Parter
Domslut

Parter

I mål T‑465/12,

AGC Glass Europe SA, Bryssel (Belgien),

AGC Automotive Europe SA, Fleurus (Belgien),

AGC France SAS, Boussois (Frankrike),

AGC Flat Glass Italia Srl, Cuneo (Italien),

AGC Glass UK Ltd, Northampton (Förenade kungariket),

AGC Glass Germany GmbH, Wegberg (Tyskland),

företrädda av advokaterna L. Garzaniti, J. Blockx, P. Niggemann och A. Burckett St Laurent samt S. Ryan, solicitor,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av M. Kellerbauer, G. Meessen och P. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C (2012) 5719 final av den 6 augusti 2012 om avslag på en begäran om sekretess som gjorts av AGC Glass Europe SA, AGC Automotive Europe SA, AGC France SAS, AGC Flat Glass Italia Srl, AGC Glass UK Ltd och AGC Glass Germany GmbH, antaget med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/39.125 – Bilglas)

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna N. J. Forwood (referent) och E. Bieliūnas,

justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 mars 2015,

följande

Dom (1)

Bakgrund till tvisten

1. Europeiska gemenskapernas kommission antog den 12 november 2008 beslut K (2008) 6815 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet mot ett flertal bilglastillverkare, däribland sökandena AGC Glass Europe SA, AGC Automotive Europe SA, AGC France SAS, AGC Flat Glass Italia Srl, AGC Glass UK Ltd och AGC Glass Germany GmbH (ärende COMP/39.125 – Bilglas) (nedan kallat bilglasbeslutet).

2. Kommissionen konstaterade bland annat att de tillverkare som bilglasbeslutet riktade sig till hade överträtt artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att, under olika perioder mellan mars 1998 och mars 2003, ha deltagit i en serie konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden inom sektorn för bilglas i EES.

3. Enligt bilglasbeslutet rör det sig om en enda, fortlöpande överträdelse som består i samordnad uppdelning av kontrakt om leverans av glasrutor till bilar och/eller uppsättningar av bilrutor – oftast en vindruta, en bakruta och sidorutor – till de största biltillverkarna i EES. Denna samordning skedde, enligt kommissionen, i form av samordning av prispolitik och strategier för leveranser till kunder med syftet att upprätthålla en övergripande stabilitet vad gäller kartelldeltagarnas andelar på den relevanta marknaden. Sådan stabilitet sökte man bland annat uppnå genom olika korrigeringsmekanismer, vilka sattes i verket när samordningen inte medförde de förväntade resultaten.

4. I skrivelse av den 25 mars 2009 upplyste kommissionens generaldirektorat för konkurrens (nedan kallat GD konkurrens) sökandena om sin avsikt att, i enlighet med artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 1, 2003, s. 1), på sin webbplats offentliggöra en icke konfidentiell version av bilglasbeslutet på de giltiga språken, det vill säga engelska, franska och nederländska. Vidare gav GD konkurrens sökandena tillfälle att ange vilka uppgifter som eventuellt var konfidentiella eller utgjorde affärshemligheter och att motivera sin bedömning i detta hänseende.

5. Efter skriftväxling med sökandena antog GD konkurrens, i december 2011, den icke konfidentiella version av bilglasbeslutet som skulle offentliggöras på kommissionens webbplats. Det framgår av skriftväxlingen att GD konkurrens inte efterkom sökandenas begäran att uppgifterna i 246 skäl och 122 fotnoter i bilglasbeslutet skulle maskeras.

6. Enligt GD konkurrens kan dessa uppgifter delas in i tre kategorier. Den första kategorin består av namn på kunder och beskrivningar av de aktuella varorna samt andra uppgifter varigenom en kund kan identifieras (nedan kallade uppgifterna i kategori I). Den andra kategorin består av uppgifter om antalet levererade bildelar, tilldelning av kvoter hos varje biltillverkare, avtal om priser, prisberäkning och prisvariationer samt slutligen de sifferuppgifter och procentandelar som låg till grund för fördelningen av kunderna mellan kartellmedlemmarna (nedan kallade uppgifterna i kategori II). Den tredje kategorin består av uppgifter av rent administrativ art med hänvisningar till handlingar i ärendet (nedan kallade uppgifterna i kategori III).

