Generaladvokatens förslag till avgörande

Generaladvokatens förslag till avgörande

I – Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande utgör en förlängning av den som utmynnade i domen av den 13 januari 2004 i målet Kühne & Heitz(2) . Finanzgericht Hamburg (Tyskland) har således begärt att domstolen skall precisera denna doms innehåll och räckvidd.

2. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en omprövning och ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som syftar till att beakta EG‑domstolens senare tolkning av relevant gemenskapsrätt förutsätter att sökanden har överklagat förvaltningsbeslutet vid en nationell domstol och därvid åberopat att beslutet strider mot gemenskapsrätten.

3. Den hänskjutande domstolen har vidare begärt att EG‑domstolen skall uttala sig om huruvida tiden för att framställa en begäran om omprövning och ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten är begränsad.

4. Efter att ha undersökt domstolens aktuella rättspraxis avseende problemet med omprövning av lagakraftvunna förvaltningsbeslut och domstolsavgöranden som visar sig strida mot gemenskapsrätten, såsom den senare har tolkats av domstolen, skall jag studera dessa frågor i tur och ordning.

5. Jag föreslår för det första att EG‑domstolen skall svara den hänskjutande domstolen att det villkor som kan utläsas ur domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz enligt vilket ett beslut som fattats av en nationell domstol i sista instans, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter detta beslut, grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten, utan att någon begäran om förhandsavgörande har framställts till domstolen på de villkor som anges i artikel 234 tredje stycket EG, inte förutsätter att sökanden i målet vid den nationella domstolen har överklagat det ifrågasatta beslutet i enlighet med nationell rätt och därvid åberopat att det strider mot gemenskapsrätten.

6. För det andra föreslår jag att domstolen skall slå fast att gemenskapsrätten inte utgör något hinder mot att med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen tidsbegränsa möjligheten att begära omprövning och återkallelse av ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten såsom den senare har tolkats av EG‑domstolen, utan att den nationella domstol som avgjort målet i sista instans har vänt sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Det ankommer på medlemsstaterna att i överensstämmelse med de gemenskapsrättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet fastställa den frist inom vilken en sådan begäran måste framställas.

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Gemenskapsrätten

1. Artikel 10 EG

7. I artikel 10 EG föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Medlemsstaterna skall underlätta att gemenskapens uppgifter fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås.”

8. I domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, som jag skall analysera mer ingående i ett senare skede av min framställning, fann domstolen att ”[s]amarbetsprincipen i artikel 10 EG ställer krav på att ett förvaltningsorgan, som har att ta ställning till en begäran om omprövning av ett definitivt förvaltningsbeslut, skall ompröva detta för att beakta den tolkning av den relevanta bestämmelsen som domstolen gjort under tiden på följande villkor:

– Förvaltningsorganet har enligt nationell rätt behörighet att ändra beslutet.

– Beslutet i fråga har blivit definitivt som en följd av en dom från en nationell domstol som avgör målet i sista instans.

– Nämnda dom grundas, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter denna dom, på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten som gjorts utan att domstolen erhållit en begäran om förhandsavgörande i enlighet med föreskrifterna i artikel 234 tredje stycket EG.

– Den berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om denna rättspraxis.”

2. Relevanta bestämmelser i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87

9. Artikel 4.1 i förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter(3) har följande lydelse:

”Utan att det påverkar bestämmelserna i artiklarna 5 och 16 skall bidraget betalas ut först sedan det styrkts att de produkter för vilka en exportdeklaration tagits emot har lämnat gemenskapens tullområde i oförändrat skick inom 60 dagar från den dag då exportdeklarationen togs emot.”

10. I artikel 5.1 föreskrivs följande:

”Betalning av ett rörligt eller fast bidrag skall i följande fall ske, inte enbart på villkor att produkten har lämnat gemenskapens tullområde, utan också – utom när den på grund av force majeure förstörs under transport – att den har importerats till tredje land eller, i tillämpliga fall, till ett bestämt tredje land inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen togs emot:

a) Det råder starkt tvivel om produktens faktiska bestämmelse.

…”

11. Sistnämnda artikel överensstämmer till innehållet med sin föregångare, nämligen artikel 10.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 2730/79 av den 29 november 1979 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter(4), som domstolen har varit föranledd att tolka.

12. Domstolen ansåg således i sin dom av den 14 december 2000 i mål Emsland‑Stärke(5) att villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 2730/79 endast kan uppställas innan exportstödet beviljas. Enligt domstolen framgår detta tydligt av bestämmelsens ordalydelse, enligt vilken betalning skall ske ”på villkor att produkten … har importerats till tredje land” samt av det nionde skälet i förordning nr 2730/79 som har samma ordalydelse.(6)

B – Nationell rätt

13. Det föreskrivs i tysk rätt i 48 § första stycket, första meningen i förvaltningsprocesslagen (Verwaltungsverfahrensgesetz nedan kallad VwVfG) av den 25 maj 1976(7) att ett rättsstridigt förvaltningsbeslut, även efter det att det vunnit laga kraft, helt eller delvis kan återkallas med retroaktiv eller framtida verkan.

14. Enligt tysk rättspraxis har förvaltningsmyndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende återkallelse av ett rättsstridigt förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft. Det följer av denna rättspraxis att det enligt 48 § första stycket, första meningen VwVfG endast är tillåtet att återkalla ett förvaltningsbeslut i undantagsfall, då det med hänsyn till grunderna för rättsordningen, tro och heder och skälighet, samt likabehandlingsprincipen och principen om uppenbar rättsstridighet skulle vara ”helt oacceptabelt” att stå fast vid det.

15. Vidare gäller 51 § VwVfG återupptagandet av förfaranden som avslutats genom ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut. Det föreskrivs i 51 § VwVfG att myndigheten på den berörda personens begäran skall fatta beslut om återkallelse eller ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut, då

– de rättsliga eller faktiska omständigheter som låg till grund för förvaltningsbeslutet senare ändrats på ett sätt som är till fördel för vederbörande,

– ny bevisning föreligger som skulle ha inneburit att ett för vederbörande gynnande beslut fattats,

– grunder för att återuppta förfarandet i enlighet med 580 § i civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) föreligger.

III – Bakgrund och förfarandet i målet vid den nationella domstolen

16. Willy Kempter KG (nedan kallat Kempter eller klaganden) exporterade under åren 1990–1992 nötkreatur till olika arabländer och före detta Jugoslavien. Bolaget begärde och erhöll exportbidrag för detta från Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallad Hauptzollamt).

17. Med anledning av en undersökning slog Betriebsprüfungsstelle Zoll (tjänsten för tullkontroll) vid Oberfinanzdirektion (regionala skattekontoret) i Freiburg fast att en del djur hade dött eller nödslaktats under transporten eller under karantänen i bestämmelselandet.

18. Genom beslut av den 10 augusti 1995 krävde därför Hauptzollamt att Kempter skulle återbetala det utbetalade exportbidraget vilket uppgick till 360 022,62 DEM.

19. Finanzgericht Hamburg avslog genom dom av den 16 juni 1999 klagandens överklagande av detta beslut med motiveringen att klaganden inte lagt fram bevis, i överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 5.1 a i förordning nr 3665/87, för att djuren hade importerats till ett tredje land.

20. Kempters överklagande av denna dom avslogs av Bundesfinanzhof genom beslut av den 11 maj 2000.

21. Den 14 december 2000 avkunnade domstolen sin dom i det ovannämnda målet Emsland-Stärke i vilket vi erinrar oss att domstolen ansåg att villkoret för betalning av det rörliga eller fasta bidraget enligt vilket produkten, utom när den på grund av force majeure förstörts under transport, har importerats till tredje land eller, i tillämpliga fall, till ett bestämt tredje land, endast kan uppställas innan exportstödet beviljas.

22. I en dom av den 21 mars 2002 tillämpade Bundesfinanzhof domstolens tolkning och hänvisade till domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke.

23. Kempter begärde genom skrivelse av den 16 september 2002 att Hauptzollamt skulle återuppta förfarandet och återkalla beslutet om återbetalning av exportbidrag. Till stöd för denna begäran gjorde Kempter gällande att rättsläget hade ändrats under tiden. Kempter åberopade härvidlag den dom som Bundesfinanzhof hade avkunnat den 21 mars 2002 som bolaget påstod att det hade fått kännedom om den 1 juli 2002 genom ett faxmeddelande från bolaget SAB.

24. Hauptzollamt avslog nämnda begäran genom beslut av den 5 november 2002 och underströk samtidigt att den ändring av rättspraxis som skett i förevarande fall inte innebar en sådan ändring av rättsläget som i sig kan motivera ett återupptagande av förfarandet i enlighet med 51 § första stycket, punkt 1 VwVfG. Klagandens begäran om omprövning av detta beslut avslogs genom beslut av den 25 mars 2003.

25. Kempter väckte därefter talan vid Finanzgericht Hamburg den 26 april 2004 och hävdade bland annat att de villkor för omprövning av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som domstolen slog fast i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz var uppfyllda i förevarande mål och att beslutet om återbetalning av den 10 augusti 1995 borde återkallas.

IV – Begäran om förhandsavgörande

26. Finanzgericht Hamburg konstaterade inledningsvis i beslutet om hänskjutande att det är ostridigt mellan parterna att beslutet om återbetalning av den 10 augusti 1995, mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke, skall betraktas som rättsstridigt. De är emellertid inte överens i frågan om huruvida Hauptzollamt är skyldigt att i syfte att beakta EG‑domstolens tolkning i domen ompröva nämnda beslut som vann laga kraft innan nämnda dom avkunnades.

