolonialiseringen som inleddes i början av 1960-talet omvandlades förbindelserna i stället till en associering mellan suveräna stater.
Cotonouavtalet, som undertecknades i Benins huvudstad Cotonou år 2000, markerade ett nytt skede i EU:s utvecklingspolitik. Detta avtal mellan EU och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) är det mest ambitiösa och långtgående handelsavtal som någonsin ingåtts mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Avtalet är en vidareutveckling av Lomékonventionen som undertecknades 1975 i Togos huvudstad Lomé, och har därefter anpassats med jämna mellanrum.
Det här avtalet är mer omfattande än de tidigare, eftersom man har gått från handelsförbindelser baserade på marknadstillträde till handelsförbindelser i vidare mening. I avtalet införs också nya förfaranden för att hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.
© Tim Freccia/Associated Press
EU genomför civila eller militära fredsbevarande insatser, som här där man bekämpar pirater utanför Somalias kust.
EU har gett de minst utvecklade länderna särskilda handelskoncessioner, och 39 av dessa länder har undertecknat Cotonouavtalet. Sedan 2005 har dessa länder kunnat exportera praktiskt taget vilka produkter som helst till EU utan att behöva betala några tullar.
Den här EU-politiken har visserligen haft positiva effekter på Afrika, men kan inte längre tillgodose dagens behov. Stora delar av Afrika söder om Sahara har fått en ekonomisk tillväxt och lyckats använda sina stora naturtillgångar för att förbättra infrastrukturer och höja levnadsstandarden. Andra regioner har i stället drabbats hårt av krig, oroligheter och diktaturer. Hela Sahelregionen strax söder om Sahara har destabiliserats: religiösa fanatiker som Boko Haram fortsätter att sprida skräck, och Afrikas horn har dominerats av inbördeskrig och diktaturer.
Detta medför politiska flyktingar. Torka till följd av klimatförändringarna och den växande befolkningen driver också människor att ta sig till Europa. Förutom att ge humanitärt bistånd har EU därför skäl att bidra till ekonomisk tillväxt på den afrikanska kontinenten och stabilisera befolkningsomflyttningarna. Dessutom kan en gemensam europeisk invandringspolitik på längre sikt avhjälpa behovet av ny arbetskraft i EU, där befolkningen blir allt äldre.
”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.” Så sade Robert Schuman i sin berömda deklaration den 9 maj 1950, som innebar början på den europeiska integrationsprocessen. Nästan sjuttio år senare är hans ord sannare än någonsin. Solidariteten mellan Europas folk och nationer måste hela tiden anpassas till de nya utmaningar som en värld i förändring innebär.
Så har det varit genom hela EU:s historia. Under de första åren efter andra världskriget handlade det i första hand om att öka produktionen och se till att det fanns tillräckligt med mat för alla. Fullbordandet av den inre marknaden i början av 1990-talet var en stor framgång. Under senare år infördes euron och Europeiska centralbanken för att se till att marknaden fungerar effektivare. Man gjorde också mycket för att överbrygga de klyftor som skapats av kommunistiska regimer under det kalla kriget. Den ekonomiska krisen som började 2008 visade att euron är sårbar för globala spekulationsattacker. För att motverka detta har EU-länderna beslutat att närmare samordna sin ekonomiska politik och att inrätta en bankunion. De senaste åren har säkerhets- och migrationsfrågor dominerat dagordningen.
Den europeiska integrationens grundare Jean Monnet avslutade 1976 sina memoarer med följande ord: ”Gårdagens suveräna nationer kan inte längre lösa dagens problem – de kan inte säkra framsteg eller styra sin egen framtid. Gemenskapen är egentligen bara ett steg på vägen mot morgondagens organiserade värld.” Ska vi nu, med tanke på globaliseringen, betrakta EU som politiskt betydelselöst? Eller ska vi i stället fråga oss hur vi kan ta tillvara den potential som finns hos över en halv miljard européer som delar samma värderingar och intressen?
EU består av nästan 30 medlemsländer, med mycket olika historia, språk och kultur och stora skillnader i levnadsstandard. Kan nationer som är så olika bilda ett gemensamt politiskt offentligt rum? Kan invånarna utveckla en gemensam känsla av att vara européer, samtidigt som de behåller sin hängivenhet för sitt land, sin region och sitt lokalsamhälle? Kanske, om de gör som medlemmarna i den allra första europeiska gemenskap som föddes i spillrorna efter andra världskriget, och som grundades på försoning och fred mellan tidigare fiender. Principen var att alla medlemsländer, stora som små, hade samma rättigheter och respekterade minoriteter.
Kommer den europeiska integrationen att kunna gå vidare med utgångspunkten att EU:s medlemsländer och folk alla vill samma sak? Eller kommer EU:s ledare oftare att använda sig av ”förstärkt samarbete”, som innebär att tillfälliga grupper av medlemsländer kan gå vidare utan de andra i olika frågor? Om det blir vanligt kan det leda till en situation där varje medlemsland fritt kan välja om det vill driva en viss politik eller ingå i en viss institution. Det är en lösning som kan verka tilltalande enkel, men grunden för EU har alltid varit solidaritet – att dela på både kostnader och vinster. Det kräver gemensamma regler och gemensam politik.
© FatCamera/iStock
Vi måste samarbeta i dag för att skapa en bättre framtid i morgon.
Samtidigt har den senaste ekonomiska krisen visat att länder som använder euron som valuta befinner sig i en särskild beroendeställning, som gör att de fungerar som en kärngrupp av länder inom EU. Kommissionen har föreslagit en ökad integration inom euroområdet med förstärkta åtgärder för finanspolitik, budget och ekonomi, men också en ökad demokratisk legitimitet och ansvar för politiken. Tanken är att omvandla euroområdet till ett område med gemensam ekonomisk styrning och på så sätt gjuta ny kraft i hela EU.