7. Sökandena hänsköt frågan till förhörsombudet den 20 januari 2012 med stöd av artikel 9 i kommissionens beslut 2001/462/EG, EKSG av den 23 maj 2001 om kompetensområdet för förhörsombudet i vissa konkurrensförfaranden (EGT L 162, s. 21), varvid de motsatte sig offentliggörande av uppgifterna i kategorierna I och II samt offentliggörande av en del av en mening i skäl 726 i bilglasbeslutet. Genom skrivelse av den 21 maj 2012 drog sökandena tillbaka sin begäran såvitt avsåg uppgifterna i kategori II.

Det angripna beslutet

8. Förhörsombudet tog ställning till sökandenas begäran genom kommissionens beslut C (2012) 5719 slutlig av den 6 augusti 2012 om avslag på sökandenas begäran om sekretess, antaget med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/39.125 – Bilglas) (nedan kallat det angripna beslutet).

9. Inledningsvis påpekade förhörsombudet i första hand att kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat 2006 års tillkännagivande) inte skapade några berättigade förväntningar hos sökandena som hindrade kommissionen från att offentliggöra uppgifter som inte omfattades av sekretess. Inte heller fanns det något särskilt skäl att tillgodose sökandenas intresse av att underlåta utlämnande av sådana uppgifter om deras agerande som inte omfattades av sekretess. Förhörsombudet ansåg sig för övrigt inte behörig att yttra sig över huruvida det var lämpligt att offentliggöra icke sekretessbelagda uppgifter eller över den skadliga inverkan av kommissionens allmänna policy i detta hänseende (skälen 12–14 och 19 i det angripna beslutet).

10. I andra hand avvisade förhörsombudet argumentet att kommissionen skulle vara bunden av sin tidigare praxis i fråga om offentliggörandets omfattning. Förhörsombudet erinrade dessutom om att det avsedda offentliggörandet inte innefattade uppgifter om vilka aktörer som hade inkommit med företagsredogörelser och andra handlingar i syfte att erhålla förmånlig behandling, men betonade samtidigt sin avsaknad av behörighet att mot bakgrund av likabehandlingsprincipen yttra sig över offentliggörandets omfattning med hänsyn till att sökandena hade ansökt om förmånlig behandling (skälen 16–18 i det angripna beslutet).

11. Det framgår av skäl 21 i det angripna beslutet att detta väsentligen grundas på prövningen av två argument som sökandena har lagt fram. Det första argumentet, som prövas i skälen 22–35 i det angripna beslutet, rör den konfidentiella karaktären av de omtvistade uppgifterna som sådana, medan det andra argumentet, som prövas i skälen 36–45 i det angripna beslutet, rör skyddet av enskildas identitet.

12. När det gäller det första argumentet fann förhörsombudet för det första att uppgifterna i kategori I, vilka avser namn på kunder och beskrivningar av de aktuella varorna, till sin art och med hänsyn till bilglasmarknadens särdrag redan var kända för andra än sökandena, för det andra att uppgifterna var inaktuella och för det tredje att de avsåg själva kärnan i överträdelsen, varför det med hänsyn till de skadelidandes intressen var motiverat att offentliggöra dem (skälen 24–29 i det angripna beslutet). Sökandena hade även anfört vissa argument till styrkande av att uppgifterna, trots deras ovan beskrivna allmänna särdrag, var av konfidentiell karaktär. Därvid fann förhörsombudet, efter en bedömning där tre kumulativa villkor beaktades, att uppgifterna i kategori I inte omfattades av sekretess (sista meningen i skäl 30, till skäl 35 i det angripna beslutet).

13. När det gäller det andra argumentet grundade förhörsombudet sin bedömning på artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1) och medgav därvid konfidentiell behandling av uppgifter i skälen 115, 128, 132, 252 och 562 samt fotnot 282 i bilglasbeslutet (skälen 36–45 och artikel 2 i det angripna beslutet).