27. Vad beträffar de fyra villkor som domstolen räknade upp i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz(8), anser den hänskjutande domstolen att de två första är uppfyllda. Hauptzollamt är nämligen i enlighet med 48 § första stycket, första meningen VwVfG, behörigt att ändra beslutet om återbetalning. Detta beslut har dessutom vunnit laga kraft genom ett beslut av en nationell domstol som avgjort saken i sista instans.(9)

28. Den hänskjutande domstolen har däremot frågat sig huruvida det tredje villkor som anges i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz är uppfyllt. Enligt detta villkor skall en dom från en nationell domstol som avgör målet i sista instans, med hänsyn till rättspraxis från EG‑domstolen som meddelats efter denna dom, grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten som gjorts utan att EG‑domstolen erhållit en begäran om förhandsavgörande i enlighet med föreskrifterna i artikel 234 tredje stycket EG.

29. Finanzgericht Hamburg har anfört att klagandens yrkande måste avslås om nämnda villkor tolkas så att den berörda parten skall ha överklagat förvaltningsbeslutet till domstol och därvid gjort gällande att beslutet strider mot gemenskapsrätten och den nationella domstolen skall har avslagit överklagandet utan att begära ett förhandsavgörande från EG‑domstolen. Klaganden har nämligen varken inför Finanzgericht eller inför Bundesfinanzhof gjort gällande att relevant gemenskapsrätt, det vill säga artikel 5.1 i förordning nr 3665/87, har tolkats felaktigt.

30. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den, av EG‑domstolens dom i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, kan sluta sig till att klaganden i det mål som utmynnade i denna dom inte heller hade yrkat att någon begäran om förhandsavgörande skulle inges till EG‑domstolen. Dessutom anser den hänskjutande domstolen att den berörda medborgaren inte får lastas för att en nationell domstol inte erkänner betydelsen av en fråga om gemenskapsrättens tolkning.

31. Den hänskjutande domstolen har vidare ställt en fråga angående räckvidden av det fjärde av de villkor som EG‑domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, nämligen att den berörda parten måste ha vänt sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om denna rättspraxis från domstolen.

32. Finanzgericht Hamburg har härvidlag förklarat att tvisten i målet vid den nationella domstolen har den egenheten att det var först genom en skrivelse av den 16 september 2002, det vill säga 19 månader efter domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke vilken avkunnades den 14 december 2000, som Kempter begärde att Hauptzollamt skulle återkalla beslutet om återbetalning av den 10 augusti 1995.

33. Finanzgericht Hamburg anser vidare att fristen för att yrka ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut endast skall knytas till den berörda partens faktiska kännedom om domstolens rättspraxis. Finanzgericht Hamburg har även anfört, i fråga om tolkningen av begreppet ”immédiatement” (omedelbart) som EG‑domstolen använde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, att denna term i tysk rätt avser kausalitet(10) . Finanzgericht Hamburg har dock snarare lagt in betydelsen ”utan dröjsmål” eller ”utan rättsstridig försening” i termen. Ur detta perspektiv borde enligt nämnda domstol en begäran om omprövning som ingetts inom tre månader från det att kännedom erhållits om domstolens tolkning uppfylla det fjärde villkor som domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz.

34. Den hänskjutande domstolen har emellertid frågat sig rent allmänt huruvida möjligheten att ändra ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten av rättssäkerhetsskäl är tidsbegränsad eller om tvärtom, tidsbegränsning saknas.

35. Eftersom förvaltningsmyndigheter skall använda den tolkning av en gemenskapsrättslig bestämmelse som domstolen gjort inom ramen för ett förhandsavgörande på rättsförhållanden som uppstått innan förhandsavgörandet meddelades, kan den hänskjutande domstolen inte förstå varför möjligheten, att med stöd av domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke yrka att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut skall återkallas, i särskilda fall skall vara tidsbegränsad.

36. Finanzgericht har följaktligen beslutat att vilandeförklara målet i avvaktan på att domstolen besvarar följande två tolkningsfrågor:

”1) Krävs det, för att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut skall kunna omprövas och ändras i syfte att beakta EG‑domstolens senare tolkning av relevant gemenskapsrätt, att den berörda parten har överklagat förvaltningsbeslutet vid en nationell domstol och därvid åberopat att beslutet strider mot gemenskapsrätten?

2) Är fristen för att framställa en begäran om omprövning och ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten begränsad av överordnade gemenskapsrättsliga skäl, oberoende av de villkor som uppställs i [domen i målet Kühne & Heitz]?”

V – Bedömning

A – Inledande anmärkningar om aktuell rättspraxis

37. Innan jag presenterar min bedömning av de båda tolkningsfrågorna finner jag det nödvändigt att undersöka EG‑domstolens aktuella rättspraxis angående problemet med överklagande av förvaltningsbeslut och domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft och som visar sig strida mot gemenskapsrätten såsom den har tolkats av domstolen efter det att det ifrågasatta förvaltningsbeslutet meddelades. Jag kommer på så sätt att kunna identifiera de olika typfall som underställts domstolens prövning, det sätt på vilket domstolen har bedömt dem och vad som är särskilt betecknande för en sådan situation som domstolen behandlade i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz.

38. Jag konstaterar inledningsvis att utöver nyansskillnaderna mellan de olika situationer då en omprövning av lagakraftvunna nationella beslut kan bli aktuell utgörs den röda tråden i denna rättspraxis av den betydelse som domstolen har velat tillmäta rättssäkerhetsprincipen.

39. Rättssäkerhetsprincipen som sedan länge godtas av domstolen i dess egenskap av grundläggande gemenskapsrättslig princip(11), är tvetydig såtillvida att den syftar till att säkerställa såväl rättsreglers kvalitet och okränkbarhet som stabila rättsförhållanden(12) .

40. Det är detta krav på stabila rättsförhållanden som är det genomgående temat i de farhågor som domstolen har gett uttryck för i sin senare rättspraxis.

41. Eftersom principen om rättskraft bidrar till kravet på stabila rättsförhållanden är den föremål för särskild vaksamhet från domstolens sida.

42. I dom av den 30 september 2003 i målet Köbler(13), som svar på vissa regeringars åberopande av principen om lagakraftvunna avgörandens rättskraft till stöd för ståndpunkten att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av gemenskapsrätten inte kan tillämpas när det är fråga om avgöranden av nationell domstol som dömer i sista instans, hävdade således domstolen med bestämdhet betydelsen av principen om lagakraftvunna avgörandens rättskraft. Domstolen ansåg att ”[f]ör att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning är det viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas.(14) Domstolen tillade att ”[e]rkännandet av principen att staten kan hållas skadeståndsansvarig till följd av ett avgörande i domstol som dömer i sista instans medför dock inte i sig att rättskraften hos ett sådant lagakraftvunnet avgörande påverkas. Ett förfarande i syfte att hålla staten skadeståndsskyldig har [nämligen] inte samma föremål och rör inte nödvändigtvis samma parter som det förfarande som har gett upphov till det lagakraftvunna och rättskraftiga avgörandet”,(15) och det innebär i vart fall inte att det sker en ändring av det domstolsavgörande som vållat skadan.

43. I domen av den 16 mars 2006 i målet Kapferer(16), betonade domstolen på nytt kravet på att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft står fast samt betydelsen av principen om rättskraft i såväl gemenskapsrätten som de nationella rättsordningarna(17) . Domstolen drog härav slutsatsen och åberopade även i sin dom av den 1 juni 1999 i målet Eco Swiss(18) att den princip enligt vilken ”[e]n nationell domstol … följaktligen inte [är] skyldig enligt gemenskapsrätten att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner laga kraft, även om ett sådant beslut skulle kunna avhjälpa ett åsidosättande av gemenskapsrätten”(19) .

44. I denna rättspraxis, som den här gången gäller lagakraftvunna förvaltningsbeslut, gjorde domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz det möjligt för domstolen att redogöra för det sätt på vilket den avser att förena de krav som kan härledas ur principen om gemenskapsrättens företräde samt den retroaktiva verkan av de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen jämförd med principen om rättskraft.

45. I detta mål var huvudproblemet huruvida det är nödvändigt att efterkomma den skyldighet som åligger en nationell myndighet att tillämpa en gemenskapsrättslig regel på det sätt som EG‑domstolen har tolkat den, till och med på rättsförhållanden som uppstått innan EG‑domstolen meddelade sin dom i målet om förhandsavgörande, oberoende av att ett förvaltningsbeslut vunnit laga kraft innan begäran om omprövning gjordes i syfte att beakta denna dom från EG‑domstolen.

46. Domstolen erinrade om att rättssäkerheten är en av de allmänna principer som erkänns inom gemenskapsrätten, och den omständigheten att ett förvaltningsbeslut har vunnit laga kraft sedan en rimlig frist för att överklaga det löpt ut, eller sedan rättsmedlen uttömts, bidrar till denna säkerhet. Domstolen drog härav slutsatsen att ”det enligt gemenskapsrätten inte krävs att ett förvaltningsorgan i princip är skyldigt att ändra ett förvaltningsbeslut som erhållit en sådan definitiv karaktär”.(20)

47. Domstolens grundinställning var således given. Med hänsyn till rättssäkerhetsprincipens krav är regeln den att en nationell myndighet enligt gemenskapsrätten inte är skyldig att ändra ett förvaltningsbeslut som har vunnit laga kraft. Myndigheten är endast i undantagsfall skyldig att ompröva och vid behov ändra ett sådant beslut, under omständigheter som domstolen har försökt fastställa i begränsande syfte.

48. I denna strävan baserade sig domstolen uteslutande på situationen i det mål som den behandlade. Domstolen räknade således upp fyra omständigheter som var betecknande för målet vid den nationella domstolen och som kumulativt, mot bakgrund av artikel 10 EG, ger upphov till en skyldighet för ett förvaltningsorgan, som har att ta ställning till en begäran om omprövning av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut, att ompröva detta. Det bör erinras om vilka de omständigheter är som domstolen tog fasta på i domskälen och i domslutet:

– Förvaltningsorganet har enligt nationell rätt behörighet att ändra beslutet.

– Beslutet i fråga har blivit definitivt som en följd av en dom från en nationell domstol som avgör målet i sista instans.

– Nämnda dom grundas, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter denna dom, på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten som gjorts utan att domstolen erhållit en begäran om förhandsavgörande i enlighet med föreskrifterna i artikel 234 tredje stycket EG.