Den senaste tidens händelser har lyft fram behovet av ett ökat EU-samarbete på områden som länderna själva brukar ansvara för, till exempel säkerhet och försvar samt rättsliga och inrikes frågor – inte minst flyktingfrågan. Det är troligen på dessa områden som EU kommer att ställas inför störst utmaningar och måste hitta gemensamma lösningar, som skapar trygghet för invånarna och ett återvunnet förtroende för EU.
Globaliseringen gör att Europa tvingas konkurrera både med sina traditionella rivaler (Japan och USA) och med snabbväxande ekonomier som Brasilien, Kina och Indien. Kan EU fortsätta att begränsa tillträdet till den inre marknaden för att skydda sociala normer och miljönormer? Även om man gjorde det skulle det inte gå att undkomma den internationella konkurrensens hårda verklighet. Många lär trycka på för att EU ska bli en verklig global aktör, agera samfällt gentemot omvärlden och hävda sina intressen genom att tala med en röst.
Samtidigt måste EU komma närmare sina medborgare. Europaparlamentet, som har fått mer makt i varje nytt fördrag, väljs i allmänna direkta val vart femte år. Men valdeltagandet varierar mellan länderna och är ofta lågt. EU-institutionerna och medlemsländernas regeringar måste därför bli bättre på att informera och kommunicera med allmänheten (genom bland annat utbildning och nätverk av frivilligorganisationer) så att ett gemensamt europeisk offentligt rum kan växa fram, där EU-medborgarna formar politiken. Det är en av de viktigaste utmaningarna att ta itu med för att bemöta den EU-skepsis som bidrar till populism och försvagar demokratin.
En av EU:s starkaste sidor är förmågan att sprida europeiska värderingar utanför de egna gränserna. Det handlar om respekten för mänskliga rättigheter och rättsstaten, miljöskydd och en fri ekonomi inom stabila ramar och upprätthållande av sociala standarder. I vilken utsträckning EU kan befästa sina värderingar avgör hur övriga delar av världen uppfattar oss som ett positivt exempel.
För att avgöra om EU har nått sina mål och skapat konkreta resultat måste vi hitta svar på följande frågor:
Om vi kan lösa allt detta kommer EU att fortsätta att respekteras och vara en inspirationskälla för övriga världen.
PÅ NÄTET
Information på alla officiella EU-språk finns på webbplatsen Europa:
https://europa.eu/european-union/index_svPERSONLIG KONTAKT
Runt om i Europa finns hundratals lokala EU-informationskontor. Hitta ditt närmaste kontor på
https://europa.eu/european-union/contact_svTELEFON ELLER MEJL
Europa Direkt svarar på dina frågor om EU. Om du ringer från ett EU-land kan du använda gratisnumret 00 800 6 7 8 9 10 11 (vissa mobiltelefonoperatörer tillåter inte samtal till 00 800-nummer eller tar betalt för dem). Om du ringer från ett land utanför EU ska du använda numret +32 22999696. Mejl skickas till https://europa.eu/european-union/contact_sv
LÄS OM EU
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer
(https://op.europa.eu/sv/web/general-publications/publications).KOMMISSIONENS REPRESENTATIONSKONTOR
EUROPAPARLAMENTETS INFORMATIONSKONTOR
EUROPEISKA UNIONENS DELEGATIONER
Europa på 12 lektioner
Europeiska kommissionen
Generaldirektoratet för kommunikation
Information till allmänheten
1049 Bryssel
BELGIEN
Uppdaterad i augusti 2017.
© Europeiska unionen, 2017
Vidareutnyttjande är tillåtet om källan anges. EU-kommissionens bestämmelser om vidareutnyttjande regleras genom beslut 2011/833/EU (EUT L 330, 14.12.2011, s. 39). För användning eller reproduktion av enskilda foton eller annat material som inte omfattas av EU:s upphovsrätt, krävs upphovsrättsinnehavarnas tillstånd.
| ISBN 978-92-79-71615-7 | doi:10.2775/785733 | NA-04-17-736-SV-N | |
| ISBN 978-92-79-71560-0 | doi:10.2775/475355 | NA-04-17-736-SV-C | |
| HTML | ISBN 978-92-79-71608-9 | doi:10.2775/842657 | NA-04-17-736-SV-Q |
Besök
Det finns hundratals Europa direkt-kontor i hela EU. Hitta ditt närmaste kontor på https://europa.eu/european-union/contact_sv
Telefon eller mejl
Tjänsten Europa direkt svarar på dina frågor om EU. Kontakta tjänsten på något av följande sätt:
På nätet
På webbplatsen Europa finns det information om EU på alla officiella EU-språk (https://europa.eu/european-union/index_sv).
EU-publikationer
Ladda ned eller beställ både gratis och avgiftsbelagda EU-publikationer (https://op.europa.eu/sv/web/general-publications/publications). Om du behöver flera kopior av en gratispublikation kan du kontakta Europa direkt eller ditt lokala informationskontor (https://europa.eu/european-union/contact_sv).
EU-lagstiftning och andra rättsliga handlingar
Rättsliga handlingar från EU, inklusive all EU-lagstiftning sedan 1951, finns på alla officiella EU-språk på EUR-Lex (https://eur-lex.europa.eu).
Öppna data från EU
På EU:s portal för öppna data (https://data.europa.eu/euodp/sv) finns dataserier från EU. Dataserierna får laddas ned och användas fritt för kommersiella och andra ändamål.