14. Dessutom medgav förhörsombudet konfidentiell behandling av en del av en mening i skäl 726 i bilglasbeslutet (skäl 8 och artikel 1 i det angripna beslutet).

15. I övrigt avslog förhörsombudet sökandenas begäran (artikel 3 i det angripna beslutet).

Förfarandet och parternas yrkanden

16. Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 oktober 2012.

17. Genom beslut av den 27 november 2013 avslog ordföranden för tribunalens tredje avdelning de interventionsansökningar som fyra försäkringsgivare verksamma inom bilglassektorn hade gett in till stöd för kommissionens yrkanden.

18. Sökandena har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara artikel 3 i det angripna beslutet,

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, och

– förordna om alla andra lämpliga åtgärder.

19. Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

20. Sökandena har till stöd för sin talan åberopat följande sex grunder:

– åsidosättande av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, s. 29),

– åsidosättande av principen om skyddet för berättigade förväntningar,

– åsidosättande av likabehandlingsprincipen och motiveringsskyldigheten,

– åsidosättande av principen om god förvaltningssed,

– åsidosättande av bestämmelserna om allmänhetens tillgång till unionsinstitutionernas handlingar samt

– åsidosättande av sekretessbestämmelserna.

21. Tribunalen prövar inledningsvis den sjätte grunden.

Den sjätte grunden: Åsidosättande av sekretessbestämmelserna

[ utelämnas ]

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 8 i beslut 2011/695

55. Sökandena har gjort gällande att förhörsombudet, genom att i skälen 14, 17 och 19 i det angripna beslutet inte pröva huruvida det avsedda offentliggörandet var förenligt med principen om skyddet för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen, underlät att utöva sin behörighet enligt artikel 8 i beslut 2011/695. I alla händelser anser sökandena att motiveringen av det angripna beslutet är otillräcklig såvitt avser dessa principer, eftersom förhörsombudet uttryckligen avstod från att utöva sin behörighet.

56. Härvid påpekar tribunalen inledningsvis att det angripna beslutet, såsom framgår av tribunalens prövning av den sjätte grunden, inte är rättsstridigt såvitt avser bedömningarna av de omtvistade uppgifternas konfidentiella karaktär.

57. Vidare framgår det av skälen 14, 17 och 19 i det angripna beslutet att förhörsombudet gjorde åtskillnad mellan å ena sidan de argument från sökandenas sida som avsåg de omtvistade uppgifternas konfidentiella karaktär och å andra sidan de argument som avsåg åsidosättande av principer utan anknytning till sekretess, exempelvis likabehandlingsprincipen och principen om skyddet för berättigade förväntningar.

58. Härvid gjorde förhörsombudet en riktig bedömning när denne i skäl 14 i det angripna beslutet fann att de berörda argumenten definitionsmässigt avsåg uppgifter som kunde offentliggöras mot bakgrund av de gränser för kommissionens agerande som följer av artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 och artikel 8 i beslut 2011/695. Det rörde sig nämligen om uppgifter som inte i sig omfattades av sekretess. Av artikel 8.1 i beslut 2011/695 framgår att det förfarande som kan leda till ett ingripande av förhörsombudet utlöses ”[n]är kommissionen avser att lämna ut uppgifter som kan utgöra … affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter”. I detta sammanhang framhöll förhörsombudet också på goda grunder kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om vilka icke konfidentiella uppgifter som ska offentliggöras.