– Den berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om denna rättspraxis från domstolen.

49. Domstolen ansåg att ”[u]nder sådana omständigheter är förvaltningsorganet i enlighet med samarbetsskyldigheten i artikel 10 EG skyldigt att ompröva [ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut] för att beakta den tolkning av den relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelsen som domstolen gjort under tiden. Förvaltningsorganet skall [vidare] utifrån resultatet av denna omprövning fastställa i vilken utsträckning organet skall ändra beslutet i fråga utan att skada tredje mans intressen.”(21)

50. Denna lösning, som domstolen valde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, har gett upphov till vissa frågor.

51. Det faktum att domstolen gjorde åtskillnad mellan omprövning och återkallelse av det lagakraftvunna förvaltningsbeslutet kunde således leda till att den lösning som domen utmynnade i uppfattades så, att den av domstolen nämnda skyldigheten endast gäller omprövning av beslutet och att det behöriga förvaltningsorganet är skyldigt att iaktta alla de processrättsliga bestämmelser i den nationella rätten som rör återkallelsen av ett sådant beslut. Enligt en sådan tolkning av domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz är det behöriga förvaltningsorganet förvisso skyldigt i enlighet med artikel 10 EG att ompröva ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut men skulle, även om det framgår av denna omprövning att beslutet strider mot domstolens senare tolkning av gemenskapsrätten och trots att de övriga omständigheter som nämns i denna dom föreligger, kunna återkalla nämnda beslut, om förvaltningsorganet enligt nationell rätt i detta avseende förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning.

52. Jag anser inte att domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz skall tolkas på det sättet. Jag delar härvidlag Europeiska gemenskapernas kommissions uppfattning att domen bör tolkas så, att det behöriga förvaltningsorganet, när den nationella rätten tillåter att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut upphävs och under de omständigheter som just beskrivs i nämnda dom, även är skyldigt att i enlighet med artikel 10 EG återkalla det, om det framgår av omprövningen av ett sådant beslut att det har blivit oförenligt med den tolkning av gemenskapsrätten som domstolen gjort under tiden.(22)

53. Jag är nämligen av den åsikten att domstolen genom att formulera punkt 27 i domen på detta sätt har velat precisera, att även om omprövningen enligt artikel 10 EG under nämnda omständigheter blir obligatorisk för det berörda förvaltningsorganet, äger återkallelsen av det ifrågasatta beslutet inte rum automatiskt eftersom det just beror på vilket resultat omprövningen leder till.

54. I den situation som förelåg i det ovannämnda målet Kühne & Heitz kan jag förstå att domstolen ansåg att det fanns en nyansskillnad mellan omprövning och återkallelse av ett sådant beslut. Det berörda förvaltningsorganet måste nämligen enligt denna dom, vid omprövningen av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som innebär krav på återbetalning av utbetalat exportbidrag, avgöra om det i fråga om varje vara som exporteras, i förevarande fall fjäderfä i delar, föreligger rätt till exportbidrag och, om så är fallet, till vilket belopp. Omprövningen består således rent konkret i att på de faktiska omständigheterna i förevarande mål tillämpa den tolkning som domstolen gjorde i sin dom av den 5 oktober 1994 i målet Voogd Vleesimport en export(23), nämligen att ”[e]n klubba som fortfarande innehåller ett stycke ben skall … anses som en klubba i den mening som avses i undernummer 02.02 B II e 3 i den tidigare nomenklaturen och 0207 41 51 000 i den nya, om benstycket inte är så stort att den ger produkten sin särskilda karaktär(24) och att dra slutsatserna härav för alla varor som exporteras.

55. Jag anser att förvaltningsorganet i en sådan situation är skyldigt att i enlighet med artikel 10 EG återkalla beslutet i den mån det är nödvändigt för att resultat av omprövningen skall kunna beaktas. Det är enligt min uppfattning just vad domstolen ville uttrycka när den preciserade omprövningsskyldigheten i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, det vill säga att ”beakta den tolkning av den relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelsen som domstolen gjort under tiden”(25) .

56. Den åtgärd som domstolen valde i den domen, vilken bestod i att tolka artikel 10 EG på ett sätt som stod i nära förbindelse med omständigheterna i målet vid den nationella domstolen kan dessutom ha gett upphov till tveksamhet i fråga om nämnda doms räckvidd. En del personer har således kunnat fråga sig om det gällde en dom av principiell betydelse eller enbart en dom som var avsedd för det särskilda fallet såsom det uttryckliga och upprepade åberopandet av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen kunde ge intryck av.

57. Domstolens efterföljande praxis gör det i viss mån möjligt att skingra denna tveksamhet. Genom att flera gånger hänvisa till domen i Kühne & Heitz och upphöja de omständigheter som räknas upp i den domen till villkor, förefaller domstolen nämligen vilja ha denna dom som referenspunkt i sin rättspraxis, fristående från de faktiska förhållanden och den nationella rätt som specifikt rörde det mål som utmynnade i domen.

58. I domen i det ovannämnda målet Kapferer tog domstolen således upp villkoret att det berörda organet har behörighet att ompröva ett slutgiltigt beslut(26) . Domstolen angav sedan i sin dom av den 19 september 2006 i målet i‑21 Germany och Arcor(27), att det följer av punkt 28 i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz att ”det förvaltningsorgan som fattat ett förvaltningsbeslut skall, enligt samarbetsprincipen i artikel 10 EG, ompröva detta beslut och eventuellt även återkalla det, om följande fyra villkor är uppfyllda ”(28) .

59. Det återstår inte desto mindre att domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, främst verkar ämnad att gälla ett särskilt typfall nämligen fallet med en begäran om omprövning av ett förvaltningsbeslut som har vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten, såsom den senare har tolkats av EG‑domstolen, utan att den nationella domstol som har avgjort saken i sista instans har vänt sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 234 tredje stycket EG.(29) Domarna i de ovannämnda målen Kapferer och i‑21 Germany och Arcor vittnar om denna uppdelning eftersom domstolen i dem hänvisar till domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz för att bättre distansera sig från den, och detta på ett mer eller mindre tydligt sätt.(30)

60. Domstolen visar sig således vara minst sagt försiktig i domen i det ovannämnda målet Kapferer vad gäller möjligheten att överföra de principer som kan härledas ur domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz i fråga om ett slutgiltigt förvaltningsbeslut i ett sammanhang med ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.(31) Om domstolen hänvisade med försiktighet till det första villkoret i denna dom, nämligen att förvaltningsorganet enligt nationell rätt har behörighet att ändra ett beslut som det tidigare har fattat, var det för att genast därefter konstatera att detta villkor inte var uppfyllt i det ovannämnda målet Kapferer.

61. I domen i det ovannämnda målet i‑21 Germany och Arcor uttrycks tydligt domstolens önskan att inte överföra de principer som anges i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz till en situation där den som begär att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut skall återkallas inte har åberopat sin rätt att överklaga nämnda beslut. Jag skall kort erinra om de faktiska och rättsliga omständigheterna i denna dom för att ordentligt kunna fastställa skillnaden i inställning i jämförelse med domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz. Denna beskrivning är desto mer nödvändig som den relevanta bestämmelsen i det ovannämnda målet i‑21 Germany och Arcor i likhet med i detta mål är 48 § första stycket VwVfG.

62. De båda telekommunikationsföretagen i‑21 och Arcor hade påförts avgifter för individuella telekommunikationstillstånd. De erlade dessa avgifter utan att ifrågasätta dem och överklagade inte avgiftsbesluten inom en månad från den dag då dessa hade delgetts. Avgiftens belopp var grundat på regleringsmyndighetens förtida debitering av allmänna administrativa kostnader under en period av 30 år.

63. Inom ramen för ett överklagande som hade getts in inom den förskrivna fristen slog Bundesverwaltungsgericht fast att förordningen om avgifter för telekommunikationstillstånd inte var förenlig med lagen om telekommunikation och den tyska konstitutionen och fastställde underrättens avgörande om upphävande av beslutet i fråga. Efter att den domen hade meddelats begärde i‑21 och Arcor utan framgång återbetalning av erlagda avgifter. Vart och ett av företagen överklagade då till Verwaltungsgericht som avslog deras överklaganden med motiveringen att avgiftsbesluten vunnit laga kraft och att det saknades anledning att i det aktuella fallet ifrågasätta förvaltningsorganets beslut att inte återkalla dessa beslut.

64. Eftersom i‑21 och Arcor ansåg att Verwaltungsgericht hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, inte enbart av nationell rätt utan även av gemenskapsrätten överklagade de till Bundesverwaltungsgericht.

65. Denna nationella domstol ställde två frågor till EG‑domstolen. För det första önskade den få klarhet i huruvida artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet utgör hinder för att tillämpa en avgift som tas ut för individuella tillstånd och som beräknas med beaktande av regleringsmyndighetens allmänna administrativa kostnader för hanteringen av tillstånden under en period om 30 år.(32) Domstolen besvarade denna fråga jakande.

66. För det andra ville Bundesverwaltungsgericht veta huruvida artikel 10 EG och artikel 11.1 i direktiv 97/13 skall tolkas så, att de innebär att ett avgiftsbeslut som inte har överklagats inom den i nationell rätt föreskrivna fristen måste återkallas när detta är möjligt men inte nödvändigt enligt nationell rätt.

67. Det framgår av besluten om hänskjutande att Bundesverwaltungsgericht hade begärt att domstolen skulle ta ställning till frågan om huruvida artikel 10 EG och artikel 11.1 i direktiv 97/13 har den verkan att de begränsar den nationella tillsynsmyndighetens utrymme att göra en skönsmässig bedömning i samband med återkallelse av avgiftsbeslut(33), särskilt med avseende på vad domstolen slog fast i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz(34) .