59. Vidare ska det understrykas att förhörsombudet, såsom framgår av artikel 8.2 i beslut 2011/695, ska ange den dag från vilken omtvistade uppgifter som har befunnits vara icke konfidentiella kommer att lämnas ut, varvid denna dag får infalla tidigast en vecka efter delgivningsdagen. Av denna artikel följer att förhörsombudets ingripande består i att tillämpa de regler som är avsedda att skydda företagen på grund av de berörda uppgifternas konfidentiella karaktär. Om GD konkurrens offentliggör en uppgift som omfattas av sekretess, omintetgör detta helt det specifika skydd som sådana uppgifter erkänns. Syftet med förhörsombudets ingripande är således att lägga till ett kompletterande steg med en kontroll som ombesörjs av ett organ som är fristående från GD konkurrens. Detta organ är därutöver skyldigt att senarelägga sitt besluts ikraftträdande, så att det berörda företaget får möjlighet att väcka talan i domstol med yrkande om interimistiska åtgärder i syfte att få till stånd uppskov med verkställigheten av beslutet, på de villkor som gäller i det sammanhanget. Det ska således göras åtskillnad mellan å ena sidan tillämpningen av de rättsregler som rör den konfidentiella karaktären av en uppgift som sådan och å andra sidan de rättsregler som har anförts i syfte att få till stånd en konfidentiell behandling av en uppgift, oberoende av huruvida denna till sin karaktär är konfidentiell. Även om det antas att offentliggörandet av en uppgift som inte omfattas av sekretess kan utgöra ett åsidosättande av en regel i den sistnämnda kategorin, medför detta – i likhet med vad kommissionen har anfört – inte att det skydd som erkänns emligt sekretessreglerna blir illusoriskt. Ett sådant åsidosättande kan nämligen, under förutsättning att det är fastställt, föranleda lämpliga åtgärder i avhjälpande syfte, exempelvis skadestånd, om villkoren för unionens utomobligatoriska ansvar är uppfyllda. En bedömning i sak av argument som hänför sig till denna kategori av regler faller således utanför de mål som eftersträvas genom det uppdrag som förhörsombudet tilldelas enligt artikel 8 i beslut 2011/695 (dom av den 28 januari 2015, Evonik Degussa/kommissionen, T‑341/12, REU, EU:T:2015:51, punkt 43), varför bedömningarna i skälen 14, 17 och 19 inte är rättsstridiga.

60. Förhörsombudet framhöll slutligen i skälen 12, 13 och 16 i det angripna beslutet att sökandena inte under några omständigheter kunde åberopa berättigade förväntningar eller något annat legitimt intresse för att hindra kommissionen från att offentliggöra icke konfidentiella uppgifter, även om dessa inte rörde kärnan i det beslut varigenom överträdelsen konstaterades. Dessutom erinrade förhörsombudet i skäl 18 i det angripna beslutet om att kommissionen hade godtagit att stryka alla hänvisningar som skulle kunna göra det möjligt att identifiera källan till företagsredogörelser och andra handlingar inom ramen för ansökan om förmånlig behandling, i syfte att ta vederbörlig hänsyn till att sökandena hade samarbetat med kommissionen. Därför finner tribunalen att förhörsombudet faktiskt redovisade sin bedömning av de argument som rörde åsidosättande av principen om skyddet för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen, varför det angripna beslutet i alla händelser inte är otillräckligt motiverat.

61. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Den andra och den tredje grunden: Åsidosättande av principen om skyddet för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och motiveringsskyldigheten

62. Sökandena har anfört följande. [Kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande)] och 2006 års tillkännagivande innehåller bestämmelser som hos varje företag som omfattas av deras tillämpningsområde skapar berättigade förväntningar om att frivilligt lämnade uppgifter kommer att förbli konfidentiella så långt detta är möjligt, även i samband med att kommissionen offentliggör sitt beslut. Dessutom innebär nämnda meddelande och tillkännagivande specifika garantier för att de offentliggjorda uppgifterna ska medföra att risken för att bli föremål för civilrättslig talan blir mindre för företag som har samarbetat, såsom sökandena, än för företag som inte har samarbetat. Dessa förväntningar, som även bygger på artikel 4.2 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43)], omfattar inte endast de handlingar som har lämnats in inom ramen för en ansökan om förmånlig behandling utan också innehållet i dessa handlingar. Det angripna beslutet tillåter emellertid offentliggörande av identiteten på sökandenas kunder, det vill säga uppgifter som har lämnats till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling. Detta offentliggörande, som inte är nödvändigt för tillämpningen av artikel 101 FEUF, åsidosätter sökandenas berättigade förväntningar och medför att de försätts i en mindre fördelaktig situation än de företag som inte har samarbetat. Därigenom har sekretessbestämmelserna åsidosatts.

63. Sökandena har vidare anfört följande. I egenskap av de enda företag som har ansökt om förmånlig behandling, befinner de sig i en annorlunda situation än övriga företag som bilglasbeslutet riktar sig till. Det angripna beslutet gör det möjligt för kommissionen att, såvitt avser offentliggörande av de berörda kundernas identitet, använda samma tillvägagångssätt för samtliga företag som bilglasbeslutet riktar sig till. Detta får en oproportionerligt stor negativ inverkan på sökandena, eftersom de flesta hänvisningarna till biltillverkare som berördes av kartellen avser just deras kunder. Dessa omständigheter utgör även ett åsidosättande av sekretessen, eftersom förhörsombudets bedömningar dessutom är uppenbart oriktiga och otillräckligt motiverade.

64. Tribunalen kan emellertid inte godta detta resonemang.

65. Det ska inledningsvis påpekas att de slutsatser som tribunalen har dragit ovan i punkt 59 inte påverkar unionsdomstolens behörighet att pröva de grunder för talan som rör åsidosättande av principen om skyddet för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen.

66. För det första finns det ingen bestämmelse i 2002 års meddelande eller 2006 års tillkännagivande som stöder sökandenas argument. I synnerhet framgår det av punkterna 3–7 i 2002 års meddelande och av punkterna 3–5 i 2006 års tillkännagivande att syftet med dessa båda dokument uteslutande är att slå fast under vilka villkor ett företag kan beviljas immunitet mot böter eller nedsättning av böter. I de ifrågavarande dokumenten anges – såsom kommissionen också har gjort gällande – inte någon annan fördel som ett företag skulle kunna göra anspråk på i utbyte mot att det samarbetar. De bestämmelser som föreskrivs i punkterna 8‑27 i 2002 års meddelande och i punkterna 8–30 i 2006 års tillkännagivande rör uteslutande bötesbelopp.

67. Denna slutsats bekräftas uttryckligen av punkt 31 i 2002 års meddelande och punkt 39 i 2006 års tillkännagivande. Enligt dessa båda punkter, som är näst intill identiskt formulerade, kan det faktum att ett företag beviljas immunitet eller nedsättning i fråga om böter inte skydda det från civilrättsliga följder på grund av dess deltagande i en överträdelse av artikel 101 FEUF.

68. I punkt 6 i 2006 års tillkännagivande anges förvisso att ”[f]öretag som kan tänkas ansöka om förmånlig behandling [kanske] avstår … från att samarbeta med kommissionen enligt detta tillkännagivande om det kan ha en negativ inverkan på deras ställning i civilrättsliga förfaranden, jämfört med företag som inte samarbetar”.

69. Den meningen ska emellertid läsas i sitt sammanhang, framför allt i ljuset av de föregående meningarna, som har följande lydelse:

”Förutom att ge in redan existerande handlingar kan företagen frivilligt förse kommissionen med redogörelser för deras kännedom om kartellen och deras roll i denna. Redogörelserna utarbetas särskilt för att ges in inom programmet för förmånlig behandling. Sådana initiativ har visat sig vara till nytta för att effektivt undersöka kartellöverträdelser och få dem att upphöra, och företagen bör inte avskräckas av editionsförelägganden som utfärdas i tvistemål (discovery orders).”

70. Den mening som återges ovan i punkt 68 innebär således att ett företag inte ska ha en svagare ställning i eventuella civilrättsliga förfaranden mot det företaget enbart av det skälet att företaget i samband med en ansökan om förmånlig behandling frivilligt har försett kommissionen med en skriftlig företagsredogörelse som skulle kunna bli föremål för ett editionsföreläggande. I linje med denna vilja att skydda i synnerhet företagsredogörelser har kommissionen, i punkterna 31–35 i 2006 års tillkännagivande, ålagt sig själv särskilda regler för hur sådana redogörelser ska vara utformade, vem som ska ha tillgång till dem och hur de får användas. Dessa regler rör emellertid uteslutande handlingar och redogörelser – skriftliga eller inspelade – som kommissionen har erhållit med stöd av 2002 års meddelande eller 2006 års tillkännagivande. Såsom framgår av punkt 32 i 2002 års meddelande respektive punkt 40 i 2006 års tillkännagivande, anser kommissionen nämligen att offentliggörande av sådana handlingar och redogörelser normalt sett riskerar att undergräva skyddet för syftet med inspektioner och utredningar i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 1049/2001. De ifrågavarande reglerna har således varken till syfte eller verkan att hindra kommissionen från att, i det beslut varigenom det administrativa förfarandet avslutas, offentliggöra uppgifter rörande beskrivningen av överträdelsen som den har erhållit inom ramen för programmet för förmånlig behandling, och dessa regler ger inte heller upphov till några berättigade förväntningar i det avseendet.