68. För det fall att nämnda dom skulle vara tillämplig i denna situation är domstolens sätt att uttrycka sig otvetydigt:

”53. Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz avser … helt andra omständigheter än dem som är i fråga i målen vid den nationella domstolen. Företaget Kühne & Heitz NV hade nämligen uttömt alla rättsmedel som stod till buds för företaget, medan i-21 och Arcor i förevarande fall inte har utnyttjat sin rätt att överklaga avgiftsbeslut som riktats till dem.

54. Mot denna bakgrund är, tvärtemot vad i-21 har gjort gällande, domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz inte relevant för att bedöma om ett förvaltningsorgan, i en situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, skall ompröva beslut som har vunnit laga kraft.”

69. Den lösning som domstolen valde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz är följaktligen inte tillämplig i ett fall där det förvaltningsbeslut vars återkallelse har begärts inte har blivit föremål för ett överklagande inom den frist som föreskrivs i den nationella rätten. Frågan huruvida förvaltningsorganet är skyldigt att återkalla beslutet eller ej är helt och hållet beroende av de nationella bestämmelser som är tillämpliga på ifrågavarande område, nämligen 48 § första stycket VwVfG. I detta typfall iakttas principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor fullt ut även om den omgärdas av effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. Det är för övrigt den sistnämnda principen som kommer att spela en avgörande roll i detta mål.

70. Likvärdighetsprincipen kräver nämligen att alla nationella förfaranderegler ”tillämpas på samma sätt på överklaganden som grundar sig på ett åsidosättande av gemenskapsrätten och överklaganden som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt”.(35) Härav följer enligt domstolen att ”om det i de nationella regler som är tillämpliga på överklaganden föreskrivs en skyldighet att återkalla ett förvaltningsbeslut som är rättsstridigt enligt nationell rätt, även om beslutet har vunnit laga kraft, när det skulle vara ’helt oacceptabelt’ att stå fast vid detta beslut, måste samma skyldighet att återkalla beslutet föreligga under likvärdiga omständigheter för ett förvaltningsbeslut som är oförenligt med gemenskapsrätten”.(36) Domstolen skall följaktligen vägleda den nationella domstolen för att kontrollera att de kriterier som hämtats från tysk rättspraxis och som gör det möjligt att förstå innebörden i begreppet ”helt oacceptabelt” inte skall tillämpas på olika sätt beroende på om det är den nationella rätten eller gemenskapsrätten som det är fråga om.

71. Ett av dessa kriterier avser uppenbar rättsstridighet hos förvaltningsbeslutet i förhållande till högre rättsnormer. Fortfarande med hänvisning till likvärdighetsprincipen underströk därefter domstolen att ”[d]å en myndighet, vid tillämpning av regler i nationell rätt, är skyldig att återkalla ett förvaltningsbeslut som har vunnit laga kraft, om detta är uppenbart oförenligt med den nationella rätten, måste samma skyldighet föreligga om beslutet är uppenbart oförenligt med gemenskapsrätten”.(37) Efter att ha gett vägledning i detta avseende(38), överlät domstolen åt den nationella domstolen att ”avgöra om en lagstiftning som är uppenbart oförenlig med gemenskapsrätten, liksom är fallet med den som avgiftsbesluten är grundade på, är uppenbart rättsstridig i den mening som avses i den nationella rätten i fråga”(39) .

72. Domstolen svarade följaktligen den nationella domstolen på följande sätt:

”[D]en nationella domstolen skall, enligt artikel 10 EG, jämförd med artikel 11.1 i direktiv 97/13, pröva om en lagstiftning som är uppenbart oförenlig med gemenskapsrätten … är uppenbart rättsstridig i den mening som avses i den nationella rätten i fråga. Om så är fallet skall den domstolen säkerställa att rättsstridigheten ges de verkningar som föreskrivs i nationell rätt vad avser återkallelse av dessa [taxeringsbeslut].”(40)

73. Senare rättspraxis avseende omprövning av lagakraftvunna förvaltningsbeslut och domstolsbeslut kan enligt min mening sammanfattas på följande sätt.

74. Med hänsyn till den betydelse som rättssäkerhetsprincipen och principen om rättskraft har, såväl i gemenskapsrättsordningen som i de nationella rättsordningarna, är regeln den att gemenskapsrätten inte medför någon skyldighet för en nationell myndighet att ändra ett lagakraftvunnet beslut som den meddelat, ens i det fall då beslutet är oförenligt med gemenskapsrätten såsom den tidigare tolkats av domstolen.

75. Det är följaktligen den nationella processrätten som är ämnad att tillämpas fullt ut i överensstämmelse med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor.

76. Om det emellertid är utrett att en nationell förfaranderegel som förhindrar en omprövning av ett lagakraftvunnet beslut strider mot likvärdighetsprincipen och/eller effektivitetsprincipen bör en sådan regel inte tillämpas av den nationella domstolen.

77. Vad mer specifikt gäller problemet med omprövning av lagakraftvunna beslut har artikel 10 EG verkningar vars karaktär och intensitet varierar i de olika typfallen.

78. Det framgår således av domen i det ovannämnda målet i‑21 Germany och Arcor att i ett fall med ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som inte har överklagats är åtminstone den nationella domstol vid vilken talan har väckts med anledning av den behöriga nationella myndighetens vägran att ompröva beslutet, enligt artikel 10 EG jämförd med den gemenskapsrättsliga bestämmelse som påstås ha åsidosatts, tvungen att kontrollera huruvida de nationella processrättsliga reglerna, genom likvärdighetsprincipen, gör omprövning och vid behov återkallelse av beslutet obligatorisk.

79. Enligt artikel 10 EG skall alla åtgärder som kan föreskrivas enligt den nationella processrätten komma till användning i syfte att, om denna tillåter det, åstadkomma att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten återkallas.

80. När det nu gäller den situation som rådde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, fastställde domstolen själv under vilka förutsättningar ett förvaltningsorgan är skyldigt att ompröva ett sådant beslut. Bland dessa är det första som framhålls att förvaltningsorganet enligt nationell rätt har behörighet att ändra beslutet. Det faktum att det föreligger en omprövningsskyldighet är således först och främst beroende av att det finns en processrättslig bestämmelse enligt vilken det behöriga förvaltningsorganet har en sådan möjlighet.

81. Denna eftergift till förmån för medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor går dock inte längre än så, vilket enligt min åsikt förklaras av särdragen i det berörda typfallet. När gemenskapsrätten har tolkats på ett felaktigt sätt av en nationell domstol mot vars avgöranden det enligt den inhemska rätten inte finns något rättsmedel och denna domstol har åsidosatt sin skyldighet att begära förhandsavgörande i enlighet med artikel 234 tredje stycket EG, får artikel 10 EG till följd att den möjlighet som ett förvaltningsorgan ges genom den nationella rätten förvandlas till en skyldighet att ompröva ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten och, beroende på resultatet av denna omprövning, att återkalla beslutet eller att avstå från att göra det.

82. Den lösning som blev utgången i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz gör det således möjligt att via artikel 10 EG motverka de negativa effekterna av att det inte skett något hänskjutande för förhandsavgörande i ett fall som anges i artikel 234 tredje stycket EG, genom att medborgare som har använt sig av de rättsmedel som erbjuds i den nationella rätten får en ny möjlighet att göra de rättigheter gällande som gemenskapsrätten skänker dem.

83. Såsom den finska regeringen, enligt min mening med rätta med tanke på nuvarande rättspraxis, har påpekat(41) fastställde domstolen i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz under vilka förutsättningar det i vart fall föreligger en omprövningsskyldighet. Det finns emellertid inget hinder i gemenskapsrätten mot att en omprövning äger rum även under andra omständigheter, när de nationella förfarandereglerna så tillåter.

84. Eftersom vårt mål befinner sig i en faktisk och rättslig kontext som är jämförbar med den som avgjordes genom domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, bör enligt min uppfattning denna begäran om förhandsavgörande bedömas ur samma synvinkel som domstolen gjorde i den domen.

B – Den första tolkningsfrågan

85. Den hänskjutande domstolen har genom denna fråga i huvudsak velat få klarhet i huruvida det villkor som kan utläsas ur domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz enligt – vilket ett beslut som fattats av en nationell domstol i sista instans, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter detta beslut, grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten, utan att någon begäran om förhandsavgörande har framställts till domstolen på de villkor som anges i artikel 234 tredje stycket EG – förutsätter att sökanden i målet vid den nationella domstolen har överklagat det ifrågasatta beslutet i enlighet med intern rätt och därvid åberopat att det strider mot gemenskapsrätten.

86. Kempter, den finska regeringen och kommissionen anser att denna fråga skall besvaras nekande.

87. Kommissionen har först och främst anfört att det villkor enligt vilket den berörde borde ha överklagat ifrågavarande förvaltningsbeslut vid nationell domstol och därvid åberopat gemenskapsrätten inte framgår vare sig av domskälen eller domslutet i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz.

88. Den finska regeringen anser dessutom att ett sådant villkor skulle kunna göra det i praktiken omöjligt att åberopa rättigheter som erkänns av gemenskapsrättsordningen och skulle, således, strida mot effektivitetsprincipen. Nämnda regering delar också den ståndpunkt som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för, nämligen att en medborgare inte får lastas för att en nationell domstol inte har erkänt betydelsen av en gemenskapsrättslig fråga.

89. Kempter och kommissionen har därefter anmärkt att den skyldighet att begära förhandsavgörande som åligger den nationella domstol som avgör målet i sista instans i överensstämmelse med artikel 234 tredje stycket EG inte kan bero på om parterna riktar en begäran med den innebörden till den domstol där talan anhängiggjorts eller om de gör gällande att det skett ett åsidosättande av gemenskapsrätten.

90. Den tjeckiska regeringen har uttalat åsikten att en omprövning och rättelse av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut förutsätter att den berörde har överklagat beslutet vid nationell domstol, och därvid åberopat gemenskapsrätten endast om denna domstol enligt nationell rätt varken har någon möjlighet eller skyldighet att ex officio tillämpa gemenskapsrätten, samt att denna omständighet inte samtidigt strider mot principerna om likvärdighet och effektivitet.