71. Ett sådant offentliggörande, som sker med stöd av artikel 30 i förordning nr 1/2003 och – såsom framgår av tribunalens prövning av den sjätte grunden för talan – i överensstämmelse med sekretessbestämmelserna, innebär således inte ett åsidosättande av de berättigade förväntningar som sökandena kan hysa till följd av 2002 års meddelande och 2006 års tillkännagivande. Det rör sig nämligen enbart om förväntningar i fråga om beräkning av böter och i fråga om behandling av de handlingar och redogörelser som specifikt avses i dessa dokument.

72. På motsvarande sätt, och av de skäl som anges ovan i punkt 29, rör artikel 4 i förordning nr 1049/2001 tillgången till handlingar i ärendet med undantag av det beslut som kommissionen antar i samband med att det administrativa förfarandet avslutas, vars innehåll bestäms i enlighet med artikel 30 i förordning nr 1/2003. Artikel 4 i förordning nr 1049/2001 kan således inte ge sökandena några berättigade förväntningar såvitt avser innehållet i den offentliga versionen av bilglasbeslutet.

73. För det andra är syftet med 2002 års meddelande och 2006 års tillkännagivande – i likhet med vad kommissionen har gjort gällande – att genomföra en policy med den innebörden att de företag som ett beslut i vilket det konstateras en överträdelse av artikel 101 FEUF riktar sig till ska behandlas olika utifrån i vilken grad de har samarbetat med kommissionen, men uteslutande såvitt avser bötesbeloppet. Mot bakgrund av att det framgår av tribunalens bedömning ovan att meddelandet och tillkännagivandet i fråga inte är avsedda att påverka de civilrättsliga följderna av deltagande i en överträdelse för företag som har ansökt om förmånlig behandling, kan tribunalen inte godta sökandenas argument att de med avseende på dessa följder befinner sig i en annorlunda situation än de övriga företag som bilglasbeslutet riktar sig till, på grund av att de har ansökt om förmånlig behandling (se ovan punkt 63). Argumentet att kommissionen borde ha anpassat omfattningen av det offentliga omnämnandet av kunder hos vart och ett av de företag som bilglasbeslutet riktar sig till utifrån respektive företags grad av samarbete är således inte endast svårt att omsätta i praktiken utan bygger dessutom på ett felaktigt antagande. Med tanke på att kommissionen, som förhörsombudet erinrade om i skäl 18 i det angripna beslutet, hade godtagit att stryka alla hänvisningar som var ägnade att göra det möjligt att identifiera källan till uppgifter avseende var och en av de omständigheter i sak som låg till grund för bilglasbeslutet, kan det i alla händelser inte vara fråga om något åsidosättande av likabehandlingsprincipen eller motiveringsskyldigheten.

74. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra och den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed

[ utelämnas ]

Den femte grunden: Åsidosättande av bestämmelserna om allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar

[ utelämnas ]

Rättegångskostnader

[ utelämnas ]

(1) .

(1) – Nedan återges endast de punkter i domen som tribunalen har funnit det vara ändamålsenligt att publicera. Såvitt avser de utelämnade punkterna hänvisas till tribunalens dom av den 15 juli 2015 i målet Pilkington Group/kommissionen (T‑462/12).

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1) Talan ogillas.

2) AGC Glass Europe SA, AGC Automotive Europe SA, AGC France SAS, AGC Flat Glass Italia Srl, AGC Glass UK Ltd och AGC Glass Germany GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.