91. I likhet med Kempter, den finska regeringen och kommissionen anser jag, i den situation som förelåg i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, att en omprövning och vid behov en återkallelse av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som fattats av en nationell domstol i sista instans, för att beakta den tolkning av den relevanta bestämmelsen som EG‑domstolen gjort under tiden, inte förutsätter att klaganden har åberopat gemenskapsrätten i samband med ett överklagande enligt nationell rätt av ett sådant beslut, och detta av följande skäl.

92. Jag konstaterar för det första att kravet på att klaganden i samband med sitt överklagande enligt nationell rätt skall ha åberopat gemenskapsrätten för att en omprövningsskyldighet skall uppstå för det behöriga förvaltningsorganet, på intet sätt framgår av ordalydelsen i det tredje villkor som domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz. De ordalag som domstolen använde för att definiera detta tredje villkor kan vara värda att upprepas: Nämnda dom ” grundas, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter denna dom, på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten som gjorts utan att domstolen erhållit en begäran om förhandsavgörande i enlighet med föreskrifterna i artikel 234 tredje stycket EG”.(42)

93. Formulerat på detta sätt har det tredje villkoret i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz två beståndsdelar som är nära förbundna med varandra. Dels grundas domen från en domstol som avgör målet i sista instans på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten. Dels har samma domstol inte vänt sig till domstolen med en begäran om förhandsavgörande och därvid åsidosatt artikel 234 tredje stycket EG.

94. Däremot krävde domstolen inte uttryckligen att sökanden i målet vid den nationella domstolen skulle ha åberopat gemenskapsrätten vid nämnda domstol(43) . Det saknar då betydelse huruvida den domstol vars avgöranden enligt nationell rätt inte kan överklagas har tillämpat gemenskapsrätten på initiativ av parterna i målet vid den nationella domstolen eller på eget initiativ. Vad som räknas, med avseende på domstolens formulering, är att ifrågavarande rättsliga avgörande grundas på en oriktig tolkning av gemenskapsrätten och således vittnar om en felaktig tillämpning av densamma, utan att denna domstol har ansett det nödvändigt att vända sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande.

95. Så verkar dock vara fallet i detta mål. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att, även om Kempter varken inför Finanzgericht Hamburg eller Bundesfinanzhof åberopade artikel 5.1 i förordning nr 3665/87, dessa båda domstolar emellertid grundade sina avgöranden, åtminstone delvis, på den förordningen och tolkade den därvid på ett felaktigt sätt.(44)

96. Det är för det andra viktigt att komma ihåg att domstolens lösning i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz överensstämmer med ordalydelsen i det tredje villkor som uppställs i domen, vilket är nära förbundet med den skyldighet att begära förhandsavgörande som enligt artikel 234 tredje stycket EG åligger den nationella domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning. Jag anser emellertid i likhet med Kempter och kommissionen att denna skyldighet inte villkoras, vare sig av att sökanden i målet vid den nationella domstolen har begärt att den berörda domstolen skall vända sig till domstolen med en begäran om förhandsavgörande, eller av att han grundat sin talan på gemenskapsrätten.

97. Om det tredje av de av domstolen uppställda villkoren i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz tolkades så, att det innebar att sökanden i målet vid den nationella domstolen måste ha åberopat gemenskapsrätten inför den nationella domstol som avgjorde målet i sista instans, skulle det enligt min mening medföra den stora nackdelen att det indirekt skulle skapas en ny möjlighet till dispens från den skyldighet att begära förhandsavgörande som åligger domstolar av detta slag enligt artikel 234 tredje stycket EG, såsom den hittills har tolkats av domstolen.

98. Det skall härvidlag först erinras om att det främsta syftet med skyldigheten att föra en fråga vidare till domstolen är att förhindra att det i någon medlemsstat bildas och stabiliseras en inhemsk rättspraxis som innehåller oriktig tolkning och felaktig tillämpning av gemenskapsrätten.(45) Denna skyldighet kan mäta sig med den strategiska betydelse som de högsta domstolarna har i de nationella rättsordningarna. Deras uppgift är att, i överensstämmelse med den traditionella funktionen att bidra till en enhetlig rättstillämpning, säkerställa att de övriga nationella domstolarna genomför gemenskapsrätten på ett korrekt och effektivt sätt. Dessutom utgör de sista instans för att enskilda skall garanteras skydd för sina rättigheter enligt gemenskapsrätten.

99. Enligt den rättspraxis som följer av domen av den 6 oktober 1982 i målet Cilfit m.fl.,(46) är de nationella domstolar mot vars avgöranden det inte finns några inhemska rättsmedel ”skyldiga att begära förhandsavgörande angående en gemenskapsrättslig fråga såvida de inte har funnit att frågan saknar relevans, att den ifrågavarande gemenskapsrättsliga bestämmelsen redan har tolkats av EG‑domstolen eller att den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel”.(47)

100. Det följer däremot inte av denna rättspraxis att en nationell domstol vars avgöranden enligt nationell rätt inte kan överklagas skulle kunna befrias från sin skyldighet att begära förhandsavgörande angående tolkningen av en gemenskapsrättslig fråga så snart parterna i målet vid den nationella domstolen inte har åberopat en grund med stöd av gemenskapsrätten. Det framgår tvärtom av rättspraxis avseende villkoren för genomförande av artikel 234 EG att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen att bedöma relevansen och behovet av ett förhandsavgörande och att en eventuell begäran om förhandsavgörande på intet sätt villkoras av hur de grunder är beskaffade som parterna i målet vid den nationella domstolen har åberopat inför nämnda domstol.

101. Genom en begäran om förhandsavgörande inleds ett direkt samarbete mellan EG‑domstolen och de nationella domstolarna. En begäran om förhandsavgörande vilar på en dialog mellan domstolarna, där parterna endast ges möjlighet att yttra sig inom den rättsliga ram som uppställts av den nationella domstolen.(48) Enligt domstolen är det ”[i]nom de gränser som fastslås i artikel [234 EG) … således endast de nationella domstolarna som skall avgöra innehållet i och föremålet för en eventuell begäran om förhandsavgörande till domstolen. Det är likaså endast dessa domstolar som skall avgöra om de anser att de har fått en tillräcklig förklaring på problemen i fråga genom svaret på deras begäran om förhandsavgörande eller om de anser det vara nödvändigt att ånyo vända sig till domstolen”.(49)

102. Det bör även nämnas att domstolen i domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. preciserade innebörden av uttrycket ”när en sådan fråga uppkommer” i artikel 234 andra och tredje styckena EG, i syfte att slå fast under vilka förutsättningar en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, är skyldig att föra frågan vidare till domstolen.

103. Domstolen anförde vid detta tillfälle att det inte genom en begäran om förhandsavgörande öppnas en form av talan för parterna i ett mål som pågår vid en nationell domstol. Enligt domstolen ”räcker [det] alltså inte att en part gör gällande att målet ger upphov till en fråga om tolkning av gemenskapsrätten för att den berörda nationella domstolen skall anse att det har uppkommit en fråga i den mening som avses i den artikeln. Däremot kan den nationella domstolen i förekommande fall på eget initiativ föra en fråga vidare till EG‑domstolen.”(50)

104. Domstolen underströk sedan i en annan dom att dels ”hindrar inte den omständigheten att parterna i målet vid den nationella domstolen inte har väckt en gemenskapsrättslig fråga inför den nationella domstolen, att den nationella domstolen anhängiggör saken vid EG‑domstolen”, dels avser inte ”andra och tredje styckena i artikel [234 EG], enligt vilka en begäran om förhandsavgörande får lämnas till domstolen ’när en ´fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat´ … att begränsa detta förfarande till att endast omfatta en fråga om tolkningen eller giltigheten av gemenskapsrätten som har uppkommit på initiativ av den ena eller den andra av parterna i målet vid den nationella domstolen, utan omfattar även det fall där den nationella domstolen själv har väckt en sådan fråga och anser att ett beslut i frågan från EG‑domstolen är nödvändigt för att döma i saken’”.(51)

105. Det följer av nämnda rättspraxis att så snart en tillämpning av gemenskapsrätten visar sig vara nödvändig för en nationell domstol, vars avgöranden enligt nationell rätt inte kan överklagas, i syfte att lösa en tvist som den har att ta ställning till, är nämnda domstol enligt artikel 234 EG skyldig att föra varje tolkningsfråga vidare till EG‑domstolen även om en grund baserad på gemenskapsrätten inte har åberopats av sökanden i målet vid den nationella domstolen. Domstolen godtog dock att denna regel tillämpades med viss moderation i domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. och även nyligen i domen i det ovannämnda målet Intermodal Transports.

106. Denna bedömning betyder inte att en nationell domstol vars avgöranden enligt nationell rätt inte kan överklagas har en skyldighet att i enlighet med gemenskapsrätten ex officio åberopa en grund baserad på denna rätt. Den innebär helt enkelt i en situation där parterna i målet vid den nationella domstolen inte har åberopat gemenskapsrätten att, eftersom denna domstol enligt den nationella rätten har en befogenhet att ex officio pröva huruvida ett förvaltningsbeslut är lagenligt med avseende på gemenskapsrätten och den anser att det är nödvändigt att tillämpa denna rätt för att kunna avgöra målet, den i princip är tvungen att vända sig till domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Om den nationella domstolen inte fullgör denna skyldighet och det beslut som den fattar grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten är det tredje villkoret i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz uppfyllt.

107. Jag anser för det tredje att en tolkning enligt vilken det förutsätts, för att detta tredje villkor skall vara uppfyllt, att sökanden i målet vid den nationella domstolen har åberopat gemenskapsrätten är svårbegriplig i en sådan situation som den som är för handen i målet vid den nationella domstolen.

108. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att det krav som visade sig strida mot gemenskapsrätten, enligt vilket det i ett fall med fast bidrag kan krävas bevis på att den berörda produkten verkligen har importerats till tredje land inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen togs emot även efter det att detta stöd har betalats ut, överensstämde med sedan länge etablerad praxis vid Hauptzollamt, vilken stöddes av rättspraxis från såväl Finanzgericht Hamburg som Bundesfinanzhof.(52)

109. Är det under dessa förhållanden verkligen möjligt att förebrå en medborgare att han inte har grundat den talan som han väckte vid en domstol som avgör målet i sista instans på gemenskapsrätten, i förevarande mål artikel 5.1 a i förordning nr 3665/87, då han enligt denna artikel, såsom den tolkades och tillämpades enligt de nationella domstolarnas fasta praxis före domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke, inte hade kunnat vinna framgång med sin talan? Svaret på denna fråga är enligt min mening uppenbart och jag kan förstå att en medborgare i en sådan situation bygger sin strategi i rättsligt hänseende på andra grunder än dem som rör gemenskapsrätten.(53)

110. Det är därför jag mot bakgrund av det ovan anförda föreslår att den första tolkningsfrågan skall besvaras, så att det villkor som kan utläsas ur domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz – enligt vilket ett beslut som fattats av en nationell domstol i sista instans, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter detta beslut, grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten, utan att någon begäran om förhandsavgörande har framställts till domstolen på de villkor som anges i artikel 234 tredje stycket EG – inte förutsätter att sökanden i målet vid den nationella domstolen har överklagat det ifrågasatta beslutet i enlighet med nationell rätt och därvid åberopat att det strider mot gemenskapsrätten.

C – Den andra tolkningsfrågan

111. Genom denna fråga har den hänskjutande domstolen begärt att EG‑domstolen skall uttala sig om huruvida fristen för att framställa en begäran om omprövning och ändring av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten är begränsad av överordnade gemenskapsrättsliga skäl, oberoende av de villkor som uppställs i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz.

112. Jag erinrar om att denna fråga har sitt ursprung i de speciella omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, det vill säga att det var först genom en skrivelse av den 16 september 2002, det vill säga 19 månader efter domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke, som Kempter begärde att Hauptzollamt skulle återkalla beslutet om återbetalning av den 10 augusti 1995.

113. Det framgår av skälen i beslutet om hänskjutande att den andra frågan, som har formulerats på ett allmänt sätt av Finanzgericht Hamburg, har två aspekter.(54)

114. Dels har den hänskjutande domstolen ställt en fråga angående räckvidden av det fjärde av de villkor som EG‑domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, nämligen huruvida den berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om denna rättspraxis från domstolen.

115. Dels har Finanzgericht Hamburg frågat sig rent allmänt huruvida, oberoende av detta fjärde villkor, möjligheten att låta ändra ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten av rättssäkerhetsskäl skall gälla utan tidsbegränsning eller om det tvärtom är tidsbegränsat. Eftersom den nationella myndigheten skall använda den tolkning av en gemenskapsrättslig bestämmelse som domstolen gjort inom ramen för ett förhandsavgörande på rättsförhållanden som uppstått innan förhandsavgörandet meddelades, är den hänskjutande domstolen tveksam till huruvida det skulle vara förenligt med gemenskapsrätten att möjligheten att, med stöd av domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke, yrka att ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten skall återkallas är tidsbegränsad.

116. Den hänskjutande domstolen har således i huvudsak begärt att domstolen skall uttala sig om huruvida gemenskapsrätten utgör hinder mot att tidsbegränsa möjligheten att begära omprövning och återkallelse av ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten, såsom den senare har tolkats av EG‑domstolen, utan att den nationella domstol som har avgjort saken i sista instans har vänt sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande.

117. Kempter har inledningsvis framhållit i sitt skriftliga yttrande att gemenskapsrätten inte innehåller någon specifik bestämmelse angående eller preskriptionsfrist för en begäran om omprövning. Domstolen tillade dessutom att den berörde i överensstämmelse med domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz endast kan göra gällande sin rätt till omprövning av ett förvaltningsbeslut om det är tillåtet enligt en nationell bestämmelse. För att det skall kunna avgöras om denna rätt är tidsbegränsad eller ej måste således de nationella bestämmelserna om preskription beaktas.

118. Kempter har även hävdat att för det fall att gemenskapsrättsliga bestämmelser om preskription skulle vara analogt tillämpliga borde bolagets ansökan inte för den skull betraktas som för sent inkommen. Kempter har framfört flera argument till stöd för detta påstående. Klaganden har således bland annat anmärkt att det krävdes en viss tid innan domstolens tolkning i domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke ledde till en ny förvaltningspraxis och en ändring av rättspraxis i Tyskland. Kempter har anfört att det inte var förrän genom en dom meddelad av Bund esfinanzhof den 21 mars 2002 som denna dom från EG‑domstolen beaktades i nationell rättspraxis.

119. Kempter anser i vart fall att, eftersom en talan om återkallelse av beslutet om återbetalning enbart med stöd av nationell rätt inte hade kunnat vinna framgång, en eventuell gemenskapsrättslig preskriptionstid inte skulle ha kunnat börja löpa före den dag då generaladvokaten Léger föredrog sitt förslag till avgörande i det mål som gav upphov till domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, nämligen den 17 juni 2003. I detta förslag tolkades nämligen artikel 10 EG för första gången på det sättet att ett sådant beslut kunde omprövas. Eftersom Kempters ansökan hade ingetts före denna dag kunde den således inte betraktas som för sent inkommen.(55)

120. Vad beträffar det fjärde villkor som domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz – enligt vilket ”[d]en berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om denna [gemenskaps]rättspraxis”, ur vilket det lagakraftvunna förvaltningsbeslutets rättsstridighet kan härledas, delar Finanzgericht den tjeckiska och den finska regeringens åsikt att den subjektiva frist som domstolen således har skapat för att begära ändring av ett sådant beslut borde vara förbunden med en verklig kunskap om denna rättspraxis hos den berörde. En begäran om omprövning som ingetts tre månader räknat från den dag då Kempter i realiteten fick kännedom om domstolens tolkning uppfyller följaktligen detta villkor.

121. Utöver det villkor som domstolen uppställde i den domen anser nämnda regeringar att gemenskapsrätten inte utgör något hinder mot att rätten att begära omprövning av ett rättsstridigt förvaltningsbeslut är tidsbegränsad. Det kan således med giltig verkan föreskrivas i de nationella förfarandereglerna att denna typ av begäran skall ske inom vissa frister. Dessa fristers förenlighet med gemenskapsrätten borde kunna bedömas mot bakgrund av likvärdighetsprincipen (som kräver att fristerna inte är mer oförmånliga än dem som finns föreskrivna om samma slags överklaganden i nationell rätt) och effektivitetsprincipen (som kräver att fristerna i praktiken inte omöjliggör utövandet av rättigheter som erkänns av gemenskapsrätten).

122. Kommissionen har uppgett att den anser att den andra tolkningsfrågan endast gäller tidsintervallet mellan avkunnandet av den dom ur vilken det rättsstridiga förvaltningsbeslutet kan härledas och den av Kempter framställda begäran om omprövning och återkallelse av nämnda beslut, i förevarande fall mer än 19 månader. Enligt kommissionens uppfattning verkar den hänskjutande domstolen däremot inte avse den tid som förflöt mellan denna begäran och antingen antagandet av det ursprungliga förvaltningsbeslut (det vill säga beslutet om återbetalning av den 10 augusti 1995) eller den tidpunkt då klaganden fick kännedom om domstolens dom ur vilken beslutets rättsstridighet kan härledas (det vill säga den 1 juli 2002, när Bundesfinanzhofs dom av den 21 mars 2002 översändes till Kempter i form av ett faxmeddelande).

123. Kommissionen har vidare anfört att den på grund av principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor inte är positivt inställd till att det fastställs en frist på gemenskapsrättslig nivå. Kommissionen har av rättssäkerhetsskäl föreslagit att det fjärde villkoret i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz skall kompletteras med ett krav på att den berörda parten vänder sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om domstolens dom, inom en tidsperiod räknad från meddelandet av nämnda dom som förefaller rimlig med hänsyn till principerna om likvärdighet och effektivitet.

124. Mot bakgrund av det ovan anförda skall räckvidden av det fjärde villkoret enligt vilket ”[d]en berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om [domstolens] rättspraxis”, undersökas.

125. Om vi går tillbaka till nämnda villkors uppkomst, nämligen omständigheterna i det ovannämnda målet Kühne och Heitz, kan vi konstatera att klagandebolaget genom skrivelser av den 13 december 1994 och den 3 januari 1995 hade ansökt om exportbidrag som sedan återkrävdes, medan domen i det ovannämnda målet Voogd Vleesimport en export meddelades av domstolen mellan två och tre månader tidigare, nämligen den 5 oktober 1994. Den hänskjutande domstolen frågade då huruvida det skall göras undantag från det administrativa beslutets definitiva karaktär i ett sådant mål [i vilket, bland andra omständigheter den berörda parten] vände sig … till det administrativa organet så snart han fått kännedom om domstolens dom.(56)

126. Genom att domstolen tog hänsyn till denna omständighet i domskälen och nämnde den i domslutet, är det troligt att den med tanke på situationen i målet vid den nationella domstolen i realiteten ville fästa avseende vid att klaganden hade vänt sig till förvaltningsorganet omedelbart efter det att domstolen hade avkunnat den dom som avslöjade att det ifrågasatta förvaltningsbeslutet var rättsstridigt.

127. Genom att därefter omvandla denna omständighet till ett villkor i domen i det ovannämnda målet i‑21 Germany och Arcor behöll emellertid domstolen samma formulering och angav inte om villkoret skulle förstås så att det avsåg att verklig kännedom hade erhållits om domen i förhandsavgörandet eller om det skulle tolkas så att det avsåg kunskap om dagen för dess avkunnande.

128. Mot bakgrund av den formulering som domstolen använt sig av förstår jag den tolkning som den hänskjutande domstolen har föreslagit med stöd av den tjeckiska och den finska regeringen. Enligt den tolkningen avser uttrycket ”fått kännedom om [domstolens] rättspraxis” den tidpunkt då den berörda parten verkligen blev underrättad om denna rättspraxis och inte enbart dagen för domens avkunnande.

129. Med hänsyn till den betydelse som bör tillmätas rättssäkerhetsprincipen och särskilt kravet på säkerhet i rättsförhållanden kan jag emellertid inte instämma i denna tolkning.

130. En sådan tolkning gynnar nämligen det av domstolen uppställda villkorets subjektiva dimension, vilket kan medföra svårigheter när tidpunkten då den berörda parten verkligen fick kännedom om domstolens rättspraxis skall styrkas. Beaktandet av den dag då domen avkunnades, utan varje subjektiv dimension, verkar däremot vara mer i linje med vad rättssäkerhetsprincipen kräver, som exempelvis säkerhet i rättsförhållanden.

131. Det skulle dock med rätta kunna invändas att det krav enligt vilket den berörda parten måste ha vänt sig till förvaltningsorganet så snart domstolens dom i förhandsavgörandet har meddelats som avslöjade att det ifrågasatta förvaltningsbeslutet var rättsstridigt är överdrivet, i en situation som den i målet vid den nationella domstolen. Jag erinrar om att det framgår av handlingarna i målet att det krävdes att en viss tid förlöpte innan domstolens tolkning i domen i det ovannämnda målet Emsland-Stärke ledde till ny förvaltningspraxis och en ändring av rättspraxis i Tyskland. Det var nämligen inte förrän efter en dom meddelad av Bundesfinanzhof den 21 mars 2002 som denna dom från EG‑domstolen beaktades i nationell rättspraxis. Dessutom måste såsom Kempter har föreslagit i sitt skriftliga yttrande hänsyn tas dels till att nämnda dom från domstolen inte rörde förordning nr 3665/87 utan dess föregångare, förordning nr 2730/79, dels till att en tolkning enligt vilken det endast kan krävas att ytterligare bevis företes innan exportbidraget beviljas inte framgår av domslutet utan av punkt 48 i domskälen. Under dessa förhållanden kan det verka orättvist att förebrå Kempter att bolaget inte begärde omprövning av beslutet vid Hauptzollamt så snart domstolens dom i målet om förhandsavgörande hade avkunnats.

132. Dessa anmärkningar visar vilka olägenheter som är förenade med en strikt tolkning av villkoret ”[d]en berörda parten vände sig till förvaltningsorganet så snart han fått kännedom om [EG‑domstolens] rättspraxis”. Det är följaktligen enligt min uppfattning detta villkors berättigande som skall ifrågasättas.

133. Det är emellertid viktigt att understryka att det förefaller legitimt att med hänsyn till rättssäkerhetsprincipens betydelse eftersträva en tidsbegränsning av ansökningar om omprövning och återkallelse av förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten såsom den har tolkats av EG‑domstolen efter det att beslutet meddelades, utan att den nationella domstol som avgjort saken i sista instans har ingett en begäran om förhandsavgörande till EG‑domstolen. Gemenskapsrätten utgör således inte något hinder mot att tiden under vilka sådana ansökningar får inges begränsas. Det återstår då att fastställa vilken metod som bör användas för att införa en tidsbegränsning.

134. Ur detta perspektiv anser jag det inte vara tillfredsställande att tidsbegränsningen skall uppfattas som ett villkor som är likvärdigt med de övriga villkor för att en omprövningsskyldighet i enlighet med artikel 10 EG skall uppstå som domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz.

135. En tidsbegränsning av möjligheten att begära omprövning och återkallelse av sådana lagakraftvunna förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten, som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, utgör ett processrättsligt instrument för att genomföra den omprövningsskyldighet som följer av artikel 10 EG och bör därför enligt min åsikt inte fastställas direkt av EG‑domstolen.

136. Det är enligt min uppfattning också förenligt med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor att överlåta åt dem att fastställa den frist inom vilken en sådan begäran skall framställas. Jag anser att denna lösning överensstämmer bättre med domstolens tillvägagångssätt i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz, eftersom den är avsedd att göra en avvägning mellan å ena sidan principen om gemenskapsrättens företräde och å andra sidan principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor och rättssäkerhetsprincipen.

137. Att överlåta åt medlemsstaterna själva att i sina förfaranderegler fastställa nämnda frister, vilket naturligtvis skulle ske med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, vore dessutom i linje med domstolens fasta rättspraxis enligt vilken det är förenligt med gemenskapsrätten att medlemsstaterna fastställer rimliga preskriptionsfrister för talan. Denna rättspraxis har sitt ursprung och sin mest frekventa tillämpning i tvistemål om nationella skatter som oriktigt påförts med avseende på gemenskapsrätten.

138. Det följer av denna rättspraxis att det inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser i fråga om återbetalning av nationella skatter som har tagits ut felaktigt. I en sådan situation skall det nämligen i den nationella rättsordningen i varje medlemsstat anges vilka domstolar som är behöriga och fastställas förfaranderegler för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av gemenskapsrätten. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan enligt nationell rätt eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten(57) . Domstolen har således erkänt att det är förenligt med gemenskapsrätten att i de nationella förfarandereglerna fastställa rimliga preskriptionsfrister för talan. Dessa ”utgör nämligen en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet som samtidigt skyddar den skattskyldige och den berörda förvaltningsmyndigheten”.(58) Domstolen har funnit att ”[s]ådana frister gör det nämligen inte praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.”(59) Den omständigheten att domstolen har meddelat en dom angående tolkningen av den gemenskapsrättsliga bestämmelsen i fråga har ingen inverkan på förenligheten med gemenskapsrätten av att det fastställs rimliga frister för väckande av talan vid äventyr av preskription.(60)

139. Domstolen har även överfört detta resonemang på området för medlemsstaternas ansvar för uteblivet iakttagande av gemenskapsrätten, enligt en logik som kan jämföras med den som jag här föreslår att domstolen skall ansluta sig till. Även om villkoren för att en medlemsstat skall vara skyldig att ersätta skada som har vållats enskilda genom åsidosättande av gemenskapsrätten har slagits fast av domstolen.(61) är det däremot inom ramen för den nationella skadeståndsrätten som staten skall ersätta följderna av den vållade skadan, förutsatt att de villkor som fastställs i nationell skadeståndslagstiftning, bland annat preskriptionsfrister, inte leder till att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen åsidosätts(62) . Domstolen medgav även här ”att fastställande av skäliga frister vid äventyr av preskription i princip uppfyller detta krav, i den mån som det utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet”.(63)

140. Jag anser i överensstämmelse med domstolens fasta rättspraxis som hyser respekt för medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor att dessa, i rättssäkerhetens namn, kan kräva att en begäran om omprövning och återkallelse av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot gemenskapsrätten, såsom den har tolkats av domstolen efter det att beslutet meddelades, skall framställas vid den behöriga myndigheten inom en rimlig frist.

141. Det ankommer därmed på Finanzgericht Hamburg att kontrollera om det i den tyska processrätten föreskrivs en frist för ingivande av en begäran om omprövning och återkallelse av ett sådant lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som det var fråga om i målet vid den nationella domstolen. Om så är fallet, skall Finanzgericht försäkra sig om att den processrättsliga bestämmelse i vilken denna frist föreskrivs är förenlig med de gemenskapsrättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet.

142. Gemenskapsrätten utgör inte något hinder mot att med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen tidsbegränsa möjligheten att begära omprövning och återkallelse av ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten såsom den senare har tolkats av EG‑domstolen, utan att den nationella domstol som avgjort målet i sista instans har vänt sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Det ankommer på medlemsstaterna att i överensstämmelse med de gemenskapsrättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet fastställa den frist inom vilken en sådan begäran måste framställas.

143. Jag finner slutligen att även om domstolen i motsats till den lösning som jag har föreslagit inte önskar ändra det fjärde villkor som den uppställde i domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz bör dels dess innehåll preciseras, dels bör domstolen föreskriva att detta villkor endast skall tillämpas subsidiärt, det vill säga i de fall då det inte anges någon frist i den berörda medlemsstatens förfaranderegler, för att framställa en begäran om omprövning och återkallelse av lagakraftvunna förvaltningsbeslut.

VI – Förslag till avgörande

144. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall ge följande svar på de tolkningsfrågor som Finanzgericht Hamburg har ställt:

1) Det villkor som kan utläsas ur domstolens dom av den 13 januari 2004 i mål C‑453/00, Kühne & Heitz – enligt vilket ett beslut som fattats av en nationell domstol i sista instans, med hänsyn till rättspraxis från domstolen som meddelats efter detta beslut, grundas på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten, utan att någon begäran om förhandsavgörande har framställts till domstolen på de villkor som anges i artikel 234 tredje stycket EG – förutsätter inte att klaganden i målet vid den nationella domstolen har överklagat det ifrågasatta beslutet i enlighet med nationell rätt och därvid åberopat att det strider mot gemenskapsrätten.

2) Gemenskapsrätten utgör inte något hinder mot att med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen tidsbegränsa möjligheten att begära omprövning och återkallelse av ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att alla inhemska rättsmedel har uttömts och som visar sig strida mot gemenskapsrätten såsom den senare har tolkats av EG‑domstolen, utan att den nationella domstol som avgjort målet i sista instans har vänt sig till EG‑domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Det ankommer på medlemsstaterna att i överensstämmelse med de gemenskapsrättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet fastställa den frist inom vilken en sådan begäran måste framställas.

(1) .

(2)  – Dom av den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne & Heitz (REG 2004, s. I-837).

(3)  – EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216. Denna förordning har upphävts och ersatts av kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, s. 11).

(4)  – EGT L 317, s. 1. Förordningen i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 568/85 av den 4 mars 1985 (EGT L 65, s. 5, nedan kallad förordning nr 2730/79).

(5)  – Dom av den 14 december 2000 i mål C-110/99, Emsland-Stärke (REG 2000, s. I-11569).

(6)  – Punkt 48. Detsamma gäller analogt även i fråga om fjärde skälet i förordning nr 3665/87, vilket skall jämföras med artikel 5.1 i samma förordning.

(7)  – BGBl. 1976 I, s. 1253.

(8)  – Den hänskjutande domstolen avser här endast de fyra strecksatserna i domslutet och inte vad som skulle kunna betraktas som det första villkoret, nämligen att en begäran om omprövning har ställts till förvaltningsorganet.

(9)  – För den hänskjutande domstolen har det föga betydelse att Bundesfinanzhofs avgörande är ett beslut och inte en dom. Formen för det rättsliga avgörandet saknar betydelse såvida klaganden har uttömt alla rättsmedel som han förfogar över enligt nationell rätt.

(10)  – Den tyska termen är ”unmittelbar” som betyder ”omedelbart” eller ”direkt”. [I den svenska versionen används termen ”så snart”. Översättarens anmärkning.]

(11)  – Se dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 99; svensk specialutgåva s. 95), och av den 6 april 1962 i mål 13/61, Bosch och van Rijn (REG 1962, s. 89; svensk specialutgåva, volym 1, s. 121).

(12)  – Mehdi, R., Variations sur le principe de sécurité juridique , Liber Amicorum Jean Raux, Apogée, Rennes, 2006, s. 177 och 178.

(13)  – Dom av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-10239).

(14)  – Punkt 38.

(15)  – Punkt 39.

(16)  – Dom av den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer (REG 2006, s. I-2585).

(17)  – Punkt 20.

(18)  – Dom av 21 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkterna 46 och 47.

(19)  – Domen i det ovannämnda målet Kapferer (punkt 21). Den räckvidd som bör tillmätas principen om rättskraft var central även i målet C-119/05, Lucchini Siderurgica, anhängigt vid domstolen, i vilket generaladvokaten Geelhoed föredrog sitt förslag till avgörande den 14 september 2006.

(20)  – Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 24).

(21)  – Ibidem (punkt 27).

(22)  – Se kommissionens yttrande, punkt 40.

(23)  – Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-151/93, Voogd Vleesimport en export (REG 1994, s. I‑4915).

(24)  – Punkt 20.

(25)  – Punkterna 27 och 28.

(26)  – Punkt 23.

(27)  – Dom av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 Germany och Arcor (REG 2006, s. I-0000).

(28)  – Punkt 52 (min kursivering).

(29)  – Såsom kommissionen har understrukit i punkt 21 i sitt yttrande kan det således anses att domstolen med sin dom i det ovannämnda målet Kühne och Heitz, för medborgarens skull, har infört förutom en rätt till ersättning av staten när en nationell domstol som avgjort saken i sista instans har åsidosatt gemenskapsrätten (vilket följer av domen i det ovannämnda målet Köbler), ett annat rättsmedel i syfte att göra det möjligt för honom att göra gällande en rättighet som han är garanterad genom gemenskapsrätten, trots att tillämpliga bestämmelser har tolkats på ett sätt som strider mot gemenskapsrätten och skyldigheten att begära förhandsavgörande har åsidosatts.

(30)  – Jag nämner även att den andra fråga som Finanzgericht Hamburg ställde inom ramen för en begäran om förhandsavgörande som utmynnade i domen av den 6 april 2006 i mål C-274/04, ED & F Man Sugar (REG 2006, s. I‑3269), hade kunnat föranleda domstolen att ta ställning till domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz. Med hänsyn emellertid till det svar som domstolen hade gett på den första frågan ansåg den inte att det fanns anledning att besvara den andra frågan.

(31)  – Denna försiktighet kommer till uttryck i följande avsnitt i domen: ”Även om de principer som slogs fast i [domen i målet Kühne & Heitz] skulle kunna överföras på en situation som, i likhet med den i förevarande mål, rör ett lagakraftvunnet domstolsavgörande” (punkt 23).

(32)  – EGT L 117, s. 15.

(33)  – Jag erinrar om att förvaltningsmyndigheten enligt tysk rättspraxis i princip har skönsmässig befogenhet att i enlighet med 48 § första stycket VwVfG återkalla ett rättsstridigt förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft. Detta utrymme för skönsmässig bedömning kan emellertid upphöra då det med hänsyn till grunderna för rättsordningen, tro och heder och skälighet, samt likabehandlingsprincipen och principen om uppenbar rättsstridighet skulle vara ”helt oacceptabelt” att stå fast vid beslutet.

(34)  – Bundesverwaltungsgericht angav härvidlag att överklagandena inte kunde bli många med tillämpning enbart av nationell rätt. Enligt denna domstol rörde det sig inte om fall där det skulle ha varit ”helt oacceptabelt” att upprätthålla avgiftsbesluten och där myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning skulle ha inskränkts så till den grad att den inte kunde göra annat än återkalla besluten.

(35)  – Domen i det ovannämnda målet i‑21 Germany et Arcor (punkt 62).

(36)  – Ibidem (punkt 63).

(37)  – Ibidem (punkt 69).

(38)  – Ibidem (punkt 70).

(39)  – Ibidem (punkt 71).

(40)  – Ibidem (punkt 72).

(41)  – Den finska regeringens yttrande, punkt 15.

(42)  – Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 28, min kursivering).

(43)  – Enbart den omständigheten att klagandebolaget i det ovannämnda målet Kühne & Heitz verkar ha åberopat gemenskapsrätten inför den nationella domstol som avgjorde målet i sista instans förefaller mig inte kunna visa att domstolen när den formulerade detta tredje villkor underförstått skulle ha krävt att gemenskapsrätten åberopades inför den nationella domstol som avgjorde målet i sista instans. Se, i detta avseende, Kühne & Heitz yttrande i målet, punkt 22. Bolaget uppgav närmare bestämt att under loppet av det rättegångsförfarande som avgjordes genom dom av den 22 november 1991 i målet College van Beroep voor het bedrijfsleven, åberopade Kühne & Heitz domstolens dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107).

(44)  – Se beslutet om hänskjutande i dess franska version, punkt 8 b och Kempters yttrande, punkterna 1 och 2.

(45)  – Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 15 september 2005 i mål C-495/03, Intermodal Transports (REG 2005, s. I‑8151), punkt 29 och där nämnd rättspraxis.

(46)  – Dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl. (REG 1982, s. 3415; svensk specialutgåva, s. 513).

(47)  – Domen i det ovannämnda målet Intermodal Transports (punkt 33).

(48)  – Beslut av den 28 april 1998 i mål C-116/96 REV, Reisebüro Binder (REG 1998, s. I‑1889), punkt 7.

(49)  – Ibidem (punkt 8).

(50)  – Domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. (punkt 9).

(51)  – Dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia (REG 1981, s. 1563; svensk specialutgåva, s. 129), punkt 7. Jag nämner att domstolen i domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. preciserade att det ”framgår ... av förhållandet mellan andra och tredje stycket i artikel [234 EG] att de domstolar som avses i tredje stycket har samma utrymme för skönsmässig bedömning som alla andra nationella domstolar när det gäller att avgöra om ett beslut i en gemenskapsrättslig fråga är nödvändigt för att göra det möjligt för dem att döma i saken” (punkt 10).

(52)  – Se beslutet om hänskjutande i dess franska version, s. 9 och 10.

(53)  – Ett annat svar skulle kunna uppmuntra medborgarna att åberopa gemenskapsrätten enbart i förebyggande syfte, för det fall att beslutet från den nationella domstol som avgör målet i sista instans senare i en obestämd framtid skulle komma att motsägas av en dom från EG-domstolen. Gemenskapsrättens direkta effekt förefaller mig inte i första hand vara avsedd för detta ändamål.

(54)  – Se punkterna 31–35 i detta förslag till avgörande.

(55)  – Kempter baserar denna argumentering på domen av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (REG 1991, s. I‑4269; svensk specialutgåva s. 393), i vilken domstolen fann att ”[g]emenskapsrätten utgör hinder mot att behöriga myndigheter i en medlemsstat åberopar nationella rättegångsregler om frister för väckande av talan inom ramen för en talan som vid en nationell domstol inletts mot dem av en enskild i syfte att tillvarata de rättigheter som direkt tillerkänns denne genom artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet, så länge som medlemsstaten inte korrekt genomfört direktivet i sin nationella rättsordning”.

(56)  – Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 17).

(57)  – Se, bland annat, domarna av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, s. 2043), punkt 5, och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 13 och 16, dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I‑4085), punkt 46, av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I‑4951), punkterna 19 och 34, samt av den 17 juni 2004 i mål C-30/02, Recheio – Cash & Carry (REG 2004, s. I‑6051), punkt 17.

(58)  – Domarna i de ovannämnda målen Rewe (punkt 5) och Comet (punkt 18). Se även, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Haahr Petroleum (punkt 48), Edis (punkt 20), och Recheio – Cash & Carry (punkt 18).

(59)  – Domen i det ovannämnda målet Edis (punkt 35).

(60)  – Se även domarna i de ovannämnda målen Rewe (punkt 7), och Edis (punkt 20). Domstolen fann således i den sistnämna domen att ”den omständigheten att EG-domstolen har meddelat ett förhandsavgörande avseende tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse utan att begränsa domens rättsverkningar i tiden inte påverkar en medlemsstats rätt att mot talan om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med denna bestämmelse åberopa en nationell preskriptionstid” (punkt 26).

(61)  – Av domstolens rättspraxis följer att det måste finnas tre förutsättningar, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det är en tillräckligt klar överträdelse och att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Köbler, punkt 51). Domstolen har även preciserat att dessa förutsättningar ”är nödvändiga och tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda utan att därför utesluta att statens ansvar på grundval av den nationella rätten kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar” (domen i det ovannämnda målet Köbler, punkt 57).

(62)  – Se, bland annat, dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C‑6/90 och C‑9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I‑5357; svensk specialutgåva, s. 462), punkterna 41–43, av den 10 juli 1997 i mål C‑261/95, Palmisani (REG 1997, s. I‑4025), punkt 27, och Köbler (punkt 58).

(63)  – Domen i det ovannämnda målet Palmisani (punkt 28).